Amazon-Bakom framgången

Mycket har skrivits om framgångssagan med Amazon och dess grundare Jeff Bezos, världens rikaste eller näst rikaste man beroende på dagens aktiekurs. Hur han lämnade Wall Street för att starta en digital bokhandel som senare kommer att dominera e-handeln i USA och stora delar av världen.

Amazon har under pandemin lyckats möta den ökade efterfrågan kring e-handel och expanderat. Företaget har anställt hundratusentals och gjort rekordvinster. Samtidigt har det lett till ett ökat fokus på Amazon som företag och historier om baksidan av framgången har börjat nå allmänheten. I början av sommaren släppte New York Times ett längre reportage om arbetsförhållandena under pandemin. Bilden som ges är konstant övervakade arbetare som utvärderas av algoritmer som signalerar när en arbetare jobbar för långsamt eller tar för långa pauser. Det leder till varningar eller att personen förlorar jobbet. Exempelvis Ms. Santos som under månader bara fått beröm men fick sparken efter en dålig dag på jobbet. Hennes buss var sen, vilket innebar att hon fick jobba på en annan avdelning med andra arbetsuppgifter än hon var van vid.  Senare samma eftermiddag fick hon veta att hon fått sparken. Arbetstempot är för de flesta inte hållbart, vilket ligger i linjen med Bezos åsikter att anställda inte ska stanna för länge, eftersom han anser att de är inneboende lata. Omsättningen av arbetare var redan innan pandemin 150 procent per år.  

Journalisten Julia Lindblom ger i boken, Amazon- bakom framgången en liknande ohållbar bild där arbetare ständigt utför monotona rörelser utan pauser eller arbetsrotation. Det har lett till att antalet allvarliga skador på Amazons lager är fem gånger så högt som genomsnittet för industrin. Endast under 2019 förekom 14 000 allvarliga skador bara i USA. Den konstanta övervakningen och risken att förlora jobbet skapar en osäkert bland de anställda, när de hela tiden kämpar för att höja arbetstempot trots att deras kroppar säger ifrån. Flera intervjuade arbetare vittnar om konstant smärta i rygg, armar och händer trots att de är mellan 25–35 år gamla.

Både reportaget från NYT och Lindbloms bok beskriver hur arbetstempot ökade under pandemin. Vittnesmål från lagret i New York berättar att HR-teamet under pandemins början ignorerade rapporter om att flera arbetare mådde dåligt och sjukskrev sig. Smittskyddsåtgärderna som vidtagits var bristfälliga och det saknades skyddsutrustning för de flesta av de 5000 arbetande på lagret. De som protesterade mot de uppenbara säkerhetsbristerna riskerade att förlora sina jobb. Det kunde gälla personer som Bahir Mohammed och Christian Smalls som försökte organiserade sina lagerkollegor i Minnesota och New York för bättre säkerhet eller Emily Cunningham och Maren Costa som jobbade som webbdesigners och hade skrivit en petition mot säkerhetsbristerna. De förlorade alla sina jobb.  Det ledde till protester internt och bland andra Tim Bray, vice direktör för Amazons Webb Services, sa upp sig i protest mot företagskulturen. I ett blogginlägg skrev han att företaget behandlade människorna på lagret som utbytbara kuggar med plocka och packa potential.  Det följer ett mönster där Amazon gjort allt de kan för att undvika att arbetare ska organisera sig.

Jeff Bezos och Amazons olika välgörenhetsprojekt lyfts ofta fram i pressen. Föra året lanserade han en fond för att rädda klimatet och året innan lovade han att Amazon skulle vara klimatneutralt till år 2040. Samtidigt kom rapporter om att Amazon under 2019 hade större koldioxidutsläpp än hela Sverige. Dessutom ökade företaget sina utsläpp med 15 procent under samma år och inget tyder på att utsläppen har minskat för 2020. Samtidigt som Bezos pratar om välgörenhet gör Amazon allt i sin kraft för att undvika att betala skatt och har satt i system att bokföra förluster i sina filialer runt om Europa för att kunna göra skatteavdrag och undvika bolagsskatter. Amazon rankas som den värsta skattesmitaren av de stora techbolagen.  

