Jämlikhet och full sysselsättning får inte bli tomma ord

Den 10 april lade regeringen fram sin vårändringsbudget. Ett uppdrag som facklig ekonom är att analysera hur olika budgetförslag påverkar anställda i handeln. Det knepiga denna gång var vad man skulle analysera. En vårändringsbudget kan ju inte förändra särskilt mycket givet det finanspolitiska regelverk vi har.

Istället är den styrande budgeten den som röstades igenom i december 2018 av M, KD och SD med hjälp av C och L som lade ned sina röster. Det var en ren högerbudget med kraftiga skattesänkningar för höginkomsttagare och besparingar på arbetslivsområdet. Regeringen kan inte – med nuvarande regelverk – ändra särskilt mycket i den eftersom den just byggde på så omfattande skattesänkningar. Visst finns några smärre justeringar i vårändringsbudgeten som kan ses som positiva, exempelvis fortsatt fritt inträde på muséer och bibehållen jämställdhetsmyndighet. Men det är små justeringar.

Sen borde nog den socialdemokratiskt ledda regeringen mer tydligt ha använt sig av biskop Brasks gamla devis – härtill är vi nödd och tvungen. Fördelningseffekterna av högerbudgeten är allvarliga. Dessa beskrivs bäst i en bilaga till budgeten. Där konstateras föga förvånande att det är de rikaste som tjänar på det som M, Kd, Sd samt C och L ligger bakom. Slutsatsen måste svida för en socialdemokrat:

”Reformerna bidrar därför till en ökning av inkomstspridningen och till att minska den ekonomiska jämställdheten mellan kvinnor och män.”

Nej, om man nu inte kunde göra så mycket denna gång så behöver analysen mer fokusera på det som kommer. Om man verkligen vill bygga ett starkare samhälle med full sysselsättning, ökad välfärd och minskade klyftor behöver man tänka bortom nuvarande ekonomisk-politiska doktrin.

Dessvärre ger de underlag som vårändringsbudgeten bygger på ganska dystra framtidsutsikter – om det är den riktning man utgår från. I underlagen räknar man med att arbetslösheten fortsatt ska ligga på höga 6,5 procent de kommande åren fram till nästa val. Det är dock något som kan visa sig vara optimistiskt om lågkonjunkturen slår till.

För en facklig ekonom är det med sorg man tar del av underlagen som räknar med fortsatt stora överskott och amorteringar på statsskulden – trots att vi netto inte har någon statsskuld. I diagrammet visas siffror från det ekonomiska underlaget till vårändringsbudgeten.

Siffrorna visar att man räknar med att sammanlagt minska statsskulden med drygt 400 miljarder fram till 2022. Som andel av BNP minskar den från redan låga 25 procent till 13 procent. Samtidigt har vi stora behov av investeringar och välfärdssatsningar, av en politik om utjämnar klyftor och möjliggör en låg arbetslöshet.

Den här långsiktiga inriktningen av politiken är svårsmält för de flesta. En politik vars underlag själv utgår från fortsatt hög arbetslöshet och stora klyftor, samtidigt som den lägger pengar på hög kan inte vara något som en socialdemokratisk regering vill se. Nu måste tiden komma för den politiska majoriteten i detta land, såväl regering som stödpartier, att komma fram med en trovärdig plan för minskad arbetslöshet och ökad jämlikhet. Detta arbetarrörelsens historiska uppdrag får inte reduceras till att bli tomma ord utan innehåll. Om det inte går för att C och L blockerar all progressiv politik – då måste dessa partier stå till svars. Socialdemokratin själv måste ange en trovärdig plan och en tydlig riktning. Redan i höstens budget bör de första stegen tas.

Och om någon undrar: Ja fackföreningsrörelsen har goda förslag för hur det ska gå till.

