Nu börjar det äntligen vända

Det har gått över ett år sedan pandemin bröt ut. De ekonomiska förutsättningarna förändrades totalt, vissa branscher gynnades kraftigt medan andra drabbades hårt. Restriktionerna har lett till att de flesta spenderat mer tid i sina hem och mindre tid på stan. Vissa delar av branschen drabbades hårt när konsumenternas beteende förändrades över en natt. Det ledde till tydliga konsekvenser inte bara för företag utan även för Handels medlemmar.

Särskilt hårt drabbades kläd- och skobranschen, som kraftigt förlorade försäljning. Därför är det glädjande att HUI:s senaste konjunkturrapport nu visar en positiv försäljningsutveckling för den delbranschen. Det är dock värt att nämna att branschen fortfarande har lång väg kvar till de nivåer som rådde före pandemin. De delbranscher som gynnades av pandemin och den sociala distanseringen hade starka försäljningssiffror för pandemiåret 2020. Det är svårare att i år, 2021, mäta sig med de siffrorna. Ändå visar flera av sällanköpsbranscherna som möbler och heminredning, elektronik och sport en stark positiv utveckling. Sifforna illustreras i nedanstående diagram och visar försäljningstillväxt totalt samt inom e-handeln för de olika delbranscherna inom detaljhandeln. Vi kan se att flera sällanköpsvarubranscher uppvisar fortsatt stark tillväxt. HUI höjer därför sin prognos för sällanköpshandeln till 3,5 procent i löpande priser för 2021.

Det är positiva siffror speciellt eftersom handeln är en viktig del av ekonomin och skapar första jobbet för många på svensk arbetsmarknad.  Det är svårt att veta hur handeln kommer att utvecklas när restriktionerna börjar lättas.  Kommer den fortsatta digitaliseringen och e-handeln att öka eller kommer det att ske en tillbakagång mot mer fysisk handel när samhällen öppnar upp igen? Oavsett utveckling behöver handeln kunniga anställda som snabbt kan anpassa sig till en bransch i ständig förändring. Rätt personal kan vara en stor konkurrensfördel oavsett om vi pratar fysisk eller digital handel. Det är därför viktigt att arbetsgivare satsar på kontinuerlig utbildning så anställda kan anpassa sig till nya arbetssätt och nya roller. Att ta vara på de mänskliga resurser som redan finns och på bästa sätt utbilda personalen inom nya områden kommer att vara avgörande för att kunna agera flexibelt och hantera förändringar inom branschen – nu såväl som i framtiden.

Anton Strömbäck

E-handelns tillväxt pressar anställda

Coronapandemins påverkan på arbetsmiljön skiljer sig åt. Handels har genom analyser visat hur många butiksanställda under pandemin fått arbeta i bristfälliga arbetsmiljöer med risk för sin hälsa. Men även de som arbetar inom handelns logistikkedja, inte minst inom lager, har påverkats avsevärt negativt av pandemin.

När vi intervjuat anställda inom lager för en kommande rapport framträder en bild av en ytterst pressade arbetssituation. Det är ett pris man fått betala för den kraftigt ökade e-handeln. En anställd som tydligt åskådliggjorde problemen berättade följande:

“Företaget trycker hela tiden på hur mycket man ”ligger efter” med kundernas beställningar. Det har blivit en helt annan stress nu. Förr kunde det var enskilda arbetstoppar, men nu är det en enda konstant stresstopp. Så har det varit sedan pandemin började.”

Anställda vittnar om förvärrade arbetsmiljöproblem under pandemin. De beskriver ökad stress och press, en otillräcklig bemanning och svårigheter att planera sitt liv som allvarliga hälsorisker. Nu är det hög tid att problemen både synliggörs och tas på större allvar inom företagen.

Den främsta faktorn bakom de växande arbetsmiljöproblemen är en dramatisk ökning av e-handelns försäljning. Från en typisk årlig tillväxt på mellan 13 och 17 procent sköt e-handeln i höjden under pandemiåret 2020. Ökningen i försäljning landade på över 40 procent. I kronor räknat ökade e-handeln med cirka 28 miljarder. Det är mer än e-handelns totala försäljning 2010. Under första kvartalet 2021 fortsatte e-handelns tillväxt. Viktigt att notera i sammanhanget är att e-handelns ökade försäljning inte är begränsad till något enskilt varuslag. Den ökade belastningen är ett generellt problem. E-handeln har växt kraftigt, många företag har inte anpassat sig och de anställda har betalat priset genom en försämrad arbetsmiljö.