Det är bra att de här frågorna börjar komma fram och att konsumenter kan börja fråga sig vad deras konsumtion och krav på billiga och snabba leveranser kostar i form av försämrade arbetsvillkor och hur det påverkar miljön. Slutligen får fackförbund världen över fortsätta jobba för att organisera och förbättra situationen för alla arbetare på Amazon. Det senaste nyheten om att ett nationellt avtal slutits mellan Amazon och italienska fackförbund är ett litet steg i rätt riktning.

Anton Strömbäck

Modehandelns återkomst

I handelns starka återhämtning efter pandemins första tid var modehandeln länge ett undantag. Men nu har modehandeln gjort come back.

När sällanköpshandelns försäljning ökade med sju procent i juli jämfört med motsvarande månad föregående år ökade kläd- och skohandel med omkring 20 procent. Tittar vi tillbaka ser vi att detta inte är engångsföreteelse. Stilindex, som mäter försäljningsutvecklingen för fysiska butiker med tillhörande e-handel, visar att den uppåtgående trenden för kläder och skor började i mars 2021.

Sedan dess har klädhandel ökat med över 15 procent varje månad jämfört med motsvarande månad föregående år. Detta innebär att den sammantagna försäljningen under 2021 ligger på plus både för klädhandel (+7,5 procent) och skohandel (+6,2 procent). Samtidigt har lönsamheten förbättrats i många av bolagen som äger stora klädkedjor. H&M, Lindex, Zara, Brothers, Polarn & Pyret är exempel på kedjor som återfinns i sådana bolag.

Eftersom pandemin färgar jämförelserna ska man vara försiktig med att kalla utvecklingen en succé, men den innebär definitivt en ljusning. Den ökade försäljningen visar att modeartiklar möter ökad efterfrågan igen när rörligheten i samhället ökar och när livsmönstren återgår mer till det normala. I takt med att allt fler vaccineras ökar tillströmningen till butikerna. Dessutom handlar kunderna mer per köp.

Utvecklingen visar att många kunder har suktat efter att handla i butik. Nu gäller det för handlare att förvalta den efterfrågan genom att satsa på personalen. Det krävs satsningar på hög bemanning, kompetensutveckling och goda arbetsvillkor för att upprätthålla en positiv försäljningstrend.

Arbetet – mer än en källa till försörjning?

Fjärde veckan i augusti och vardagen är definitivt tillbaka. Handeln håller förvisso i gång året om. Men många anställda har nu, efter några lediga veckor, börjat arbeta igen. Hur känns det att gå tillbaka till jobbet?

När min son återvände till skolan efter sommarlovet hade de rullat ut en röd matta. Flaggan fladdrade i vinden, popmusiken ljöd över skolgården, akrobater uppträdde. En ballong för varje elev steg mot den gråmulna himlen. Man ska fira skolstarten mer än skolavslutningen, tycker rektorn. Vi vuxna ska inte signalera till barnen att skolan är något man helst vill slippa.

Även bland handelns anställda finns de som firar att semestern tar slut mer än att den börjar. Men också de som går med tunga steg tillbaka till jobbet. Ska det behöva gå ett helt år innan jag får förfoga över min egen tid igen? Inte för att man bara legat i hängmattan under semestern, men man har själv kunnat bestämma vad man ska göra, och hur man ska göra det.

Arbetet har en central plats i våra liv. Vi ägnar inte bara en stor del av vår vakna tid åt det: det är genom arbetet vi sätter vårt avtryck på världen, där realiseras våra förmågor, där skapar vi något tillsammans med andra människor. Huruvida vi upplever vårt arbete som meningsfullt har stor betydelse för huruvida vi upplever våra liv som meningsfulla.

”Man bara går dit för att tjäna sitt levebröd.” Så säger Karin när jag frågar om hennes jobb får henne att må bra. Hon jobbar på ett modeföretags lager och är en av de jag intervjuat till min bok Arbetets mening. Vad vi gör på jobbet och vad jobbet gör med oss. Gemenskapen i arbetet, att man tillsammans löste arbetsrelaterade problem, slogs sönder när Karin och hennes arbetskamrater fick varsitt headset där en robotröst talar om vilken hyllplats de ska gå till och hur många artiklar de ska plocka där.

