Satsa på handelns viktigaste resurs – de anställda

Handeln är liksom andra branscher föremål för ständig strukturomvandling. Mycket talar för att branschen har stor potential att växa framöver. Arbetsuppgifter kommer att förändras – inte försvinna. Den utveckling vi ser till följd av teknisk utveckling och digitalisering sätter allt mer fokus på de anställdas kompetenser. Branschens viktigaste resurs.

För fortsatt stark konkurrenskraft krävs, förutom goda arbetsvillkor, insatser för att öka lärandet i arbetslivet. Tillgången till kompetensutveckling är idag låg på arbetsplatser inom handeln. Det behövs också förbättringar när det kommer till de reguljära utbildningsvägarna.

Fack och arbetsgivare arbetar tillsammans intensivt för att förbättra de gymnasiala utbildningarna mot handeln. Fler behöver välja en utbildning riktad mot branschen och de olika utbildningsvägarna in behöver bli fler. Ökande kompetensbehov ställer krav på attraktiva och kvalitativa utbildningar som utgår från branschens behov av personal med rätt kompetens.

Förutom efterfrågan på nya kunskaper skruvas kraven också upp på kompetenser som länge varit viktiga för handeln. Här är mötet med kund centralt. Inte minst fysiska butiker måste i konkurrensen erbjuda hög nivå på områden som kundservice, tillgänglighet, produkt- och specialistkunskap, konsumentkunskap och hållbarhetsfrågor.

Det är därför glädjande att Skolverket nu föreslår regeringen att besluta om förändringar i gymnasieskolan för att bättre svara upp mot branschens skärpta kompetensbehov.

Yrkesprogrammet ”handels- och administrationsprogrammet” föreslås bli det mer sammanhållna ”försäljnings- och serviceprogrammet” med uppdaterade examensmål och kursplaner. Inriktningen administrativ service föreslås avvecklas och förutom sälj och service så blir det mer genomgripande fokus på digital handel och hållbar utveckling.

Skolverket föreslår också att valbara handelskurser ska finnas på de flesta andra yrkesprogram. Det är en åtgärd som är positiv för den specialisering handeln går igenom. Avslutningsvis föreslås en omfattande försöksverksamhet med handelsinriktning (med yrkeskurser) på det studieförberedande ekonomiprogrammet. Det är något som branschens parter ser positivt på.

Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt att C, L, KD, M och SD, i riksdagen nyligen röstat igenom att regeringen bör utreda en tvåårig yrkesskola på gymnasiet. Som olika branschföreträdare påpekat är det en dålig idé som saknar förankring i behoven på arbetsmarknaden. Förslaget går också i en helt annan riktning än handelns parters pågående arbete för mer kvalificerade gymnasieutbildningar mot branschen.

Förslaget om en tvåårig yrkesskola saknar relevans för svensk arbetsmarknad. Dessutom riskerar elever att hamna i en situation där se ser sin utbildning som helt otillräcklig för de yrken de faktiskt valt att utbilda sig till. Lösningen på utmaningen att få fler elever att nå gymnasiebehörighet kan inte vara att sänka kunskapskraven.

Genom att satsa på handelns viktigaste resurs, personalen, ges förutsättningar för fortsatt stark konkurrenskraft i en föränderlig tid. Det arbetet förutsätter gymnasiala utbildningar som utgår från branschens kompetensbehov, inte politiska poänger.

Daniel Söderberg Talebi

Jämlikhet och full sysselsättning får inte bli tomma ord

Den 10 april lade regeringen fram sin vårändringsbudget. Ett uppdrag som facklig ekonom är att analysera hur olika budgetförslag påverkar anställda i handeln. Det knepiga denna gång var vad man skulle analysera. En vårändringsbudget kan ju inte förändra särskilt mycket givet det finanspolitiska regelverk vi har.

Istället är den styrande budgeten den som röstades igenom i december 2018 av M, KD och SD med hjälp av C och L som lade ned sina röster. Det var en ren högerbudget med kraftiga skattesänkningar för höginkomsttagare och besparingar på arbetslivsområdet. Regeringen kan inte – med nuvarande regelverk – ändra särskilt mycket i den eftersom den just byggde på så omfattande skattesänkningar. Visst finns några smärre justeringar i vårändringsbudgeten som kan ses som positiva, exempelvis fortsatt fritt inträde på muséer och bibehållen jämställdhetsmyndighet. Men det är små justeringar.

Sen borde nog den socialdemokratiskt ledda regeringen mer tydligt ha använt sig av biskop Brasks gamla devis – härtill är vi nödd och tvungen. Fördelningseffekterna av högerbudgeten är allvarliga. Dessa beskrivs bäst i en bilaga till budgeten. Där konstateras föga förvånande att det är de rikaste som tjänar på det som M, Kd, Sd samt C och L ligger bakom. Slutsatsen måste svida för en socialdemokrat:

”Reformerna bidrar därför till en ökning av inkomstspridningen och till att minska den ekonomiska jämställdheten mellan kvinnor och män.”

