Löneökningar ett måste för återhämtningen

Inför omstarten av avtalsrörelsen argumenterar arbetsgivarna för att det knappast finns något utrymme för löneökningar. Det är i och för sig inget konstigt. Så brukar det låta, oavsett om vi är i en högkonjunktur eller i en ekonomisk kris. Denna gång betonar Svensk Handel särskilt att många handelsföretag har haft det tufft under krisen, och att dessa därför har svårt att tåla löneökningar.

Låt oss se på detta argument utifrån två aspekter. Dels hur pass tufft läget är i detaljhandeln, dels utifrån den roll som lönerna har för återhämtningen och strukturomvandlingen.

Onekligen drabbades detaljhandeln hårt i hela Europa under våren 2020. Särskilt var tre månader, mars, april och maj tuffa. Social isolering, nedstängning och begränsning av tillgänglighet slog mot handeln. I statistiken från EUs statistikorgan eurostat kan man se att detaljhandelns försäljning inom EMU-området minskade kraftigt under dessa månader, och med nästan 20 procent i april. För svensk del minskade försäljningen måttligare med några enstaka procent. Sannolikt för att Sverige inte haft en liknande och omfattande nedstängning som vissa länder inom EMU-området. Och förmodligen har de ekonomiska stöden i form av förstärkt a-kassa, slopade karensdagar, och korttidspermittering bidragit till att hålla upp konsumtionen. Den senaste statistiken tyder också på att branschen ser ut att återhämta sig, särskilt i Sverige.

Den svenska statistiken visar att det var främst i april, och i viss mån maj, som krisen var som djupast för detaljhandeln. Men under de senaste månaderna har handeln generellt återgått till ganska normala nivåer.

Det bör dock påpekas att Svensk Handel har rätt i att branschen haft en ojämn utveckling. För dagligvaruhandeln (exklusive gränshandeln), byggvaror, elektronik, sport och heminredning har försäljningen varit relativt stark. Boksluten för andra kvartalet visar till och med på en god försäljning och höga vinster under krismånaderna för många företag. Exempelvis ökade ICA, Willys, och Hemköp sin omsättning andra kvartalet med 7,5 – 8,5 procent. För modehandeln (kläder, skor, accessoarer) och gränshandeln har den dessvärre varit svag. För dessa delbranscher är det särskilt viktigt att det finns tillgång till statliga stödåtgärder, som gör det möjligt att överbrygga krisen. För gränshandeln handlar det främst om hur Norge, Danmark och Finland gör med sina reserestriktioner. Sänkta löner skulle dock inte hjälpa något, snarare tvärtom.

För det arbetsgivarsidan ofta underlåter att tala om är att löneökningarna har stor betydelse såväl för samhällsekonomin som för de enskilda företagen. För det första för att hålla uppe efterfrågan på de produkter företagen ska sälja. Utan goda avtalade löneökningar kommer efterfrågan fortsatt vara dämpad och leda till att återhämtningen och omstarten på svensk ekonomi blir svagare. Det gagnar ingen – allra minst företagen inom handeln. För det andra bygger svensk lönebildning på att löneökningarna skapar ett omvandlingstryck. Strukturomvandlingen stimuleras genom breda och solidariska löneökningar som leder till att långsiktigt olönsamma företag slås ut. Då ökar produktiviteten i ekonomin, vilket i sin tur ger utrymme såväl för investeringar som för kommande löneökningar. Vi har aldrig anpassat lönebildningen efter de företag som går dåligt. I så fall skulle det ju aldrig ha varit möjligt att öka lönerna i avtalen.

Löneökningar är inte problemet, det är lösningen på problemet.

Stefan Carlén

Second hand måste bli mer än ett marknadsföringstrick

Handeln måste ställa om, det är enda chansen om vi ska kunna bidra till att rädda vår miljö och vårt klimat. En bransch som bygger på att en ständigt ökande mängd nya varor och råvaror sätts i omlopp är inte hållbar. Därför är övergången till mer cirkulära affärsmodeller en viktig del i branschens omställning.

Detta framgår av Handels miljö- och klimatpolitiska program som nyligen släpptes. Programmet visar tydligt att handeln behöver mer av second hand, uthyrning, reparationer och kringtjänster. Vi ser nu att flera aktörer inom handeln tar initiativ till cirkulära affärsmodeller. Exempelvis har det blivit en stor nyhet att IKEA lanserar ett pilotprojekt för second hand på ReTuna- gallerian i Eskilstuna.  Detsamma gäller Zalandos lansering av second hand-försäljning som en egen kategori på hemsidan.