Var tionde arbetstagare i Sverige upplever sig ha ett mycket meningslöst arbete. Bland arbetare i parti- såväl som detaljhandel är det dubbelt så vanligt.

Lovisa jobbar i en butik som säljer hushållsartiklar. Hennes arbete är starkt styrt. Det är bestämt hur hon ska närma sig de som kommer in i butiken, vad hon ska säga till dem, hur hon ska försöka intressera dem för fler varor. Syftet är tydligt: kunderna ska köpa mer än de hade planerat att göra. Även om de egentligen inte behöver det. Även om de egentligen inte har råd. Även om de egentligen inte vill.

”Man gör både kunden och sig själv – och världen – en otjänst när man säljer nåt de inte vill ha. Man kränger ju prylar, det är inte hållbart. Det gör att jobbet inte blir meningsfullt.”

Arbetet ska vara en trygg källa till försörjning. Men det måste också få vara något mer än så. Precis som vi inte kan acceptera att människor arbetar men inte kan leva på sin lön kan vi inte acceptera att människor arbetar men upplever det som ett slöseri med tid och energi, ett nödvändigt ont.

Nu när semestern är slut är det läge att prata med arbetskamraterna. Vad skänker mening till ert arbete? Vad gör att det känns som mer än en källa till försörjning? Vad gör er stolta?

Och omvänt – vad får er att önska att arbetsdagen snart var över?

Sen är det dags att ta ett snack med chefen. Ställa krav på att arbetet ska vara utvecklande. Hur kan ni bygga vidare på det som gör att arbetet berikar livet? Och hur kan ni minimera de nedbrytande inslagen? Detta är en facklig fråga, precis som löner, bemanning och säkra arbetsmiljöer.

Det kommer kanske inte rullas ut någon röd matta längs vägen till jobbet. Men gränsen mellan den tid vi själva förfogar över och den tid där någon annan bestämmer vad vi ska göra och hur vi ska göra det kan i alla fall bli mindre skarp.

Nu börjar det äntligen vända

Det har gått över ett år sedan pandemin bröt ut. De ekonomiska förutsättningarna förändrades totalt, vissa branscher gynnades kraftigt medan andra drabbades hårt. Restriktionerna har lett till att de flesta spenderat mer tid i sina hem och mindre tid på stan. Vissa delar av branschen drabbades hårt när konsumenternas beteende förändrades över en natt. Det ledde till tydliga konsekvenser inte bara för företag utan även för Handels medlemmar.

Särskilt hårt drabbades kläd- och skobranschen, som kraftigt förlorade försäljning. Därför är det glädjande att HUI:s senaste konjunkturrapport nu visar en positiv försäljningsutveckling för den delbranschen. Det är dock värt att nämna att branschen fortfarande har lång väg kvar till de nivåer som rådde före pandemin. De delbranscher som gynnades av pandemin och den sociala distanseringen hade starka försäljningssiffror för pandemiåret 2020. Det är svårare att i år, 2021, mäta sig med de siffrorna. Ändå visar flera av sällanköpsbranscherna som möbler och heminredning, elektronik och sport en stark positiv utveckling. Sifforna illustreras i nedanstående diagram och visar försäljningstillväxt totalt samt inom e-handeln för de olika delbranscherna inom detaljhandeln. Vi kan se att flera sällanköpsvarubranscher uppvisar fortsatt stark tillväxt. HUI höjer därför sin prognos för sällanköpshandeln till 3,5 procent i löpande priser för 2021.

Det är positiva siffror speciellt eftersom handeln är en viktig del av ekonomin och skapar första jobbet för många på svensk arbetsmarknad.  Det är svårt att veta hur handeln kommer att utvecklas när restriktionerna börjar lättas.  Kommer den fortsatta digitaliseringen och e-handeln att öka eller kommer det att ske en tillbakagång mot mer fysisk handel när samhällen öppnar upp igen? Oavsett utveckling behöver handeln kunniga anställda som snabbt kan anpassa sig till en bransch i ständig förändring. Rätt personal kan vara en stor konkurrensfördel oavsett om vi pratar fysisk eller digital handel. Det är därför viktigt att arbetsgivare satsar på kontinuerlig utbildning så anställda kan anpassa sig till nya arbetssätt och nya roller. Att ta vara på de mänskliga resurser som redan finns och på bästa sätt utbilda personalen inom nya områden kommer att vara avgörande för att kunna agera flexibelt och hantera förändringar inom branschen – nu såväl som i framtiden.

