Hur mår frisörer?

Hur vanligt är det med smärta i nacke, rygg och armar, händer och axlar bland frisörer och hur påverkar det arbetsprestationen? Det har forskare från Karolinska Institutet undersökt i en studie. De har också kartlagt andra former av hälsoproblem, till exempel frisörernas generella stress, livsstil, mentala hälsa och arbetsmiljö.

Studien visar både på positiva och negativa resultat för frisörerna i studien, jämfört med andra grupper. Positivt är exempelvis att även om frisörerna i studien är mer stressade än normalt så sover de bra, motionerar och är inte deprimerade. Negativt är studiens resultat som visar att smärta och besvär från rygg, nacke och armar är mycket vanligt förekommande hos frisörer.

Ändå är det mycket ovanligt med sjukfrånvaro på grund av liknande smärtproblem. En tänkbar orsak till det kan vara att frisörer trots smärta jobbar så länge man klarar av det. En av anledningar kan tänkas vara lojalitet mot kunderna.

Inom den undersökta populationen i studien är det framförallt de yngre som upplever arbetshindrande smärta i nacke/rygg eller övre rörelseorganen.  Tvärtemot den allmänna befolkningen där studier visar att det är vanligare med smärta i rygg och nacke hos äldre åldersgrupper. Enligt författarna tyder det på att det kan finnas en så kallad ”healthy workers effect” som innebär att de som klarar av de fysiska påfrestningarna blir kvar i yrket under många år, och i många fall hela deras yrkesverksamma liv. Övriga frisörer jobbar så länge de klarar av det och sen byter de yrke. Enligt författarna kan det vara en av förklaringarna till att det är en högre andel av de yngre frisörerna som har hälsoproblem än de äldre och att det i större utsträckning påverkar arbetsprestationen.

Ett annat delsyfte med studien var att undersöka om det finns ett samband mellan arbetsmiljöfaktorer och hälso- och livsstilsfaktor och förekomsten mellan besvär i nacke, rygg och armar, händer och axlar som påverkar arbetsprestationen. Hälsoproblem påverkas av faktorer som generell stress, övervikt/fetma, arbetshindrande samsjuklighet samt i viss mån sämre socialt arbetsklimat.  För arbetsgivare kan det enligt forskarna ha ett värde för deras arbetsmiljöarbete. Stress och socialt klimat är något en arbetsgivare kan arbeta med systematiskt för att förbättra medarbetares hälsa.

Det är en av anledningarna till att Handels satsat på att frisörer kommer att erbjudas regelbundna hälsokontroller i det nya kollektivavtalet. Hälsokontrollerna kommer att innefatta mätningar av hur musklerna belastas, lungundersökning samt kontroll av allergier och hudbesvär. Förhoppningsvis är det ett första steg mot att förbättra arbetsmiljön för frisörer.

Anton Strömbäck

 

Utmanas cityhandeln av e-handeln?

Den fysiska handeln går fortsatt starkt på det hela taget. En försäljningsökning för total fysisk detaljhandel är att vänta under det här året. Men just nu är det e-handeln som driver försäljningstillväxten inom sällanköpshandeln. Nya siffror från E-barometern visar att e-handeln står för all försäljningsökning under den första halvan av 2017. Totalt ökade e-handeln med 14 % under kvartal 1 och 15 % under kvartal 2.

Det är omöjligt att dra några säkra slutsatser utifrån utvecklingen ett enskilt halvår. Resultaten från den senaste E-barometern tyder dock på att Handels prognos över den svenska e-handelns tillväxt kommer att slå in. Handels bedömde i rapporten ”Tar e-handeln över” att e-handeln troligtvis kommer att uppgå till cirka 67 miljarder 2017. I E-barometern görs nu bedömningen att det är omkring här försäljningen kommer att landa när vi summerar året.