Nej, om man nu inte kunde göra så mycket denna gång så behöver analysen mer fokusera på det som kommer. Om man verkligen vill bygga ett starkare samhälle med full sysselsättning, ökad välfärd och minskade klyftor behöver man tänka bortom nuvarande ekonomisk-politiska doktrin.

Dessvärre ger de underlag som vårändringsbudgeten bygger på ganska dystra framtidsutsikter – om det är den riktning man utgår från. I underlagen räknar man med att arbetslösheten fortsatt ska ligga på höga 6,5 procent de kommande åren fram till nästa val. Det är dock något som kan visa sig vara optimistiskt om lågkonjunkturen slår till.

För en facklig ekonom är det med sorg man tar del av underlagen som räknar med fortsatt stora överskott och amorteringar på statsskulden – trots att vi netto inte har någon statsskuld. I diagrammet visas siffror från det ekonomiska underlaget till vårändringsbudgeten.

Siffrorna visar att man räknar med att sammanlagt minska statsskulden med drygt 400 miljarder fram till 2022. Som andel av BNP minskar den från redan låga 25 procent till 13 procent. Samtidigt har vi stora behov av investeringar och välfärdssatsningar, av en politik om utjämnar klyftor och möjliggör en låg arbetslöshet.

Den här långsiktiga inriktningen av politiken är svårsmält för de flesta. En politik vars underlag själv utgår från fortsatt hög arbetslöshet och stora klyftor, samtidigt som den lägger pengar på hög kan inte vara något som en socialdemokratisk regering vill se. Nu måste tiden komma för den politiska majoriteten i detta land, såväl regering som stödpartier, att komma fram med en trovärdig plan för minskad arbetslöshet och ökad jämlikhet. Detta arbetarrörelsens historiska uppdrag får inte reduceras till att bli tomma ord utan innehåll. Om det inte går för att C och L blockerar all progressiv politik – då måste dessa partier stå till svars. Socialdemokratin själv måste ange en trovärdig plan och en tydlig riktning. Redan i höstens budget bör de första stegen tas.

Och om någon undrar: Ja fackföreningsrörelsen har goda förslag för hur det ska gå till.

Stefan Carlén

Hans forskning om lägstalöner blev banbrytande

Förra månaden kom beskedet att Professor Alan Kreuger tragiskt hade gått bort vid 58 års ålder. Så varför skriver jag om en amerikansk akademiker? Jo han var en av världens ledande ekonomer och hans forskning inom framförallt lägstalöner var banbrytande. Kreugers mest inflytelserika arbete var hans studie på lägstalöners effekt på sysselsättning som han skrev med David Card 1992. Innan studien kom antog de flesta ekonomer att om du höjer lägstalöner kommer det att leda till högre arbetslöshet. Kreuger och Card insåg att det var en hypotes de kunde testa.  De jämförde sysselsättningen i New Jersey och Pennsylvania före och efter det att New Jersey höjde sin lägstalön. Det de fann var att den höjda lägstalönen inte hade någon negativ effekt på sysselsättningen. Tvärtom blev det en liten positiv effekt på sysselsättningen jämfört med grannstaten.

Studien förändrade ekonomisk forskning. En utmaning inom fältet har alltid varit avsaknaden av kontrollerade experiment som finns inom exempelvis naturvetenskapen; det är så många saker som påverkar ekonomi att det är ofta är svårt att vet vad som är orsakar vad. Men när en delstat höjer lägstalönerna blir det ett naturligt experiment som säger mer en klassisk nationalekonomisk metod. Liknande naturliga experiment har utförts av forskare sedan dess och en överväldigande del av resultaten stödjer Card och Kreugers första resultat, att en höjning av lägstalönen har betydligt mindre påverkan på sysselsättningen än vad som klassisk nationalekonomi hade förutspått. Det är därför intressant när till och med företag som Amazon och Wal-Mart som inte direkt varit kända för sina höga löner på senare tid valt att höja sina lägstalöner rejält.

Hur översätts det här till svensk kontext. Det är svårt att säga eftersom forskningen ägnats åt vilken effekt en höjd lägstalön har på sysselsättningen. I Sverige är fokus nästan alltid på att sänka de lägsta lönerna. Det är oklart om sysselsättningseffekten av höjd lägstalön är spegelbilden till den av sänkt lägstalön, och det är möjligt att arbetsgivare reagerar olika på ökade respektive minskade kostnader. Ur det osäkra forskningsläget kombinerat med den ökade kraven på kunskap och kompetens från digitaliseringen och teknikutvecklingen känns det ytterst tveksamt att lägstalönen ska sänkas. Speciellt om vi tar hänsyn till alternativkostnaden en sådan sänkning skulle kunna föra med sig med en ökad ojämlikhet och risken med så kallade working poor. Vi har redan idag pensionerade medlemmar som efter ett helt arbetsliv tvingas leva efter på usla pensioner. Risken finns att ännu lägre löner leder att skattebetalare tvingas stå för socialt stöd för att man inte klarar att försörja sig.

Anton Strömbäck