En oväntat stor ökning av efterfrågan innebär onekligen utmaningar för företag, men nu krävs en skyndsam anpassning. I många verksamheter behövs en ökad bemanning och fler fasta heltidsanställningar. Både intervjuer med anställda och statistik över handelns försäljning tyder på att branschen går mot en försäljning som är jämnare spridd över året. Det gör det svårare än någonsin att hävda att korta och otrygga anställningar är vägen framåt.

Pressen att snabbt få ut varor till kunden måste minska, och det går att ifrågasätta om hetsen ens är affärsmässigt motiverad. Undersökningar har pekat mot att kunder har förståelse för längre leveranstider under pandemin och att snabba leveranser inte är så viktiga. En undersökning publicerad i år visar att snabba leveranser (inom tre dagar) endast är mycket viktigt för 23 procent av konsumenterna, och i en annan undersökning uppger cirka 80 procent att de skulle vara beredda att vänta längre på en mer hållbar leverans. Trots detta pressas många anställda till det yttersta för att snabbt få ut varor till kunden.

Denna utveckling behöver brytas. Företag behöver inse att en ökande e-handel inte kan ske till priset av anställdas hälsa.


Välkomnad utredning om samråd

Varje år svarar Handels på runt 15 000 samråd från Arbetsförmedlingen. Det gör Handels till ett av de fackförbund som svarar på flest samråd på arbetsmarknaden. Det höga antalet beror på att handeln är en av de branscher som tar emot flest personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärd. Inför varje planerad placering i en åtgärd måste Arbetsförmedlingen samråda med ett fackförbund. Handels har sedan länge påtalat att det finns betydande brister i samrådsprocessen. I rapporten I arbete eller åtgärd från 2015 framkom bland annat att samråd ofta inte utförs trots att det är ett krav, att Arbetsförmedlingen i majoriteten av fallen då facken avråder från en placering ändå placerar, och att kollektivavtalslösa företag är kraftigt överrepresenterade när det kommer till ansökningar om subventionerade anställningar. Inte mycket har hänt sedan rapporten lanserades. Därför är den utredning som nu tillsats för att utreda hur samrådsförfarandet kan förbättras mycket välkommen.

Utredningen är ett resultat av en punkt i Januariavtalet som lyder: ”Krav ska ställas på ett fungerande samråd mellan Arbetsförmedlingen och parterna så att dessa arbetsplatsförlagda insatser förbättrar förutsättningarna till varaktig etablering på arbetsmarknaden”. En av de saker utredningen ska undersöka är möjligheten till ersättning för fackförbundens arbete med samråden. Det är ett förslag som Handels drivit länge. I dag är det fackförbundens medlemmar som står för kostnaden som samråden innebär i form av personalresurser. Samråden innebär en betydande arbetsinsats för de förbund som liksom Handels får ett stort antal samråd.

Koncentrationen av arbetsmarknadspolitiska insatser inom vissa branscher innebär inte bara en stor arbetsinsats i form av att svara på samråd för de fackförbunden som organiserar dessa. Det innebär också en ökad risk för konkurrenssnedvridning och undanträngning av reguljära jobb inom dessa branscher. Idag finns ingen gräns för hur många personer i en arbetsplatsförlagd insats som kan befinna sig på en arbetsplats. Det gör att vissa arbetsgivare sätter användandet av subventionerade anställningar i system och får verksamheten att gå runt med hjälp av dessa. Inte heller tar Arbetsförmedlingen någon hänsyn till hur det ser ut med anställningsformer på arbetsplatsen där en placering planeras ske. I detaljhandeln jobbar två tredjedelar av arbetarna deltid varav en stor del ofrivilligt. En fjärdedel har en tidsbegränsad anställning. Risken är stor att man genom att placera personer i arbetsmarknadspolitiska insatser på arbetsplatser med mycket deltids- och visstidsanställda gör det ännu svårare för de anställda på arbetsplatsen som så önskar gå upp i tid eller att få en fast anställning.

