Hur har ett år med corona påverkat detaljhandelns försäljning?

Att detaljhandeln påverkats av coronapandemin råder det ingen tvekan om. Ser vi det ur ett branschperspektiv finns nu jämförbar försäljningsstatistik för ett helt år med corona från mars 2020 till februari 2021. Det går då att jämföra varje månads försäljning med motsvarande månad året före – ett år utan corona.

På en övergripande nivå verkar Sverige ha klarat sig bättre än EMU-området.
När den första vågen slog till mars-maj 2020 drabbades den svenska detaljhandeln, men betydligt lindrigare än EMU-länderna. Försäljningen låg relativt oförändrad i mars och i maj, mot stora minskningar i Europa. Under april 2020 föll försäljningen med fem procent i Sverige mot hela 20 procent inom EMU.

Källa: Eurostat

Under sommaren och tidig höst återhämtar sig försäljningen. Men när andra vågen slår till drabbas åter EMU-länderna hårdare. Ett undantag är julhandeln som gick något sämre i Sverige. Men när den tredje vågen slår till i början av 2021 ser vi åter stora minussiffror i EMU-området men ganska god utveckling i Sverige.

Men även om Sverige generellt sett klarat sig bättre finns det stora skillnader inom den svenska detaljhandeln. Totalt sett har dagligvaruhandeln haft en svagare utveckling än normalt. Undantaget var första månaden mars då många hamstrade allt från konserver till toalettpapper. Det som sannolikt ger svagare siffror för dagligvaruhandeln är bortfallet av gränshandeln som slagit hårt mot företag och anställda i gränsregionerna. Inom sällanköpshandeln har det tvärtom varit en kraftig försäljningsökning under corona. Det gäller främst elektronik, byggvaror, heminredning, samt sport- och fritidshandeln.

Försäljningen under corona indikerar att svensk detaljhandel klarat sig bättre än i andra länder. Att undvika en total lockdown har i detta avseende haft effekt. Men samtidigt får man inte blunda för den press som olika grupper av anställda haft. För visstidsanställda slutade plötsligt jobberbjudanden att komma. Andra anställda har drabbats av permitteringar, upplevt oro för att bli smittade på jobbet och fått hantera ytterligare en aspekt av jobbiga kunder. Det bör man alltid tänka på när man ser försäljningssiffrorna.

Stefan Carlén

Konsumtionsutsläpp – det politikerna missar

Sveriges klimatomställning går för långsamt och hittills har klimatpolitiken varit otillräcklig. Det är det hårda men ärliga budskapet i Klimatpolitiska rådets årliga rapport som presenterades för någon vecka sedan. Rådet är regeringens egen expertmyndighet, ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som utvärderar hur väl regeringens samlade politik leder mot klimatmålen. De är dock inte ensamma om att tycka det. Naturvårdsverket, S-föreningen Reformisterna och tankesmedjan Global Utmaning har alla inom loppet av några veckor släppt rapporter som har liknande budskap.

Samtidigt visar rapporterna också på möjliga vägar framåt. Klimatpolitiska rådet menar att återhämtningen efter coronakrisen är ett tillfälle att skynda på klimatomställningen, men att det kräver att krispolitiken kopplas starkare till klimatomställningen. Enligt rådet är det bara en tiondel av regeringens återhämtningsprogram som i dagsläget bidrar positivt till att nå de klimatpolitiska målen. Det måste såklart ändras. Rådet pekar själva på att de offentliga investeringarna behöver öka för att möta både coronakrisen och klimatkrisen, och att detta i sin tur kräver större flexibilitet i det finanspolitiska ramverket. Staten måste helt enkelt göra sig redo att låna pengar för klimatets skull.

Att staten ska lägga om finanspolitiken i en mer offensiv riktning har länge varit ett krav från Handels och andra delar av fackföreningsrörelsen. En höjd investeringskvot är ett säkert sätt att öka sysselsättningen i ekonomin och samtidigt skapa nyttigheter som kommer både folket och företagen till del, exempelvis i form av infrastruktur, bostäder, satsningar på välfärd och kompetensutvecklande insatser. Sådana satsningar har ett värde i sig och kan bidra till ökad rättvisa och jämlikhet. Men nu är det absolut nödvändigt att genomföra sådana investeringar som ställer om samhället till ökad hållbarhet. Exempelvis genom att skapa fossilfria transportsystem, energieffektiva bostäder och ett kompetenslyft som rustar Sveriges arbetstagare för att ta nya jobb i hållbara verksamheter.

