De otryggaste jobben blir fler

De alla otryggaste formerna av tidsbegränsade anställningar har blivit fler. Det visar Arena Idés nya studie om hur visstidsanställningar har utvecklats åren 2005–2018.

I dag lever 439 300 personer med att inte veta när de får jobba nästa gång eller hur länge de kommer ha jobbet kvar. På grund av oförutsägbarheten räknas anställningar på allmän visstid och behovsanställningar som de mest osäkra i Arena Idés rapport. Sedan 2005 har antalet personer med allmän visstid och behovsanställningar ökat med nästan 30 procent och utgör runt 60 procent av alla med tidsbegränsade anställningar. Samtidigt visar studien att andelen vikariat har minskat med 25 procent. Det är en tydlig förskjutning från tryggare till otryggare former av tidsbegränsade anställningar. Vikariat bedöms bland annat vara tryggare för att det är större chans att de leder till ett fast jobb. Det är också vanligare att personer anställda på vikariat har fasta arbetstider och vet under hur lång tid de är anställda.

Inte förvånande visar rapporten att LO:s yrkesgrupper, kvinnor, utrikesfödda och unga är överrepresenterade bland de mest otrygga anställningarna. Som Handels tidigare visat bekräftar även rapporten att handeln är en av de branscher där allmän visstid och behovsanställningar särskilt har ökat.

Totalt på arbetsmarknaden är andelen tidsbegränsade anställningar 15 procent.Inom detaljhandeln har idag 32 procent en tidsbegränsad anställning. Åtta av tio visstidsanställda butiksarbetare har någon av de otryggaste formerna av anställningar vilket innebär att de jobbar per timme eller kallas in vid behov. Många tvingas jaga pass och lever med en konstant stress över att inte veta hur länge anställningen kommer fortgå eller ifall man kommer få ihop tillräckligt med arbetstimmar för att kunna betala räkningarna i slutet av månaden.

Vidare uppmärksammar Arena Idés rapport kopplingen mellan otrygga jobb och facklig organisering. Personer med otrygga anställningar går sällan med i facket. Endast en av tre med tidsbegränsade anställningar är med i facket och ännu lägre organisationsgrad har de med allmän visstidsanställning eller behovsanställning. Detta har påverkat organisationsgraden inom bland annat handeln negativt. Därmed drabbas inte bara individer med otrygga anställningar utan även arbetsvillkoren inom handeln i stort riskeras att försämras.

En arbetsmarknad med allt otryggare anställningar är ett resultat av att anställningsskyddet systematiskt försvagats sedan 1990-talet. Inte minst i och med att anställningsformen allmän visstid infördes av den borgerliga regeringen år 2007 vilket ger arbetsgivaren lagstadgad rätt att anställa med tidsbegränsning utan någon som helst motivering.

Handels har längre drivit frågan om att avskaffa allmän visstid. Det är dags att våra politiker förstår allvaret i frågan. Tillfälliga anställningar ska inte vara något annat än just tillfälliga.

Thea Holmlund

En timme mer är mycket värd

I FNs deklaration om mänskliga rättigheter i arbetslivet står det inskrivet om: ”rätten för var och en att kunna förtjäna sitt uppehälle”. Och ”rätten för var och en att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor”. Med gynnsamma arbetsvillkor ska särskilt beaktas frågan om ”skälig lön”. Det är egentligen inte mycket begärt. Det handlar om rätten att kunna känna trygghet i sin anställning och ha en lön som man kan försörja sig på. Det är en självklarhet för de flesta löntagare.

Men det finns branscher i Sverige där detta inte gäller för alla anställda. I en färsk rapport från Handels visas att detaljhandeln är en bransch där stora grupper av anställda har svårt att försörja sig. Det beror både på lönen och den arbetstid man har på sitt kontrakt. Om man räknar upp allas timlöner till heltid blev lönen 2018 i genomsnitt 24 800 kr. Men om man också tar hänsyn till att många arbetar deltid är den faktiska genomsnittslönen endast 16 900 kr. Det betyder att många har mycket låga löneinkomster. Även när man också räknar in ob-ersättningen så visar det sig att en tredjedel av alla har löneinkomster som efter skatt ligger under det som räknas som är fattigdomsgränsen (12 685 kr i disponibel inkomst).