När så stora aktörer tar sådana initiativ kan det tolkas som tecken på ett genombrott för en mer cirkulär handel. Det ger hoppfulla signaler. Men analysen som Handels gör i det Miljö- och klimatpolitiska programmet ger anledning att höja ett varningens finger. Av flera skäl finns en risk att initiativ till second handförsäljning får liten verkan.

• Second hand blir inte mer än positiv marknadsföring

En omställning av handeln kräver mer än att second hand är liten kringverksamhet som ger fina tidningsrubriker. En uppenbar risk är att allt fler företag kommer att ha en second handverksamhet som ser bra ut på papper, men som man inte satsar helhjärtat på. En butik på ReTuna i Eskilstuna kan vara en lovande start på en omställning, men det kan också visa sig vara mer av ett marknadsföringstrick.

• Satsningar bär sig inte ekonomiskt

För att second hand ska kunna slå igenom på bred front måste den kunna bära sig ekonomisk. Privata vinstdrivande företag kommer aldrig satsa fullt ut på olönsamma projekt. Nu när handeln snabbt behöver ställa om är det förutsättningen oavsett vad man tycker om det. Ett hinder för ökad second hand har varit lönsamheten och här spelar momsen en stor roll. Idag gäller samma moms på nya och begagnade varor för kommersiell handelsverksamhet. Precis som forskare hävdat är detta helt ologiskt. All second handförsäljning måste vara jämförelsevis premierade ur momssynpunkt.

• Second hand blir en ny arena för masskonsumtion

Vitsen med ökad second hand och mer uthyrning är att få till längre och effektivare livscykler för varor. Om produkter är av dålig kvalitet eller är svåra att reparera försvinner mycket av fördelarna. Så ser det generellt ut idag. Därför behöver det också ställas ökade krav på producenter att varor håller längre, att de går att laga och att de tillverkas i miljövänliga material. Ställer politiken ökade krav på handlare utan att ställa ökade krav på producenter blir miljöpolitiken ett slag i luften.

• Kompetensförsörjningen brister

Personalen är handelns viktigaste resurs. Så kommer det också att vara i framtidens handel när branschen ställer om. Det finns god potential till många nya arbetstillfällen och nya yrkesroller. Men framförallt kommer de yrkesroller som finns idag utvecklas och kräva ny kompetens. Det gäller inte minst med en ökande second hand. Kompetenser som krävs är bland annat en hög allmän kännedom om hållbarhet och kunskap om att utvärdera och prissätta begagnade varor. Vad som oroar är att kompetensutvecklingen med avseende på hållbarhet är otillräcklig i många företag. En opinionsundersökning som Handels gjort bland handelsanställda visar att närmare 75 % ser brister i kompetensutvecklingen på området. Då är det inte konstigt att endast 30 % av handelsanställda anser att kunder får tillräcklig information om varors miljö- och klimatpåverkan. Så kan det inte se ut om handeln på allvar ska klara omställningen till att i stor utsträckning bygga på cirkulära affärsmodeller. Företag måste därför ta behovet av kompetensutveckling på mycket större allvar. Kopplat till detta är också behovet av goda arbetsmiljöer och arbetsvillkor. Den som verkligen vill rädda miljö och klimat måste också sträva efter att förbättra arbetssituationen för branschens anställda. 

Sammanfattningsvis behövs både politiska reformer och krafttag inom branschen för att handeln ska bli så cirkulär som den måste bli. ”Business as usual” är inget alternativ.

/Martin Rosenström & Ola Palmgren, Utredare och författare av Handels Miljö- och klimatpolitiska rapport

Lär av historien om sänkta arbetsgivaravgifter för unga

Föreställningen att ungdomsarbetslöshet beror på för höga lönekostnader är djupt rotad hos en del borgerliga företrädare. Ibland leder det till politiska förslag att via lagstiftning införa anställningar där lönen ligger klart under kollektivavtalen. Lite mindre drakoniska är förslagen om att subventionera unga genom sänkta arbetsgivaravgifter. Inför höstens budgetförhandlingar har Centerpartiet åter dammat av förslaget att införa sänkta arbetsgivaravgifter för unga.

Vi har dock redan provat detta. Sänkta arbetsgivaravgifter för unga fanns från andra halvåret 2007 fram till 2015 då de avskaffades. På Handels följdes detta noga eftersom handeln är den bransch där flest unga har ett jobb.

Redan före sänkningen av arbetsgivaravgifterna var det ca 20 procent billigare att anställa unga i motsvarande grupp, eftersom lönekostnaderna låg så mycket lägre. Efter sänkningen blev det ca 35 procent billigare. Det motsvarade en sänkning av lägstalöner med ungefär 3000 kr. Dessutom var personalomsättningen hög – en tredjedel av alla anställda omsattes varje år. Det fanns därför stor möjlighet för företagen att efter hand ersätta äldre anställda med betydligt billigare ung arbetskraft. Vi förväntade oss därför en viss ökning av andelen unga. Men någon sådan kom inte. Tvärtom minskade andelen unga anställda, och likaså deras andel av de arbetade timmarna.

