Sverige är inte jämlikt – och än värre ska det bli

Jämlikhet har varit högt upp på den politiska agendan de senaste åren. Nuförtiden är det inte bara arbetarrörelsen som pratar om vikten av satsningar på jämlikhet utan även organisationer som IMF och OECD. Men i Sverige har inkomstskillnaderna ökat snabbare än i något annat jämförbart land under de senaste 30 åren. Därför var LO:s program för omfördelning ett välkommet inslag i debatten, när det kom i förra veckan. I programmet tar de upp sex punkter för ett mer jämställt samhälle.

  1. Sätt ett mål för jämlikheten – Sverige ska tillbaka till jämlikhetstoppen
  2. Rättvisare beskattning av kapitalinkomster
  3. Utjämna orättvisa skillnader mellan stad och land
  4. Arbetslöshets- och sjukförsäkringen behöver förbättras
  5. En pension att leva på
  6. Försörjningsstöd som ger rimliga levnadsvillkor

Alla punkter är viktiga för ett jämställt Sverige men för Handels är särskilt frågan om pensionen och arbetslöshets- och sjukförsäkringen viktig. Jag har tidigare skrivit om medlemmars undermåliga pensioner här, här och här.

I en perfekt värld skulle nästa budget innehålla alla ovanstående mål i form av bland annat en bred skattereform, förbättringar av socialförsäkringarna och en bättre pension. Tyvärr är det inte den verklighet vi lever i. I onsdags röstade riksdagen fram en budget som är skriven av Moderaterna och Kristdemokraterna. Den är ett hårt slag mot ökad jämlikhet. Budgeten innehåller bland annat ett nytt jobbskatteavdrag, utökat RUT-avdrag och lägre statlig skatt. Fördelningsprofilen på förslagen är väntad och gynnar framförallt höginkomsttagare. Dessutom gynnar budgeten framför allt män. Eftersom män tjänar mer än kvinnor innebär det ett större avdrag i kronor trots att avdraget är procentuellt större för lägre inkomster.

Inkomstskillnaderna måste minska – inte öka. Enligt LO:s jämlikhetsutredning så är det utöver att pressa inkomstskillnaderna nödvändigt med finanspolitiska reformer för att långsiktigt bibehålla nivån på välfärden och pressa arbetslösheten under dagens dryga 6 procent. Med minskade skatteintäkter blir det svårt att göra några större satsningar på jämlikhet oavsett vilken regering det blir som kommer att få styra med M och Kd-budgeten.

Anton Strömbäck

 

 

Öka kvaliteten i subventionerade anställningar

Handels har tidigare skrivit om hur antalet arbetsplatsförlagda insatser från Arbetsförmedlingen har ökat kraftigt. Med arbetsplatsförlagda insatser avses de stöd som sker via Arbetsförmedlingen. Mellan 2009–2015 ökade antalet insatser från ca 93 000–170 000 individer. Handeln är den bransch som har störst antal individer i dessa insatser, drygt 24 000. Av dessa är 85–90 procent inom arbetaryrken. Subventionerade anställningar är en viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken för att möjliggöra för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden att få arbete. Men för att få positiv effekt behöver insatserna hålla hög kvalitet och vara riktade till dem som inte har möjlighet att få arbete utan subventioner. Alltför breda subventioner riktade direkt till arbetsgivare riskerar att leda till missbruk, snedvriden konkurrens och undanträngningseffekter.

Det är därför välkommet att professor Anders Forslund vid IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) presenterat en genomgång av forskning som gäller subventionerade anställningar. Som diagrammet nedan visar har det skett en dramatisk ökning av antalet anställda med subventionerade anställningar. Ökningen återspeglar huvudsakligen en ökning av antalet personer ned någon form av nystartsjobb. Vi kan även se att andra former av subventionerade anställningar har använts blygsamt.