Det finns dock risker med en expansiv politik och stora investeringar. De senaste åren har ett flertal experter pekat på risken för så kallade rekyleffekter. Om klimatinvesteringarna leder till ökade sysselsättning och ökade löneinkomster, och dessa huvudsakligen går till konsumtion av nyproducerade varor som i sin tur genererar nya utsläpp så har vi ju inte vunnit så mycket. Därför krävs också politik och branschinitiativ som ställer om handeln.

Dessvärre lyser sådana förslag med sin frånvaro i de ovan nämnda rapporterna. Flera av dem tar inte ens upp de utsläpp som skapas av svenskars konsumtion utan fokuserar enbart på utsläppen som sker inom Sveriges gränser. Tyvärr saknas konsumtionsperspektiv även i regeringens klimatmål och klimatpolitik. Resultatet är att om klimatskadlig produktion flyttas till andra länder så ser det bra ut i den svenska utsläppsstatistiken, men om svenskarna fortsätter att köpa samma prylar så minskar ändå inte vår totala miljöpåverkan. På pappret ser det då bättre ut att äta en biff från Brasilien än att käka bönor från Öland.

Därför behövs ett konsumtionsperspektiv i miljö- och klimatdebatten. I det miljö- och klimatpolitiska program som Handels presenterade i september förra året lägger vi fram 48 förslag för hur politiken och branschen tillsammans kan ställa om handeln från försäljning av nyproducerade varor till att skapa lönsamhet i second hand-försäljning, uthyrning, reparationsverksamheter och remake. Kombinerat med en höjd skattekvot för att stärka välfärden ger det oss möjlighet att öka samhällsinvesteringarna och sysselsättningen utan att det spiller över i ökade konsumtionsutsläpp.

För att sammanfatta: omställningen går för långsamt och den förda politiken är otillräcklig. Dessutom missar såväl regeringen som flera av dess kritiker rollen som handeln och konsumtionen spelar för att åstadkomma ett bättre och mer hållbart samhälle. Investeringarna måste öka och återhämtningspolitiken måste genomsyras av den gröna omställningen, men båda måste kompletteras med mål och åtgärder för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Annars riskerar vi att missa klimatmålen – med ödesdigra konsekvenser för både människor och miljön.

Ola Palmgren, utredare

Dags att stoppa Amazons kryphål och gräddfil på den svenska marknaden

Att produkter som säljs inom handeln är säkra att använda och lever upp till krav på kemikalieinnehåll låter självklart. Lika självklart borde det vara att företag har ett tydligt och starkt ansvar för att varor som kan vara livsfarliga att använda inte når konsumenten. Ändå ser inte verkligheten ut på det sättet.

Dagens regler är inte anpassade för en ekonomi där det sker förmedling av varor via plattformar. Det kan aktörer som Amazon, Wish och Alibaba utnyttja. Nu måste nya EU-regler sätta stopp för ett kryphål och en gräddfil som i värsta fall kan kosta människor livet.

Den situation som vi har idag är svår att beskriva som något annat än absurd. Farliga produkter som inte skulle få säljas fysisk inom Sverige flödar in till konsumenter via plattformar i en utveckling som är utom kontroll. I slutet av januari rapporterade TV4-nyheterna om farliga produkter förmedlade via Amazons svenska hemsida. Myndighet Elsäkerhetsverket som utförde produkttester konstaterade att ”testerna visar att det är hög risk att handla av Amazon i dagsläget”. Men myndigheter står tämligen handfallna eftersom rådande lagstiftning inte ger något kraftfullt verktyg för att stoppa utvecklingen. Plattformsföretagen har inget tydligt eller tillräckligt ansvar i sin förmedling av varor från utomeuropeiska tredjepartssäljare trots att man sköter lagerhållning, logistik och kundservice.

Det är också absurt att små och medelstora företag som importerar varor fysiskt till Sverige kan ha ett större ansvar för att säkerställa att produkter är säkra än jättar som Amazon, vilket Handels uppmärksammat regeringen på genom Handelsrådet. Situationen innebär således inte bara en fara för konsumenten utan också en skevhet i ansvarsutkrävandet som ger svenska företag oförsvarbara konkurrensnackdelar.

Nu ligger ett lagförslag från EU på bordet som ger alla möjligheter att lägga ett större produktansvar på de stora plattformsjättarna, den så kallade Digital Service Act. Lagförslaget är just nu ute på remiss i de enskilda medlemsländerna. Budskapet från Sverige måste bli att det är dags att städa upp genom att formulera en lagtext som tydliggör ett konkret ansvar i varuförmedlingen. Vi får inte vika oss för lobbying från multinationella jättar som kan ha ett intresse av att dribbla bort korten.

