Handeln kan bryta utanförskapet för utrikes födda

Det är viktigt att utrikes födda som flyr till Sverige undan krig, förtryck och förföljelse får en fot in på arbetsmarknaden. Handeln är en bransch som har potential för detta. Branschen har personalförsörjningsproblem och arbetsgivarna signalerar att de har brist på kompetent arbetskraft. Hur kan branschen bli bättre på att använda sig av denna personalresurs?

Till att börja med får vi konstatera att utrikes födda redan fyllt en viktig funktion på svensk arbetsmarknad. Enligt Arbetsförmedlingen har 70 procent av de jobb som tillkom mellan 2005 och 2018 gått till utrikes födda. Under högkonjunkturen i slutet av 2010-talet har utrikes födda stått för upp mot 80 procent av jobbtillväxten. De som fått jobb har dock nästan enbart haft utbildning med minst gymnasieexamen.

Utan utrikes födda hade vi inte klarat av jobbtillväxten i Sverige. Men samtidigt finns en annan sida. Det är den höga arbetslösheten hos gruppen utrikes födda som helhet. Av alla arbetslösa är 60 procent utrikes födda. Det som särskilt kännetecknar dessa är att de saknar grundläggande utbildning, såväl grundskola som gymnasium. Men även bland dem som har högskoleutbildning är arbetslösheten hög. Detta antyder att det handlar om både utbildningsproblem och ett attitydproblem från arbetsgivare.

I vilken mån och hur bidrar handeln till att utrikes födda från flyktingregioner kommer i sysselsättning? Forskningsstudier som gjorts på senare tid ger svar på frågan. En statistiksammanställning från Handelns Forskningsinstitut visar att handeln visserligen sammantaget är fyra på listan över branscher som anställer flest arbetslösa individer från delar av världen varifrån en hög andel flyktingar kommit, men de tillhör endast 8,77 % av dem som i detalj- och partihandeln rekryteras från arbetslöshet. Den siffran är ungefär i paritet med motsvarande i tillverkningsindustrin, men handeln ligger också efter en rad andra branscher. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att handeln ännu inte nått sin fulla potential som väg in på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund.

Vad ska då göras? Tyvärr används arbetslösheten bland utrikes födda i debatten som slagträ för att sänka lönerna. Men som vi sett ovan kan det inte vara någon lösning. Det är brist på utbildning, och i viss mån attityder från arbetsgivare som är hindren. Har du inte utbildning och kompetens att ta ett jobb så spelar det inte någon särskild roll hur låga lönerna är. Och det är också något som strider mot den svenska modellen. Vi sänker inte löner, vi höjer dem för att få till en nödvändig strukturomvandling.

Vad kan då handeln göra mer? En del är att hjälpa till med utbildning till yrken. Parternas förslag till etableringsjobb där man kan kombinera utbildning och arbete är ett sådant. Ett annat är att satsa mer på handledning, utvecklingsplaner och dokumentation i rådande arbetsmarknadspolitiska insatser. Men det handlar även om att kasta bort fördomsfulla attityder. En studie utgiven av Handelsrådet 2017 visar att det på flera sätt kan vara gynnsamt för företag att anställa utrikes födda:

• Mångfalden kan öka kunskap och kompetens genom att fler erfarenheter och perspektiv kommer in i organisationen.
• Arbetet med att skapa en mångfald kan användas i marknadsföring som ett sätt att visa att företaget tänker längre än på att vara en vinstdrivande maskin.
• En gemensam känsla av att man gör en insats för en annan människa och ta ansvar för samhället kan skapa en positiv stämning och stolthet på arbetsplatsen som gynnar verksamheten.
• Fler utrikes födda anställda kan i vissa företag innebära att det bättre speglar sammansättningen av kunder. Det kan bidra till att fler kan identifiera sig med verksamheten.
• Satsningar på att anställa utrikes födda kan också bryta ett mönster av kulturellt reproducerad diskriminering. Diskriminering som grundar sig på vanor och tankebanor som man inte reflekterar över är svåra att bryta så länge homogeniteten på arbetsplatsen kvarstår.

Dessa rent praktiska drivkrafter för företagen kan också bidra till att handeln blir en motor i att minska en form av utanförskap som missgynnar såväl individer och branschen som samhället. Det är i den riktningen branschen måste sträva.