IFAU

Så hur ska subventionerade anställningar utformas på effektivaste sätt? Enligt Forslund finns det goda skäl att rikta anställningsstöd mot avgränsade målgrupper. Det är sannolikt att de grupper som är mest betjänta av subventionerade anställningar är grupper som står långt från arbetsmarknaden. Grupper som står närmare arbetsmarknaden får jobb även utan subventioner och åtgärder riktade emot dessa innebär snarare en subvention som minskar arbetsgivares kostnader utan att öka möjligheterna för personer som verkligen är i behov av insatser.  Subventionerade anställningar är ofta förenade med undanträngningseffekter dvs att subventionerna tränger undan vanliga jobb som skulle skapats. Det är därför viktigt att utforma stödet så att allt annat lika det medför så små undanträngningseffekter som möjligt och att det går till som behöver hjälp att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är svårt att motivera att subventioner riktas till personer som i genomsnitt skulle ha samma sannolikhet att få ett jobb som de personer som trängs undan, så som breda subventioner som sänkt arbetsgivaravgift.

Det är ett av de stora problemen med nystartsjobb där avsaknaden av en portvakt innebär att fel grupper subventioneras. Arbetsförmedlingens egna undersökningar tyder på just detta då arbetslösa som fått jobb via nystartsjobben haft en starkare ställning på arbetsmarknaden jämfört med arbetslösa som fått jobb via en handläggare. Den senaste omläggningen med sänkt subvention för de med kortast tid utanför arbetsmarknaden kombinerat med höjd subvention för dem med längst tid utanför arbetsmarknaden verkar enligt Forslund rimlig. Det finns dock en risk att avsaknaden av kontrollmekanismer gör att subventionerna riktas till dem som står nära arbetsmarknaden och att volymerna, och därmed kostnaderna fortsatt blir höga på grund av undanträngning och dödviktskostnader. Handels förespråkar också att större hänsyn tas till fackens yttranden för att förhindra att personer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att få en möjlighet till subventionerad anställning med kvalitativ handledning och ordnade villkor. Handels ser stora behov av att satsa på handledning, utbildningsplaner och dokumentation av vad man utfört eller lärt sig. Tyvärr saknas detta idag vilket leder till sämre kvalitet i arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadspolitikens viktigaste funktion är att förbättra möjligheterna för de som har de svårt och utjämna skillnaderna vid inträdet på arbetsmarknaden. För att påverka sysselsättningen i en större utsträckning krävs ökade investeringar, mer utbildning och nya satsningar på välfärden.

Anton Strömbäck

 

Tidsbegränsade anställningar ett problem inom Handeln

Handeln är en del av arbetsmarknaden där skillnaderna mellan klass och kön är särskilt tydlig. Kvinnliga arbetare har tidsbegränsade anställningar i avsevärt högre grad än andra grupper. Det är framförallt de otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar som är vanliga inom handeln. Bland butiksanställda arbetare har 75 procent av de visstidsanställda en timanställning eller kallas in vid behov.

Blogg tillfälliga antällningar

De tillfälliga anställningarna i handeln kombineras oftast med deltidsarbete. De allra flesta som är visstidsanställda, hela 75 procent, har en mycket otrygg form av visstidsanställning som innebär att de jobbar per timme eller kallas in vid behov. Ofta vet de inte hur många timmar de får jobba kommande vecka, vilket gör det svårt att planera både sin privatekonomi och sin fritid. Till skillnad från vad näringslivet påstår så är allmän visstid knappast något som gagnar de svagaste grupperna på arbetsmarknaden. Tidigare forskning har även visat att sådana tillfälliga anställningar präglas av mindre kompetensutveckling, inflytande över arbete och högre grad av ohälsa jämfört med exempelvis provanställning och vikariat.

Handels har länge pekat på problemen med att använda sig av en sådan bemanningsstrategi och får nu stöd av OECD som i sin rapport GOOD JOBS FOR ALL IN A CHANGING WORLD OF WORK: THE OECD JOBS STRATEGY bland annat skriver att länder med institutioner och riktlinjer som syftar till att främja inte bara antalet jobb utan fokuserar på en arbetsmarknad med större delaktighet och trygga jobb presterar bättre än länder som övervägande fokuserar på marknadsflexibilitet. Med andra ord är det enligt OECD viktigt att kombinera riktlinjer som uppmuntrar ekonomisk tillväxt med riktlinjer som skyddar arbetare och ökar delaktigheten på arbetsmarknaden.