Stefan Carlén

Amazon och kapitalismens brutala natur

När Handels hade sin eftervalskonferens för någon månad sedan berättade det amerikanska fackets ordförande Stuart Appelbaum om missförhållandena i USA. Bland annat om att Amazons lagerarbetare på Staten Island i New York har tvingats jobba tolvtimmarsskift, och att lokalerna saknade luftkonditionering, och fungerande sprinklersystem. Temperaturen var så hög och betinget så hårt att många blivit sjuka redan efter en kort tids arbete. Den höga temperaturen var avsedd för att robotar ska fungera bättre. Den var inte anpassad till människor.

Även i Europa drivs de anställda hårt, samtidigt som Amazon vägrar förhandlingar. I samband med Black Friday 2018 koordinerades omfattande strejker mot Amazons lager i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Strejkerna handlade om omänskliga arbetsvillkor och arbetarna krävde att Amazon kom till förhandlingsbordet. Amazon vägrade och lät chefer och ej anslutna agera strejkbrytare.

Handeln är sedan länge den ledande branschen när det gäller att karaktärisera den nutida kapitalismens utveckling. Det beror bland annat på att de stora globala handelsföretagen har en sådan omfattande inverkan på hela ekonomin – både lokalt och globalt. Genom sin starka inköpsmakt får de inte bara ekonomisk makt utan också social och politisk. På så vis har skiftet från en producentledd till handelsledd kapitalism ändrat de sociala maktrelationerna.

De stora handelsföretagen kan pressa tillverkande industriföretag att sänka sina produktpriser och har därför stärkt tendenser till industriutslagning, outsourcing och off-shoring. Den stora inverkan som de har på lokala marknader har lett till att konkurrenter slås ut, och att löner och arbetsvillkor pressas genom en kraftig ökning av osäkra anställningar. Detta har inte endast påverkat handeln utan också övriga branscher.

Under lång tid brukade dessa effekter beskrivas som Walmart-effekter efter det globala handelsföretag som fortfarande är det största i världen räknat efter antal anställda. Men på senare år har utvecklingen lett till att ett nytt företag snabbt klättrat upp listan över världens största företag – Amazon.

Förutom att symbolisera e-handelns expansion är Amazon ett företag som uppvisar kraftiga monopoliseringstendenser. I USA står Amazon ensamt för nästan hälften av all e-handelsförsäljning. Genom sina olika koncept, bland annat Amazon Prime knyts kunder upp till plattformen där de får tillgång till ett enormt utbud av olika tjänster. Det handlar om fria frakter, obegränsad streamad musik, digitala böcker, förtur till reor, filmer och andra förmåner. Idag är hälften av USAs befolkning medlemmar i Amazon Prime. Detta ger också företaget möjlighet att genom sin plattform samla ” big data”, utveckla AI-baserade system som kan övervaka konsumenter och skräddarsy erbjudanden. ”Amazon vill inte bara dominera marknaden, de vill bli marknaden”, som Stacy Mitchell så klarsynt uttryckte det i The Nation.

Amazons växande politiska makt avspeglas i hur de låter olika regioner tävla mot varandra med subventioner för att de ska etablera sig. De låter därmed skattebetalare subventionera deras vinster. Men Amazon är också i likhet med Walmart ökända för sin anti-fackliga hållning. Blotta tanken på att acceptera grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet verkar främmande för Amazon. De har konsekvent motverkat de anställdas rättigheter att organisera sig, vägrat att förhandla med facket och de har satt i system att pressa personal till det yttersta.

Amazon exemplifierar handelns nya dominans i den globala kapitalismen, men dessvärre också ett dess brutala natur. Behovet av organisering och en stark fackföreningsrörelse, av såväl facklig som politisk kamp är lika stort nu – om inte större – än det varit historiskt.

Stefan Carlén

Kollektivavtal viktigt för att motverka missbruk av anställningsbidrag

Handeln är en av de branscher som har flest antal ”bidragsanställda”. Det är anställda där företagen får någon form av ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen för att anställa personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Handels är i grunden positiv till detta system. Det är viktigt att personer som antingen har en funktionsnedsättning, eller har varit i långvarig arbetslöshet ska ha en möjlighet att få jobb. Men det är samtidigt lika viktigt att se till att detta system fungerar bra. Syftet är att människor ska kunna få en anställning och utvecklas/utbildas till att få ett reguljärt jobb.