Samrådet är en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Det är fackförbunden som har störst kännedom om branschen, vad som är kollektivavtalsenliga villkor och ifall det finns omständigheter på en specifik arbetsplats som gör en placering olämplig. Men för att samråden ska fylla sin funktion så är det också av vikt att Arbetsförmedlingen tar hänsyn till det som framkommer i ett samråd inför att beslut om en placering fattas. Dock visar Arbetsförmedlingens egen kartläggning över samråden att myndigheten i de allra flesta fall (i 75 % av fallen) placerar trots fackets avrådan. Vilket syfte fyller då samrådet egentligen? Det är en av alla frågor som vi hoppas att den nytillsatta utredningen kommer att titta närmare på.

Cecilia Berggren

Var ska arbetare ha råd att bo?

För några veckor sedan skrev Dagens Nyheter en artikel om hur de ökande bostadspriserna drabbar olika yrkesgrupper. Tidningen räknar med att en heltidsanställd butiksarbetare med en månadslön på 23 900 kronor behöver 21 år på sig för att spara ihop till kontantinsatsen till en tvåa i Stockholm, förutsatt att hen sparar tio procent av lönen varje månad. För motsvarande lägenhet i Malmö behöver hen spara i nästan tio år. Samtidigt vet vi att en väldigt stor del av de anställda i handeln, särskilt kvinnor, jobbar deltid, ofta ofrivilligt. Handelsutredaren Anton Strömbäck har i en rapport nyligen visat att kvinnor i handeln har en genomsnittlig månadsinkomst på 16 700 kronor. Räknat på en sådan inkomst tar det över 30 år att spara ihop till motsvarande lägenhet.

Hur står det till på hyresmarknaden då? Situationen är svår även där, bland annat på grund av långa bostadsköer. För att få en hyreslägenhet i Stockholmsområdet krävs i genomsnitt cirka tio år i bostadskö och i Göteborg tar det mellan fem och nio år. Men siffror från Boverket visar att bostadsbristen inte enbart är ett storstadsfenomen – hela 90 procent av Sveriges befolkning bor på en ort med bostadsbrist.

Men det är inte bara kötider som utgör ett hinder att få en hyresrätt. Även här är boendekostnaderna ofta ett problem för arbetare med normala inkomster. Statistik från SCB visar att snitthyran för en nyproducerad lägenhet i kommuner med under 75 000 invånare var ungefär 7 100 kronor i månaden. För Stockholm var motsvarande siffra 9 500 kronor. I många fall har hyresvärdar inkomstkrav för att få hyra på cirka tre gånger månadshyran. För en genomsnittlig nyproducerad tvåa innebär det alltså ett inkomstkrav på 21 300-28 500 kronor i månaden. Det är betydligt mycket mer än vad många handelsanställda tjänar. Utöver det ställs ofta krav på att man ska ha en fast anställning för att få en bostad, vilket utgör ytterligare ett hinder för handelns många visstidsanställda.

Resultatet av bostadsbristen och de stigande boendekostnaderna är en ökande bostadsojämlikhet. De ökande klyftorna i inkomster och förmögenheter återspeglas i skilda möjligheter att få tag på en bra bostad. De som drabbas hårdast och tvingas tränga ihop sig och/eller bo med otrygga villkor på andra- och tredjehandsmarknaden är unga, ensamstående, pensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna, men också helt vanliga arbetare med visstids- eller deltidsanställningar.

Dessvärre verkar politikerna inte heller ha en plan för att åtgärda problemet. Tvärtom är de på väg att göra det ännu värre.

