Hans forskning om lägstalöner blev banbrytande

Förra månaden kom beskedet att Professor Alan Kreuger tragiskt hade gått bort vid 58 års ålder. Så varför skriver jag om en amerikansk akademiker? Jo han var en av världens ledande ekonomer och hans forskning inom framförallt lägstalöner var banbrytande. Kreugers mest inflytelserika arbete var hans studie på lägstalöners effekt på sysselsättning som han skrev med David Card 1992. Innan studien kom antog de flesta ekonomer att om du höjer lägstalöner kommer det att leda till högre arbetslöshet. Kreuger och Card insåg att det var en hypotes de kunde testa.  De jämförde sysselsättningen i New Jersey och Pennsylvania före och efter det att New Jersey höjde sin lägstalön. Det de fann var att den höjda lägstalönen inte hade någon negativ effekt på sysselsättningen. Tvärtom blev det en liten positiv effekt på sysselsättningen jämfört med grannstaten.

Studien förändrade ekonomisk forskning. En utmaning inom fältet har alltid varit avsaknaden av kontrollerade experiment som finns inom exempelvis naturvetenskapen; det är så många saker som påverkar ekonomi att det är ofta är svårt att vet vad som är orsakar vad. Men när en delstat höjer lägstalönerna blir det ett naturligt experiment som säger mer en klassisk nationalekonomisk metod. Liknande naturliga experiment har utförts av forskare sedan dess och en överväldigande del av resultaten stödjer Card och Kreugers första resultat, att en höjning av lägstalönen har betydligt mindre påverkan på sysselsättningen än vad som klassisk nationalekonomi hade förutspått. Det är därför intressant när till och med företag som Amazon och Wal-Mart som inte direkt varit kända för sina höga löner på senare tid valt att höja sina lägstalöner rejält.

Hur översätts det här till svensk kontext. Det är svårt att säga eftersom forskningen ägnats åt vilken effekt en höjd lägstalön har på sysselsättningen. I Sverige är fokus nästan alltid på att sänka de lägsta lönerna. Det är oklart om sysselsättningseffekten av höjd lägstalön är spegelbilden till den av sänkt lägstalön, och det är möjligt att arbetsgivare reagerar olika på ökade respektive minskade kostnader. Ur det osäkra forskningsläget kombinerat med den ökade kraven på kunskap och kompetens från digitaliseringen och teknikutvecklingen känns det ytterst tveksamt att lägstalönen ska sänkas. Speciellt om vi tar hänsyn till alternativkostnaden en sådan sänkning skulle kunna föra med sig med en ökad ojämlikhet och risken med så kallade working poor. Vi har redan idag pensionerade medlemmar som efter ett helt arbetsliv tvingas leva efter på usla pensioner. Risken finns att ännu lägre löner leder att skattebetalare tvingas stå för socialt stöd för att man inte klarar att försörja sig.

Anton Strömbäck

Nu får det vara färdighyvlat

För de flesta branscher är fortfarande en fast anställning på heltid norm. Men inom detaljhandeln har otrygga anställningar i form av visstidsanställningar nästan tredubblats sedan 1990-talets början. Det har gjort att tryggheten har urholkats för anställda.  En del av otryggheten som växt fram är så kallad hyvling där arbetsgivaren erbjuder anställda ett lägre arbetstidsmått i anställningen. Den som tackar nej till detta kan bli uppsagd, vilket har slagits fast i Arbetsdomstolen. Tänk dig själv om din arbetsgivare skulle skära ned din arbetstid med 15 timmar i veckan – vad skulle du säga? Hur skulle din ekonomi klara sig? Det skulle vara otänkbart för de flesta och är det även för Handels medlemmar.

Hyvling

91 procent av medlemmar inom Handels instämmer i påståendet att ”timmarna på anställningskontraktet bör skyddas i LAS.

