Viktigare än nånsin att Arbetsförmedlingen lyssnar på facket

I förra veckan lade regeringen fram ännu ett krispaket för att mildra coronavirusets effekter på jobb och ekonomi. En av delarna i paketet handlar om att stärka insatser till arbetslösa. Pengarna ska gå till fler arbetsmarknadspolitiska program för de som står långt ifrån arbetsmarknaden, däribland arbetsmarknadsutbildningar och subventionerade anställningar. Personer som befinner sig i de subventionerade anställningarna extratjänster, introduktionsjobb eller nystartsjobb ska kunna få förlängt med ytterligare 12 månader i fall där maxtiden med stöd har förbrukats. Ändringarna gäller tillfälligt under 2020.

Handeln är en av de branscher med flest antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I december 2019 befann sig cirka 18 000 i en åtgärd i handeln. I rådande läge är situationen extremt ansträngd inom handeln. Utökade satsningar på utbildningsåtgärder för de som står långt från arbetsmarknaden är därför mer önskvärt nu än fler subventionerat anställda i branschen. Handels har sedan tidigare synpunkter på hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och samråden med Arbetsförmedlingen bör förbättras. Några av de saker som Handels vill se och som i nuläget blir ännu viktigare att framhålla är:

– Bättre fördelning av subventionerat anställda
Subventionerade anställningar är idag överrepresenterade i vissa branscher, däribland i handeln och i hotell- och restaurangbranschen. Bägge dessa branscher är idag hårt drabbade av coronavirusets effekter och antalet varsel om uppsägning ökar för var dag. I handeln har totalt drygt 3 600 personer varslats under mars månad enligt Arbetsförmedlingens statistik, vilket är tio gånger så många som under samma månad för ett år sedan. Mörkertalet är också stort, eftersom mindre varsel inte syns i den offentliga statistiken. Dessutom består handeln av ett stort antal visstidsanställda som blir av med sina anställningar utan att varslas. Att placera personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i branscher som är under hård press på grund av coronapandemin är högst olämpligt. Det riskerar i ännu högre grad än vanligt att tränga undan reguljära arbeten och leda till en snedvriden konkurrens bland företagen i branschen. Även på sikt bör man fundera på hur denna koncentration av subventionerade anställningar i vissa branscher och på vissa arbetsplatser kan begränsas. Ett sätt kan vara att införa en gräns för hur många personer i åtgärder som får finnas per arbetsplats.

– Mer kvalitativa åtgärder
Syftet med en subventionerad anställning är att den ska leda till ett reguljärt arbete. För att öka chansen för det måste insatserna även innehålla utbildning och det ska tydligt framgå vad man förväntas ha lärt sig efter en avslutad åtgärd. För att få mer kvalitativa insatser krävs också en ordentlig handledning, där den utsedda handledaren har fått utbildning i vad uppdraget innebär och tillräckligt med tid avsatt för det. Brister i kvaliteten i åtgärderna är något som Handels påpekat under lång tid. Både utbildningsplaner och tid och resurser för handledning saknas oftast. Även detta blir extra viktigt att ha i åtanke givet läget i handeln just nu. På många arbetsplatser, främst inom dagligvaruhandeln, är läget mycket ansträngt med mycket kunder och brist på personal. Möjligheten till kvalitativ handledning är därmed kraftigt försämrad.

– Att Arbetsförmedlingen lyssnar mer på facklig part i samråden
Innan en person placeras i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska Arbetsförmedlingen samråda med facklig part. Myndighetens egen kartläggning över samråden visar dock att arbetsförmedlare relativt sällan ändrar sitt beslut i de fall då den fackliga organisationen avråder från en placering. Kartläggningen visar att trots fackets avrådan blev personen ändå placerad i 75 procent av de granskade fallen. Att det är vanligt att placeringar sker trots fackets avrådan är något som även framkommer i Handels rapport från 2015. Givet nuläget i branschen – där det på många arbetsplatser förekommer varsel om uppsägningar och permitteringar och på andra arbetsplatser är mycket pressat med hög arbetsbelastning – är det viktigare än någonsin att Arbetsförmedlingen lyssnar på facket. I Handels är det de lokala avdelningarna som svarar på samråden. Det är de som har bäst insyn i den aktuella situationen på arbetsplatsen vilket gör deras yttrandesvar extra angeläget att ta i beaktande i de fall Arbetsförmedlingen överväger att placera någon i en åtgärd inom handeln trots nuläget i branschen.