Andelen som har heltid har minskat under lång tid och 2018 var det endast 33 procent som hade en heltidsanställning. Övriga hade deltider. För merparten av handelsanställda är därför just arbetstiden, de timmar man får på kontraktet, lika viktigt som själva löneökningen. Ja, faktiskt mer viktigt om vi ska se till vad man tjänar. Om vi tar ett exempel på en person som tjänar 150 kr i timmen (genomsnittslönen 2018) och jobbar 25 timmar i veckan så blir lönen för hela månaden 16 251 kr. En höjning av arbetstidsmåttet med en timme per vecka skulle öka löneinkomsten med 651 kr till 16 926 kr. Det är mer än vad avtalets löneökning var för en heltidsanställd 2018 vilket var 525 kr.

Handels medlemmar i butiker vill ha fler timmar på sitt kontrakt. En timme mer i veckan är naturligtvis inte tillräckligt, men exemplet illustrerar hur mycket värt en timme mer är för handelsanställda. Det handlar i grunden om en mänsklig rättighet – som FNs deklaration säger – rätten att kunna ha en skälig lön och att kunna förtjäna sitt uppehälle.

Stefan Carlén

Fyra av fem i butik vet inte hur stor nästa lön blir

Fyra av fem butiksanställda vet inte hur stor lönen kommer att bli nästa månad. I snitt varierar inkomsten med 3816 kr mellan den månaden man tjänar mest och den man tjänar minst. Det visar en undersökning utförd av Novus riktad till medlemmar i Handels. Då denna grupp butiksanställda har en genomsnittlig lön på 22 411 kr får variationen i månadslön stor påverkan på mångas privatekonomi.

Vad är då anledningen till att månadslönen kan variera så pass mycket för butiksanställda?

En förklaring är otrygga och flexibla anställningsformer.

I de flesta branscher i Sverige är normen en fast anställning på heltid. Inom detaljhandeln är verkligheten en annan. Utvecklingen sedan 1990-talets början har inneburit att många företag bemannar med anställda på tidsbegränsade kontrakt och deltidsarbete. Genom att använda otrygga anställningsformer kan företagen variera antalet anställda beroende på säsong, veckodag eller tid på dygnet. Idag har endast 26 procent av de som arbetar i detaljhandeln en så kallad normanställning. Resterande 74 procent är antingen anställda på visstid, deltid eller både och.

Novus medlemsundersökning visar att anställningsform är en avgörande faktor för hur mycket en butiksanställds lön varierar mellan olika månader. Störst är variationen i månadsinkomst för de med tidsbegränsade anställningar.

Diagrammet visar hur mycket lönen i snitt varierar mellan den månad man tjänar mest och den månad man tjänar minst beroende på vilken anställningsform man har.

För en butikssäljare som har en tidsbegränsad anställning på deltid varierar lönen i snitt med 35 procent mellan månaden med högst och lägst inkomst.

Att deltidsarbete och tidsbegränsade anställningsformer ökar variationen i månadsinkomst är inte förvånande med tanke på hur vanligt det är att hoppa in på extra pass om du jobbar deltid och/eller har en tidsbegränsad anställning. För att ha råd att betala hyran nästa månad tvingas många jaga timmar och ständigt vara tillgängliga för att hoppa in på jobb med kort varsel. I Novus medlemsundersökning uppger 69 procent av butikssäljarna med varierande månadsinkomst att de hoppar in på ett eller flera extra pass per månad.

Undersökningen visar också att lönen varierar mer från månad till månad bland yngre åldersgrupper. I åldersgruppen 18–24 varierar lönen i snitt med 24 procent mellan månanden med högst och lägst lön. Det kan bland annat förklaras av att både tidsbegränsade och deltidsanställningar är vanligare bland yngre åldersgrupper vilket gör att de i större utsträckning tvingas jaga extra pass.

Att inte veta på förhand hur mycket man kommer tjäna varje månad gör det svårt att planera sin ekonomi och skapar stor stress. Reformer för trygga anställningsformer är nödvändiga för att ge anställda inom handeln ekonomisk trygghet med en stabil och förutsägbar ekonomi. Det måste gå att leva på sitt jobb och att planera för framtiden.