Från ett fackligt perspektiv är frågor som rör dåliga arbetsvillkor och dåliga arbetsmiljöer kopplat till stora plattformsföretag av högsta prioritet. Men frågan om plattformsansvar och ansvar för anställdas arbetssituation hör ihop. De är delar av samma övergripande problem. Multinationella jättar i den digitala ekonomin, som Amazon, har ett spelrum att missnyttja sin ställning i förhållande till såväl anställda, konsumenter som företag som säljer genom plattformarna. Inget av detta hör hemma Sverige. Här ska nyckeln till framgång vara en stark partsmodell, ett starkt fack som slår vakt om goda arbetsvillkor, samt lagstiftning som skapar förutsättningar för schyst konkurrens och bra konsumentskydd.

Visstidsproblemet riskerar att cementeras

Anställningstrygghet är viktigt enligt svenska folket. I verkligheten är den dessvärre svag i flera avseenden. Det gäller inte minst handeln. Många som tror sig ha en trygghet i sin fasta anställning kan drabbas av att deras arbetstider och löner hyvlas så att det blev svårt att försörja sig på arbetet. En stor del av butiksanställda har dessutom otrygga visstidsanställningar där man inte kan veta när eller hur mycket man får arbeta. Det skapar stora problem för de som har dessa anställningar, men leder även till sämre arbetsmiljö och ökad ohälsa på arbetsplatser där visstidsanställningar används mer frekvent. Även för dem som har fasta anställningar.

Vi vet också av forskning och internationella studier att visstidsanställningar inte är någon språngbräda till fasta jobb, utan snarare en fälla, eftersom få leder fasta jobb.

Den allmänna visstidsanställningen har tyvärr gett arbetsgivarna alldeles för stor makt att anställa osäkert. Det finns ibland uppfattningar om att det går att justera nuvarande system så att antalet visstider minskar. En sådan justering som lyfts fram är att minska den så kallade konverteringstiden från visstidsanställning till fast anställning från 24 månader till 12 månader.

Men Handels har redan infört detta i kollektivavtalet. Det skedde 2012 och förhoppningen var då att det skulle leda till färre visstidsanställningar. Dessvärre visade det sig inte ha någon effekt alls. Andelen visstidsanställningar påverkades inte.

Men varför minskade inte visstidsanställningarna? En anledning kan vara att arbetsgivarna anpassade anställningarna till att upphöra när 12-månadersgränsen närmade sig. En annan förklaring är att arbetsmarknaden inte fungerar så som en del kanske tror. Det är ovanligt att man får en visstidsanställning på heltid i ett år. Snarare är det korta och oregelbundna jobberbjudanden på timmar som gäller. Och de timmar som erbjuds för visstidsanställda är svåra att försörja sig på. Man behöver flera jobb och det är därför ovanligt att man är hos samma arbetsgivare under de fem år som gäller.

Handels avtalade även fram en 14-dagarsregel i avtalet 2016, som innebar att en visstidsanställning måste vara minst 14 dagar. Syftet var att undvika dag-till-dag-kontrakt och förhoppningen var att det skulle leda till bättre förutsägbarhet. Men några större effekter kan vi preliminärt inte heller se av det. I vissa fall blev det kortare kontrakt med få timmar som sedan fylldes på med extra timmar vid behov.

Slutsatsen är att de ansträngningar som skett för att motverka otrygga anställningar hittills haft en relativt svag effekt. Det gör att det inte finns så stora förhoppningar om att det går att lappa och laga i ett felaktigt system. Det är själva möjligheten att utan motivering anställa på visstid som är problemet.

Handels erfarenheter är att det är svårt att förbättra genom smärre justeringar inom ramen för nuvarande regelverk. Det grundläggande problemet är att arbetsgivarna har för stor möjlighet att fortsätta att utan något särskilt skäl anställa på visstider. Att byta namn och göra förändringar har liten inverkan. Det enda sättet att motverka missbruket är en lagstiftning där arbetsgivaren måste ha särskilda skäl och tydligt motivera att det finns behov av visstidsanställningar. Annars riskerar visstidsproblemet att cementeras.

Stefan Carlén

Klassklyftorna syns i svenskarnas munnar

Om tänderna är en del av kroppen, varför ska då tandvården vara separerad från den övriga vården? Det är en fråga som många handelsanställda länge ställt sig. Redan 2006 beslutade Handels kongress att förbundet skulle driva på för att tandvården ska finansieras via skatten och inkluderas i högkostnadsskyddet precis som den övriga sjukvården. I en undersökning bland Handelsmedlemmarna 2017 svarade hela 95 procent att tandvården borde inkluderas i högkostnadsskyddet. I valrörelsen 2018 var detta därför en av förbundets prioriterade frågor att driva mot politiken.