Det är därför positivt att slutbetänkandet till utredningen för hållbart arbetsliv över tid, ”Tid för trygghet”, ger förslag på lösningar på otryggheten på arbetsmarknaden. Utredningen föreslår visserligen att omreglering av arbetstid, så kallad hyvling, fortfarande ska vara tillåtet. Men den som tackar nej till en neddragning av sin tjänst ska ändå få behålla sin plats i turordningen. Det kan betyda att arbetsgivaren inte kan skapa sin nya organisation utan att behöva säga upp personal i enlighet med turordningsreglerna. Det är enligt utredaren ” inte rimligt att en arbetstagare i det läget tappar det skydd som turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd är tänkta att ge. Det skapar en situation där ingen kan känna sig trygg i sin anställning och medför risker för i praktiken godtyckliga uppsägningar.”

Frågan om hyvling på arbetsmarknaden är så mycket större än bara juridik. Hyvling påverkar hela arbetsplatsens klimat av trygghet och gör en redan ansträngd arbetsmiljö ännu värre. Hyvling påverkar vanligtvis inte heller arbetsbördan och gör att stress och belastning ökar för de anställda. Risken att bli av med timmar påverkar dessutom anställdas engagemang och motivation. Det leder till ökade sjukskrivningar som i sin tur leder till ökad konkurrens om timmar mellan anställda.

I tider då den fysiska handelns viktigaste konkurrensfördel bygger på de anställdas kompetens och engagemang kan hyvling vara direkt kontraproduktivt. Förmågan att skapa tillit och långsiktiga relationer med kunder är grundläggande för butikssäljare. Den motivationssänkning hyvlingen framkallar gynnar inte denna förmåga. Den kortsiktiga vinsten i form av besparing kan visa sig vara långsiktigt ekonomiskt skadlig för butiken.

Det finns nu en chans via januariöverenskommelsen för politikerna att göra något åt detta och skapa långsiktigt hållbara lösningar. Jag hoppas de tar chansen.

Anton Strömbäck

 

Högre löner för en bättre ekonomi

En vanlig argumentation från arbetsgivare brukar vara att lägstalönerna inom handeln måste sänkas.    Fackförbund måste ha modesta krav på löneökningar eftersom vi lever i en globaliserad värld och det är för samhällets- och ekonomins bästa. Det kan tyckas vara lite underlig argumentation då arbetsgivarna själva har allt annat än modesta löneökningar, som tidigare skrivits om här.

Vice riksbankschef Per Jansson gav nyligen en annan bild i en intervju med SvD. I intervjun pratar han om vikten av högre löneökningar i nästa avtalsrörelse för den framtida inflationen. En tumregel är att hälften av löneökningen blir till inflation och det senaste avtalet gav löneökningar på cirka 2 procent per år. Enligt Per Jansson bör löneökningarna vara högre än så

”Jag kan inte se att en något högre löneökningstakt skulle vara ett jättestort problem för Sverige. Man måste titta på vad det innebär för företagens kostnader men det måste också finnas köpkraft hos hushållen.”

Enligt Riksbanken bör avtalen bör utgå från inflationsmålet medan många av industrins företrädare har pekat på att det är konkurrensläget som styr. Enligt Jansson är det inget problem

”Lite högre nominella löneökningar än vad vi har haft, kan inte jag se som ett jättestort problem. Tyskland kommer ju av allt att döma också få det.”

Under förra avtalsrörelsen dalade förtroendet för inflationsmålet. Enligt Per Jansson vore det en mardröm om nästa års lönerörelse skulle ge låga avtal:

”För att parterna inte litar på Riksbanken. Vårt bästa bidrag till lönebildningen är att leverera på vårt inflationsmål. Därför vore det olyckligt om inflationsmålet inte klaras när vi åter närmar oss en stor avtalsrörelse.”

Även om Per Jansson utrycker sig försiktigt är det välkommet att frågor om lönernas betydelse för samhällsekonomin diskuteras. Det är viktiga frågor för facket. Inte bara i Sverige utan också internationellt. Enligt en rapport från ILO visar forskare på att en ökad löneandel skulle kunna innebära ökad efterfrågan, minskad arbetslöshet och minskade inkomstklyftor. Motsatsen med en alltför låg löneandel i ekonomin leder till en ökad vinstandel (som främst leder till förmögenhetsuppbyggnad) och ökade inkomstklyftor som i sin tur minskar ekonomisk tillväxt, ökar instabiliteten och arbetslösheten. Med högre löneökningar kan vi få ökade investeringar och högre produktivitet.