I diagrammet visas andelen unga i den subventionerade gruppen 18-26 år inom privat detaljhandel. Någon effekt av tiden med subvention kan vi inte se. Tvärtom minskar andelen efter subventionen, och ökar kraftigt när den tas bort. Ökningen 2016 berodde dock främst på högkonjunkturen och många nyanställningar. Men poängen är att vi inom handeln inte kunnat se några effekter. Det beror sannolikt på att det redan från början inte var något lönekostnadsproblem att anställa unga. Handels slutsats har därför varit att det varit en dyr och ineffektiv metod att motverka ungdomsarbetslöshet, vilket också har stöd i forskningen om den.

Källa: Partsgemensam lönestatistik för detaljhandelsavtalet

Centerpartiet hänvisar dock till en rapport från SNS där man menar att arbetsgivaravgiftssänkningen gav positiva effekter. Förutom högre sysselsättning, även att företagen gick bättre och att löneökningarna var högre i företag som hade en större andel unga. Jag hade dock förmånen att få kommentera rapporten på SNS seminarium när den släpptes. Det är en i många delar intressant och välskriven rapport. Men jag hade några anmärkningar.

För det första att man alltid blir på sin vakt när resultatet strider mot det man kan utläsa i den offentliga sysselsättningsstatistiken, från SCB:s arbetskraftsundersökningar, AKU. Där framgår det nämligen att sysselsättningen bland unga minskade. Den metod rapporten använde var att mäta sysselsättning bland unga i relation till sysselsatta och arbetslösa unga inskrivna på arbetsförmedlingen. Man ska hålla i minnet att den dåvarande borgerliga regeringen samtidigt kraftigt försämrade a-kassan och gjorde det betydligt svårare för unga att kvalificera sig. Benägenheten att skriva in sig på Arbetsförmedlingen kan därför ha minskat bland arbetslösa unga eftersom flera inte längre var berättigade till a-kassa. Om man utgår från AKU och mäter mot alla arbetslösa unga så blir resultatet fortfarande en minskning.

För det andra skedde det stora förändringar i branschsammansättning i samband med finanskrisen. Industrin där andelen unga är färre minskade kraftigt, medan tjänstesektorer med stor andel unga gick bättre. För det tredje var den svenska lönebildningen under dessa år 2007-2009 präglade av jämställdhetspott, kronpåslag och höga höjningar av lägstalönerna. Det innebar en procentuellt högre löneökning för unga, särskilt i branscher inom tjänstesektorn. Min poäng var att det snarare var dessa faktorer snarare än själva reformen som bidrog till att företag med större andel unga klarade sig bättre och även hade högre procentuella löneökningar.

Den allvarligaste invändningen mot att åter subventionera denna grupp är dock att man måste ta hänsyn till kostnaden för den och vilken alternativ användning vi skulle kunna ha. När subventionen avskaffades kostade den 18 miljarder kr. Om vi hade haft en lönekostnad på 37 500 kr i månaden så skulle det ha räckt till 40 000 jobb för unga i exempelvis offentlig sektor. Det skulle ha räckt till hundratusentals ytterligare utbildningsplatser inom högskolan och vuxenutbildningen. Den höga kostnaden för denna reform kan därför snarare ha trängt undan mer effektiva metoder att motverka ungdomsarbetslöshet. Låt oss därför lära av historien.

Stefan Carlén

Paketutlämning – ett eventuellt arbetsmiljöproblem

I takt med att e-handeln ökar så ökar även den illegala handeln online. Enligt den europeiska polisbyrån Europol sker allt fler köp av narkotika över sociala medier, internet och Darknet och skickas sedan via post och andra försändelser. Det får som konsekvens att allt fler paket som innehåller narkotika och andra illegala varor hamnar hos postombud runtom i landet. De anställda på butiker och andra utlämningsställen har hittills inte kunnat tipsa polis och tull om misstänkta brev utan måste lämna ut dem enligt postlagen. Men nu har regeringen tillsatt en utredning för att se hur man kan hindra att narkotika och andra illegala varor skickas per post. Utredningen ska bland annat se över reglerna om tystnadsplikt i Postlagen.