För om en dryg vecka ska utredningen om fri hyressättning i nyproduktion redovisa sina slutsatser och förslag. Utredningen handlar inte om marknadshyror i nyproduktion bör införas utan beställningen är att utreda hur det ska införas. Detta som ett resultat av januariavtalet mellan regeringen och samarbetspartierna där punkten om mer marknadsbaserad hyressättning uppges ha varit en av de viktigaste eftergifterna som Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick göra mot Centerpartiet och Liberalerna för att kunna bilda regering. Men precis som när det gällde arbetsrätten riskerar denna eftergift att ge upphov till ett systemskifte bort från den svenska modellen med parter som förhandlar om villkoren på bostads- och arbetsmarknaden. Makt att sätta hyran ska förflyttas till fastighetsägarna, vilket riskerar att göra nya lägenheter ännu dyrare än de redan är. Motivet sägs vara att en sådan reform ska ge fler bostäder, trots att en statlig utredning för bara något år sedan kom fram till att hyressättningen inte verkar vara den avgörande faktorn för om en fastighetsägare väljer att producera nya hyresbostäder.

På sikt öppnar det här också upp för marknadshyror på hela hyresmarknaden, vilket skulle vara förödande för normalinkomsttagares möjlighet att ha råd med en bostad. Enligt beräkningar som konsultföretaget Ramböll tagit fram på uppdrag av Hyresgästföreningen skulle marknadshyror innebära hyreshöjningar på uppemot 50 procent på flera håll i landet. Frågan är vilka som skulle ha råd med dessa lägenheter. En utveckling mot marknadshyror riskerar att göra Sveriges innerstäder till reservat för samhällets rikaste medan arbetare tvingas bo allt trängre och mer otryggt.

Om politikerna vill att breda löntagargrupper ska ha råd att både bo och leva krävs andra lösningar. I rapporten Bättre bostadsförsörjning ger LO en rad förslag som skulle kunna ge fler bostäder som också vanligt folk har råd med. Det handlar om sänkta byggkostnader, tydligare ansvar och uppdrag till kommunerna samt betydligt större investeringar i bostadsbyggande. Helt enkelt en politik där människors behov av en bostad sätts i centrum, inte fastighetsägares jakt på vinster.

Ola Palmgren, utredare


Arbetslöshet driver otrygga anställningar

För såväl Handels som den övriga arbetarrörelsen är ett samhälle med full sysselsättning, ökad jämlikhet och trygghet på arbetsmarknaden viktiga mål för fackligt och politiskt arbete. Dessvärre har vi nu haft över 30 år med hög arbetslöshet, växande klyftor och en alltmer otrygg arbetsmarknad. Redan före coronakrisen var detta ett stort problem, men krisen har naturligtvis försvårat läget än mer.

I boken ”Sysselsättningskoden. Vägen till full sysselsättning bortom corona” har jag tillsammans med ekonomen Christer Persson försökt ta ett helhetsgrepp om de problem som arbetslösheten ställer till med. Boken i sin helhet kommenterades på ett seminarium anordnat av Katalys av Susanna Gideonsson och Göran Persson. Det finns här för den som är intresserad.

Ett av många problem som följer av en hög arbetslöshet är att det försvagar löntagarnas och fackets position på arbetsmarknaden. Inte minst syns det i den kraftiga ökningen av otrygga anställningar. Före 1990 låg vi nära full sysselsättning. Arbetsgivarna var tvungna att erbjuda jobb till tryggare och bättre villkor för att kunna få personal. Merparten av löntagarna behövde inte acceptera osäkra villkor. I så fall kunde de i stor utsträckning välja en annan arbetsgivare.

Men med den höga arbetslösheten minskade arbetsgivarnas drivkrafter till att erbjuda trygga anställningar med goda villkor. En reservarmé av arbetslösa fanns nu tillgängliga. Bristen på jobb fick stora effekter för arbetsmarknaden. Gradvis ökade antalet otrygga anställningar. I jämförelse med 1990 har mer otrygga anställningar ökat kraftigt.

Även politiken bidrog till detta. Med den höga arbetslösheten ökade kraven på att luckra upp anställningstryggheten. Argumentet var formellt att underlätta för arbetsgivare att anställa. Fackliga protester mot att det inte skulle leda till fler jobb utan endast ökad otrygghet ignorerades. Genom överenskommen visstid (1997) och allmän visstid (2007) fick arbetsgivarna utökad makt att utan skäl anställa på osäker visstid. Att det inte påverkat arbetslösheten vet vi idag. Däremot att det har lett till omfattande otrygghet på arbetsmarknaden, alltmer slimmade arbetsplatser och ökad belastning även för de som har trygga anställningar.