För trots att tandhälsan har förbättrats hos den genomsnittlige svensken så finns det ändå tydliga socioekonomiska skillnader i tandhälsa. Den som har lägre inkomst eller lägre utbildningsnivå än snittet har i snitt också sämre tandhälsa. En Novus-undersökning från 2019 visade att hela 17 procent av befolkningen har avstått från att gå till tandläkaren av ekonomiska skäl. Även barns tandhälsa påverkas av familjens socioekonomiska bakgrund. Med andra ord: klassklyftorna syns fortfarande i svenskarnas munnar.

Handels tog därför med glädje emot beskedet att regeringen tillsatte en utredning i mars 2018 som skulle se över hela tandvårdssystemet. Utredaren Veronica Palm fick i uppdrag att föreslå hur tandhälsan kan bli mer jämlik och resurseffektiv. För knappt två veckor sen kom så utredningens betänkande med slutsatser om dagens tandvård och en rad förslag för hur den kan utvecklas. Bland annat föreslår utredningen att: 

  • Tandvårdslagen ska ändras så att den som har störst behov ska ges företräde till tandvården.
  • En undersökning hos tandvården ska kosta 200 kronor per besökstillfälle. Det innebär också att allmänt tandvårdsbidrag (ATB) och särskilt tandvårdsbidrag (STB) upphör.
  • Varje individ ska få en individuell tandhälsoplan och de med störst risk för tandsjukdomar ska få mest stöd.
  • Unga vuxna mellan 20 och 23 år ska ingå i det statliga tandvårdsstödet istället för den avgiftsfri barn- och ungdomstandvården.
  • Patienter med särskilda behov ska få ett mer jämlikt stöd. Ett statligt selektivt tandvårdsstöd föreslås omhänderta flertalet av dagens patienter med särskilda behov.

Detta är välkomna steg i riktning mot en mer jämlik tandvård. Förslagen förhåller sig dock till de ramar regeringen satte upp för utredningen, nämligen att hålla sig inom nuvarande budgetutrymme. Dessa förslag bygger alltså på en omfördelning av befintliga medel inom dagens tandvårdssystem och kräver inga ytterligare resurser.

Men en socialdemokratiskt ledd regering med höga ambitioner för välfärden och en vilja att göra Sverige till ett mer jämlikt land bör inte låta visionerna stanna vid nuvarande budgetram. Om man på allvar vill komma till rätta med klassklyftorna i tandhälsa måste mer medel skjutas till och en konkret plan tas fram för hur tandvården ska bli en del av den övriga hälso- och sjukvården.

Glädjande nog har utredningen också kostnadsberäknat alternativ för ett nytt statligt högkostnadsskydd, som ett första steg mot att inkludera tandvården i sjukvårdens system. Utredningens beräkningar visar att ett statligt högkostnadsskydd i nivå med övrig hälso- och sjukvård (idag 1 150 kronor) skulle kräva att staten lägger ytterligare mellan 6 och 7 miljarder kronor per år på tandvårdssubventioner, utan hänsyn till dynamiska effekter. Det är ungefär lika mycket som det kostade att avskaffa värnskatten för landets höginkomsttagare, och inte ens hälften av vad RUT- och ROT-bidragen sammanlagt kostar statskassan.

Det är alltså inte brist på resurser som ligger i vägen för en ännu mer långtgående reform av tandvården. Inte heller saknas det behov av en reform eller folkligt stöd för att genomföra den. Om något står i vägen så är det bristande vilja från landets politiker.

Utredningens betänkande visar att det är fullt möjligt att skapa en mer jämlik tandvård. Nu är det upp till regeringen och den socialdemokratiska partiledningen att leverera och erkänna det självklara – att tänderna är och ska behandlas som en del av kroppen.

Ola Palmgren, utredare


Butiksanställda kan inte jobba hemifrån

Pandemin som svepte över världen i mars förra året har av förklarliga skäl dominerat debatten. Hur vi lever våra liv har i stor uträckning förändrats. Vi har uppmanats undvika kollektivtrafik och jobba hemifrån och hålla social distans. Det är lätt att säga men svårare att göra, speciellt om du arbetar inom ett yrke som kräver att du måste vara nära människor fysiskt. Hur ska ett butiksbiträde kunna undvika social kontakt då de kan träffa upp mot 1000 kunder per dag?