Handels har tidigare skrivit om hur det går att kombinera flexibilitet och trygga jobb. Istället för att använda en numerär flexibilitetsmodell där företagen hanterar sin flexibilitet genom tidsbegränsade anställningar, deltidsarbete och anlitande av bemanningsföretag kan företagen använda sig av funktionell flexibilitet. Med funktionell flexibilitet avser företags och organisationers egen förmåga till omorganisation och omställning av sin personal till andra, kanske nya, uppgifter som kan möta upp förändringar i efterfrågan och produktion. Funktionell flexibilitet kräver ofta en organisation där medarbetarna har ett relativt brett arbetsinnehåll. Det vill säga att de kan utföra många olika arbetsmoment och utvecklas i sitt arbete.

Fördelen med funktionell flexibilitet för arbetstagaren är att den stärker kompetensen och ökar anställningsbarheten på arbetsmarknaden. Arbetstagare som jobbar som så kallad flexibilitetsbuffert får oftare enklare och mer ensidiga arbetsuppgifter som gör att de får svårare att hävda sig på en arbetsmarknad som präglas av hög arbetslöshet och korta anställningskontrakt.  OECD delar den uppfattningen och skriver i sin rapport att användningen av för många tillfälliga kontrakt riskerar att vara kontraproduktivt då det leder till låg arbetskvalité och hög nivå av ojämlikhet utan det behöver skapa fler arbetstillfällen.

Det är lovvärt att fler aktörer, även internationella sådana, ger stöd till det Handels länge har påpekat och som är viktigt framåt. Vi behöver ett samhälle med mindre flexibilitet för arbetstagaren och mer för arbetsgivaren för en sund och bra arbetsmarknad.

 

Anton Strömbäck

 

Allvarliga konsekvenser av visstidsanställningar

Handels lanserade förra veckan kampanjen #hejdåvisstid för att uppmärksamma problemen med allmän visstid. Där samlas vittnesmål om konsekvenserna av att arbeta i ett yrke där otrygga anställningar är en norm.

”10 år i jobb och 18 anställningar, för att inte räkna med de gånger som jag har fått gå kontraktslös…

Som 17 åring började jag jobba i butik där jag i flera år gjorde precis allt i min makt och allt jag kunde för att min chef skulle ge mig en tillsvidareanställning. Det gjorde jag i många år, utan någon trygghet eller en fast anställning. Sen kom alltid den där semestern. Som vi allmän visstidare alltid fick avstå ifrån, för det var ju då man visste att man kunde få jobba extra mycket.
//…//
Tack vare mitt medlemskap i facket fick jag till slut hjälp med en tillsvidareanställning som jag tydligen hade rätt till och fler timmar på mitt kontrakt. Idag är jag 27 år fyllda och har jobbat i 10 år. Har fortfarande aldrig haft en heltid. Drömmer om ett hus, kan inte få ett lån.”

Ovanstående berättelse är inget undantag och vi har hört liknande berättelser allt för många gånger. Just tidsbegränsade anställningar är väldigt vanligt bland Handels medlemmar.  Bland butiksanställda har 28 procent en tidsbegränsad anställning, vilket är det dubbla jämfört med antalet på hela arbetsmarknaden. Det är framförallt de otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar som är vanliga inom handeln. Bland butiksanställda arbetare har 75 procent av de visstidsanställda en timanställning eller kallas in vid behov.

Vi vet sedan tidigare forskning att sådana tillfälliga anställningar präglas av mindre kompetensutveckling, inflytande över arbete och högre grad av ohälsa jämfört med exempelvis provanställning och vikariat. Enligt en studie från Göteborgs universitet skiljer sig även sannolikhet att etablera sig på arbetsmarknaden väsentligt mellan de olika anställningsformerna. Har du ett vikariat eller en provanställning är chansen till ett fast jobb efter två år större än om du är anställd på allmän visstid.

De som har otrygga anställningar trivs dessutom sämre på jobbet och är inte lika motiverade att göra ett bra jobb. Dessutom lever många med otrygga anställningar med en stress över att inte veta hur länge till de kommer få vara kvar på arbetsplatsen. Rädslan över att kanske förlora jobbet leder till att många inte vågar påtala missförhållanden som sker på arbetsplatsen. Så varför ska vi fortsätta ha det så här på arbetsmarknaden?