Cecilia Berggren

Ta bort karensavdraget för gott

Den 11 mars meddelade regeringen att karensavdraget tillfälligt skulle slopas. I ett pressmeddelande motiverar socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi åtgärden så här: ”För att minska risken för smittspridning är det viktigt att den som är sjuk inte går till jobbet. I det läge som vi befinner oss i nu är det rimligt att staten tar ett ekonomiskt ansvar för den första dagen av sjukdom för att hjälpa den enskilde.” Detta är dessutom alla politiska partier överens om.

Det är rätt och riktigt att karensavdraget nu slopas för att förhindra smittspridning (även om både ersättnings- och utbetalningsmodellen behöver förbättras). Ingen med symtom ska känna sig tvungen att avstå från att stanna hemma av ekonomiska skäl, och därmed riskera att sprida smittan till andra. Men man kan faktiskt fråga sig varför det är en logik som enbart ska gälla tillfälligt.

Handels har sedan länge drivit på för att avskaffa karensdag och karensavdrag. Skälen till det är flera:

1. Minskad smittspridning. Oavsett om en arbetstagare bär på Coronavirus eller någon annan sjukdom som smittar riskerar hen att sprida smittan till fler, både kollegor och kunder, om hen går till jobbet. Därför är det ur ett smittskyddsperspektiv skadligt att sjukfrånvaro är förknippat med ett ekonomiskt straff som skapar drivkrafter för arbetstagare att jobba även om de är sjuka.
2. Positiva folkhälsoeffekter. Forskning visar att personer som upprepade gånger går till jobbet trots att de borde ha sjukskrivit sig löper större risk för framtida sjukskrivningar, både korta och långa. Dagens sjuknärvaro är ofta morgondagens sjukfrånvaro. Och den riskerar ofta att bli längre och därmed slå hårdare mot både arbetstagare och arbetsgivare än om den anställde fick möjlighet att i ett tidigt skede återhämta sig ordentligt.
3. Ökad jämlikhet och jämställdhet. Tjänstemän och akademiker kan ofta hantera ohälsa genom att använda flextid eller arbeta hemifrån, och på så sätt slippa löneavdraget som karensen innebär. För den som jobbar i butik, på lager eller i frisörsalong är det såklart inte ett alternativ. Statistik från Arbetsmiljöverket visar att andelen kvinnor som arbetar trots att de är sjuka är högre än bland männen, och dessutom uppger fyra av tio arbetarkvinnor att ett av skälen till det är att man inte har råd att vara sjuk. Karensavdraget spär alltså på redan existerande klass- och könsklyftor. 

Men hur vanligt är det att arbetstagare går till jobbet trots att de är sjuka? Arbetsmiljöverkets statistik visar tydligt att sjuknärvaro varken är ovanligt eller obetydligt på svensk arbetsmarknad. Omkring sju av tio sysselsatta har enligt Arbetsmiljöverket någon gång under det senaste året arbetat trots att man utifrån sin egen bedömning var sjuk och borde ha låtit bli. Man behöver inte vara smittskyddsexpert för att förstå att det ger upphov till en hel del smittspridning.

Argumentet mot att ta bort karensavdraget brukar vara att människor inte ska kunna sjukanmäla sig av lathet och ovilja att gå till jobbet. De vetenskapliga bevisen för det påståendet lyser dock med sin frånvaro. Ser vi till våra nordiska grannländer är dessutom Sverige ensamma om att ha ett karensavdrag. I Finland övervägde regeringen för fem år sedan att införa en karensdag, men fann att nackdelarna var allt för stora. 

Coronapandemin visar med glasklar tydlighet hur skadligt det är att människor som inte är friska går till jobbet.

Det är dags att slopa karensdagen för gott.

---

Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

Långt kvar till jämställda löner

I söndags var det internationella kvinnodagen. En dag som påminner oss om att vi fortfarande har långt kvar till ett jämställt samhälle. Kvinnors lönevillkor överlag, men särskilt arbetarkvinnors, är ett tydligt exempel på att vi har mycket kvar att göra.