Det har saknats ett tydligt klassperspektiv i debatten. Det var därför glädjande att LO publicerade rapporten Vi som inte jobbade hemma förra veckan. Rapporten visar att pandemin som så många andra kriser drabbar samhället i stort men slår hårdast mot de som redan är utsatta. Nio av tio anställda i arbetaryrken har arbetat på sin arbetsplats. Anledningen är att de inte kan jobba hemifrån eftersom arbetet måste utföras på plats.  Det gör att arbetarna löper en större risk både rent ekonomiskt och hälsomässigt. Arbetare har drabbats hårdare än tjänstemän sett till både utvecklingen av sysselsättning och arbetslöshet.  

Det är främst arbetare som haft tillfälliga, otrygga anställningar som fått betala det ekonomiska priset i form av arbetslöshet. De som främst har otrygga ställningar är kvinnor. Kvinnor i arbetaryrken har även i stor uträckning förlorat sina fasta anställningar. Systemet med korttidsarbete verkar inte ha fungerat lika väl för personer som har otrygga anställningar då de i stor uträckning bara fått mindre timmar eller arbetspass. En annat exempel på hur arbetaryrken påverkats av pandemin är vilka som tvingats vara frånvarande från arbetet på grund av covid-19. Mönstret följer den klassiska klasstrappan där kvinnor i arbetaryrken har haft högst frånvaro följt av arbetarmän. Lägst frånvaro har tjänstemannen haft.

Rapporten visar arbetsbelastningen och den fysiska ansträngningen har ökat mer för kvinnor än för andra under pandemin. Det har varit en konstant brist på arbetskamrater och möjligheten till återhämtning har minskat. Fyra av tio har upplevt att chefen varit frånvarande och saknat information. Det riskerar att på sikt leda till framför allt kvinnor hamnar i långvarig ohälsa.

– Vi kallar det för hälsoskuld. Nu kräver vi att arbetsgivare, myndigheter och ytterst regeringen ger besked om hur de ska betala tillbaka. Vi vill se ett slut på den snåla bemanningen, den eftersatta arbetsmiljön och de otrygga anställningarna i många kvinnodominerade branscher, säger LO:s ordförande Susanna Gideonsson, tidigare ordförande för Handels. 

Anton Strömbäck

Kraftig ökning av handelns vd-löner

Handelns toppchefer har under flera år ökat sina inkomster betydligt mer än de anställda. Den senaste statistiken visar att det fortsätter. Det framgår av branschtidningen Markets årliga granskning av vd-lönerna i handeln 2019.

Om vi ser till de toppchefer som jobbade på företaget hela 2018 och 2019 så var den genomsnittliga inkomstökningen 8,6 procent eller 397 000 kr. Det kan jämföras med det så kallade ”märket” som samma år var två procent, och för en detaljhandelsanställd på heltid innebar runt 6 500 kr i löneökning.

Men som vanligt fanns det vissa som hade betydligt högre inkomstökningar. Mest ökade de för Åhléns vd Gustav Öhrn. Han ökade sin inkomst med 5,2 miljoner (78%) till knappt 12 miljoner. Björn Lindblad på Mio ökade sin inkomst med 2,5 miljoner (45%) till 7,9 miljoner, medan Lotta Lyrå på Clas Ohlsson fick en ökning på 2,1 miljoner (27%).

Högst lön bland handelns vd-ar har som vanligt Icas Per Strömberg. Hans inkomst var 17,8 miljoner, en ökning med en halv miljon eller tre procent. Näst mest tjänade ovan nämnde Gustav Öhrn på Åhléns med knappt 12 miljoner, och trea på listan är Klas Balkow på Axfood med drygt 11 miljoner. Som jämförelse är den genomsnittliga årsinkomsten för en heltidsanställd i detaljhandel drygt 300 000 kr.

Handelns arbetsgivare framhåller vanligen inför avtalsrörelser att löneökningarna måste vara låga, att lägstalönerna måste sänkas, och att ob-ersättningen är för dyr. De anställda i handeln drabbas av slimmad bemanning, hyvling och korta deltider. Allt för att hålla kostnaderna tillbaka.

Men samma måttstock tycks inte gälla toppcheferna bland handelsföretagen.

Stefan Carlén

Fel fokus i utredningen om arbetskraftsinvandring

”Det var fruktansvärt. Jag bodde i ett förråd. Från golv till tak, fullt med prylar överallt. Det fanns ingen riktig ventilation. Jag var tvungen att börja jobba klockan nio på morgonen och stänga restaurangen klockan tio, halv elva på kvällen. Jag jobbade 7 dagar i veckan. Tio till tolv timmar per dag. Och efter en månad fick jag 6 200 kronor.”