Anton Strömbäck

E-handelns tillväxt pressar anställda

Coronapandemins påverkan på arbetsmiljön skiljer sig åt. Handels har genom analyser visat hur många butiksanställda under pandemin fått arbeta i bristfälliga arbetsmiljöer med risk för sin hälsa. Men även de som arbetar inom handelns logistikkedja, inte minst inom lager, har påverkats avsevärt negativt av pandemin.

När vi intervjuat anställda inom lager för en kommande rapport framträder en bild av en ytterst pressade arbetssituation. Det är ett pris man fått betala för den kraftigt ökade e-handeln. En anställd som tydligt åskådliggjorde problemen berättade följande:

“Företaget trycker hela tiden på hur mycket man ”ligger efter” med kundernas beställningar. Det har blivit en helt annan stress nu. Förr kunde det var enskilda arbetstoppar, men nu är det en enda konstant stresstopp. Så har det varit sedan pandemin började.”

Anställda vittnar om förvärrade arbetsmiljöproblem under pandemin. De beskriver ökad stress och press, en otillräcklig bemanning och svårigheter att planera sitt liv som allvarliga hälsorisker. Nu är det hög tid att problemen både synliggörs och tas på större allvar inom företagen.

Den främsta faktorn bakom de växande arbetsmiljöproblemen är en dramatisk ökning av e-handelns försäljning. Från en typisk årlig tillväxt på mellan 13 och 17 procent sköt e-handeln i höjden under pandemiåret 2020. Ökningen i försäljning landade på över 40 procent. I kronor räknat ökade e-handeln med cirka 28 miljarder. Det är mer än e-handelns totala försäljning 2010. Under första kvartalet 2021 fortsatte e-handelns tillväxt. Viktigt att notera i sammanhanget är att e-handelns ökade försäljning inte är begränsad till något enskilt varuslag. Den ökade belastningen är ett generellt problem. E-handeln har växt kraftigt, många företag har inte anpassat sig och de anställda har betalat priset genom en försämrad arbetsmiljö.

En oväntat stor ökning av efterfrågan innebär onekligen utmaningar för företag, men nu krävs en skyndsam anpassning. I många verksamheter behövs en ökad bemanning och fler fasta heltidsanställningar. Både intervjuer med anställda och statistik över handelns försäljning tyder på att branschen går mot en försäljning som är jämnare spridd över året. Det gör det svårare än någonsin att hävda att korta och otrygga anställningar är vägen framåt.

Pressen att snabbt få ut varor till kunden måste minska, och det går att ifrågasätta om hetsen ens är affärsmässigt motiverad. Undersökningar har pekat mot att kunder har förståelse för längre leveranstider under pandemin och att snabba leveranser inte är så viktiga. En undersökning publicerad i år visar att snabba leveranser (inom tre dagar) endast är mycket viktigt för 23 procent av konsumenterna, och i en annan undersökning uppger cirka 80 procent att de skulle vara beredda att vänta längre på en mer hållbar leverans. Trots detta pressas många anställda till det yttersta för att snabbt få ut varor till kunden.

Denna utveckling behöver brytas. Företag behöver inse att en ökande e-handel inte kan ske till priset av anställdas hälsa.

---

Välkomnad utredning om samråd

Varje år svarar Handels på runt 15 000 samråd från Arbetsförmedlingen. Det gör Handels till ett av de fackförbund som svarar på flest samråd på arbetsmarknaden. Det höga antalet beror på att handeln är en av de branscher som tar emot flest personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärd. Inför varje planerad placering i en åtgärd måste Arbetsförmedlingen samråda med ett fackförbund. Handels har sedan länge påtalat att det finns betydande brister i samrådsprocessen. I rapporten I arbete eller åtgärd från 2015 framkom bland annat att samråd ofta inte utförs trots att det är ett krav, att Arbetsförmedlingen i majoriteten av fallen då facken avråder från en placering ändå placerar, och att kollektivavtalslösa företag är kraftigt överrepresenterade när det kommer till ansökningar om subventionerade anställningar. Inte mycket har hänt sedan rapporten lanserades. Därför är den utredning som nu tillsats för att utreda hur samrådsförfarandet kan förbättras mycket välkommen.