 

Anton Strömbäck

 

Sverige är inte jämlikt – och än värre ska det bli

Jämlikhet har varit högt upp på den politiska agendan de senaste åren. Nuförtiden är det inte bara arbetarrörelsen som pratar om vikten av satsningar på jämlikhet utan även organisationer som IMF och OECD. Men i Sverige har inkomstskillnaderna ökat snabbare än i något annat jämförbart land under de senaste 30 åren. Därför var LO:s program för omfördelning ett välkommet inslag i debatten, när det kom i förra veckan. I programmet tar de upp sex punkter för ett mer jämställt samhälle.

  1. Sätt ett mål för jämlikheten – Sverige ska tillbaka till jämlikhetstoppen
  2. Rättvisare beskattning av kapitalinkomster
  3. Utjämna orättvisa skillnader mellan stad och land
  4. Arbetslöshets- och sjukförsäkringen behöver förbättras
  5. En pension att leva på
  6. Försörjningsstöd som ger rimliga levnadsvillkor

Alla punkter är viktiga för ett jämställt Sverige men för Handels är särskilt frågan om pensionen och arbetslöshets- och sjukförsäkringen viktig. Jag har tidigare skrivit om medlemmars undermåliga pensioner här, här och här.

I en perfekt värld skulle nästa budget innehålla alla ovanstående mål i form av bland annat en bred skattereform, förbättringar av socialförsäkringarna och en bättre pension. Tyvärr är det inte den verklighet vi lever i. I onsdags röstade riksdagen fram en budget som är skriven av Moderaterna och Kristdemokraterna. Den är ett hårt slag mot ökad jämlikhet. Budgeten innehåller bland annat ett nytt jobbskatteavdrag, utökat RUT-avdrag och lägre statlig skatt. Fördelningsprofilen på förslagen är väntad och gynnar framförallt höginkomsttagare. Dessutom gynnar budgeten framför allt män. Eftersom män tjänar mer än kvinnor innebär det ett större avdrag i kronor trots att avdraget är procentuellt större för lägre inkomster.

Inkomstskillnaderna måste minska – inte öka. Enligt LO:s jämlikhetsutredning så är det utöver att pressa inkomstskillnaderna nödvändigt med finanspolitiska reformer för att långsiktigt bibehålla nivån på välfärden och pressa arbetslösheten under dagens dryga 6 procent. Med minskade skatteintäkter blir det svårt att göra några större satsningar på jämlikhet oavsett vilken regering det blir som kommer att få styra med M och Kd-budgeten.

Anton Strömbäck

 

 

Öka kvaliteten i subventionerade anställningar

Handels har tidigare skrivit om hur antalet arbetsplatsförlagda insatser från Arbetsförmedlingen har ökat kraftigt. Med arbetsplatsförlagda insatser avses de stöd som sker via Arbetsförmedlingen. Mellan 2009–2015 ökade antalet insatser från ca 93 000–170 000 individer. Handeln är den bransch som har störst antal individer i dessa insatser, drygt 24 000. Av dessa är 85–90 procent inom arbetaryrken. Subventionerade anställningar är en viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken för att möjliggöra för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden att få arbete. Men för att få positiv effekt behöver insatserna hålla hög kvalitet och vara riktade till dem som inte har möjlighet att få arbete utan subventioner. Alltför breda subventioner riktade direkt till arbetsgivare riskerar att leda till missbruk, snedvriden konkurrens och undanträngningseffekter.

Det är därför välkommet att professor Anders Forslund vid IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) presenterat en genomgång av forskning som gäller subventionerade anställningar. Som diagrammet nedan visar har det skett en dramatisk ökning av antalet anställda med subventionerade anställningar. Ökningen återspeglar huvudsakligen en ökning av antalet personer ned någon form av nystartsjobb. Vi kan även se att andra former av subventionerade anställningar har använts blygsamt.