Vad kan vi göra för att motverka detta och bygga ett bättre samhälle? I Sysselsättningskoden försöker vi mer detaljerat ge ett svar. För att kunna bryta 30 år av hög arbetslöshet och otrygghet krävs en total omläggning av hela den ekonomiska politiken, och av sysselsättningspolitiken. Efter coronakrisen krävs en långsiktig och uthållig efterfrågepolitik som genom satsningar på investeringar och välfärd stimulerar jobbtillväxten. En återgång till strama offentliga budgetmål skulle ofelbart leda till fortsatt hög arbetslöshet och stora sociala klyftor. Det går att kombinera lånefinansiering med sunda offentliga finanser.

Men det räcker inte. Vi behöver också satsa stora resurser på arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitiken. Annars kommer grupper som står långt från arbetsmarknaden få svårt att etablera sig. Och för att minska otryggheten behöver vi få en ändring i LAS som innebär att tillfälliga anställningar måste kunna motiveras, annars ska de inte vara tillfälliga.

Att bygga ett bättre samhälle kräver visioner och beslutsamhet. Vi behöver ha långsiktiga fackliga och politiska projekt över flertalet år. Det handlar om full sysselsättning, ökad jämlikhet, trygghet på arbetsmarknaden och klimatomställningen. Det positiva är att alla dessa delar hänger samman och stärker varandra.

Stefan Carlén

H&M slopar provisionen – men bara till anställda

Handels medlemmar har under krisen tagit ett stort ansvar för att samhället ska fungera och butiker ska kunna hålla öppet. Arbetsbelastningen och den fysiska ansträngningen har varit hög under pandemin och det har varit en konstant brist på arbetskamrater och möjligheten till återhämtning har minskat. Trots det har de fortsatt jobba och löpt högre risk att smittas av covid.

Det är därför anmärkningsvärt att H&M trots sina anställdas ansträngningar meddelar att de stoppar alla provisionsutbetalningar, vilket kan få stor effekt på den enskildes ekonomi där lönen för en del minskar med över 1000 kronor månaden. Enligt Handels ordförande Linda Palmetzhofer är det ett olyckligt beslut då många av Handels medlemmar räknar med provisionen för att få ekonomin och livet att gå ihop. Beslutet har gjort många anställda besvikna, speciellt eftersom ledningen flaggar för att aktieägarna kan komma att få utdelning.

”Det är vi som gör jobbet och vi som utsätter oss för alla risker. Jag förstår inte hur man kan överväga att ge aktieägarna utdelning när vi inte får någonting”, säger en anställd i en butik i Stockholmsområdet.

Den enda belöningen personalen på golvet har fått för sitt arbete är ett presentkort på 100 kronor.

”Ledningen säger att det är tufft just nu och att vi måste spara. Men det finns pengar i bolaget. Och utan oss hade de inte tjänat något alls.”

H&M har haft det tufft under pandemin men företagets finansiella ställning är fortfarande stark och de har globalt mottagit två miljarder i stöd, varav 300 miljoner i Sverige. Om företaget ska betala ut pengar bör det vara självklart att de anställda på golvet som tagit ett enormt ansvar under pandemin stå före aktieägarna i prioriteringslistan.

”Det är tråkigt att man väljer att gå den här vägen. En hel del anställda ifrågasätter nu vad det finns kvar som kan göra att man känner sig motiverad att göra ett bra jobb”, berättar Jens Lindström, central ombudsman på Handels.

Anton Strömbäck  

Visste du historien bakom 1 maj-firandet?

På lördag är det 1 maj, arbetarrörelsen internationella högtidsdag. En dag att samla kraft och påminnas oss om att det är tillsammans vi kan åstadkomma förändring.

1 maj har firats ända sen 1890. Men vad är egentligen historien bakom varför vi firar 1 maj?

