Vi behöver en tandvårdsreform

I förra veckan skrev statsvetaren Jonas Hinnfors på  DN debatt om behovet av stora reformer för socialdemokratin. Hinnfors argumenterade där bland anat för hur lanserandet av en stor tandvårdsreform skulle kunna vara en smart valstrategi för socialdemokraterna.

En tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. Det har länge varit en av de mest önskade reformerna. Tänderna är en del av kroppen men trots det är tandvården idag separerad från övriga vården.

Grunden för ett välfärdssamhälle bör vara att alla medborgare är garanterade vård vid behov oavsett storlek på plånbok. Så ser det inte ut i dagens samhälle där en basundersökning hos tandläkare kostar 825 kronor och kostnaden kan vid behov av ingrepp uppgå till tusentals och ibland tiotusentals kronor. Som motsvarighet kostar ett besök på en vårdcentral endast 200 kronor och via högkostnadsskyddet överstiger aldrig kostnaden mer än 1100 kronor per år.[1]

Kostnaden för tandläkarbesök avskräcker många människor från att gå till tandläkaren. I en enkätundersökning utförd av branschtidningen Tandläkartidningen uppgav 10 procent av Sveriges befolkning att de trots behov avstått från tandläkarbesök på grund av ekonomiska skäl. Enligt enkäten är skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper särskilt stora och har dessutom ökat över tid. Verkligheten är att tandhälsan bland utrikesfödda, sjukskrivna och arbetslösa är klart sämre än tandhälsan bland sysselsatta inrikes födda. Det är inte acceptabelt i en välfärdsstat och det har därför varit ett av de mest frekventa motionskraven på Handels kongresser de senaste 20 åren.

Så vad skulle en liknande reform av tandvården kosta? I rapporten ”Reformer Är Möjliga” undersöks kostnaderna för en sådan reform. Beräkningarna utgår från regeringens utredning Ett tandvårdsstöd för alla samt på siffror som presenterades av branschorganisationen Privattandläkarna i sin genomgång av kostnaderna för tandvården. Enligt båda källorna omsatte svensk tandvård 24,8 miljarder 2014, vilket är senaste tillgängliga siffran. Av dessa är 15,3 miljarder så kallade patientavgifter och resterande betalas av antingen stat eller landsting.

Så om staten skulle betala avgifterna endast för de som idag går till tandläkaren skulle det kosta 15,3 miljarder kronor. Övriga kostnader som skulle tillkomma beror på hur den delen av befolkningen som idag inte går till tandläkarna skulle agera. Enligt rapportförfattaren skulle införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då flerskulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar. Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet i statsfinanserna. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck

 

 

 

 

[1] Siffror för Stockholms län

Höga vinster på personalens och välfärdens bekostnad

”Miljonregn över Ica-handlarna”, rapporterade DN i förra veckan. Artiklar om Ica-handlarnas höga vinster och aktieutdelningar är vanligt återkommande i medierna vid denna tid på året. Det hänger samman med att boksluten blir tillgängliga. I DNs granskning visades att de undersökta Ica-butikerna gjort en vinst på 3,4 miljarder kr, och delat ut 2,2 miljarder till ägarna. Mest uppmärksammad denna gång blev Ica i Ängelholm som till sin ägare delade ut 55 miljoner.

För Handels är detta inga nyheter. Och det gäller inte bara Ica. Vi har i flera rapporter visat att branschen som helhet har en god lönsamhet, och att vinsterna varit rekordhöga de senaste åren.

En källa till branschens höga vinster är handelsanställdas slit och pressade arbetsvillkor. I många fall kan det handla om att pressa villkoren för att maximera vinster. Ett exempel: För en tid sedan berättade en klubbordförande på en Ica-butik att ägaren velat skära i timmar och personalkostnader. Argumenten som anfördes var att lönsamheten var pressad, att kostnader och löner steg och att det var svårt att kompensera sig prismässigt. Med dessa skäl kan man anföra behov att ytterligare slimma bemanning. En närmare granskning av denna butiks senaste bokslut visade dock att försäljningen hade ökat stadigt de senaste åren, och att vinsten låg på 7 miljoner kr. Någon pressad situation var det inte utan endast ett försök att än mer öka sin vinst på de anställdas bekostnad.