Anton Strömbäck

 

 

 

Uppenbara brister på skolmarknaden

Tidigare under månaden röstade Alliansen och Sverigedemokraterna ner förslaget om en vinstbegränsning för privata företag inom välfärdssektorn. Frågan är högaktuell efter att Skolinspektionen beslutat att stänga ner Thorén Innovation School Stockholm. Detta efter att skolan uppvisat bristande studiero och elevinflytande kombinerat med otillräckligt lärarledd undervisningstid.

Skolan hade förra året en vinstmarginal på 25 procent och gjorde en vinst på 16 miljoner. Det var en drastisk ökning mot året innan då vinstmarginalen låg på 10,7 procent. Under samma period ökade antalet elever per lärare från 13,5 till 22,6 och andelen behöriga lärare sjönk från 87,8 procent till 62,8 procent. Som jämförelse hade Stockholm stads kommunala gymnasieskolor förra året 88,1 procent behöriga lärare och i snitt 14,8 elev per lärare.

Ovanstående fall är ett exempel på utmaningarna med en välfungerande skolmarknad. Den liberala hållningen är att konkurrens och valfrihet ska förhindra missbruk. I praktiken är det ofta svårt att avgöra en skolas kvalitet. Att ta steget och byta skola är oftast förknippat med stora osäkerheter och det är nästan omöjligt att utkräva ansvar för att utbildningen varit bristfällig. Det finns därför en risk att vinstmotiverade aktörer utnyttjar situationen och låter kostnadsbesparande åtgärder gå ut över utbildningens kvalitet.

Ett annat problem som uppmärksammades i en nyligen publicerad studie är att friskolor i större utsträckning sätter högre betyg än kommunala givet elevernas kunskapsnivå. I Sverige rättas de nationella proven som vägleder betygsättningen lokalt och betygen som är viktiga för eleverna sätts av lärarna själva. Skolor och elever delar därför ett intresse av att uppvisa goda resultat samtidigt som spärrarna mot generös bedömning är få.

Professor Jonas Vlachos jämför i sin studie betygen i alla ämnen med kunskapsnivån enligt de nationella proven och hänsyn tas till att alla prov inte är lika tillförlitliga. Resultaten är tydliga och visar att alla studerade friskolegrupper sätter genomgående högre betyg än kommunala skolor efter att hänsyn tagits till resultaten på de nationella proven. Skolor som tillhör den Internationella Engelska Skolan och Kunskapsskolan utmärker sig speciellt i det avseendet.

Vilka betyg du får har stor påverkan på ditt framtida arbetsliv. Det påverkar dina chanser att läsa vidare på högskola/universitet eller kanske din möjlighet att få en examen alls. Det är inte acceptabelt att dina framtida möjligheter kan bestämmas av inte dina kunskaper utan hur generös din skola är gällande betygssättning.

Det var därför bra att Socialdemokraterna nyligen lanserade ett 6-punktsprogram med bland annat förslag för att sätta stopp för nya vinstdrivna skolor samt stopp för betygsinflationen. Det är bra att Socialdemokraterna likt Vänstern fortsätter att driva vidare frågan tills valet eftersom inte bara Handels medlemmar utan även hela svenska befolkningen är emot vinster i välfärden.

Anton Strömbäck

 

 

 

Alla tjänar på en obligatorisk företagshälsovård

Socialdemokraterna lanserade nyligen en handlingsplan för en trygg arbetsmarknad. Bland förslagen fanns avskaffad allmän visstid och stopp för hyvling av arbetstid, frågor som alla är väldigt viktiga för Handels medlemmar. Handels har tidigare skrivit om konsekvenserna av otrygga anställningar bland annat här och här.

Handlingsplanen innehöll även välkomna satsningar på bättre arbetsmiljö. Bland annat genom satsningar utbildning till regionala skyddsombud, en förlängd preskriptionstid för att anmäla arbetsmiljöbrott och ett större arbetsmiljöansvar för företag och organisationer vars agerande kan påverka arbetsmiljön för andra än egna anställda.