För en tid sedan presenterade Olle Frödin som är sociolog på Lunds Universitet en studie om anställningsbidrag på ett frukostmöte som Handelsrådet arrangerade (studien är inte publicerad än). Bland annat hade han gått igenom samtliga akter som lett till anställningsbidrag i handeln under ett år i Helsingborgs kommun. Det är en arbetsam forskningsuppgift men värdefull då resultaten var uppseendeväckande.

För det första visades att endast 39 procent av de som fick anställningsbidrag i Helsingborg hamnade på företag med kollektivavtal. Det ska jämföras med att andelen medlemmar i Handels som arbetar där det finns kollektivavtal är 95 procent. Med andra ord är företag utan kollektivavtal kraftigt överrepresenterade bland de som får anställningsbidrag.

För det andra visades att det fanns en omfattande etnisk segmentering. Personer som var inrikes födda hade oftare en funktionsnedsättning och hamnade i sådana riktade åtgärder på större företag med kollektivavtal. Personer som var utrikes födda hamnade främst i bidragsformer som nystartsjobb och instegsjobb på arbetsplatser utan kollektivavtal. Dessa var ofta små företag.

I en tidigare rapport har Handels visat att det finns en del allvarliga brister i systemet. Det har saknats kvalitet i åtgärderna och det har förekommit fall av missbruk. För att personer ska kunna utvecklas/utbildas till att ta reguljära jobb i handeln behövs en fungerande handledning där handledaren har tid och resurser att vara handledare. Det behövs också en utvecklingsplan där arbetsmomenten som ska hanteras framgår. Och inte minst behövs det en dokumentation av vad personen har lärt sig under tiden. För att kunna motverka missbruk är det nödvändigt med kollektivavtal eftersom facket annars inte kan ha tillträde till arbetsplatsen.

Arbetsförmedlingen har inte någon reell möjlighet att kontrollera missbruk. Tvärtom har den av alliansen för tio år sedan beslutade omorganisationen inneburit att Arbetsförmedlingen har anammat New Public Management utifrån ett missriktat marknadstänkande. Resultatet har blivit bristande kvalitet där handläggarna tvingas till ”pinnjakt”. Ett visst antal arbetssökande måste ut i åtgärd och de tuffa betingen leder till att personer dessvärre hamnar på olämpliga arbetsplatser.

Små arbetsgivare utan kollektivavtal är sannolikt inte lämpliga att utföra denna viktiga uppgift. Men trots att facket avråder så placeras de ändå på dessa arbetsplatser. Förutom att personer med behov kan fara illa så kan det också leda till att skattemedel bidrar till att göda ett kollektivavtalslöst segment inom handeln.

Detta ska dock inte tas som intäkt för att anställningsbidrag i sig är fel. Om regelverket justeras så att kvalitet premieras genom handledning, planer och dokumentation, och att kollektivavtal blir vägledande för placering så skulle det ändra mycket. Vi skulle på en och samma gång motverka missbruk, samtidigt som åtgärderna skulle kunna få hög kvalitet. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet, däremot ska vi göra oss av med smutsvattnet.

Stefan Carlén

Musik är en arbetsmiljöfråga

Hur påverkas handelsanställdas arbetsmiljö av att ständigt ha musik i bakgrunden? Det visste vi faktiskt inte särskilt mycket om förut. Visserligen fanns enskilda kommentarer men ingen systematisk undersökning. Det är så ett fackligt utredningsuppdrag föds. Vi vill veta mer om ett fenomen som påverkar medlemmarna, och vi vill veta vad som kan leda till bättre villkor för dem.

Möjligheten att få fram ny kunskap om ett område är självklart stimulerande. Men syftet för en facklig utredare är också att ny kunskap ska leda till att anställda får bättre arbetsvillkor. Där hänger mycket på hur en undersökning görs och hur den senare tas emot.