I rapporten Paketutlämning och säkerhet som släpptes innan sommaren undersöker handelns parter, via Handelsrådet, vilka säkerhetsproblem som är förknippade med paketutlämning och ifall den innebär särskilda risker för butiken och dess anställda. Rapporten, som baseras på enkätundersökningar och intervjuer med anställda och handlare, visar att 28 procent av handlarna misstänker att det har förekommit illegala varor vid paketutlämningen. Framförallt tror man att det rör sig om narkotika, dopingpreparat och illegala läkemedel. I rapporten framkommer även att paketutlämningen innebär vissa säkerhetsrisker. Hot och trakasserier mot personalen är relativt vanliga. 42 procent av de anställda har någon gång känt olust eller otrygghet vid utlämning av paket. Av de anställda som upplevt säkerhetsproblem vid paketutlämnandet menar fyra av fem att det uppkommit i samband med kontroll av ID-handling eller då den anställde inte kunnat lämna ut ett paket på grund av ogiltig ID-handling.

I den tillsatta utredningens uppdrag ligger även att ”analysera och bedöma arbetsmiljöaspekter för personal på utlämningsställen och hos postoperatörer, både utifrån nuvarande situation och vid ändrade förutsättningar för informationsutbyte med de brottsbekämpande myndigheterna”. Detta är en mycket viktig del i utredningen, inte minst ifall ändrade regler i Postlagen kommer innebära att butikspersonal förväntas vägra lämna ut misstänkta paket och de potentiellt otrygga situationer som då kan uppstå.

Några aspekter som är särskilt viktiga att undersöka i frågan om arbetsmiljön för anställda där det finns paketutlämning är följande:

• Förekomsten av samt kvaliteten på riskbedömningar
  En grundläggande del i ett systematiskt arbetsmiljöarbete på en arbetsplats är att riskbedömningar görs regelbundet av arbetsgivare och anställda eller fackliga representanter. På frågan om det gjorts en bedömning av vilka risker som finns i relation till paketutlämningen i rapporten Paketutlämning och säkerhet så svarade 57 procent av handlarna och endast nio procent av de anställda att en bedömning gjorts. 59 procent av de anställda vet inte om en riskbedömning gjorts. Detta tyder på att arbetsgivarna inte involverat de anställda i riskbedömningarna och/eller att de inte utförs regelbundet så att en stor del av personalen hunnit bytas ut sedan senaste bedömningen gjordes.
• Tydliga säkerhetsrutiner samt utbildning i dem
  Ytterligare en viktig del i arbetsmiljöarbetet är att det finns tydliga rutiner kring hur säkerhetsrelaterade problem ska hanteras och att anställda får utbildning i rutinerna både under en introduktion och regelbundet under anställningsperioden. Även när det gäller rutiner skiljer sig svaren mellan handlare och anställda stort i ovan nämnda rapport. 92 procent av handlarna menar att det finns säkerhetsrutiner kopplade till paketutlämningen medan endast 42 procent av de anställda svarar detsamma. 21 procent svarar att inga rutiner finns och 37 procent att de inte vet. I intervjuerna framkommer att rutinerna ofta nämns under en introduktion, men att det sällan sker någon kontinuerlig genomgång av dem. Detta är problematiskt inte minst då anställda hinner glömma hur rutinerna ser ut, men även då introduktion och utbildning ofta är en bristvara för butiksanställda. I Handels rapport En kompetent handel framkommer att mer än hälften av de butiksanställda inte fått någon utbildning på betald arbetstid alls under det senaste året. Ännu ovanligare är det att visstidsanställda och deltidsarbetande får utbildning, två grupper som är mycket vanligt förekommande bland butikspersonal.
• Förekomsten av ensamarbete
  Slutligen är det viktigt att lyfta in förekomsten av ensamarbete som en aspekt i anställdas arbetsmiljö. I Handels rapporten Ensam på jobbet framkommer att 54 procent av de handelsanställda någon gång arbetar helt eller delvis ensamma. Ensamarbetet är allra mest utbrett i kiosker och servicebutiker, det vill säga arbetsplatser där paketutlämning är vanligt förekommande. Ensamarbete riskerar att leda till mycket otrygga situationer för den anställde, där paketutlämning innebär ytterligare säkerhetsrisker. Att motverka ensamarbete, inte minst på platser där paketutlämning sker, är därför av vikt för att motverka säkerhetsproblem och skapa trygga arbetsförhållanden för de anställda.

Cecilia Berggren

Hur blir det fler jobb om det blir lättare att säga upp folk?

I Coronakrisens spår har hundratusentals människor förlorat såväl jobb som arbetade timmar. Visstidsanställda har slutat få sms, deltidsanställda har fått minskad arbetstid, varsel om uppsägning har slagit rekord och korttidspermitteringarna är omfattande. Handeln är en drabbad bransch. Och några problem för företagen att säga upp personal är svåra att se. I ljuset av detta ter det sig som en ödets ironi att det i början av juni kommer en utredning med förslag om att göra det än lättare för företag att göra sig av med personal. Nu vet vi inte exakt vad utredningen kommer fram till innan den är publicerad. Men en del hade läckt ut och det är fråga om stora ingrepp i löntagarnas rättigheter och trygghet. Bland annat avskaffad rätt för fack att ogiltigförklara uppsägningar, och utökade avsteg från turordningen.