Arbetarrörelsens firande var från början nära kopplat till kampen för åtta timmars arbetsdag. I Chicago utbröt 1886 en generalstrejk just 1 maj, vars mål var att införa åtta timmars arbetsdag. Sammandrabbningar mellan polisen och demonstranterna blev våldsamma och minst två arbetare sköts till döds. Demonstrationerna fortsatte och några dagar senare, 4 maj, fick flera hundra poliser uppdraget att upplösa en demonstration vid Haymarket. Plötsligt slängdes en bomb in i folkmassan och kaos bröt ut. Polis och arbetare började skjuta på varandra. Minst elva personer miste livet och minst 70 personer skadades. Mörkertalet över antalet avlidna är dock stort då många av demonstranterna skadades och avled senare. Dagen därpå sköts ytterligare sju demonstranter ihjäl i Milwaukee. Åtta aktivister greps och åtalades, dock utan tillräckliga bevis, för att ha medverkat till bombdådet. Sju av dessa dömdes till döden.

1889 tog Andra internationalen, en sammanslutning av socialdemokratiska partier, beslut om att inrätta en internationell kampdag 1 maj för att samordna kampen för åtta timmars arbetsdag. Att just 1 maj valdes som datum menar många var för att hedra och minnas dödsoffren från Haymarket-massakern. 1890, när dagen infördes, var också första gången arbetarrörelsens dag firades på flera håll i Sverige. På 21 platser runt om i landet hölls demonstrationer. På Gärdet i Stockholm demonstrerade över 50 000 människor för åtta timmars arbetsdag.

Fokus för demonstrationerna i Sverige har varierat med tiden men ofta haft utgångspunkt i arbetsrättsliga förhållanden såsom åtta timmars arbetsdag, rätt till semester och förbättrade arbetsförhållanden.  År 1938 kom den första lagstiftningen gällande semester då Sveriges anställda fick rätt till två veckor. 1951 utökades det till tre veckor och 1963 till fyra. Efter många år av kamp och gradvisa arbetstidsförkortningar beslutade riksdagen 1970 om att normalarbetstiden skulle sänkas till 40 timmar senast år 1973.

Det är lätt att glömma att dessa reformer är resultatet av en lång och ihärdig kamp i vilken demonstrationer likt de på 1 maj har varit en del. Kamp lönar sig och det är tillsammans vi kan göra skillnad. I år kan vi inte fira som vanligt men vi pausar inte kampen för trygga jobb och en jämlik välfärd. Visa att du också firar 1 maj genom att hänga ut något rött från fönstret, balkongen eller i flaggstången.

Tillsammans för trygga jobb!  

Thea Holmlund

Hur har ett år med corona påverkat detaljhandelns försäljning?

Att detaljhandeln påverkats av coronapandemin råder det ingen tvekan om. Ser vi det ur ett branschperspektiv finns nu jämförbar försäljningsstatistik för ett helt år med corona från mars 2020 till februari 2021. Det går då att jämföra varje månads försäljning med motsvarande månad året före – ett år utan corona.

På en övergripande nivå verkar Sverige ha klarat sig bättre än EMU-området.
När den första vågen slog till mars-maj 2020 drabbades den svenska detaljhandeln, men betydligt lindrigare än EMU-länderna. Försäljningen låg relativt oförändrad i mars och i maj, mot stora minskningar i Europa. Under april 2020 föll försäljningen med fem procent i Sverige mot hela 20 procent inom EMU.

Källa: Eurostat

Under sommaren och tidig höst återhämtar sig försäljningen. Men när andra vågen slår till drabbas åter EMU-länderna hårdare. Ett undantag är julhandeln som gick något sämre i Sverige. Men när den tredje vågen slår till i början av 2021 ser vi åter stora minussiffror i EMU-området men ganska god utveckling i Sverige.

Men även om Sverige generellt sett klarat sig bättre finns det stora skillnader inom den svenska detaljhandeln. Totalt sett har dagligvaruhandeln haft en svagare utveckling än normalt. Undantaget var första månaden mars då många hamstrade allt från konserver till toalettpapper. Det som sannolikt ger svagare siffror för dagligvaruhandeln är bortfallet av gränshandeln som slagit hårt mot företag och anställda i gränsregionerna. Inom sällanköpshandeln har det tvärtom varit en kraftig försäljningsökning under corona. Det gäller främst elektronik, byggvaror, heminredning, samt sport- och fritidshandeln.

