Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

Långt kvar till jämställda löner

I söndags var det internationella kvinnodagen. En dag som påminner oss om att vi fortfarande har långt kvar till ett jämställt samhälle. Kvinnors lönevillkor överlag, men särskilt arbetarkvinnors, är ett tydligt exempel på att vi har mycket kvar att göra.

Medlingsinstitutet gör varje år en analys av löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Den senaste (2018) analysen visade att kvinnors genomsnittliga lön är 32 600 kronor och mäns genomsnittliga lön 36 500 kronor, en löneskillnad på 10,7 procent. Omräknat i tid innebär löneskillnaden att kvinnor jobbar gratis 51 minuter varje dag medan män får betalt hela arbetsdagen.

Den största anledningen till löneskillnaderna är att män och kvinnor arbetar inom olika yrken. Enligt Lönelotsarna (ett nätverk av experter på lönebildning och lönekartläggning) var den genomsnittliga lönen i kvinnodominerade yrken 15 procent eller 5 200 kr mindre jämfört med övriga likvärdiga yrken 2019.

Inom arbetaryrken jobbar kvinnor i högre grad inom service, omsorg och försäljning och män i högre grad inom byggverksamhet och tillverkning samt maskinell tillverkning och transport med mera. Inom de kvinnodominerade arbetaryrkena är inte bara lönen lägre utan det är även vanligare att arbeta deltid. Inte för att man väljer det utan för att deltid ofta är det enda som erbjuds. Inom manliga arbetaryrken och tjänstemannayrken är det betydligt vanligare att arbeta heltid. Därför ger måttet faktisk månadslön en bättre bild av hur både skilda arbetstider och lönevillkor påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. I beräkningarna av ovan nämnda löneskillnader är nämligen deltidslöner uppräknade till heltidslöner.

LO:s årliga jämställdhetsbarometer tittar istället på faktiska månadslöner. När deltidslöner inte räknas upp till heltidslöner blir löneskillnaderna betydligt större. Kvinnors genomsnittliga löneinkomst före skatt i arbetaryrken är då 21 360 kronor och för män är motsvarande siffra 27 435 kronor, vilket motsvarar en skillnad på 22 procent. I tjänstemannayrken är den faktiska månadslönen 34 410 kronor för kvinnor och för män 43 750 kronor, en skillnad på 21 procent.

Detaljhandeln är en kvinnodominerad bransch där många ofrivilligt arbetar deltid. 71 procent av kvinnorna och 31 procent av männen i butik arbetar deltid. Kvinnorna tjänar i genomsnitt 16 652 och medan männen tjänar 19 363 kr. Det innebär att kvinnor tjänar 86 procent av vad männen gör. Jämför vi med genomsnittet för män i arbetaryrken tjänar kvinnor i detaljhandeln endast 61 procent av löneinkomsten för män i arbetaryrken. Ännu värre blir det om vi jämför med män i tjänstemannayrken. Då tjänar kvinnor i detaljhandeln 38 procent av mäns löneinkomster.

Handels driver frågan om jämställda löner på flera sätt. Ett sätt är att genom LO:s samordning driva en låglönesatsning för de som tjänar minst. Eftersom kvinnor dominerar de grupper som tjänar minst i LO-kollektivet innebär låglönesatsning en satsning på kvinnors löner. I årets avtalsrörelse innebär kravet att när potten för löneökningar räknas ut på arbetsplatserna ska alla löner som ligger under 26 100 kronor i månaden räknas som om de vore 26 100 kronor. Detta innebär att de som tjänar mindre än 26 100 kronor ska få lika stor höjning som de som tjänar 26 100. Handels räknar dessutom om LO:s krav om tre procents löneökning till krontal vilket innebär att ju lägre lön man har desto högre procentuell löneökning får man.

En låglönesatsning är en viktig del av arbetet mot jämställda löner men minst lika viktigt är att kvinnor får rätt till heltid.

Thea Holmlund

ob-tillägg – en självklar kompensation

Handelns ob-tillägg är åter under diskussion. Det är sedan länge väl känt att företagen i handeln är kritiska mot ob-tilläggen. Arbetsgivarna vill hitta modeller för att växla ob mot lön. Handels däremot vill se utökat ob på helgaftnar före kl 12, samt på tidiga morgnar. Men vad vet vi egentligen om ob-tilläggen? I förra veckan presenterade Handels en rapport om ob-tilläggen för att ge en rad fakta i frågan.

Ob-tillägg tillhör en familj av lönetillägg som är högst vanliga på arbetsmarknaden. Dessa tillägg syftar till att kompensera för sämre arbetsförhållanden. För sämre rumsliga förhållanden finns exempelvis frystillägg eller underjordstillägg. För sämre arbetstidsförhållanden finns kompensation såsom skift-tillägg, jour-tillägg och ob-tillägg.

Sämre arbetsförhållanden innebär stora påfrestningar. De som schemaläggs vid oregelbundna kvälls-, helg- och tidiga morgontider upplever en betydande belastning på såväl arbetslivet som privatlivet. Vårt samhälle är uppbyggt kring en normal arbetstid på kontorstid. Skolor, förskolor, fritids har öppettider som gör det svårare att få ihop familjeliv och arbetsliv om man delvis jobbar sena kvällar, helger eller tidiga morgnar. Oregelbundet arbete påverkar också sömn negativt och kan få negativa konsekvenser för hälsan. För dessa obekväma förhållanden är det självklart att de som jobbar ska ha extra ersättning.

Det är dock sällan som andra lönetillägg kritiseras. Skifttillägg har sällan varit utsatt för kritik, medan ob-tilläggen varit det. Varför det är så kan man diskutera. En misstanke finns att det kan ha med kön att göra. Skifttillägg är vanligare i manligt dominerade branscher, medan ob-tillägg är det i kvinnligt dominerade branscher.

I Handels rapport visas att en del påståenden om ob-tilläggen är myter. Det är inte så att unga och oorganiserade får ut mer ob än äldre och medlemmar i handels. Tvärtom. Äldre grupper får ut mer ob-ersättning i kronor än yngre, och medlemmar i Handels får ut mer än oorganiserade i alla åldersgrupper.

Vidare visas att ob-tilläggen har ett stort värde för löntagarna. Ob är en viktig del av inkomsten, särskilt för alla de som jobbar deltid, drygt 3.000 kronor i månaden i snitt.Ob utgör nästan 17 procent av den vanliga lönen. För att förstå det värdet kan man jämföra med semesterdagar. Ob-tilläggens värde motsvarar ytterligare 32 semesterdagar.

Men ob-tilläggen är inte något som vi kan ta för givet. De finns för att facket haft många medlemmar och därför kunnat ha styrka att förhandla fram dem. Häromdagen hörde vi dock arbetsgivarna säga till tidningen Handelsnytt att ob är högre än vad som behövs för att anställda ska jobba de obekväma tiderna. Det bästa sättet för de som jobbar i handeln att försvara och förbättra löner, tillägg och arbetsvillkor är att se till att det fler blir medlemmar. Då kan handelns anställda fortsatt ha styrka.

Stefan Carlén