Efter att hyran för förrådsutrymmet var betald hade Maein Buyan, citerad ovan och tidigare anställd på Indian Garden, 2 450 kronor kvar. I en granskning som Dagens ETC gjort av restaurangkedjan tidigare i år rapporteras om arbetskraftsinvandrare som arbetar för 30 kronor i timmen, från tidig morgon till sen kväll. Vissa anställda har betalat för sina arbetstillstånd, upp till 100 000 kronor, och tvingas dessutom betala tillbaka pengar till arbetsgivaren varje månad efter att lönen betalats ut.

Vittnesmål från arbetskraftsinvandrare som utnyttjas grovt av sina arbetsgivare förekommer även i andra branscher. I Handels rapport Bakom lacken från 2019 granskades liknande problem inom skönhetsbranschen. En viktig slutsats i rapporten är att det system för arbetskraftsinvandring som Alliansen och Miljöpartiet lanserade 2008, och som bygger på att arbetsgivarna har i princip all makt,  måste göras om i grunden. Därför välkomnade Handels beskedet om att en utredning för ett år sedan tillsattes för att se över systemet för arbetskraftsinvandring. Utredningens första delbetänkande som presenterades för några veckor sedan är dock en riktig besvikelse. Förslagen som presenteras syftar inte till att rätta till den extrema maktobalans som finns mellan arbetskraftsinvandrare och arbetsgivare. Istället ligger fokus på att förenkla för företag och minskade kontroller av arbetsgivare.

I november ska slutbetänkandet släppas. Där ska förslag på åtgärder för att stoppa fusk, missbruk och människohandel finnas med. Men de krav som Handels har lyft: 1) bindande anställningserbjudanden och 2) sanktioner mot arbetsgivare som inte uppfyller villkoren som ligger till grund för arbetstillståndet, har redan avfärdats. Att Handels tredje krav; 3) permanent uppehållstillstånd till arbetskraftsinvandrare med tillsvidareanställning, inte ens finns med i direktiven för utredningen bådar tyvärr inte gott för slutresultatet.

Förslagen i delbetänkandet är uppenbarligen kraftigt styrda av Januariavtalets punkt 21 som lyder: Problemet med kompetensutvisningar måste lösas. Ett särskilt visum för högkvalificerade som vill söka jobb eller starta företag ska införas. Dagens regler för arbetskraftsinvandring ska värnas.

Näringslivet och borgerliga partier lyfter ofta fram behovet av att införa ett ”talangvisum” för högkvalificerad arbetskraft och att stoppa ”kompetensutvisningar”, när arbetskraftsinvandrare inte får arbetstillståndet förlängt på grund av mindre misstag. Det är förslag kring detta som nu är fokus i utredningens första delbetänkande. Är det då inte positivt om det blir lättare att attrahera kompetenser som det finns brist på i Sverige och att utvisningar som beror på obetydliga fel stoppas? Jo visst, men problemet med utredningen är dock att:

  1. Den har fel fokus. Att personer utvisas på grund av mindre fel i anställningen är naturligtvis ett problem som behöver åtgärdas, men det handlar om en relativt liten grupp enligt utredningen. Av de dryga fem procent som inte fick sin förlängningsansökan bifallen under 2019 utgjorde cirka två procent av dessa potentiella kompetensutvisningar. Att personer arbetat utan försäkringar eller haft avsevärt lägre lön än kollektivavtalets är betydligt vanligare anledningar till att en ansökan om förlängt arbetstillstånd avslås. Det stora problemet är att arbetstagare utnyttjas och tvingas arbeta med undermåliga arbetsvillkor – i värsta fall under sådana fruktansvärda förhållanden som citatet ovan visar på. Eftersom arbetstillståndet, och därmed uppehållstillståndet, är knutet till en enda arbetsgivare så är det närmast omöjligt för en arbetstagare att ställa krav eller larma om missförhållanden utan att samtidigt riskera utvisning. För att ändra den kraftiga obalansen i makt mellan arbetsgivare och arbetskraftsinvandrare måste systemet för arbetskraftsinvandring göras om i grunden.

  2. Förslagen som läggs fram riskerar snarare att ge mer makt åt arbetsgivarna än tvärtom. Det är tydligt att utredningen har fokuserat på att förenkla för arbetsgivarna snarare än på att sätta dit de oseriösa arbetsgivare som exploaterar arbetskraft. Utredningen föreslår bland annat mindre strikta kontroller för majoriteten av fallen och inga sanktioner föreslås för arbetsgivare som inte lever upp till villkoren som utlovats i anställningserbjudandet som ligger till grund för arbetstillståndet.