Den dödliga jobbstressen

Arbetsrelaterad stress dödar årligen cirka 770 personer visar en ny studie  från Arbetsmiljöverket. Samtidigt ökar stressen i arbetslivet. Handeln är en av de branscher där arbetsstressen har ökat mest sedan 1980-talet. I studien, som har resulterat i två rapporter, undersöks bakomliggande faktorer till arbetsrelaterade dödsfall och hur dagens arbetsmiljö förväntas påverka den framtida arbetsrelaterade dödligheten.

Den första rapporten visar att stress är en av de största bakomliggande orsakerna till dödsfall  på grund av arbete i dag. För att mäta arbetsstress används ofta den så kallade krav/kontroll-modellen. I den anses de arbeten som innebär att man har höga krav (t ex hög arbetsbelastning) men låg kontroll över hur och när arbetet ska utföras bidra till mest stress. Dessa jobb brukar kallas för ”spänt arbete” och kan orsaka en rad olika sjukdomar som i sin tur kan leda till en för tidig död. Bland annat leder arbetsstress till ökad risk att drabbas av ischemisk hjärtsjukdom (inklusive hjärtinfarkt) och stroke. I undersökningen från Arbetsmiljöverket räknar man med att nära fem procent av dessa sjukdomsfall är arbetsrelaterade. Lägger man ihop dödsfallen i ischemisk hjärtsjukdom och stroke rör det sig därmed om ungefär 770 arbetsrelaterade dödsfall per år.

Av faktorerna som ligger bakom arbetsrelaterade dödsfall är stress den enda faktor som beräknas öka i framtiden  konstateras i den andra rapporten. Där visas att förekomsten av negativ stress har ökat markant sedan 1980-talet, från 13 procent 1981 till 22 procent år 2000. Allra mest har stressen ökat inom de kvinnodominerade branscherna som handel, hotell och restaurang samt vård och omsorg under denna period. Det gör att kvinnor är betydligt mer utsatta för negativ stress än män. 32 procent av kvinnorna på arbetsmarknaden har ett spänt arbete jämfört med 19 procent av männen. Det skiljer sig dock även inom branscher. I detaljhandeln har 30 procent av kvinnorna respektive 25 procent av männen ett spänt arbete enligt en sammanställning  av statistik från Arbetsmiljöverkets arbetsmiljöundersökning som Handels har gjort.

En av de faktorer som bidrar till den negativa stressen inom handeln är ensamarbetet, som Handels i en nyligen släppt rapport  har påtalat riskerna med. I rapporten visas att över hälften av de handelsanställda arbetar helt eller delvis ensamma varje vecka, och att stress på grund av för hög arbetsbelastning är ett av de största orosmomenten för de ensamarbetande.

Ensamarbete är en konsekvens av den mycket utbredda företeelsen med slimmad bemanning i detaljhandeln, där en fast anställning på heltid hör till ovanligheterna. De slimmade arbetsorganisationerna gör att arbetsgivaren kan spara in på personalkostnader, men innebär hög arbetsbelastning och stress för de anställda. Stress som i värsta fall kan leda till döden. Satsningar på personal och ökad bemanning är därför nödvändiga för att komma till bukt med den – i nuläget växande – livsfarliga stressen.

Cecilia Berggren

Stark utveckling av vinsterna i handeln

Det finns en föreställning om att vinsterna i handeln är pressade till följd av prispress och ökad konkurrens. Inte sällan framförs den pågående strukturomvandlingen, med digitalisering och e-handel som orsak till pressad lönsamhet. Tuff utmaning för handeln, var kontentan i en analys i Dagens Industri där det hävdades att vinsterna stått stilla och att digitaliseringen skulle pressa branschen än hårdare.

I Handels nya rapport ”Hur har handelns vinster och lönsamhet påverkats av strukturomvandlingen?” undersöks hur vinster och lönsamhet utvecklats i handeln sedan 2008 – en tid med snabb digitalisering, ökad e-handel och strukturomvandling. Data från SCB visar att såväl vinster som lönsamhet utvecklats relativt bra under denna period. Perioden är vald dels för att statistiken lades om just det året, dels för att den täcker in såväl lågkonjunktur (finanskrisen) som högkonjunktur.