En annan källa till höga vinster kan ligga i politiska beslut av alliansregeringen 2006 – 2014 som tydligt gynnade ökade vinster. Det är inte ovanligt att vinster ligger kvar i bolagen några år och sedan delas ut. Så var exempelvis fallet med Ica-handlaren i Ängelholm som hade delat ut 55 miljoner i flera års ansamlade vinster. Genom sänkt bolagsskatt, lönesubventioner för unga, och generellt sänkta arbetsgivaravgifter har vinsterna kunnat öka. Genom införande av allmän visstid, sänkt a-kassa och sjukförsäkring har löntagarnas positioner försvagats. Skattesänkningar och förstärkta företagarpositioner har gett högre vinster. Men priset har varit försämrad välfärd för såväl anställda som alla medborgare i Sverige.

Om vinster skulle omvandlas till investeringar och förbättrade villkor för de anställda så är de i sig inga problem. Men en stor del av vinsterna används till förmögenhetsuppbyggnad hos de redan välbeställda. Det leder inte endast till ökad ojämlikhet utan också till en försämrad ekonomisk utveckling för hela samhället genom minskade investeringar. Den kvartalskapitalistiska jakten för att tillgodose kortsiktiga ägarintressen är ett fenomen som också spridit sig till handelsföretagen. Det är synd eftersom företag som investerar i sin personal och erbjuder bättre arbetsvillkor på lång sikt kan vara mer hållbart lönsamma. Kortsiktigt vinsttänkande är dock ett problem då de sker på bekostnad av pressade arbetsvillkor och försämrad välfärd.

Stefan Carlén

Jobba med jobbiga kunder

Förra veckan kom personerna bakom uppropet #obekväm arbetstid# på besök till Handels, för att berätta om sina erfarenheter och förslag till förändringar.  De beskrev en vardag som inte bara präglas av otrygga anställningar utan också en enorm utsatthet i sitt jobb där det inte är ovanligt att de får hantera hot eller sexuella trakasserier från kunder.

“Jag har ofrivilligt sett tre manliga kön under mina 10 år i butik. Blottare som låtsats vara kunder för att sedan stolt stå där och visa upp sitt kön.”

“En av mina gamla chefer sa till mig ”Tur att du inte har kort kjol på dig idag, Jag är så jävla kåt att jag blivit tvungen att knulla dig.”

“Jag har, som många andra, fått lära mig att ett leende och en trevlig attityd är det bästa medlet för att sälja. Men aldrig i min karriär, trots många vädjanden, har jag fått vägledning i hur jag ska avleda dessa män som fått mig att utstå så många timmar av ångest. “

Berättelserna stämmer överens med tidigare studier. Enligt en undersökning som gjorts av forskare i Borås och Karlstad 2016 hade 30 procent av de butiksanställda blivit hotade av en kund under de senaste 6 månaderna. Nästan lika många kvinnliga anställda svarade att de blivit sexuellt trakasserade. Bland manliga anställda var siffran 12 procent. Studien visade också att 88 procent svarat att kunder betett sig kränkande på något annat sätt, till exempel himlat med ögonen, suckat, stirrat argt eller gestikulerat.

Enligt Nicklas Salomonson, docent i företagsekonomi på Högskolan i Borås visar resultatet av studien på en problematik som detaljhandeln måste ta på allvar. Trots detta har 70 procent av de som svarat inte fått utbildning i hur man hanterar kunder som beter sig illa.

Personerna bakom #obekväm arbetstid tycker som Handels att alla chefer och arbetsgivare ska ta sitt ansvar och tydliggöra de enligt lag obligatoriska rutiner och riktlinjer som skall finnas på varje arbetsplats, för att förebygga och motverka diskriminering och sexuella trakasserier.

Det är även viktigt arbetsgivarorganisationer utbildar sina medlemmar i vilka skyldigheter som åligger dem gällande diskriminering och sexuella trakasserier.

En annan problematik som #obekväm arbetstid lyfter är svårigheten att porta kunder som trakasserar eller på annat sätt ansätter personal och/eller övriga kunder. Den frågan har Handels och Svenska Handels lyft tillsammans, bland annat i ett möte med justitieminister Morgan Johansson. Nyligen uttalade sig Morgan Johansson i media om detta och lovade att regeringen ska tillsätta en utredning inom kort. Det är ett viktigt steg från samhällets sida och en signal att anställdas problem med trakasserier tas på allvar.

Det brådskar. Att jobba i handeln är ett professionellt arbete. Det ska vara en självklarhet att inte behöva stå ut med återkommande kränkande trakasserier.

Anton Strömbäck