Vi kan konstatera att vet vi nu vet mer. Handels rapport om musiken visar att fenomenet musik i butik har många bottnar och bland anställda finns olika uppfattningar. En stor grupp 45% upplever musiken positiv för arbetsmiljön, men samtidigt finns en relativt stor grupp 24% som upplever musiken negativt. Det gör att frågan måste ses som en arbetsmiljöfråga. Att en fjärdedel anser att musik är ett arbetsmiljöproblem är inte acceptabelt. Anställda ska inte behöva utsättas för en arbetsmiljö där musiken skapar ökad stress och trötthet, upplevs som enformig eller är på för hög ljudvolym.

Men rapporten visar också på vägar som kan leda till att anställdas negativa upplevelser minskar och de positiva ökar. Anställda som är mer delaktiga upplever musiken mer positiv. Har man fått utbildning och information om musikens roll, samt om man har medinflytande över valet av musik så påverkar det arbetsmiljön positivt. I företag som har musikavtal med upphovsrättsorganisationerna Sami och Stim upplevs också arbetsmiljön bättre. Det beror sannolikt på att musiken är mer professionellt framställd, att utbudet är bredare och att det finns möjlighet till variation.

Men när en rapport släpps får den också uppmärksamhet. Trots att julmusiken var en mindre del av rapporten så kanske det inte var överraskande att denna aspekt lyfts fram. Rapporten släpptes trots allt i samband med julhandeln. Det finns stöd för att julmusik upplevs mer påfrestande då en tredjedel anser det. Men samtidigt är det viktigt att se hur man kan förbättra villkoren under övriga 11 månader.

Som utredare ser man ganska snabbt på kommentarerna vilka som läst och förstått en rapport. Jag ska här begränsa mig till två ledare i våra största tidningar för att ge exempel på det. I Aftonbladets ledare påtalades att det fanns problem men också att det fanns lösningar på dem. Inte minst genom att anställda får ökat inflytande. Aftonbladets ledare hade läst och förstått.

I Svenska Dagbladets ledare valde man dock att förlöjliga frågan – de flesta var ju positiva varför då ens bry sig tycks man mena. Men den som bortser från att en fjärdedel upplever problem har verkligen inte förstått vad arbetsmiljöarbete handlar om. Det är trist men kanske förväntat av just denna ledarsida.

Stefan Carlén

Handelns VD-löner ökade med 9,4 procent

För den som ofta får ta del av handelsföretagens argument för sänkta lägstalöner är det alltid lika fascinerande att notera företagens ökning av VD-lönerna. I avtalsrörelserna 2016 och 2017 stannade löneökningarna för vanliga anställda på drygt 2 procent. Men år 2016 ökade VD-lönerna i handeln med 15,5 procent, medan de för 2017 ökade med 9,4 procent. Allt enligt branschtidningen Markets kartläggningar. Det är – milt sagt – en stor skillnad.

Och det finns det som ökat sina löner mer. Rustas VD Göran Westerberg ökade sin inkomst 2017 med 142 procent, till 8,7 miljoner kr. Dustins VD Georgi Ganev ökade sin inkomst med 134 procent till 17,7 miljoner kr. Det går inte direkt att säga att detta är förenligt med ”märket” i svensk lönebildning.

Klyftan mellan toppchefer och anställda i handeln är ett problem av stora format. Självklart ifrågasätter anställda så stora skillnader i löner när de själva måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Medan alltför många får nöja sig med osäkra anställningar och slimmade organisationer så finns det uppenbarligen ganska mycket pengar att fördela till de som sitter i toppen. Att påtala detta är inte populism, bara ett nyktert konstaterande att något uppenbarligen är fel.

 

I Robert Nybergs geniala satirteckning säger en VD till sina närmaste höga chefer:

För att vi ska orka ta ansvar för en sund  lönebildning föreslår jag att vi först beviljar oss själva en rejäl löneökning”.

Det är inte konstigt att just den bilden kommer fram i huvudet när man tar del av Markets lista över VD-löner i handeln.