I SVT:s Agenda den 24/5 debatteras det som kommit fram av förslaget, mellan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och centerpartiets Anders W Jonsson. Från centerns sida argumenterar man att dessa förändringar av arbetsrätten ”behövs för att arbetslösa ska kunna få ett jobb” och att ”i kontakter med småföretag så säger man att detta är en av de viktigaste orsakerna till att man inte vågar anställa”. Den som ser debatten mot Jonas Sjöstedt får detta upprepat otaliga gånger. Som om det skulle bli mer sant ju mer det upprepas. Sjöstedt replikerar helt riktigt att ”det är ett fantasiargument att det skulle bli fler jobb för att det blir lättare att säga upp människor”. Men Anders W Jonsson upprepar ändå gång på gång att det är för att få ned arbetslösheten som det är viktigt att denna försämring av anställningsskyddet kommer snabbt på plats.

Något entydigt belägg i forskningen för att en sådan försämrad anställningstrygghet som föreslås skulle minska arbetslöshetsnivån finns inte. Snarare pekar en svensk studie på att de två undantagen som infördes 2001 för småföretag inte påverkade nyanställningar, uppsägningar och sysselsättning.

För det första är problemet det omvända. Det är alldeles för enkelt för arbetsgivare att anställa på otrygga visstidsanställningar. Och det stora problemet är att just dessa grupper idag saknar anställningstrygghet, inte att de har för mycket av den. Den som kan något om svensk arbetsmarknad vet att företag anställer de som de behöver. Om de kan anställa otryggt så gör de det, annars kommer de anställa på mer trygga villkor. För den visstidsanställda som helt plötsligt blivit av med sin försörjning är det ett hån att säga att företag inte vågar anställa för att de har svårt att bli av med dem.

För det andra är det inte heller svårt för företag som går sämre att kalla till en förhandling om arbetsbrist. Det måste dock ske under ordnade och rättssäkra förhållanden. De som är anställda måste få ha en facklig part som kan representera dem. Annars riskerar alltför många uppsägningar att ske på osakliga grunder och mot det som är svenska folkets uppfattning om rättssäkerhet. Detta vet alla som jobbar fackligt.

Nej, arbetslösheten har föga med arbetsgivares rätt till enkel uppsägning att göra. Arbetslöshet beror på att det inte finns tillräckligt med jobb, och/eller att arbetslösa saknar utbildning för de jobb som finns. Här finns inga andra genvägar än att satsa på en uthållig efterfrågestimulerande politik, och att rusta och stärka arbetskraften så att de kan ta de jobb som tillkommer.

När Anders W Jonsson säger att han lyssnat på företagen avslöjar han samtidigt att han inte lyssnat på löntagarna. Att företagen vill ha det än lättare att säga upp även de som har mer trygga jobb handlar egentligen bara om makt. De vill ha möjlighet att bli av med personer som de inte vill ha. Det kan vara de som visar civilkurage och vågar påtala fel i arbetsmiljön, eller de som kan ha slitit ut sig för att företagen ska gå med stora vinster. Om balansen på arbetsmarknaden förskjuts så mycket som förslagen säger kommer många mindre företag få närmast fri uppsägningsrätt. Att det skulle leda till rädsla och tysta arbetsplatser är något som alla som jobbar facklig också vet. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?

Stefan Carlén

Riktlinjer för skydd mot corona finns sedan länge – följ dem!

Förutsättningarna för hur vi lever våra liv har drastiskt förändrats de senaste månaderna. Men när vissa av oss kan jobba hemma måste majoriteten av Handels medlemmar ändå gå till jobbet där de dagligen utsätts för risk att smittas av corona.

Arbetsgivarna har enligt Arbetsmiljölagen ansvar att förebygga arbetsmiljörisker så att arbetsplatsen är säker för de anställda. Svensk Handel har presenterat tydliga och bra rekommendationer för butikers ansvar att minska smittspridningen baserat på Folkhälsomyndigheten riktlinjer. Enligt rekommendationerna ska det finnas handdesinfektion till kunder och personal, information och markeringar om att hålla avstånd, utökade städrutiner samt åtgärder för att begränsa trängseln i butikerna.

En undersökning från Handels visar att de allra flesta butikerna har vidtagit åtgärder, dock inte tillräckliga. Även om många butiker gör ett utmärkt jobb vittnar våra medlemmar om att det finns mycket mer att göra och att många butiker är bristfälliga i sina rutiner. Endast omkring 40 procent är nöjda med de åtgärder arbetsgivaren gjort för att skydda anställda.