Utöver det innehöll handlingsplanen förslag på att ge myndigheten för arbetsmiljökunskap ett uppdrag att kartlägga fysisk och psykisk ohälsa i kvinnodominerande yrken för att öka kunskapen om kvinnors hälsa i arbetslivet. Det är ett välkommet initiativ. Handels har tidigare har visat på hur fysisk och psykisk ohälsa drabbar kvinnodominerande sektorer. Handlingsplanen innehåller även förslag på att utreda hur företagshälsovården kan förbättras tillsammans med arbetsmarknadens parter.  Gott så men det är en fråga som har utretts flera gånger tidigare.

Vi vet redan att det finns idag allvarliga brister i rehabiliteringsarbetet. För många som drabbas av arbetsskador finns stora brister i möjligheten att få en fruktbar rehabilitering. Ibland kan inte längre individer fortsätta sitt yrkesverksamma liv. Vanliga skador är belastningsskador. Dessa går att förebygga och rehabilitera från om resurser sätts in i tid. Problemet är att flertalet små arbetsgivare inte anser sig ha råd, inte har tillräckliga kunskaper och inte har några utredningsresurser. Vi vet sedan tidigare utredningar att arbetsgivarna inte tar sitt rehabiliteringsansvar. De som lyckas bäst är stora arbetsgivare med god tillgång till företagshälsovård och utredningsresurser. Små företag klarar det inte.

Detta måste ses som ett fundamentalt demokratiskt misslyckande. Enskilda individer ska naturligtvis ha likhet inför lagen och ha samma rättigheter till rehabilitering. De ska inte vara beroende av den enskilde arbetsgivarens ekonomiska styrka, betalningsvilja och godtycke. Handels kongress har slagit fast att företagshälsovården borde vara en allmän resurs för Sveriges alla anställda – även för de i små- och medelstora företag. Det borde införas som en del av den generella välfärdspolitiken att alla anställda skulle ha möjlighet att utnyttja företagshälsovård. En obligatorisk företagshälsovård kombinerat med en rehabiliteringsförsäkring utanför den ordinarie sjukförsäkringen skulle kunna finansieras via arbetsgivaravgiften.  Ett sådant åläggande skulle innebära att såväl rehabiliteringsarbetet och arbetsmiljöarbetet på allvar kunde flytta fram positionerna.

Samhället skulle tjäna på en obligatorisk lagstadgad företagshälsovård och en statlig rehabiliteringsförsäkring. Framförallt eftersom det minskar mänskligt lidande men också genom att förhindra att personer i yrkesaktiv ålder försvann från arbetsmarknaden. Sysselsättningen skulle totalt kunna öka.

Anton Strömbäck

Varför vi behöver en reform av dagens tandvård

Förra veckan publicerade Handels rapporten Handels om fri tandvård. Rapporten visar att en tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. När undersökningsföretaget NOVUS frågade Handels medlemmar svarade 95 procent att de tyckte att tandvården liksom övrig läkarvård ska omfattas av högkostnadsskyddet.

Novus-tandvård

En reform av tandvården är av vikt inte bara för Handels medlemmar utan för hela samhället. För ett jämlikt samhälle bör det vara en självklarhet att kunna ge samma vård till alla sina medborgare och det inkluderar tandvård. Tänderna är en del av kroppen och tandhälsan påverkar vår hälsa. Vilken vård du får ska inte avgöras av vilken socio-ekonomisk status du har.

Så ser inte verkligheten ut idag eftersom det finns stora skillnader mellan olika grupper. Tandhälsan har förbättrats för den genomsnittliga svensken men den är trots det oförändrad eller till och med försämrad hos socio-ekonomiskt utsatta grupper. Det handlar om arbetslösa, sjukskrivna, funktionshindrade, olika invandrargrupper och barn till dessa grupper. Tandhälsan är ojämnare fördelad bland dem och de halkar dessutom efter genomsnittet. Tröskeln till att besöka tandvården är allt för stor idag. En av de viktigaste anledningarna till detta är bristande ekonomi. Om ett liknande system som det inom sjukvården skulle införas skulle det minska den ekonomiska belastningen för personer och leda till att fler personer besöker tandvården.

Så vad skulle det kosta förändra dagens situation och reformera tandvården? I rapporten uppskattas införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då fler skulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar.  Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck