Om samspelet mellan lag och avtal i den svenska modellen

Hur ser egentligen förhållandet mellan lag och avtal ut i den svenska arbetsmarknadsmodellen? Ibland låter det som att all form av lagstiftning på arbetslivets område står i strid med den svenska modellen. Andra gånger låter det som att både fack och arbetsgivare springer till lagstiftaren så fort man inte lyckas få sin vilja igenom i förhandlingar.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen kännetecknas av att löner och villkor i stor utsträckning regleras i kollektivavtal som tecknas mellan fack och arbetsgivare. Lagstiftningen är ytterst begränsad, jämfört med i många andra länder. Det här tycker vi från fackligt håll är bra. Det innebär att vår fackliga styrka får en direkt påverkan på villkoren i arbetslivet.

Varaktiga förskjutningar av maktbalansen i samhället kan bara åstadkommas genom att människor organiserar sig. Mot det övertag arbetsgivarna har – vi är beroende av dem för vår försörjning – kan löntagarna endast bilda en motkraft genom att sluta sig samman och sätta en gräns för vilka villkor man kan acceptera. Löntagarna måste kunna försvara sina egna intressen för att inte vara utlämnade till andras godtycke.

Att löner och villkor regleras i kollektivavtal ger människor starka skäl att vara med i facket. Det bästa sättet att slå vakt om sina arbetsvillkor är att vara med och bygga starka fack. Detta är ett avgörande argument när vi värvar medlemmar.

Därför har facket aldrig bett Socialdemokraterna att besluta om till exempel högre löner. Det skulle nämligen få den paradoxala effekten att färre valde att vara med i facket, vilket i förlängningen skulle göra det svårare att upprätthålla nivån på löner och villkor.

Men detta betyder inte att all form av lagstiftning på arbetslivets område står i strid med den svenska modellen. Arbetsmiljön är ett område där vi behöver lagstiftning. Människors säkerhet ska inte vara föremål för förhandling. Hur man ska uppnå en god arbetsmiljö kan regleras ytterligare i avtal, men grunden måste läggas i lagen.

Anställningsskyddet har reglerats i lag sedan 1970-talet. Återigen kan starkare skydd finnas i avtal, men grunden läggs i lagen. Det är bra. För medan löner och villkor är ett resultat av den fackliga styrkan är anställningsskyddet många gånger en förutsättning för den fackliga styrkan. Den som inte riskerar att förlora jobbet hur som helst är mer benägen att stå upp mot sin arbetsgivare. Om anställda ska kunna ställa krav på sin arbetsgivare att teckna kollektivavtal krävs att det inte är först när kollektivavtalet är tecknat som de får ett skydd mot uppsägning.

Därför är det bra att ett grundläggande anställningsskydd finns i lag. Och när lagen visar sig tillåta sådant som inte borde vara tillåtet behöver lagen ändras, utan att det på något sätt kommer i konflikt med den svenska modellen. De senaste tio åren har två stora förändringar skett. 2007 infördes anställningsformen allmän visstid i LAS, vilket ger arbetsgivare möjlighet att anställa tillfälligt trots att de egentligen behöver personal tillsvidare. Och i höstas slog en dom i Arbetsdomstolen fast att LAS ska tolkas som att den inte skyddar mot att få timmar hyvlade från sitt anställningskontrakt. Nu måste LAS ändras så att tillsvidareanställning åter blir norm och så att lagen skyddar timmarna på kontraktet på samma sätt som den skyddar mot uppsägning. Det skulle stärka den svenska modellen genom att underlätta för människor att organisera sig i facket – i fack som tillsammans med arbetsgivarna reglerar löner och villkor i kollektivavtal.

David Eklind Kloo

Bryt mellanförskapet på svensk arbetsmarknad

Alltfler fastnar i ett mellanförskap på svensk arbetsmarknad. Här finns människor som varken står helt utanför eller är helt innanför. De som har ett jobb men vars anställning upphör när de går därifrån. De som har en fast tjänst men på färre timmar än de behöver för att kunna betala sina räkningar. De som är anställda av ett bemanningsföretag och måste leva upp till högre prestationskrav än den ordinarie personalen för att inte riskera att åka ut.

”Vi lovar fler jobb – om tröskeln till det första sänks”, slår Svensk Handel fast i Handelns löfte. Retoriken – och metaforen – känns igen från såväl arbetsgivarorganisationer som borgerliga partier. Arbetsmarknaden är ett hus. De som har jobb är inne i huset. De som saknar jobb står utanför. Om tröskeln sänks kan fler kliva in, och gå från utanförskap till innanförskap.

Men hur ska trösklarna sänkas? Jo, genom att taket raseras och väggarna rivs. För värmen ska skruvas ner genom lägre löner och det ska bli lättare att ramla ut genom svagt anställningsskydd.

Retoriken om utanförskap och innanförskap är förrädisk. För om strategin mot utanförskapet är att avskaffa allt det som är definierande för innanförskapet så gör man inget annat än att etablera ett mellanförskap.

En kvarts miljon personer i Sverige är anställda på timme eller vid behov. Är de i arbete eller arbetslösa? Det beror på vilken dag du frågar. En dryg miljon är deltidsanställda – bland arbetare i detaljhandeln så många som två av tre – och många av dem behöver varje månad jobba fler timmar än de har på kontraktet. Tillhör de den grupp som är inne eller den grupp som står utanför och vill komma in? Det beror på ur vilket perspektiv du ser saken. De befinner sig varken inne eller utanför – de befinner sig mittemellan.

Sedan den så kallade hyvlingsdomen, som ger arbetsgivare rätt att hyvla timmar från sina anställdas kontrakt utan hänsyn till vare sig turordningsregler eller omställningstid, har mellanförskapet fördjupats. Nu kan inte heller den med lång anställningstid och många timmar på sitt kontrakt – timmar man kämpat i många år för att få – vara säker på att få behålla sina timmar så länge man sköter sitt jobb. Under hashtagen #slutahyvla berättar till exempel Vicky, som jobbat i 27 år i samma butik, om hur hon står inför att tvingas börja jaga timmar. De sänkta trösklarna visade sig innebära att vemsomhelst närsomhelst kan knuffas ut.

Den politiska ambitionen måste vara att både låta fler komma in på arbetsmarknaden och öka tryggheten för dem som kommit in. Mellanförskapet måste brytas. För om priset för att man ska få komma in är att ingen får vara riktigt inne, vad är det då värt?

David Eklind Kloo