IFAU

Så hur ska subventionerade anställningar utformas på effektivaste sätt? Enligt Forslund finns det goda skäl att rikta anställningsstöd mot avgränsade målgrupper. Det är sannolikt att de grupper som är mest betjänta av subventionerade anställningar är grupper som står långt från arbetsmarknaden. Grupper som står närmare arbetsmarknaden får jobb även utan subventioner och åtgärder riktade emot dessa innebär snarare en subvention som minskar arbetsgivares kostnader utan att öka möjligheterna för personer som verkligen är i behov av insatser.  Subventionerade anställningar är ofta förenade med undanträngningseffekter dvs att subventionerna tränger undan vanliga jobb som skulle skapats. Det är därför viktigt att utforma stödet så att allt annat lika det medför så små undanträngningseffekter som möjligt och att det går till som behöver hjälp att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är svårt att motivera att subventioner riktas till personer som i genomsnitt skulle ha samma sannolikhet att få ett jobb som de personer som trängs undan, så som breda subventioner som sänkt arbetsgivaravgift.

Det är ett av de stora problemen med nystartsjobb där avsaknaden av en portvakt innebär att fel grupper subventioneras. Arbetsförmedlingens egna undersökningar tyder på just detta då arbetslösa som fått jobb via nystartsjobben haft en starkare ställning på arbetsmarknaden jämfört med arbetslösa som fått jobb via en handläggare. Den senaste omläggningen med sänkt subvention för de med kortast tid utanför arbetsmarknaden kombinerat med höjd subvention för dem med längst tid utanför arbetsmarknaden verkar enligt Forslund rimlig. Det finns dock en risk att avsaknaden av kontrollmekanismer gör att subventionerna riktas till dem som står nära arbetsmarknaden och att volymerna, och därmed kostnaderna fortsatt blir höga på grund av undanträngning och dödviktskostnader. Handels förespråkar också att större hänsyn tas till fackens yttranden för att förhindra att personer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att få en möjlighet till subventionerad anställning med kvalitativ handledning och ordnade villkor. Handels ser stora behov av att satsa på handledning, utbildningsplaner och dokumentation av vad man utfört eller lärt sig. Tyvärr saknas detta idag vilket leder till sämre kvalitet i arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadspolitikens viktigaste funktion är att förbättra möjligheterna för de som har de svårt och utjämna skillnaderna vid inträdet på arbetsmarknaden. För att påverka sysselsättningen i en större utsträckning krävs ökade investeringar, mer utbildning och nya satsningar på välfärden.

Anton Strömbäck

 

Tidsbegränsade anställningar ett problem inom Handeln

Handeln är en del av arbetsmarknaden där skillnaderna mellan klass och kön är särskilt tydlig. Kvinnliga arbetare har tidsbegränsade anställningar i avsevärt högre grad än andra grupper. Det är framförallt de otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar som är vanliga inom handeln. Bland butiksanställda arbetare har 75 procent av de visstidsanställda en timanställning eller kallas in vid behov.

Blogg tillfälliga antällningar

De tillfälliga anställningarna i handeln kombineras oftast med deltidsarbete. De allra flesta som är visstidsanställda, hela 75 procent, har en mycket otrygg form av visstidsanställning som innebär att de jobbar per timme eller kallas in vid behov. Ofta vet de inte hur många timmar de får jobba kommande vecka, vilket gör det svårt att planera både sin privatekonomi och sin fritid. Till skillnad från vad näringslivet påstår så är allmän visstid knappast något som gagnar de svagaste grupperna på arbetsmarknaden. Tidigare forskning har även visat att sådana tillfälliga anställningar präglas av mindre kompetensutveckling, inflytande över arbete och högre grad av ohälsa jämfört med exempelvis provanställning och vikariat.

Handels har länge pekat på problemen med att använda sig av en sådan bemanningsstrategi och får nu stöd av OECD som i sin rapport GOOD JOBS FOR ALL IN A CHANGING WORLD OF WORK: THE OECD JOBS STRATEGY bland annat skriver att länder med institutioner och riktlinjer som syftar till att främja inte bara antalet jobb utan fokuserar på en arbetsmarknad med större delaktighet och trygga jobb presterar bättre än länder som övervägande fokuserar på marknadsflexibilitet. Med andra ord är det enligt OECD viktigt att kombinera riktlinjer som uppmuntrar ekonomisk tillväxt med riktlinjer som skyddar arbetare och ökar delaktigheten på arbetsmarknaden.