  3. Utredningen avfärdar ett av de förslag som hade kunnat innebära en maktförskjutning till arbetstagarens fördel. I ett tilläggsdirektiv ingick att utreda frågan om att ett anställningsavtal ska bifogas ansökan om arbetstillstånd. I dagsläget bifogas ett anställningserbjudande till ansökan om arbetstillstånd. Problemet är att villkoren som anges i erbjudandet inte är bindande, och att arbetsgivaren efter att arbetstillståndet godkänts kan ändra villkoren hur den vill. Att göra villkoren bindande skulle därmed minska risken för exploatering av arbetskraft. Tyvärr avfärdas dock detta förslag i utredningen, bland annat med hänvisning till att det blir krångligt för arbetsgivarna och att arbetsbördan för Migrationsverket bedöms bli för stor. Istället föreslås en annan åtgärd som innebär att endast tio procent av arbetsgivarna åläggs att rapportera in lön och villkor till Migrationsverket, och därefter rapportera in eventuella ändringar som sker efter att arbetstillståndet har godkänts. Sanktioner föreslås endast som en följd till de arbetsgivare som inte lämnar in uppgifter när det efterfrågas. Hur Migrationsverket ska göra detta urval anges inte i utredningens förslag. I övriga 90 procent av fallen ska Migrationsverket endast göras kontroller när de misstänker oegentligheter, men vem som ska påtala dessa felaktigheter är oklart.

Cecilia Berggren

Läget i gränshandeln kräver insatser nu

Pandemin och konsekvenserna på arbetsmarknaden och den svenska ekonomin märks i hela landet. Samtidigt finns det platser där läget är exceptionellt svårt och där invånare, företag och hela lokalsamhällen verkligen kämpar för att hålla sig flytande. Många av de svenska gränshandelsområdena är smärtsamt tydliga exempel på det. Här behövs omfattande riktade och snabba insatser nu.

Det hade innan pandemin varit svårt att ens föreställa sig en situation i fredstid där gränserna till våra nordiska grannländer bevakas av polis och där resor är extremt begränsade. Där är vi nu och pandemin är långt ifrån över. Norge införde exempelvis nyligen regler som i stort sett innebär att landet stängt sina gränser till slutet av februari. Det kan bli längre. På andra sidan gränsen i Sverige ligger landets omsättningsmässigt (år 2019) största köpcentrum och några av landets största handelsplatser. Här är handeln inte bara den stora arbetsgivaren utan motorn i ekonomin.

Samhället i stort och berörda myndigheter måste börja se krisen i gränshandelsområdena som den exceptionella kris det faktiskt är och rikta betydligt mer insatser hit. Annars riskerar delar av vårt land att slås ut ekonomiskt och få svårt att komma igång igen efter pandemin. För att inte tala om problemen med hög arbetslöshet i dessa områden. Det skulle drabba hela Sverige. Handel och rörelse mellan våra nordiska grannländer är trots allt någonting positivt som vi vill värna och som har fortsatt potential efter pandemin.

Handels lokala avdelningar och många av våra medlemmar vittnar om en märkbar avsaknad av kraftsamling och riktade insatser för att möta krisen i gränshandelsområdena. Det görs för lite från det breda samhällets sida och det görs alldeles för sent. Kommunerna, som gör vad de kan, kan stöttas mer.

Ett konkret exempel är Arbetsförmedlingens bristande närvaro. Myndigheten har ett brett uppdrag, inte minst kopplat till arbetsmarknadsutbildning och stöd för arbetssökande, som är centralt i en sådan här kris. Då behöver Arbetsförmedlingen sätta in extra insatser och med sin personal vara en självklar del i lokala initiativ så som omställningskontor.

Det spelar ingen roll att Arbetsförmedlingen är i en kraftig förändring och har monterat ner stora delar av sitt kontorsnät över landet. Det här handlar om en kris i geografiskt avgränsade områden och då måste närvaro och lokal kännedom säkerställas. Just nu räcker det inte med digitala kanaler och eventuella myndighetsgemensamma kontor utan tillgång till fördjupat stöd. Berörda fackförbund och våra lokala avdelningar behöver också involveras och mer användas som den resurs vi utgör.

En rimlig fråga att ställa sig är om situationen hade sett annorlunda ut om det istället för handel och arbetstillfällen inom servicesektorn hade handlat om en annan sektor och om en enskild arbetsgivare?