E-barometerns statistik understryker också det behov av förnyelse inom sällanköpshandlares butiksverksamhet som Handels pekat på. Detta kan särskilt gälla handlare i stadskärnor. Både HUI Research och Fastighetsägarna har nyligen presenterat kartläggningar som visar att sällanköpshandeln i centrumområden halkar efter i försäljningstillväxt, även om det sker en ökning i merparten stadskärnor. Detta är en utveckling som pågått under flera år och när 2017 summeras finns det risk att tillväxttakten (2,5 % för alla centrumhandel 2016) har avmattats.

För att butikerna i citykärnan ska kunna klara konkurrensen kommer det i många fall krävas digitala strategier. Som Handelns ekonomiska råd har betonat gäller detta även mindre handlare. De kommer att behöva finnas både fysiskt och digitalt. Behovet av att finnas både fysiskt och digitalt kan dock vara en aktuell fråga för praktiskt taget alla typer av handlare. Som Handels har kunnat konstatera finns ett generellt behov av fungerande omnikanaler, mot bakgrund av att svenska handlare nu konkurrerar på en internationell handelsmarknad.

De primära slutsatser som kan dras från den utveckling som vi kan se inom handeln just nu är därför:

-Att fysiska butiker, inte minst inom cityhandeln, behöver se över sina konkurrensfördelar

-Att det blir allt svårare för företag att klara sig utan att ha en digital närvaro

-Att vikten av att finnas i fler kanaler ökar

Hur företag agerar utifrån dessa behov avgör hur framtidens handelssektor kommer att se ut.

 

 

Starka skäl för avdragsrätt på fackavgiften

Regeringen har meddelat att rätten att dra av fackföreningsavgiften på skatten ska återinföras från 1 juli 2018. Det är ett efterlängtat besked. Handels har drivit frågan länge. Det är rättvist då det ger löntagare liknande avdragsrätt som arbetsgivare har. Det stärker den svenska modellen. Och det innebär en inkomstförstärkning för handelsmedlemmar som tjänar över 20 000 kr på mellan 1 200 – 1 600 kr per år beroende på hur stor avgift man betalar.

Kritiken från borgerligt håll har dock inte låtit vänta på sig. Centerpartiets ekonomiske talesperson Emil Källström uttryckte sig så här: ”Det rimliga är att staten förhåller sig neutral till vilka val människor gör. Gärna en skattesänkning, som ett jobbskatteavdrag, men låt då folk bestämma själva om man vill använda de pengarna till att vara med i en fackförening eller inte

Att hänvisa till statens neutralitet i det här fallet är dock lite märkligt. Man skulle kunna argumentera på liknande sätt mot subventioneringen av exempelvis RUT-tjänster som mest gynnar höginkomsttagare, eller mot alla andra sätt att med skatter styra konsumtionen. Men det mest besynnerliga är att det främsta och bärande argumentet FÖR avdragsrätt för fackföreningsavgiften är just att staten ska vara neutral. Avdragsrätten infördes en gång i tiden för att staten inte ensidigt skulle gynna en part på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har nämligen genom sina bolagsformer alltid rätt att dra av kostnader för medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Avdragsrätt för fackföreningsavgift syftade till att motverka denna orättvisa.

Ett andra bärande argument för att införa avdragsrätten utöver rättvisan är att det också är ett sätt att stärka den svenska modellen. I den svenska modellen bestäms villkoren på arbetsmarknaden av parterna. Om denna modell ska hålla långsiktigt är det nödvändigt att löntagarna är organiserade. Medlemskap i en fackförening är en grundbult – inte bara för fackföreningsrörelsen – utan för hela modellen. Att stimulera detta med avdragsrätt är då inte bara rättvist utan också något som visar att man verkligen menar att man vill värna den svenska modellen.

Nu hotar dock de borgerliga och Sverigedemokraterna med att de kan rösta ned förslaget. Det är svårt att inte se detta som ytterligare en löntagarfientlig ståndpunkt. Den minnesgode kommer ihåg att när alliansen kom till makten 2006 var en av de första åtgärderna att avskaffa dåtidens avdragsrätt för fack- och a-kasseavgift, samtidigt som man kraftigt höjde kostnaden för att vara med i a-kassan. Det ledde då till en prisökning på fackligt medlemskap på nästan 150 procent för en handelsmedlem som tjänade 15 000 kr i månaden (motsvarar ca 20 000 kr i dagens löneläge). Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att en sådan prischock leder till minskad efterfrågan på fackligt medlemskap. Bara under det första året tappade LO-förbunden 130 000 medlemmar, TCO-förbunden 50 000 medlemmar och SACO-förbunden – som dessförinnan haft en obruten ökning – tappade 5 000 medlemmar.

