Ökad kvalitet i arbetsmarknadspolitiken

I regeringens vårbudget 2017 finns en del positiva satsningar. Extra stöd till utbildning inom utsatta områden, och resursförstärkningar för pensionärer är sådana. Den stora frågan är dock hur regeringen ska klara av att nå sitt mål om lägst arbetslöshet i EU 2020. I en nyutkommen rapport visas att det kan gå genom att uthålligt hålla upp efterfrågan samtidigt som man satsar på utbildning och arbetsmarknadspolitik. Enligt regeringens egna siffror verkar det dock inte gå då de bedömer att arbetslösheten kommer hamna på 6,2 procent. Samtidigt visar siffrorna kraftiga överskott i de offentliga finanserna. Här finns uppenbarligen stora möjligheter för regeringen att lägga en höstbudget 2017 med satsningar på investeringar, välfärd och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Om vi tittar närmare på arbetsmarknadspolitiken finns stora behov. Inom handeln säger företagen själva att de har svårigheter att få tag på personal som har kompetens att utföra arbetsuppgifterna. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. Detta är ett klassiskt matchningsproblem som måste lösas med satsning på utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Handels har djupare granskat hur arbetsmarknadspolitiken fungerar i handeln. Handeln är den bransch som har störst antal arbetsmarknadspolitiska insatser förlagd till en arbetsplats. Det är ca 25 000 insatser som finns löpande på handelns arbetsmarknad. Även om det är bevisat att de har en betydelse för att öka anställningsmöjligheten för utsatta grupper finns betydande kvalitetsbrister.

En första kvalitetsbrist gäller den viktiga rollen som handledare. Tyvärr kan vi konstatera att det i praktiken inte finns handledare – annat än i bästa fall på pappret. Även där man fick särskilda handledarstöd fungerade det inte. I praktiken antas det att ordinarie personal vid sidan om sitt vanliga jobb också ska ta hand om den person som kommer. Någon särskild handledarutbildning för detta uppdrag finns inte. Inte heller ges tid eller resurser för handledning.

En andra kvalitetsbrist är att det inte heller finns någon av branschen framtagen utbildnings- eller utvecklingsplan. En handledare som ska fungera behöver ha en grundläggande plan och checklista över de färdigheter som ska utvecklas på arbetsplatsen. Utan en sådan finns det inte heller någon möjlighet att dokumentera de färdigheter som individen fått. Och det är slutligen den tredje kvalitetsbristen. Det saknas en grundlig dokumentation av vad personer i insatser har fått för färdigheter.

En önskvärd satsning på arbetsmarknadspolitiken handlar därför inte bara om mer medel till att göra det vi redan gör. Det handlar om tydliga riktade satsningar på handledning, att handledare får utbildning, att de får tid att utföra handledning, att de timmar som går åt för handledning fylls ut av andra eller av extra timmar till annan personal. Det går inte att förvänta sig att företagen själva ska stå för dessa kostnader.

Utöver detta har parterna i branschen ett ansvar att ta fram grundläggande utvecklingsplaner och checklistor. Parterna och särskilt facket har ett särskilt ansvar att granska åtgärderna så att de inte felaktigt utnyttjas av oseriösa företag, och staten har ett ansvar att lyssna på parterna. På det här området har regeringen möjlighet att kraftfullt förbättra matchningen på arbetsmarknaden och samtidigt stärka den svenska modellen. För vi skulle väl utveckla den svenska modellen, inte avveckla den?

Stefan Carlén

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s