Handels har tidigare skrivit om hur det går att kombinera flexibilitet och trygga jobb. Istället för att använda en numerär flexibilitetsmodell där företagen hanterar sin flexibilitet genom tidsbegränsade anställningar, deltidsarbete och anlitande av bemanningsföretag kan företagen använda sig av funktionell flexibilitet. Med funktionell flexibilitet avser företags och organisationers egen förmåga till omorganisation och omställning av sin personal till andra, kanske nya, uppgifter som kan möta upp förändringar i efterfrågan och produktion. Funktionell flexibilitet kräver ofta en organisation där medarbetarna har ett relativt brett arbetsinnehåll. Det vill säga att de kan utföra många olika arbetsmoment och utvecklas i sitt arbete.

Fördelen med funktionell flexibilitet för arbetstagaren är att den stärker kompetensen och ökar anställningsbarheten på arbetsmarknaden. Arbetstagare som jobbar som så kallad flexibilitetsbuffert får oftare enklare och mer ensidiga arbetsuppgifter som gör att de får svårare att hävda sig på en arbetsmarknad som präglas av hög arbetslöshet och korta anställningskontrakt.  OECD delar den uppfattningen och skriver i sin rapport att användningen av för många tillfälliga kontrakt riskerar att vara kontraproduktivt då det leder till låg arbetskvalité och hög nivå av ojämlikhet utan det behöver skapa fler arbetstillfällen.

Det är lovvärt att fler aktörer, även internationella sådana, ger stöd till det Handels länge har påpekat och som är viktigt framåt. Vi behöver ett samhälle med mindre flexibilitet för arbetstagaren och mer för arbetsgivaren för en sund och bra arbetsmarknad.

 

Anton Strömbäck

 

Allvarliga konsekvenser av visstidsanställningar

Handels lanserade förra veckan kampanjen #hejdåvisstid för att uppmärksamma problemen med allmän visstid. Där samlas vittnesmål om konsekvenserna av att arbeta i ett yrke där otrygga anställningar är en norm.

”10 år i jobb och 18 anställningar, för att inte räkna med de gånger som jag har fått gå kontraktslös…

Som 17 åring började jag jobba i butik där jag i flera år gjorde precis allt i min makt och allt jag kunde för att min chef skulle ge mig en tillsvidareanställning. Det gjorde jag i många år, utan någon trygghet eller en fast anställning. Sen kom alltid den där semestern. Som vi allmän visstidare alltid fick avstå ifrån, för det var ju då man visste att man kunde få jobba extra mycket.
//…//
Tack vare mitt medlemskap i facket fick jag till slut hjälp med en tillsvidareanställning som jag tydligen hade rätt till och fler timmar på mitt kontrakt. Idag är jag 27 år fyllda och har jobbat i 10 år. Har fortfarande aldrig haft en heltid. Drömmer om ett hus, kan inte få ett lån.”

Ovanstående berättelse är inget undantag och vi har hört liknande berättelser allt för många gånger. Just tidsbegränsade anställningar är väldigt vanligt bland Handels medlemmar.  Bland butiksanställda har 28 procent en tidsbegränsad anställning, vilket är det dubbla jämfört med antalet på hela arbetsmarknaden. Det är framförallt de otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar som är vanliga inom handeln. Bland butiksanställda arbetare har 75 procent av de visstidsanställda en timanställning eller kallas in vid behov.

Vi vet sedan tidigare forskning att sådana tillfälliga anställningar präglas av mindre kompetensutveckling, inflytande över arbete och högre grad av ohälsa jämfört med exempelvis provanställning och vikariat. Enligt en studie från Göteborgs universitet skiljer sig även sannolikhet att etablera sig på arbetsmarknaden väsentligt mellan de olika anställningsformerna. Har du ett vikariat eller en provanställning är chansen till ett fast jobb efter två år större än om du är anställd på allmän visstid.

De som har otrygga anställningar trivs dessutom sämre på jobbet och är inte lika motiverade att göra ett bra jobb. Dessutom lever många med otrygga anställningar med en stress över att inte veta hur länge till de kommer få vara kvar på arbetsplatsen. Rädslan över att kanske förlora jobbet leder till att många inte vågar påtala missförhållanden som sker på arbetsplatsen. Så varför ska vi fortsätta ha det så här på arbetsmarknaden?

Anton Strömbäck