I en tid när vi har behov av att stärka löntagarnas position på arbetsmarknaden så verkar alliansen ensidigt vilja försvaga den. Det ligger redan ett antal anti-fackliga och löntagarfientliga förslag på bordet från alliansen och Sverigedemokraterna: Sänkta löner, försämrad anställningstrygghet och fortsatt möjlighet för riskkapitalister att tjäna stora pengar i välfärden genom sämre arbetsvillkor. Kommer de nu också försöka stoppa en reform som återställer rättvisan mellan parterna och stärker den svenska modellen? Inför valet 2018 vet vi svaret.

Stefan Carlén

Sänkta löner löser inte bristen på kompetens

Häromveckan presenterade de fyra allianspartierna ett förslag de kallar för inträdesjobb. Förslaget innebär att arbetsgivare ska kunna anställa nyanlända och unga under 23 år utan gymnasieexamen till 70 % av ingångslönen i den aktuella branschen. Resterande 30 % av arbetstiden ska gå till utbildning. Fast endast på papperet. I Alliansens förslag finns nämligen inga krav på att den anställda ska få tillgång till utbildning, eller ens handledare. Anställningen ska kunna pågå i upp till tre år, under denna tid slipper arbetsgivaren betala arbetsgivaravgift för personen som berörs. Om inte arbetsmarknadens parter enas om en motsvarande lösning hotar Alliansen med att driva igenom anställningsformen genom lagstiftning. Ett ingrepp i avtalsfriheten och den fackliga föreningsrätten som skulle kunna strida mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Alliansförslaget hotar att öka klyftorna markant såväl på arbetsmarknaden som i samhället. En stor andel anställda skulle tvingas jobba för en mycket låg lön. En lön på 70 % skulle för en handelsanställd innebära ungefär 14 000 kr i månaden. Men bara om personen jobbar heltid, något som är ovanligt bland butiksanställda där den genomsnittliga arbetstiden är 27 timmar/vecka. För nyanställda ligger snittet ofta långt under det. Det är troligt att grupperna som Alliansens förslag berör inte kommer att få arbeta mer än runt 20 timmar/vecka, vilket skulle innebära en lön på runt 7 000 i månaden. Med andra ord en lön som är omöjlig att leva på.

Att förslaget dessutom inriktar sig på grupper som redan i dag har en svag ställning i samhället och på arbetsmarknaden gör att klassklyftorna kommer öka märkbart. Risken finns att samtliga nyanlända och unga under 23 utan fullständig gymnasieutbildning kommer att tvingas in på lägre löner än sina kollegor, oavsett om de behöver utbildning eller ej. Ålder och etnisk bakgrund kommer därmed att styra lönesättningen framför kompetens och arbetslivserfarenhet.

Bristen på handledare och utbildningsplaner kommer inte bara påverka de som omfattas av inträdesjobben, utan även den ordinarie personalstyrkan på arbetsplatserna. ”Jag kan tänka mig att någon äldre lär de yngre”, är Jan Björklunds svar på frågan hur personerna i inträdesjobb ska lära sig yrket. Andra anställda förväntas alltså lära upp de nyanställda på sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter, något som Handels i flera studier visat leder till ökad stress bland personalen.

Slutligen vittnar Alliansens förslag om en stor brist på förståelse för behoven på arbetsmarknaden. Många arbetsgivare, på arbetsmarknaden generellt såväl som inom handeln, har i dag svårt att rekrytera personal, trots höga arbetslöshetssiffror. Det beror på att det saknas kompetens, inte personer. Kompetent arbetskraft trollas inte fram av Alliansens förslag om sänkta löner. Istället krävs satsningar på utbildning och andra kompetenshöjande insatser.

Cecilia Berggren