Medlingsinstitutet gör varje år en analys av löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Den senaste (2018) analysen visade att kvinnors genomsnittliga lön är 32 600 kronor och mäns genomsnittliga lön 36 500 kronor, en löneskillnad på 10,7 procent. Omräknat i tid innebär löneskillnaden att kvinnor jobbar gratis 51 minuter varje dag medan män får betalt hela arbetsdagen.

Den största anledningen till löneskillnaderna är att män och kvinnor arbetar inom olika yrken. Enligt Lönelotsarna (ett nätverk av experter på lönebildning och lönekartläggning) var den genomsnittliga lönen i kvinnodominerade yrken 15 procent eller 5 200 kr mindre jämfört med övriga likvärdiga yrken 2019.

Inom arbetaryrken jobbar kvinnor i högre grad inom service, omsorg och försäljning och män i högre grad inom byggverksamhet och tillverkning samt maskinell tillverkning och transport med mera. Inom de kvinnodominerade arbetaryrkena är inte bara lönen lägre utan det är även vanligare att arbeta deltid. Inte för att man väljer det utan för att deltid ofta är det enda som erbjuds. Inom manliga arbetaryrken och tjänstemannayrken är det betydligt vanligare att arbeta heltid. Därför ger måttet faktisk månadslön en bättre bild av hur både skilda arbetstider och lönevillkor påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. I beräkningarna av ovan nämnda löneskillnader är nämligen deltidslöner uppräknade till heltidslöner.

LO:s årliga jämställdhetsbarometer tittar istället på faktiska månadslöner. När deltidslöner inte räknas upp till heltidslöner blir löneskillnaderna betydligt större. Kvinnors genomsnittliga löneinkomst före skatt i arbetaryrken är då 21 360 kronor och för män är motsvarande siffra 27 435 kronor, vilket motsvarar en skillnad på 22 procent. I tjänstemannayrken är den faktiska månadslönen 34 410 kronor för kvinnor och för män 43 750 kronor, en skillnad på 21 procent.

Detaljhandeln är en kvinnodominerad bransch där många ofrivilligt arbetar deltid. 71 procent av kvinnorna och 31 procent av männen i butik arbetar deltid. Kvinnorna tjänar i genomsnitt 16 652 och medan männen tjänar 19 363 kr. Det innebär att kvinnor tjänar 86 procent av vad männen gör. Jämför vi med genomsnittet för män i arbetaryrken tjänar kvinnor i detaljhandeln endast 61 procent av löneinkomsten för män i arbetaryrken. Ännu värre blir det om vi jämför med män i tjänstemannayrken. Då tjänar kvinnor i detaljhandeln 38 procent av mäns löneinkomster.

Handels driver frågan om jämställda löner på flera sätt. Ett sätt är att genom LO:s samordning driva en låglönesatsning för de som tjänar minst. Eftersom kvinnor dominerar de grupper som tjänar minst i LO-kollektivet innebär låglönesatsning en satsning på kvinnors löner. I årets avtalsrörelse innebär kravet att när potten för löneökningar räknas ut på arbetsplatserna ska alla löner som ligger under 26 100 kronor i månaden räknas som om de vore 26 100 kronor. Detta innebär att de som tjänar mindre än 26 100 kronor ska få lika stor höjning som de som tjänar 26 100. Handels räknar dessutom om LO:s krav om tre procents löneökning till krontal vilket innebär att ju lägre lön man har desto högre procentuell löneökning får man.

En låglönesatsning är en viktig del av arbetet mot jämställda löner men minst lika viktigt är att kvinnor får rätt till heltid.

Thea Holmlund

ob-tillägg – en självklar kompensation

Handelns ob-tillägg är åter under diskussion. Det är sedan länge väl känt att företagen i handeln är kritiska mot ob-tilläggen. Arbetsgivarna vill hitta modeller för att växla ob mot lön. Handels däremot vill se utökat ob på helgaftnar före kl 12, samt på tidiga morgnar. Men vad vet vi egentligen om ob-tilläggen? I förra veckan presenterade Handels en rapport om ob-tilläggen för att ge en rad fakta i frågan.