Utredningen är ett resultat av en punkt i Januariavtalet som lyder: ”Krav ska ställas på ett fungerande samråd mellan Arbetsförmedlingen och parterna så att dessa arbetsplatsförlagda insatser förbättrar förutsättningarna till varaktig etablering på arbetsmarknaden”. En av de saker utredningen ska undersöka är möjligheten till ersättning för fackförbundens arbete med samråden. Det är ett förslag som Handels drivit länge. I dag är det fackförbundens medlemmar som står för kostnaden som samråden innebär i form av personalresurser. Samråden innebär en betydande arbetsinsats för de förbund som liksom Handels får ett stort antal samråd.

Koncentrationen av arbetsmarknadspolitiska insatser inom vissa branscher innebär inte bara en stor arbetsinsats i form av att svara på samråd för de fackförbunden som organiserar dessa. Det innebär också en ökad risk för konkurrenssnedvridning och undanträngning av reguljära jobb inom dessa branscher. Idag finns ingen gräns för hur många personer i en arbetsplatsförlagd insats som kan befinna sig på en arbetsplats. Det gör att vissa arbetsgivare sätter användandet av subventionerade anställningar i system och får verksamheten att gå runt med hjälp av dessa. Inte heller tar Arbetsförmedlingen någon hänsyn till hur det ser ut med anställningsformer på arbetsplatsen där en placering planeras ske. I detaljhandeln jobbar två tredjedelar av arbetarna deltid varav en stor del ofrivilligt. En fjärdedel har en tidsbegränsad anställning. Risken är stor att man genom att placera personer i arbetsmarknadspolitiska insatser på arbetsplatser med mycket deltids- och visstidsanställda gör det ännu svårare för de anställda på arbetsplatsen som så önskar gå upp i tid eller att få en fast anställning.

Samrådet är en viktig del av arbetsmarknadspolitiken. Det är fackförbunden som har störst kännedom om branschen, vad som är kollektivavtalsenliga villkor och ifall det finns omständigheter på en specifik arbetsplats som gör en placering olämplig. Men för att samråden ska fylla sin funktion så är det också av vikt att Arbetsförmedlingen tar hänsyn till det som framkommer i ett samråd inför att beslut om en placering fattas. Dock visar Arbetsförmedlingens egen kartläggning över samråden att myndigheten i de allra flesta fall (i 75 % av fallen) placerar trots fackets avrådan. Vilket syfte fyller då samrådet egentligen? Det är en av alla frågor som vi hoppas att den nytillsatta utredningen kommer att titta närmare på.

Cecilia Berggren

Var ska arbetare ha råd att bo?

För några veckor sedan skrev Dagens Nyheter en artikel om hur de ökande bostadspriserna drabbar olika yrkesgrupper. Tidningen räknar med att en heltidsanställd butiksarbetare med en månadslön på 23 900 kronor behöver 21 år på sig för att spara ihop till kontantinsatsen till en tvåa i Stockholm, förutsatt att hen sparar tio procent av lönen varje månad. För motsvarande lägenhet i Malmö behöver hen spara i nästan tio år. Samtidigt vet vi att en väldigt stor del av de anställda i handeln, särskilt kvinnor, jobbar deltid, ofta ofrivilligt. Handelsutredaren Anton Strömbäck har i en rapport nyligen visat att kvinnor i handeln har en genomsnittlig månadsinkomst på 16 700 kronor. Räknat på en sådan inkomst tar det över 30 år att spara ihop till motsvarande lägenhet.

Hur står det till på hyresmarknaden då? Situationen är svår även där, bland annat på grund av långa bostadsköer. För att få en hyreslägenhet i Stockholmsområdet krävs i genomsnitt cirka tio år i bostadskö och i Göteborg tar det mellan fem och nio år. Men siffror från Boverket visar att bostadsbristen inte enbart är ett storstadsfenomen – hela 90 procent av Sveriges befolkning bor på en ort med bostadsbrist.