En stor oro är trängseln. När butikerna fylls på finns det ingenstans för anställda att ta vägen. De måste plocka varor i trånga gångar och de måste ha kundkontakt. När butikerna är fulla utsätts inte bara kunder utan främst personal för stora risker. En förtroendevald som besvarade undersökningen, beskrev det så här:

”Jag tycker verkligen man borde se över situationen för oss butiksanställda. Jobbar i livsmedelsbutik och är helt övertygad om att vi kommer bli smittade om det fortsätter som det gör. Visst, handsprit och plexiglas i kassorna, men vi är så utsatta i andra delar av butiken. I scanningen vid ålderskontroller, avstämningar etc. Jag tycker faktiskt det blivit olustigt att jobba. Känns inte bra alls att merparten kunder INTE håller avstånd eller visar hänsyn. Uppriktigt orolig.”

Utöver trängseln vittnar många anställda om att kunder inte respekterar avståndet:

”Så är det många kunder skiter i avståndet till oss som jobbar man får säja till dom om avståndet då blir de sura miner”

Att många delar samma upplevelse märks på Handels sociala medier. Många veckor efter att riktlinjer om skyddsåtgärder utfärdats verkar allvaret fortfarande inte ha sjunkit in, vittnar exempelvis färska kommentarer på vår facebook om.

”Eller chefen kallar en hypokondriker när man våga säger att det är för mycket folk i butiken! 😡”

”Jag törs inte ens dela detta på min vägg, sist fick jag skäll av en arbetskamrat, hen sa ”våra kunder kan ju tro att det gäller hos oss” typ så 😪😪😪”

Det här är en så pass allvarlig situation att alla måste följa rådande riktlinjer och rekommendationer. En viktig åtgärd för butiker är att inkludera personalen i analys av situationen och åtgärder för att komma till rätta med den. Det är de som kan verksamheten bäst och de som möter problemen. Utöver det är det väldigt viktigt att följa riktlinjerna från Svensk Handel och Folkhälsomyndigheten. Det sistnämnda gäller inte bara de som äger butikerna utan även oss som kunder.

Anton Strömbäck

Viktigare än nånsin att Arbetsförmedlingen lyssnar på facket

I förra veckan lade regeringen fram ännu ett krispaket för att mildra coronavirusets effekter på jobb och ekonomi. En av delarna i paketet handlar om att stärka insatser till arbetslösa. Pengarna ska gå till fler arbetsmarknadspolitiska program för de som står långt ifrån arbetsmarknaden, däribland arbetsmarknadsutbildningar och subventionerade anställningar. Personer som befinner sig i de subventionerade anställningarna extratjänster, introduktionsjobb eller nystartsjobb ska kunna få förlängt med ytterligare 12 månader i fall där maxtiden med stöd har förbrukats. Ändringarna gäller tillfälligt under 2020.

Handeln är en av de branscher med flest antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I december 2019 befann sig cirka 18 000 i en åtgärd i handeln. I rådande läge är situationen extremt ansträngd inom handeln. Utökade satsningar på utbildningsåtgärder för de som står långt från arbetsmarknaden är därför mer önskvärt nu än fler subventionerat anställda i branschen. Handels har sedan tidigare synpunkter på hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och samråden med Arbetsförmedlingen bör förbättras. Några av de saker som Handels vill se och som i nuläget blir ännu viktigare att framhålla är:

– Bättre fördelning av subventionerat anställda
Subventionerade anställningar är idag överrepresenterade i vissa branscher, däribland i handeln och i hotell- och restaurangbranschen. Bägge dessa branscher är idag hårt drabbade av coronavirusets effekter och antalet varsel om uppsägning ökar för var dag. I handeln har totalt drygt 3 600 personer varslats under mars månad enligt Arbetsförmedlingens statistik, vilket är tio gånger så många som under samma månad för ett år sedan. Mörkertalet är också stort, eftersom mindre varsel inte syns i den offentliga statistiken. Dessutom består handeln av ett stort antal visstidsanställda som blir av med sina anställningar utan att varslas. Att placera personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i branscher som är under hård press på grund av coronapandemin är högst olämpligt. Det riskerar i ännu högre grad än vanligt att tränga undan reguljära arbeten och leda till en snedvriden konkurrens bland företagen i branschen. Även på sikt bör man fundera på hur denna koncentration av subventionerade anställningar i vissa branscher och på vissa arbetsplatser kan begränsas. Ett sätt kan vara att införa en gräns för hur många personer i åtgärder som får finnas per arbetsplats.