När det gäller vinsterna – mätt i form av rörelsevinst i kronor – så har dessa ökat under perioden. Även när vi tar hänsyn till att marknaden vuxit, och att priserna ökat så ser vi en stark vinstökning. De totala vinsterna i branschen har i fasta priser ökat med hela 42 procent. Det är en genomsnittlig årlig vinsttillväxt på 4,7 procent. En överraskning var att det är sällanköpshandeln som varit drivande i vinsttillväxten. Det resultatet var oväntat eftersom den allmänna uppfattningen i branschen har varit att det är sällanköpshandeln som varit mest pressad av e-handel och strukturomvandling.

Även när vi ser till lönsamheten – mätt i form av rörelsemarginal – så har den haft en uppåtgående trend. Handeln är till sin natur en bransch som utgår från hög omsättning. Det gör att marginalerna ofta kan vara låga även om själva vinsterna är höga. Men här ser vi en ökning av marginalen för hela branschen med 46 procent, och för sällanköp med hela 79 procent.

Nej det går inte att hävda att vinster och lönsamhet är pressad generellt i branschen. Förvisso finns det enskilda företag som går sämre, och några går till och med i konkurs. Men förutom att detta inte är konstigt i en dynamisk marknadsekonomi, så finns inga data som tyder på att branschen i sig är hårt pressad.

Nära kopplat till frågan om pressad lönsamhet finns också en slentrianmässig analys som menar att ökade personalkostnader är negativt för lönsamheten. Det beror säkert på att man ser personalkostnader som just kostnader, vilket då per definition skulle innebära lägre vinster. Men personalkostnader är inte endast kostnader för företag utan också nödvändiga sociala investeringar för hela verksamheten. Handels rapport visar att vinsterna som andel av personalkostnaderna ökat under hela perioden. Vidare finns inget samband som tyder på att högre personalkostnader skulle leda till lägre vinster. Tvärtom, finns en tydlig samvariation mellan högre personalkostnader och högre vinster.

Den slutsats man kan dra av rapporten är att handelsbranschen hittills har klarat av digitalisering och strukturomvandling relativt väl. Vinsterna har ökat och utrymme finns för fortsatta satsningar, på såväl förnyad verksamhet som på personalen. På sikt verkar det vara investeringar som lönar sig i längden.

Stefan Carlén

EU-valet – en facklig angelägenhet

Om lite drygt en och en halv vecka är sista dagen för att rösta i valet till Europaparlamentet. 751 ledamöter ska väljas från de (fortfarande) 28 medlemsländerna, och 20 av dessa ska vara från Sverige.

Varför angår detta ett fackförbund kanske någon frågar sig? Svaret är enkelt: för att EU-politiken i högsta grad påverkar arbetstagares vardag, såväl i Sverige som i resten av Europa. Även om arbetsmarknadsfrågor i huvudsak är en nationell angelägenhet så har konceptet med en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare stor påverkan på villkoren för både företag och arbetare. Detsamma gäller för EU-beslut som rör arbetstagares rättigheter, till exempel minimiregler för arbetstid, likabehandling och säker arbetsmiljö.  

De senaste åren har EU varit i centrum för flera arbetsmarknadspolitiska frågor i Sverige. När Alliansregeringen 2007 förändrade LAS, och bland annat införde Allmän visstidsanställning, blev det möjligt att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra utan bortre gräns. Då anmälde TCO regeringen för brott mot EUs visstidsdirektiv – och fick rätt. 2007 kom också den så kallade Laval-domen, då EU-domstolen ansåg att EU:s utstationeringsregler och den fria rörligheten för tjänster inte tillåter svenska fack att vidta stridsåtgärder för att kräva svenska villkor för utländska arbetstagare som tillfälligt utför tjänster i Sverige. Detta var på många sätt ett direkt angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen och föranledde i sin tur en kampanj för att ändra EUs regelverk kring utstationering – vilket lyckades under förra mandatperioden och ledde till utökad rätt att ta strid för kollektivavtal.

Handels har inför årets val till Europaparlamentet valt att särskilt lyfta två frågor som berör många handelsanställda och där Handels anser att EU borde agera.

Trygga jobb: En ökande andel av arbetstagarna i Europa har anställningar som är tillfälliga och/eller på deltid. År 2016 var det 26,4 miljoner invånare i EU-länder som hade en tillfällig anställning, vilket är 14,2 % av alla anställda i unionen. Sverige ligger till och med något över EU-snittet med 16 %, men siffrorna varierar kraftigt mellan olika branscher. Detaljhandeln är en av de mest utsatta och har upplevt en stadig ökning av såväl tidsbegränsade anställningar som deltidsanställningar de senaste decennierna. Andelen som saknar en fast anställning på heltid inom branschen är nu uppe på hela 70 %, och de som främst drabbas är kvinnor och unga. Handels vill därför att Europaparlamentet ska arbeta för att minska förekomsten av otrygga anställningar och ofrivilliga deltider.