Men det är inte bara kötider som utgör ett hinder att få en hyresrätt. Även här är boendekostnaderna ofta ett problem för arbetare med normala inkomster. Statistik från SCB visar att snitthyran för en nyproducerad lägenhet i kommuner med under 75 000 invånare var ungefär 7 100 kronor i månaden. För Stockholm var motsvarande siffra 9 500 kronor. I många fall har hyresvärdar inkomstkrav för att få hyra på cirka tre gånger månadshyran. För en genomsnittlig nyproducerad tvåa innebär det alltså ett inkomstkrav på 21 300-28 500 kronor i månaden. Det är betydligt mycket mer än vad många handelsanställda tjänar. Utöver det ställs ofta krav på att man ska ha en fast anställning för att få en bostad, vilket utgör ytterligare ett hinder för handelns många visstidsanställda.

Resultatet av bostadsbristen och de stigande boendekostnaderna är en ökande bostadsojämlikhet. De ökande klyftorna i inkomster och förmögenheter återspeglas i skilda möjligheter att få tag på en bra bostad. De som drabbas hårdast och tvingas tränga ihop sig och/eller bo med otrygga villkor på andra- och tredjehandsmarknaden är unga, ensamstående, pensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna, men också helt vanliga arbetare med visstids- eller deltidsanställningar.

Dessvärre verkar politikerna inte heller ha en plan för att åtgärda problemet. Tvärtom är de på väg att göra det ännu värre.

För om en dryg vecka ska utredningen om fri hyressättning i nyproduktion redovisa sina slutsatser och förslag. Utredningen handlar inte om marknadshyror i nyproduktion bör införas utan beställningen är att utreda hur det ska införas. Detta som ett resultat av januariavtalet mellan regeringen och samarbetspartierna där punkten om mer marknadsbaserad hyressättning uppges ha varit en av de viktigaste eftergifterna som Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick göra mot Centerpartiet och Liberalerna för att kunna bilda regering. Men precis som när det gällde arbetsrätten riskerar denna eftergift att ge upphov till ett systemskifte bort från den svenska modellen med parter som förhandlar om villkoren på bostads- och arbetsmarknaden. Makt att sätta hyran ska förflyttas till fastighetsägarna, vilket riskerar att göra nya lägenheter ännu dyrare än de redan är. Motivet sägs vara att en sådan reform ska ge fler bostäder, trots att en statlig utredning för bara något år sedan kom fram till att hyressättningen inte verkar vara den avgörande faktorn för om en fastighetsägare väljer att producera nya hyresbostäder.

På sikt öppnar det här också upp för marknadshyror på hela hyresmarknaden, vilket skulle vara förödande för normalinkomsttagares möjlighet att ha råd med en bostad. Enligt beräkningar som konsultföretaget Ramböll tagit fram på uppdrag av Hyresgästföreningen skulle marknadshyror innebära hyreshöjningar på uppemot 50 procent på flera håll i landet. Frågan är vilka som skulle ha råd med dessa lägenheter. En utveckling mot marknadshyror riskerar att göra Sveriges innerstäder till reservat för samhällets rikaste medan arbetare tvingas bo allt trängre och mer otryggt.

Om politikerna vill att breda löntagargrupper ska ha råd att både bo och leva krävs andra lösningar. I rapporten Bättre bostadsförsörjning ger LO en rad förslag som skulle kunna ge fler bostäder som också vanligt folk har råd med. Det handlar om sänkta byggkostnader, tydligare ansvar och uppdrag till kommunerna samt betydligt större investeringar i bostadsbyggande. Helt enkelt en politik där människors behov av en bostad sätts i centrum, inte fastighetsägares jakt på vinster.

Ola Palmgren, utredare

---

Arbetslöshet driver otrygga anställningar

För såväl Handels som den övriga arbetarrörelsen är ett samhälle med full sysselsättning, ökad jämlikhet och trygghet på arbetsmarknaden viktiga mål för fackligt och politiskt arbete. Dessvärre har vi nu haft över 30 år med hög arbetslöshet, växande klyftor och en alltmer otrygg arbetsmarknad. Redan före coronakrisen var detta ett stort problem, men krisen har naturligtvis försvårat läget än mer.