– Mer kvalitativa åtgärder
Syftet med en subventionerad anställning är att den ska leda till ett reguljärt arbete. För att öka chansen för det måste insatserna även innehålla utbildning och det ska tydligt framgå vad man förväntas ha lärt sig efter en avslutad åtgärd. För att få mer kvalitativa insatser krävs också en ordentlig handledning, där den utsedda handledaren har fått utbildning i vad uppdraget innebär och tillräckligt med tid avsatt för det. Brister i kvaliteten i åtgärderna är något som Handels påpekat under lång tid. Både utbildningsplaner och tid och resurser för handledning saknas oftast. Även detta blir extra viktigt att ha i åtanke givet läget i handeln just nu. På många arbetsplatser, främst inom dagligvaruhandeln, är läget mycket ansträngt med mycket kunder och brist på personal. Möjligheten till kvalitativ handledning är därmed kraftigt försämrad.

– Att Arbetsförmedlingen lyssnar mer på facklig part i samråden
Innan en person placeras i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska Arbetsförmedlingen samråda med facklig part. Myndighetens egen kartläggning över samråden visar dock att arbetsförmedlare relativt sällan ändrar sitt beslut i de fall då den fackliga organisationen avråder från en placering. Kartläggningen visar att trots fackets avrådan blev personen ändå placerad i 75 procent av de granskade fallen. Att det är vanligt att placeringar sker trots fackets avrådan är något som även framkommer i Handels rapport från 2015. Givet nuläget i branschen – där det på många arbetsplatser förekommer varsel om uppsägningar och permitteringar och på andra arbetsplatser är mycket pressat med hög arbetsbelastning – är det viktigare än någonsin att Arbetsförmedlingen lyssnar på facket. I Handels är det de lokala avdelningarna som svarar på samråden. Det är de som har bäst insyn i den aktuella situationen på arbetsplatsen vilket gör deras yttrandesvar extra angeläget att ta i beaktande i de fall Arbetsförmedlingen överväger att placera någon i en åtgärd inom handeln trots nuläget i branschen.

Cecilia Berggren

Ta bort karensavdraget för gott

Den 11 mars meddelade regeringen att karensavdraget tillfälligt skulle slopas. I ett pressmeddelande motiverar socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi åtgärden så här: ”För att minska risken för smittspridning är det viktigt att den som är sjuk inte går till jobbet. I det läge som vi befinner oss i nu är det rimligt att staten tar ett ekonomiskt ansvar för den första dagen av sjukdom för att hjälpa den enskilde.” Detta är dessutom alla politiska partier överens om.

Det är rätt och riktigt att karensavdraget nu slopas för att förhindra smittspridning (även om både ersättnings- och utbetalningsmodellen behöver förbättras). Ingen med symtom ska känna sig tvungen att avstå från att stanna hemma av ekonomiska skäl, och därmed riskera att sprida smittan till andra. Men man kan faktiskt fråga sig varför det är en logik som enbart ska gälla tillfälligt.

Handels har sedan länge drivit på för att avskaffa karensdag och karensavdrag. Skälen till det är flera:

1. Minskad smittspridning. Oavsett om en arbetstagare bär på Coronavirus eller någon annan sjukdom som smittar riskerar hen att sprida smittan till fler, både kollegor och kunder, om hen går till jobbet. Därför är det ur ett smittskyddsperspektiv skadligt att sjukfrånvaro är förknippat med ett ekonomiskt straff som skapar drivkrafter för arbetstagare att jobba även om de är sjuka.
2. Positiva folkhälsoeffekter. Forskning visar att personer som upprepade gånger går till jobbet trots att de borde ha sjukskrivit sig löper större risk för framtida sjukskrivningar, både korta och långa. Dagens sjuknärvaro är ofta morgondagens sjukfrånvaro. Och den riskerar ofta att bli längre och därmed slå hårdare mot både arbetstagare och arbetsgivare än om den anställde fick möjlighet att i ett tidigt skede återhämta sig ordentligt.
3. Ökad jämlikhet och jämställdhet. Tjänstemän och akademiker kan ofta hantera ohälsa genom att använda flextid eller arbeta hemifrån, och på så sätt slippa löneavdraget som karensen innebär. För den som jobbar i butik, på lager eller i frisörsalong är det såklart inte ett alternativ. Statistik från Arbetsmiljöverket visar att andelen kvinnor som arbetar trots att de är sjuka är högre än bland männen, och dessutom uppger fyra av tio arbetarkvinnor att ett av skälen till det är att man inte har råd att vara sjuk. Karensavdraget spär alltså på redan existerande klass- och könsklyftor. 

Men hur vanligt är det att arbetstagare går till jobbet trots att de är sjuka? Arbetsmiljöverkets statistik visar tydligt att sjuknärvaro varken är ovanligt eller obetydligt på svensk arbetsmarknad. Omkring sju av tio sysselsatta har enligt Arbetsmiljöverket någon gång under det senaste året arbetat trots att man utifrån sin egen bedömning var sjuk och borde ha låtit bli. Man behöver inte vara smittskyddsexpert för att förstå att det ger upphov till en hel del smittspridning.