Thea Holmlund

Tänk till innan du tar en påse – och använd den många gånger

Hur vi använder plast är en av handelns mest brännande miljöfrågor. Inte minst plastpåsen vi tar hem varorna i från butiken har varit i blickfånget.

För ett par år sedan fick butikerna ett större ansvar för att bidra till en minskad förbrukning av plastbärkassar. Bland annat ska de rapportera hur många kassar som går till kunderna. Sedan dess tar nästan alla butiker betalt för sina plastpåsar. Detta har lett till att förbrukningen av dem minskat markant. Under 2018 minskade förbrukningen av plastbärkassar från 114 till 102 per person. Med samma minskningstakt landar antalet 2019 strax över 90. Det är en klar förbättring, men summan ligger högt över de 40 plastkassar per person som Sverige behöver komma ned i till 2025 för att leva upp till krav som satts av EU.

Budgetpropositionen för nästa år innehåller därför en skatt på plastbärkassar. För den typiska plastbärkassen som vi finner i butik kommer skatten att ligga på tre kronor per kasse. För konsumenten betyder det att plastkassen kan komma att kosta mellan sex och sju kronor.

Reformen har tveklöst ett viktigt signalvärde och markerar tydligt att plastanvändningen kopplat till handeln behöver minska. Handelns plastanvändning är dock ett betydligt mer komplext område än vad som ofta framgår av den offentliga debatten. Mycket fokus i debatten har legat på de 13 miljoner ton plast som varje år hamnar i havet och risken att det 2050 kan komma att finnas mer plast än fisk, vilket avsevärt skulle störa ekosystem och skapa ohälsa.

Forskningsstudier tyder visserligen på att förekomsten av plastpåsar i närliggande hav minskar. Men problemen som finns med plastanvändning är många fler. Utvinning av råvaror och själva produktionsprocessen är stora miljöbovar. Vad gäller plastbärkassar är ett grundläggande problem också att uppskattningsvis 90 % av konsumenter använder plastbärkassarna som soppåsar. Detta är en bidragande orsak till att en mycket liten andel av plasten kopplat till konsumtion återvinns till nya produkter. Det totala plastavfallet i Sverige uppgick 2017 till 1,6 miljoner ton, vilket är en ökning med 300 000 ton sedan 2012. Endast cirka 130 000 ton av detta avfall går till återvinning in i nya produkter (12%).

En åtgärd som företag kan göra är således att använda material i plastbärkassar som underlättar återvinning in i nya produkter, men det finns mycket mer att göra. En första nödvändig åtgärd för företagen är att sätta en ännu högre standard när det gäller att informera kunder. Det handlar bland annat om att upplysa om vikten av att återanvända kassar och att köpa tunna påsar på rulle som avfallspåsar. Det är också viktigt att alltid erbjuda miljöbärkassar tillverkade av förnybar råvara och slitstarka kassar gjorda av material som maximerar möjligheten att använda kassar många gånger. Återanvändandet är nämligen det mest centrala och det gör att en kasse tillverkad i plast inte behöver vara ett jämförelsevis dåligt alternativ.

Forskning har visat att papperskassar kan behöva återanvändas upp till tre gånger för att komma ned i samma klimatpåverkan som en plastbärkasse. Motsvarande siffra för en bomullskasse uppges ofta vara mellan 130 och 400 gånger, vilket innebär att den som köper tygkassar för att spara på miljön bör reflektera noga över hur den används.

Dessa siffor är tumregler och i slutändan beror jämförelsen på var kassen produceras, produktionsprocesser och materialanvändning. Särskilt inom sällanköpshandeln förekommer bärkassar i tjockt material, ofta med stora tryck på. Genom tjockleken går det åt mer plast och trycket på kassarna är ofta förenat med utsläpp av giftiga substanser. Att minska mängden plast och tänka på vilka tryck man sätter på kassar är därmed ytterligare förbättringsområden för många företag.

Sammanfattningsvis finns det mycket som företag kan göra för att bidra till minskad negativ miljöpåverkan av bärkassar. Det är en skyldighet sett ur ett klimatperspektiv, men också en skyldighet mot de handelsanställda. De måste kunna känna att de arbetar i en bransch som tydligt strävar mot en minskad miljö- och klimatpåverkan.