I boken ”Sysselsättningskoden. Vägen till full sysselsättning bortom corona” har jag tillsammans med ekonomen Christer Persson försökt ta ett helhetsgrepp om de problem som arbetslösheten ställer till med. Boken i sin helhet kommenterades på ett seminarium anordnat av Katalys av Susanna Gideonsson och Göran Persson. Det finns här för den som är intresserad.

Ett av många problem som följer av en hög arbetslöshet är att det försvagar löntagarnas och fackets position på arbetsmarknaden. Inte minst syns det i den kraftiga ökningen av otrygga anställningar. Före 1990 låg vi nära full sysselsättning. Arbetsgivarna var tvungna att erbjuda jobb till tryggare och bättre villkor för att kunna få personal. Merparten av löntagarna behövde inte acceptera osäkra villkor. I så fall kunde de i stor utsträckning välja en annan arbetsgivare.

Men med den höga arbetslösheten minskade arbetsgivarnas drivkrafter till att erbjuda trygga anställningar med goda villkor. En reservarmé av arbetslösa fanns nu tillgängliga. Bristen på jobb fick stora effekter för arbetsmarknaden. Gradvis ökade antalet otrygga anställningar. I jämförelse med 1990 har mer otrygga anställningar ökat kraftigt.

Även politiken bidrog till detta. Med den höga arbetslösheten ökade kraven på att luckra upp anställningstryggheten. Argumentet var formellt att underlätta för arbetsgivare att anställa. Fackliga protester mot att det inte skulle leda till fler jobb utan endast ökad otrygghet ignorerades. Genom överenskommen visstid (1997) och allmän visstid (2007) fick arbetsgivarna utökad makt att utan skäl anställa på osäker visstid. Att det inte påverkat arbetslösheten vet vi idag. Däremot att det har lett till omfattande otrygghet på arbetsmarknaden, alltmer slimmade arbetsplatser och ökad belastning även för de som har trygga anställningar.

Vad kan vi göra för att motverka detta och bygga ett bättre samhälle? I Sysselsättningskoden försöker vi mer detaljerat ge ett svar. För att kunna bryta 30 år av hög arbetslöshet och otrygghet krävs en total omläggning av hela den ekonomiska politiken, och av sysselsättningspolitiken. Efter coronakrisen krävs en långsiktig och uthållig efterfrågepolitik som genom satsningar på investeringar och välfärd stimulerar jobbtillväxten. En återgång till strama offentliga budgetmål skulle ofelbart leda till fortsatt hög arbetslöshet och stora sociala klyftor. Det går att kombinera lånefinansiering med sunda offentliga finanser.

Men det räcker inte. Vi behöver också satsa stora resurser på arbetsmarknads-, utbildnings- och arbetslivspolitiken. Annars kommer grupper som står långt från arbetsmarknaden få svårt att etablera sig. Och för att minska otryggheten behöver vi få en ändring i LAS som innebär att tillfälliga anställningar måste kunna motiveras, annars ska de inte vara tillfälliga.

Att bygga ett bättre samhälle kräver visioner och beslutsamhet. Vi behöver ha långsiktiga fackliga och politiska projekt över flertalet år. Det handlar om full sysselsättning, ökad jämlikhet, trygghet på arbetsmarknaden och klimatomställningen. Det positiva är att alla dessa delar hänger samman och stärker varandra.

Stefan Carlén

H&M slopar provisionen – men bara till anställda

Handels medlemmar har under krisen tagit ett stort ansvar för att samhället ska fungera och butiker ska kunna hålla öppet. Arbetsbelastningen och den fysiska ansträngningen har varit hög under pandemin och det har varit en konstant brist på arbetskamrater och möjligheten till återhämtning har minskat. Trots det har de fortsatt jobba och löpt högre risk att smittas av covid.

Det är därför anmärkningsvärt att H&M trots sina anställdas ansträngningar meddelar att de stoppar alla provisionsutbetalningar, vilket kan få stor effekt på den enskildes ekonomi där lönen för en del minskar med över 1000 kronor månaden. Enligt Handels ordförande Linda Palmetzhofer är det ett olyckligt beslut då många av Handels medlemmar räknar med provisionen för att få ekonomin och livet att gå ihop. Beslutet har gjort många anställda besvikna, speciellt eftersom ledningen flaggar för att aktieägarna kan komma att få utdelning.