Stoppa missbruket av bemanningsföretag: Antalet bemanningsanställda på svensk arbetsmarknad har ökat kraftigt sedan 1990-talet då privat uthyrning av personal i vinstsyfte tilläts. Från cirka 5 000 anställda 1994 till 76 300 år 2016. Bemanningsanställda är vanligast förkommande inom industri och tillverkning, och näst vanligast inom partihandeln. I en undersökning av min kollega Cecilia Berggren svarade nära 65 % av lageranställda Handelsmedlemmar att inhyrd personal arbetar på deras arbetsplats, och hela 35 % svarade att de bemanningsanställda används som en permanent del av verksam­heten.

Permanent användning av bemanningsföretag drabbar både den bemanningsanställde och arbetsplatsen, och på sikt hela arbetsmarknaden. Den bemanningsanställde befinner sig ofta i en otrygg situation där arbetsplats och arbetstider kan variera från vecka till vecka, med sämre ar­betsmiljö, tyngre arbetsuppgifter och större press på sig än de ordinarie anställda. Anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro som följd är nästan dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland anställda totalt på arbetsmarknaden, och unga är överrepresenterade bland de skadade. Den befintliga personalen å sin sida behöver också ständigt lära upp ny personal och vet inte vem de kommer att jobba med nästa vecka. Handels menar därför att inhyrning enbart ska kunna användas som komplement vid arbetstoppar.

Oavsett om politiska beslut fattas i Stockholm eller Bryssel kan de alltså ha stor påverkan på både löntagares vardag och möjligheterna till facklig organisering. Därför är EU-valet i högsta grad en facklig angelägenhet.

Problemet med ensamarbete är att det är ensamt

Ensamarbete är den yttersta konsekvensen av alltför slimmade arbetsorganisationer. I Handels utredning om ensamarbete, som Carolina Uppenberg skrivit, framgår att det är mycket vanligt i handeln. Hela 54 procent har erfarenhet av att arbeta ensam eller på så långt avstånd från arbetskamrater att de inte kan höra dig om något händer. Av de som arbetar ensam är det hela 29 procent som gör det mer än halva dagar, flera dagar i veckan.

I Handelsnytt intervjuades Alexandra om sina erfarenheter av ensamarbete på en servicebutik i centrala Malmö. Hon arbetar ensam minst fem timmar innan hon stänger butiken vid halv tolv på kvällen. Hon har svårt att ta enkla toalettbesök, och hon är utsatt för hot och trakasserier. Två gånger har hon blivit rånad under kort tid. Utöver dessa arbetsmiljöproblem lyfter hon också fram det socialt utarmande perspektivet. ” Det värsta är att inte ha någon att prata med”. De problem hon pekar på stämmer väl med den undersökning Handels genomfört.

De flesta medlemmar i Handels anser att ensamarbetet är ett arbetsmiljöproblem som behöver åtgärdas. Föga överraskande är det främst saknad av andra människor som lyfts fram. Man vill ha arbetskamrater. Trots detta är de vanligaste lösningarna alltjämt tekniska. Det är larm och övervakningskameror, något som inte påverkar det sociala utarmandet av själen. Tekniska lösningar kan aldrig kompensera för det behov som ensamarbetande har av att ha en arbetskamrat att dela arbetet med. Det verkar också vara så att ensamarbete är mer påfrestande då man har med klienter eller kunder att göra. Det gör handeln till en illa rustad bransch för ensamarbete.

För att komma till rätta med problemet är således den bästa lösningen att få fram ökad bemanning och att ta arbetsmiljöproblemen på allvar. Här har såväl fackförbund, arbetsgivare och myndigheter ett ansvar. Ensamarbete regleras idag genom arbetsmiljölagen och en föreskrift om ensamarbete. Föreskriften är dock från 1982. Det var en tid när det rådde full sysselsättning, högre bemanning och öppettiderna i butiker var kortare. Det har hänt mycket sedan dess. Inte minst i frågor som rör psykosocial arbetsmiljö.