Argumentet mot att ta bort karensavdraget brukar vara att människor inte ska kunna sjukanmäla sig av lathet och ovilja att gå till jobbet. De vetenskapliga bevisen för det påståendet lyser dock med sin frånvaro. Ser vi till våra nordiska grannländer är dessutom Sverige ensamma om att ha ett karensavdrag. I Finland övervägde regeringen för fem år sedan att införa en karensdag, men fann att nackdelarna var allt för stora. 

Coronapandemin visar med glasklar tydlighet hur skadligt det är att människor som inte är friska går till jobbet.

Det är dags att slopa karensdagen för gott.

---

Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

Långt kvar till jämställda löner

I söndags var det internationella kvinnodagen. En dag som påminner oss om att vi fortfarande har långt kvar till ett jämställt samhälle. Kvinnors lönevillkor överlag, men särskilt arbetarkvinnors, är ett tydligt exempel på att vi har mycket kvar att göra.

Medlingsinstitutet gör varje år en analys av löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Den senaste (2018) analysen visade att kvinnors genomsnittliga lön är 32 600 kronor och mäns genomsnittliga lön 36 500 kronor, en löneskillnad på 10,7 procent. Omräknat i tid innebär löneskillnaden att kvinnor jobbar gratis 51 minuter varje dag medan män får betalt hela arbetsdagen.

Den största anledningen till löneskillnaderna är att män och kvinnor arbetar inom olika yrken. Enligt Lönelotsarna (ett nätverk av experter på lönebildning och lönekartläggning) var den genomsnittliga lönen i kvinnodominerade yrken 15 procent eller 5 200 kr mindre jämfört med övriga likvärdiga yrken 2019.

Inom arbetaryrken jobbar kvinnor i högre grad inom service, omsorg och försäljning och män i högre grad inom byggverksamhet och tillverkning samt maskinell tillverkning och transport med mera. Inom de kvinnodominerade arbetaryrkena är inte bara lönen lägre utan det är även vanligare att arbeta deltid. Inte för att man väljer det utan för att deltid ofta är det enda som erbjuds. Inom manliga arbetaryrken och tjänstemannayrken är det betydligt vanligare att arbeta heltid. Därför ger måttet faktisk månadslön en bättre bild av hur både skilda arbetstider och lönevillkor påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. I beräkningarna av ovan nämnda löneskillnader är nämligen deltidslöner uppräknade till heltidslöner.

LO:s årliga jämställdhetsbarometer tittar istället på faktiska månadslöner. När deltidslöner inte räknas upp till heltidslöner blir löneskillnaderna betydligt större. Kvinnors genomsnittliga löneinkomst före skatt i arbetaryrken är då 21 360 kronor och för män är motsvarande siffra 27 435 kronor, vilket motsvarar en skillnad på 22 procent. I tjänstemannayrken är den faktiska månadslönen 34 410 kronor för kvinnor och för män 43 750 kronor, en skillnad på 21 procent.

Detaljhandeln är en kvinnodominerad bransch där många ofrivilligt arbetar deltid. 71 procent av kvinnorna och 31 procent av männen i butik arbetar deltid. Kvinnorna tjänar i genomsnitt 16 652 och medan männen tjänar 19 363 kr. Det innebär att kvinnor tjänar 86 procent av vad männen gör. Jämför vi med genomsnittet för män i arbetaryrken tjänar kvinnor i detaljhandeln endast 61 procent av löneinkomsten för män i arbetaryrken. Ännu värre blir det om vi jämför med män i tjänstemannayrken. Då tjänar kvinnor i detaljhandeln 38 procent av mäns löneinkomster.

Handels driver frågan om jämställda löner på flera sätt. Ett sätt är att genom LO:s samordning driva en låglönesatsning för de som tjänar minst. Eftersom kvinnor dominerar de grupper som tjänar minst i LO-kollektivet innebär låglönesatsning en satsning på kvinnors löner. I årets avtalsrörelse innebär kravet att när potten för löneökningar räknas ut på arbetsplatserna ska alla löner som ligger under 26 100 kronor i månaden räknas som om de vore 26 100 kronor. Detta innebär att de som tjänar mindre än 26 100 kronor ska få lika stor höjning som de som tjänar 26 100. Handels räknar dessutom om LO:s krav om tre procents löneökning till krontal vilket innebär att ju lägre lön man har desto högre procentuell löneökning får man.

En låglönesatsning är en viktig del av arbetet mot jämställda löner men minst lika viktigt är att kvinnor får rätt till heltid.

Thea Holmlund