Av Handels medlemmar i gränshandeln är ett mycket stort antal korttidspermitterade och stora varsel om uppsägningar kommer med jämna mellanrum. Sedan tidigare är omkring 800 varslade kring Strömstad. Bara i Charlottenberg och Töcksfors kom nyligen stora nya varsel. Exemplen kan göras många.

Det pågår en kris i den svenska gränshandeln som riskerar att få bestående konsekvenser. Extra utsatta områden behöver extra insatser nu.

Daniel Söderberg Talebi

Färre skyddsombud på handelns arbetsplatser

På åtta år har LO-förbundens skyddsombud blivit drygt 12 000 färre. Det visar en enkät som gjordes av tidningen Arbetet före årsskiftet. Samtidigt som Sverige har fått nästan en halv miljon fler arbetstagare (alla arbetar dock inte inom LO-yrken) har antalet skyddsombud sjunkit med nästan en femtedel mellan 2012 och 2020. Denna utveckling innebär att det idag går fyra medlemmar fler per skyddsombud jämfört med år 2012. Även om minskningen inte är lika stor som inom LO totalt har Handels skyddsombud också blivit färre. År 2012 hade Handels 4175 skyddsombud, år 2020 hade antalet minskat till 3900, en minskning med sju procent. Det gick 36 medlemmar per skyddsombud år 2012, år 2020 ansvarade varje skyddsombud för 41 medlemmar.

Vad beror då utvecklingen på?

Maria Steinberg, docent i arbetsmiljörätt vid Örebros universitet, lyfter fram slimmade organisationer som en av orsakerna till minskningen. Detta problem är vanligt inom handeln. Utökade öppettider, ökad e-handel och konsumenters krav på tillgänglighet har inneburit att företagen i allt större utsträckning använder strategier att bemanna med så flexibel personalstyrka som möjligt. Grundbemanningen hålls på miniminivå och därutöver täcks bemanningsbehovet upp av tidsbegränsat anställda, deltidsanställa som arbetar mertid eller inhyrd personal. En undersökning med Handels skyddsombud visar att hög arbetsbelastning och bristfällig planering av schema och bemanning är några av de vanligaste arbetsmiljöproblemen inom handeln. Nästan hälften har stora problem med hög arbetsbelastning på arbetsplatsen, och uppåt 40 procent med bristfällig bemanningsplanering. I och med att bemanningen hålls på låg nivå finns det begränsat med tid för anställda att lägga på arbetsmiljöarbete. Hela 56 procent av skyddsombuden som besvarat undersökningen tycker inte att de får tillräckligt med tid för sitt uppdrag. På arbetsplatser där problem med hög arbetsbelastning och bristfällig planering av schema och bemanning förekommer i hög utsträckning är det betydligt vanligare att skyddsombuden upplever att de inte får tillräckligt med tid jämfört med arbetsplatser där dessa problem inte förekommer i hög utsträckning. På arbetsplatser med stora problem med planering av bemanning och schema svarar 75 procent av skyddsombuden att de inte får tillräckligt med tid, jämfört med 35 procent på arbetsplatser där problem en förekommer i låg utsträckning eller inte alls. 

Handelns bemanningsstrategier innebär också att en stor grupp anställda har otrygga anställningar. Att jobba på timmar, på korta kontrakt eller som inhyrd kan skapa en beroendeställning till chefen. Rädsla för att bli av med jobbet eller för negativa konsekvenser på arbetsplatsen riskerar att minska anställdas benägenhet att säga ifrån om arbetsmiljön eller ta på sig ett uppdrag som skyddsombud. Att anställda inte vågar uppmärksamma problem i arbetsmiljön riskerar också att försvåra arbetet för de anställda som är skyddsombud. I Handels undersökning bland skyddsombud svarar 27 procent att de tycker stödet från arbetskamraterna är dåligt. Bland skyddsombud på arbetsplatser med mycket otrygga anställningar är det fler som tycker stödet är dåligt jämfört med arbetsplatser där det inte är lika vanligt med otrygga anställningar, 35 procent jämfört med 24 procent.

Skyddsombudens roll är att bevaka arbetsmiljön så att ohälsa och arbetsskador kan förhindras. Vid brister i arbetsmiljön på arbetsplatsen är det skyddsombudets roll att uppmärksamma arbetsgivaren. Färre skyddsombud och sämre förutsättningar att driva arbetsmiljöarbete innebär sämre arbetsmiljö. Sämre arbetsmiljö leder i sin tur till sämre hälsa och fler sjukskrivningar, något som drabbar hela samhället. Därför ligger det i allas intresse att skyddsombuden ges bättre förutsättningar för att bedriva arbetsmiljöarbete.

Thea Holmlund