Försäljningen under corona indikerar att svensk detaljhandel klarat sig bättre än i andra länder. Att undvika en total lockdown har i detta avseende haft effekt. Men samtidigt får man inte blunda för den press som olika grupper av anställda haft. För visstidsanställda slutade plötsligt jobberbjudanden att komma. Andra anställda har drabbats av permitteringar, upplevt oro för att bli smittade på jobbet och fått hantera ytterligare en aspekt av jobbiga kunder. Det bör man alltid tänka på när man ser försäljningssiffrorna.

Stefan Carlén

Konsumtionsutsläpp – det politikerna missar

Sveriges klimatomställning går för långsamt och hittills har klimatpolitiken varit otillräcklig. Det är det hårda men ärliga budskapet i Klimatpolitiska rådets årliga rapport som presenterades för någon vecka sedan. Rådet är regeringens egen expertmyndighet, ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som utvärderar hur väl regeringens samlade politik leder mot klimatmålen. De är dock inte ensamma om att tycka det. Naturvårdsverket, S-föreningen Reformisterna och tankesmedjan Global Utmaning har alla inom loppet av några veckor släppt rapporter som har liknande budskap.

Samtidigt visar rapporterna också på möjliga vägar framåt. Klimatpolitiska rådet menar att återhämtningen efter coronakrisen är ett tillfälle att skynda på klimatomställningen, men att det kräver att krispolitiken kopplas starkare till klimatomställningen. Enligt rådet är det bara en tiondel av regeringens återhämtningsprogram som i dagsläget bidrar positivt till att nå de klimatpolitiska målen. Det måste såklart ändras. Rådet pekar själva på att de offentliga investeringarna behöver öka för att möta både coronakrisen och klimatkrisen, och att detta i sin tur kräver större flexibilitet i det finanspolitiska ramverket. Staten måste helt enkelt göra sig redo att låna pengar för klimatets skull.

Att staten ska lägga om finanspolitiken i en mer offensiv riktning har länge varit ett krav från Handels och andra delar av fackföreningsrörelsen. En höjd investeringskvot är ett säkert sätt att öka sysselsättningen i ekonomin och samtidigt skapa nyttigheter som kommer både folket och företagen till del, exempelvis i form av infrastruktur, bostäder, satsningar på välfärd och kompetensutvecklande insatser. Sådana satsningar har ett värde i sig och kan bidra till ökad rättvisa och jämlikhet. Men nu är det absolut nödvändigt att genomföra sådana investeringar som ställer om samhället till ökad hållbarhet. Exempelvis genom att skapa fossilfria transportsystem, energieffektiva bostäder och ett kompetenslyft som rustar Sveriges arbetstagare för att ta nya jobb i hållbara verksamheter.

Det finns dock risker med en expansiv politik och stora investeringar. De senaste åren har ett flertal experter pekat på risken för så kallade rekyleffekter. Om klimatinvesteringarna leder till ökade sysselsättning och ökade löneinkomster, och dessa huvudsakligen går till konsumtion av nyproducerade varor som i sin tur genererar nya utsläpp så har vi ju inte vunnit så mycket. Därför krävs också politik och branschinitiativ som ställer om handeln.

Dessvärre lyser sådana förslag med sin frånvaro i de ovan nämnda rapporterna. Flera av dem tar inte ens upp de utsläpp som skapas av svenskars konsumtion utan fokuserar enbart på utsläppen som sker inom Sveriges gränser. Tyvärr saknas konsumtionsperspektiv även i regeringens klimatmål och klimatpolitik. Resultatet är att om klimatskadlig produktion flyttas till andra länder så ser det bra ut i den svenska utsläppsstatistiken, men om svenskarna fortsätter att köpa samma prylar så minskar ändå inte vår totala miljöpåverkan. På pappret ser det då bättre ut att äta en biff från Brasilien än att käka bönor från Öland.