Föreskriften från 1982 behöver ses över och tydliggöras. Den tillåter ensamarbete men inskränker vid påtaglig risk och stark psykisk påfrestning. Handels och LO har tidigare föreslagit det motsatta. Förutom ett förbud mot riskabelt ensamarbete, skulle en omvänd skrivning om att ensamarbete inte är önskvärt men kan accepteras under särskilt gynnsamma omständigheter vara en förstärkning som skulle kunna hjälpa upp situationer. Vidare bör en förändrad föreskrift tydligare omfatta hela Arbetsmiljölagens skrivningar om fysisk, psykisk och social inverkan. Särskilt bör den sociala isoleringen och dess negativa effekter tydliggöras.

Handels gedigna utredning är en bra utgångspunkt för ett ökat fokus på ett stort arbetsmiljöproblem inom branschen. Att komma till rätta med det är inte endast viktigt för de anställda som drabbas utanför hela branschens status och framtida personalförsörjning. Det är inte bara riskfyllt att arbeta ensam – det är också tråkigt.

Stefan Carlén

Klassisk framgångssaga för hypat märke har tyvärr en mörk baksida

Nyligen rapporterade Dagens Industri att det svenska klockföretaget Daniel Wellingtons ägare har beslutet om en extra utdelning till sig själv på 20 miljoner kronor, ovanpå 200 miljoner i ordinarie utdelning. Men det har också rapporterats om undermåliga arbetsvillkor i fabriker i Kina som tillverkar företagets klockor. Det manar till reflektion, särskilt i dagar som dessa. Budskapet på 1 maj om solidaritet med arbetare i andra länder manar till eftertanke oavsett politisk åskådning. Det handlar till exempel om arbetare som producerar de varor som säljs i våra butiker.

I det sammanhanget är Daniel Wellington som säljer egendesignade klockor i en rad olika kanaler (egna butiker, egen hemsida, externa plattformar, andra kedjor), ett intressant exempel. Ur ekonomisk synpunkt utgör företaget en framgångssaga utan motstycke. Från ingenting har Daniel Wellington på några år gått till att omsätta närmare 2,5 miljarder, med ett rörelseresultat på över 900 miljoner. Det ger en rörelsemarginal på 37 %, vilket är en häpnadsväckande god lönsamhet (Källa: ”Stora guiden till retail, 2019”). Företaget har kunnat sälja klockorna för ett betydligt högre pris än vad de kostar att producera, marknadsföra och sälja. Det borde förstås vara möjligt att säkerställa en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor för arbetare som tillverkar klockorna. Det är just här som baksidan av framgångssagan ligger.

Tidningen Dagens Industri slog förra året larm om brister som inhumant långa arbetspass och brist på försäkring för de anställda, vilket företaget själv också uppmärksammat. Problemen har funnits under flera år och enligt företaget arbetar man med frågan. Det kan dock te sig märkligt att Daniel Wellington inte snabbt kommit tillrätta med dessa missförhållanden, inte minst mot bakgrund av de vinster med enorm lönsamhet som företaget genererar. Vad som däremot har skett är att ägaren har tagit ut hundratals miljoner ur företaget och bland annat köpt en takvåning för 104,5 miljoner kronor, vilket enligt bedömare gjort honom till ägare av Sveriges dyraste lägenhet. Företaget har också lyckats vinna en uppmärksammad rättstvist där en annan större detaljhandlare stämts för att sälja plagiat. Kontrasten mellan företagets framgång och arbetarens situation blir därmed enorm.

Exemplet Daniel Wellington ger en ordentlig tankeställare, men det är varken det enskilda företaget som sådant eller ägaren som är det intressantaste. Det verkligt intressanta är det system av modern kapitalism som möjliggjort det, i vilken handeln blivit en maktfaktor som i allt större utsträckning kommit att styra över produktionen. Daniel Wellington tillhör en hypermodern form av handelsföretag. Man har förstått värdet av att äga både sin egen produkt och sitt produktvarumärke. Man har sett vikten av att etablera försäljning genom plattformar som gjort att man kunnat växa utanför Sveriges gränser. Genom innovativa marknadsföringsmetoder har företaget kunnat växa kraftigt på kort tid. En stor förklaring till framgången är att Daniel Wellington lyckats engagera influencers i att marknadsföra produkterna, både i Sverige och utomlands.