Ob-tillägg tillhör en familj av lönetillägg som är högst vanliga på arbetsmarknaden. Dessa tillägg syftar till att kompensera för sämre arbetsförhållanden. För sämre rumsliga förhållanden finns exempelvis frystillägg eller underjordstillägg. För sämre arbetstidsförhållanden finns kompensation såsom skift-tillägg, jour-tillägg och ob-tillägg.

Sämre arbetsförhållanden innebär stora påfrestningar. De som schemaläggs vid oregelbundna kvälls-, helg- och tidiga morgontider upplever en betydande belastning på såväl arbetslivet som privatlivet. Vårt samhälle är uppbyggt kring en normal arbetstid på kontorstid. Skolor, förskolor, fritids har öppettider som gör det svårare att få ihop familjeliv och arbetsliv om man delvis jobbar sena kvällar, helger eller tidiga morgnar. Oregelbundet arbete påverkar också sömn negativt och kan få negativa konsekvenser för hälsan. För dessa obekväma förhållanden är det självklart att de som jobbar ska ha extra ersättning.

Det är dock sällan som andra lönetillägg kritiseras. Skifttillägg har sällan varit utsatt för kritik, medan ob-tilläggen varit det. Varför det är så kan man diskutera. En misstanke finns att det kan ha med kön att göra. Skifttillägg är vanligare i manligt dominerade branscher, medan ob-tillägg är det i kvinnligt dominerade branscher.

I Handels rapport visas att en del påståenden om ob-tilläggen är myter. Det är inte så att unga och oorganiserade får ut mer ob än äldre och medlemmar i handels. Tvärtom. Äldre grupper får ut mer ob-ersättning i kronor än yngre, och medlemmar i Handels får ut mer än oorganiserade i alla åldersgrupper.

Vidare visas att ob-tilläggen har ett stort värde för löntagarna. Ob är en viktig del av inkomsten, särskilt för alla de som jobbar deltid, drygt 3.000 kronor i månaden i snitt.Ob utgör nästan 17 procent av den vanliga lönen. För att förstå det värdet kan man jämföra med semesterdagar. Ob-tilläggens värde motsvarar ytterligare 32 semesterdagar.

Men ob-tilläggen är inte något som vi kan ta för givet. De finns för att facket haft många medlemmar och därför kunnat ha styrka att förhandla fram dem. Häromdagen hörde vi dock arbetsgivarna säga till tidningen Handelsnytt att ob är högre än vad som behövs för att anställda ska jobba de obekväma tiderna. Det bästa sättet för de som jobbar i handeln att försvara och förbättra löner, tillägg och arbetsvillkor är att se till att det fler blir medlemmar. Då kan handelns anställda fortsatt ha styrka.

Stefan Carlén

Vänligen låt bli att phubba i butiken

Den moderna tekniken har på många sätt förenklat och förbättrat våra liv. Mobilen har blivit en självklar del av vår vardag. Utveckling är dock inte bara till det bättre. Du som läser detta kan säkert ge flera exempel på hur folk i närheten använder mobilen när det är olämpligt.  I förra veckan belystes frågan av forskarna Nicklas Salomonson, biträdande professor i företagsekonomi vid Högskolan i Borås och Markus Fellesson, docent vid Centrum för tjänsteforskning vid Karlstads universitet. De presentade resultatet från sin studie ”It takes two to interact”, i vilken de har tittat närmare på hur anställda reagerar på och hanterar kunder som ignorerar dem och istället tittar i telefonen. Det är ett missbruk av mobilen som kallas ”phubbing”” (en sammanslagning av phone och snub). Studien baseras på en enkät som har besvarat av 2940 butiksanställda.

Resultatet från enkäten visar att fenomenet är mycket vanligt och att de anställda reagerar negativt på det. De anställda känner sig ignorerade och nonchalerade och vet inte hur de ska hantera beteendet och ge kvalitativ kundservice. Enligt Nicklas Salomonson är de som jobbar i kassan ofta osäkra på om de ska avbryta kunden eller inte. Vi kan dock se att anställda som är mer serviceinriktade också är mer förlåtande mot kunder som beter sig på det sättet och mer sällan konfronterar kunden kring sitt beteende. 