Därför behövs ett konsumtionsperspektiv i miljö- och klimatdebatten. I det miljö- och klimatpolitiska program som Handels presenterade i september förra året lägger vi fram 48 förslag för hur politiken och branschen tillsammans kan ställa om handeln från försäljning av nyproducerade varor till att skapa lönsamhet i second hand-försäljning, uthyrning, reparationsverksamheter och remake. Kombinerat med en höjd skattekvot för att stärka välfärden ger det oss möjlighet att öka samhällsinvesteringarna och sysselsättningen utan att det spiller över i ökade konsumtionsutsläpp.

För att sammanfatta: omställningen går för långsamt och den förda politiken är otillräcklig. Dessutom missar såväl regeringen som flera av dess kritiker rollen som handeln och konsumtionen spelar för att åstadkomma ett bättre och mer hållbart samhälle. Investeringarna måste öka och återhämtningspolitiken måste genomsyras av den gröna omställningen, men båda måste kompletteras med mål och åtgärder för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Annars riskerar vi att missa klimatmålen – med ödesdigra konsekvenser för både människor och miljön.

Ola Palmgren, utredare

Dags att stoppa Amazons kryphål och gräddfil på den svenska marknaden

Att produkter som säljs inom handeln är säkra att använda och lever upp till krav på kemikalieinnehåll låter självklart. Lika självklart borde det vara att företag har ett tydligt och starkt ansvar för att varor som kan vara livsfarliga att använda inte når konsumenten. Ändå ser inte verkligheten ut på det sättet.

Dagens regler är inte anpassade för en ekonomi där det sker förmedling av varor via plattformar. Det kan aktörer som Amazon, Wish och Alibaba utnyttja. Nu måste nya EU-regler sätta stopp för ett kryphål och en gräddfil som i värsta fall kan kosta människor livet.

Den situation som vi har idag är svår att beskriva som något annat än absurd. Farliga produkter som inte skulle få säljas fysisk inom Sverige flödar in till konsumenter via plattformar i en utveckling som är utom kontroll. I slutet av januari rapporterade TV4-nyheterna om farliga produkter förmedlade via Amazons svenska hemsida. Myndighet Elsäkerhetsverket som utförde produkttester konstaterade att ”testerna visar att det är hög risk att handla av Amazon i dagsläget”. Men myndigheter står tämligen handfallna eftersom rådande lagstiftning inte ger något kraftfullt verktyg för att stoppa utvecklingen. Plattformsföretagen har inget tydligt eller tillräckligt ansvar i sin förmedling av varor från utomeuropeiska tredjepartssäljare trots att man sköter lagerhållning, logistik och kundservice.

Det är också absurt att små och medelstora företag som importerar varor fysiskt till Sverige kan ha ett större ansvar för att säkerställa att produkter är säkra än jättar som Amazon, vilket Handels uppmärksammat regeringen på genom Handelsrådet. Situationen innebär således inte bara en fara för konsumenten utan också en skevhet i ansvarsutkrävandet som ger svenska företag oförsvarbara konkurrensnackdelar.

Nu ligger ett lagförslag från EU på bordet som ger alla möjligheter att lägga ett större produktansvar på de stora plattformsjättarna, den så kallade Digital Service Act. Lagförslaget är just nu ute på remiss i de enskilda medlemsländerna. Budskapet från Sverige måste bli att det är dags att städa upp genom att formulera en lagtext som tydliggör ett konkret ansvar i varuförmedlingen. Vi får inte vika oss för lobbying från multinationella jättar som kan ha ett intresse av att dribbla bort korten.

Från ett fackligt perspektiv är frågor som rör dåliga arbetsvillkor och dåliga arbetsmiljöer kopplat till stora plattformsföretag av högsta prioritet. Men frågan om plattformsansvar och ansvar för anställdas arbetssituation hör ihop. De är delar av samma övergripande problem. Multinationella jättar i den digitala ekonomin, som Amazon, har ett spelrum att missnyttja sin ställning i förhållande till såväl anställda, konsumenter som företag som säljer genom plattformarna. Inget av detta hör hemma Sverige. Här ska nyckeln till framgång vara en stark partsmodell, ett starkt fack som slår vakt om goda arbetsvillkor, samt lagstiftning som skapar förutsättningar för schyst konkurrens och bra konsumentskydd.