Influencern går mot att bli en av den moderna kapitalismens viktigaste verktyg, i en marknadsföring där influencerns varumärke flätas samman med produktens varumärke, förpackat i berättelser som blir ”content”. Daniel Wellington bygger i sig själv på mytomspunna berättelser kretsandes kring grundaren (ägaren) som framstår som attraktiva för många. En av dessa är berättelsen om den unge backpackern som på en resa träffar en engelsman vid namn Daniel Wellington med en klocka som inspirerar honom till att starta företaget. En annan berättelse är den om den unga entreprenören som satsat sina sista slantar, inklusive CSN-medel, på att förverkliga sin dröm genom en resa till Hong-Kong där klockor köps in. Historier som dessa är förföriska, men också drivmedel för den moderna kapitalismen där arbetare exploateras. Vill vi få bukt med orättvisor och exploatering som kommer av kapitalism måste vi titta bakom de fina fasaderna och fängslande berättelserna.

Satsa på handelns viktigaste resurs – de anställda

Handeln är liksom andra branscher föremål för ständig strukturomvandling. Mycket talar för att branschen har stor potential att växa framöver. Arbetsuppgifter kommer att förändras – inte försvinna. Den utveckling vi ser till följd av teknisk utveckling och digitalisering sätter allt mer fokus på de anställdas kompetenser. Branschens viktigaste resurs.

För fortsatt stark konkurrenskraft krävs, förutom goda arbetsvillkor, insatser för att öka lärandet i arbetslivet. Tillgången till kompetensutveckling är idag låg på arbetsplatser inom handeln. Det behövs också förbättringar när det kommer till de reguljära utbildningsvägarna.

Fack och arbetsgivare arbetar tillsammans intensivt för att förbättra de gymnasiala utbildningarna mot handeln. Fler behöver välja en utbildning riktad mot branschen och de olika utbildningsvägarna in behöver bli fler. Ökande kompetensbehov ställer krav på attraktiva och kvalitativa utbildningar som utgår från branschens behov av personal med rätt kompetens.

Förutom efterfrågan på nya kunskaper skruvas kraven också upp på kompetenser som länge varit viktiga för handeln. Här är mötet med kund centralt. Inte minst fysiska butiker måste i konkurrensen erbjuda hög nivå på områden som kundservice, tillgänglighet, produkt- och specialistkunskap, konsumentkunskap och hållbarhetsfrågor.

Det är därför glädjande att Skolverket nu föreslår regeringen att besluta om förändringar i gymnasieskolan för att bättre svara upp mot branschens skärpta kompetensbehov.

Yrkesprogrammet ”handels- och administrationsprogrammet” föreslås bli det mer sammanhållna ”försäljnings- och serviceprogrammet” med uppdaterade examensmål och kursplaner. Inriktningen administrativ service föreslås avvecklas och förutom sälj och service så blir det mer genomgripande fokus på digital handel och hållbar utveckling.

Skolverket föreslår också att valbara handelskurser ska finnas på de flesta andra yrkesprogram. Det är en åtgärd som är positiv för den specialisering handeln går igenom. Avslutningsvis föreslås en omfattande försöksverksamhet med handelsinriktning (med yrkeskurser) på det studieförberedande ekonomiprogrammet. Det är något som branschens parter ser positivt på.

Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt att C, L, KD, M och SD, i riksdagen nyligen röstat igenom att regeringen bör utreda en tvåårig yrkesskola på gymnasiet. Som olika branschföreträdare påpekat är det en dålig idé som saknar förankring i behoven på arbetsmarknaden. Förslaget går också i en helt annan riktning än handelns parters pågående arbete för mer kvalificerade gymnasieutbildningar mot branschen.

Förslaget om en tvåårig yrkesskola saknar relevans för svensk arbetsmarknad. Dessutom riskerar elever att hamna i en situation där se ser sin utbildning som helt otillräcklig för de yrken de faktiskt valt att utbilda sig till. Lösningen på utmaningen att få fler elever att nå gymnasiebehörighet kan inte vara att sänka kunskapskraven.

Genom att satsa på handelns viktigaste resurs, personalen, ges förutsättningar för fortsatt stark konkurrenskraft i en föränderlig tid. Det arbetet förutsätter gymnasiala utbildningar som utgår från branschens kompetensbehov, inte politiska poänger.

Daniel Söderberg Talebi