Tidigare forskning har visat att denna typ av känslomässigt arbete, att vara mer förlåtande mot kunder har flera negativa konsekvenser för de anställda. Det kan leda till ökat missnöje med arbete och utbrändhet. Forskning har tidigare visat att detaljhandeln är en bransch med stora problem på arbetsplatsen, till exempel trakasserier, hot och våld från kunder. Den här studien visar att även ”mildare” former av ohövlighet påverkar de anställda negativt.

Branschen och samhället genomgår en stor omvandling med ökad digitalisering där mobiltelefonen spelar en stor roll. – Mobilen har blivit en så pass accepterad del i samhället. Man använder den mer och mer, och det är klart att det beteendet tas med till vardagliga situationer. Vår studie visar att mobiltelefoners användning i butik också kan medföra problem, säger Nicklas Salomonson.

Det ska inte behövas en Magdalena Ribbing (legendarisk expert på vett och etikett i tidningen Dagens Nyheter) för att förklara vett och etikett kring mobilanvändande. Hur skulle vi själva reagera om vi i möten på jobbet möttes av någon som pratade eller tittade i telefonen? Med tanke på hur lite energi det krävs för att vara närvarande den korta stund vi möter anställda och konsekvenserna det får för deras arbetsmiljö borde valet vara självklart. Lägg undan mobilerna! Om inte, välj självbetjäning.

Anton Strömbäck

Varför är kvinnor mer stressade på jobbet?

Fler kvinnor än män sjukskrivs på grund av arbetsrelaterad stress. Enligt Arbetsmiljöverkets två senaste arbetsmiljöundersökningar förkommer arbetsstress bland 33 procent av kvinnorna och 20 procent av männen. Samtidigt visar forskning att kvinnor och män reagerar på liknande sätt när de utsätts för belastning eller påfrestning i sin arbetssituation. 

Varför drabbas i så fall fler kvinnor av stress på jobbet?

Frågan diskuterades under ett seminarium arrangerat av Arena Idé förra veckan där bland andra Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap på Stockholms universitet, deltog.

Enligt Annika Härenstam beror inte skillnaderna i stress på individens kön. Det handlar istället om att kvinnor och män finns i olika sektorer av arbetsmarknaden och har olika arbetsmiljö. Kvinnodominerade branscher har lägre status och lägre lön, otryggare anställningsvillkor och det är vanligare med kombinationen av höga krav (t ex hög arbetsbelastning) och låg grad av egen kontroll i arbetet.

En rapport från Arbetsmiljöverket 2019 visar att förekomsten av negativ stress i form av höga krav och litet beslutsutrymme på arbetsplatsen har ökat betydligt sedan 1980-talet. Allra mest har den här typen av stress ökat inom handel, hotell och restaurang samt vård, omsorg och utbildning. Inom handeln har stressen ökat från 11 procent 1981 till 21 procent år 2000. Gemensamt för de drabbade branscherna är att de består av kvinnodominerade kontaktyrken. Att arbeta i ett kontaktyrke innebär att man under hela arbetsdagen måste vara tillgänglig för kunders eller patienters behov samtidigt som man ofta har små möjligheter att påverka hur ens arbete läggs upp.

Inom detaljhandeln är det vanligt med slimmade arbetsorganisationer och otrygga anställningar vilket både innebär stress kopplat till hög arbetsbelastning men även kopplat till ekonomisk oro. Det är även vanligt med begränsade möjligheter till inflytande i arbetet. En undersökning bland Handels medlemmar visar att drygt en av tre som arbetar i butik upplever att de har små möjligheter eller inte alls kan påverka sina arbetsuppgifter. Dessutom upplever 72 procent att de har mycket eller ganska litet inflytande över sina arbetstider. 

Även när kvinnor och män befinner sig i samma bransch har det visat sig att kvinnor och män kan ha olika arbetsmiljö. Inom detaljhandeln är det vanligare att män har chefsbefattningar eller andra positioner och roller med högre status och mer inflytande på arbetsplatserna. Kvinnor har däremot ofta positioner med lågt inflytande och mer enformiga arbetsuppgifter.

För att komma till rätta med kvinnors stress på jobbet är satsningar på arbetsmiljön inom kvinnodominerade branscher nödvändiga. Men även att titta på hur arbetsförhållanden varierar mellan män och kvinnor på samma arbetsplats.

Thea Holmlund