”Det är vi som gör jobbet och vi som utsätter oss för alla risker. Jag förstår inte hur man kan överväga att ge aktieägarna utdelning när vi inte får någonting”, säger en anställd i en butik i Stockholmsområdet.

Den enda belöningen personalen på golvet har fått för sitt arbete är ett presentkort på 100 kronor.

”Ledningen säger att det är tufft just nu och att vi måste spara. Men det finns pengar i bolaget. Och utan oss hade de inte tjänat något alls.”

H&M har haft det tufft under pandemin men företagets finansiella ställning är fortfarande stark och de har globalt mottagit två miljarder i stöd, varav 300 miljoner i Sverige. Om företaget ska betala ut pengar bör det vara självklart att de anställda på golvet som tagit ett enormt ansvar under pandemin stå före aktieägarna i prioriteringslistan.

”Det är tråkigt att man väljer att gå den här vägen. En hel del anställda ifrågasätter nu vad det finns kvar som kan göra att man känner sig motiverad att göra ett bra jobb”, berättar Jens Lindström, central ombudsman på Handels.

Anton Strömbäck  

Visste du historien bakom 1 maj-firandet?

På lördag är det 1 maj, arbetarrörelsen internationella högtidsdag. En dag att samla kraft och påminnas oss om att det är tillsammans vi kan åstadkomma förändring.

1 maj har firats ända sen 1890. Men vad är egentligen historien bakom varför vi firar 1 maj?

Arbetarrörelsens firande var från början nära kopplat till kampen för åtta timmars arbetsdag. I Chicago utbröt 1886 en generalstrejk just 1 maj, vars mål var att införa åtta timmars arbetsdag. Sammandrabbningar mellan polisen och demonstranterna blev våldsamma och minst två arbetare sköts till döds. Demonstrationerna fortsatte och några dagar senare, 4 maj, fick flera hundra poliser uppdraget att upplösa en demonstration vid Haymarket. Plötsligt slängdes en bomb in i folkmassan och kaos bröt ut. Polis och arbetare började skjuta på varandra. Minst elva personer miste livet och minst 70 personer skadades. Mörkertalet över antalet avlidna är dock stort då många av demonstranterna skadades och avled senare. Dagen därpå sköts ytterligare sju demonstranter ihjäl i Milwaukee. Åtta aktivister greps och åtalades, dock utan tillräckliga bevis, för att ha medverkat till bombdådet. Sju av dessa dömdes till döden.

1889 tog Andra internationalen, en sammanslutning av socialdemokratiska partier, beslut om att inrätta en internationell kampdag 1 maj för att samordna kampen för åtta timmars arbetsdag. Att just 1 maj valdes som datum menar många var för att hedra och minnas dödsoffren från Haymarket-massakern. 1890, när dagen infördes, var också första gången arbetarrörelsens dag firades på flera håll i Sverige. På 21 platser runt om i landet hölls demonstrationer. På Gärdet i Stockholm demonstrerade över 50 000 människor för åtta timmars arbetsdag.

Fokus för demonstrationerna i Sverige har varierat med tiden men ofta haft utgångspunkt i arbetsrättsliga förhållanden såsom åtta timmars arbetsdag, rätt till semester och förbättrade arbetsförhållanden.  År 1938 kom den första lagstiftningen gällande semester då Sveriges anställda fick rätt till två veckor. 1951 utökades det till tre veckor och 1963 till fyra. Efter många år av kamp och gradvisa arbetstidsförkortningar beslutade riksdagen 1970 om att normalarbetstiden skulle sänkas till 40 timmar senast år 1973.

Det är lätt att glömma att dessa reformer är resultatet av en lång och ihärdig kamp i vilken demonstrationer likt de på 1 maj har varit en del. Kamp lönar sig och det är tillsammans vi kan göra skillnad. I år kan vi inte fira som vanligt men vi pausar inte kampen för trygga jobb och en jämlik välfärd. Visa att du också firar 1 maj genom att hänga ut något rött från fönstret, balkongen eller i flaggstången.

Tillsammans för trygga jobb!  

Thea Holmlund