Stefan Carlén

USAs detaljhandelsjättar höjer lägstalönerna

Den 1 november höjer detaljhandelsjätten Amazon lägstalönen i USA för sina anställda till 15 dollar per timme. Det är mer än dubbelt så mycket än den lagstiftade federala lägstalönen på 7,25 dollar per timme är. Amazon har också sagt att de ska lägga kraft på att politisk påverka för högre federal lägstalön. Initiativet har fått den socialistiske politikern Bernie Sanders, som annars varit kritisk mot de stora företagens låglönepolitik, att prisa Amazons ägare Jeff Bezos. ”Jag applåderar Jeff Bezos idag för att Amazon höjer minimilönen” säger Sanders.

Redan före detta beslut hade det dock rört på sig inom de stora detaljhandelsföretagen i USA. Wal-Mart höjde i februari lägstalönen till 11 dollar per timme, och Costco har haft 14 dollar per timme. Att Amazon som dominerar USAs e-handel nu lyfter till nya höjder kan leda till ytterligare höjningar från konkurrenterna Vad ligger då bakom allt detta? Varför börjar de stora och dominerande företagen höja lägstalönerna?

En förklaring kan ligga i den omfattande kritik som de låga lönerna fått. Lönerna har i många fall varit så låga att det varit omöjligt att försörja sig, vilket har skapat många arbetande fattiga. Arbetarnas inkomster har varit så låga att de tvingats söka stöd från USA ganska magra välfärdsprogram. I en tidigare studie om Wal-Mart, Hidden cost of Wal-Mart jobs, (dolda kostnaderna för Wal-Marts jobb(av låga löner) visades att USAs skattebetalare var tvungna att stå för sociala stöd till följd av företagets låglönepolitik. I ett svenskt perspektiv är det sällan som man gör denna koppling. Men i USA har det varit ett stående tema, och situationen för arbetande fattiga analyseras kontinuerligt.

Samtidigt får man inte tro att höjda lägstalöner enbart handlar om godhjärtad välvilja från de rika företagen. I grunden har USA ridit på effekterna av Obamas stora stimulanspaket 2009 – 2011 vilket skapade en väg ur finanskrisen som påverkat USAs ekonomi än idag. Arbetslösheten ligger nu ner mot 3,7 procent och det finns stor konkurrens om arbetskraft inom handeln. De stora detaljhandelsföretagen Amazon, Wal-Mart och Costco har alla signalerat problem med att rekrytera arbetskraft. Och de tvingas konkurrera om jobben med högre löner.

För en svensk facklig ekonom är det som upp-och-ner-vända-världen att läsa om den senaste utvecklingen i USA. I Sverige är fokus nästan alltid på att sänka de lägsta lönerna. Deras funktion att motverka fattigdom och extrema låglönesektorer lyfts sällan fram. Tvärtom vill svenska högerpolitiker inom alliansen och SD på politisk väg sänka de lägsta lönerna för vissa redan utsatta grupper. Inte bara skulle det vara ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten, det skulle också leda till ökad ojämlikhet och att många i Sverige skulle få svårt att försörja sig. Den svenska högern borde kanske också fundera lite över det som händer i USA.

Stefan Carlén

Allmän visstid – ett hinder snarare än språngbräda

En av Handels viktigaste frågor i riksdagsvalet den 9 september är att avskaffa allmän visstid i LAS. I flera rapporter från Handels framgår att missbruket av allmän visstid skapat stor otrygghet, försörjningsproblem och sjuklighet hos anställda i handeln, samt att hela arbetsplatser drabbats av försämrad psykosocial arbetsmiljö. Socialdemokraterna går till val på att avskaffa allmän visstid genom att kräva objektiva skäl och har stöd av vänstern. Dessvärre kommer inte det andra alternativet – de fyra allianspartierna (som ju införde denna anställningsform 2007) och SD – att göra något åt detta om de vinner valet. Tvärtom vill de försvaga anställningstryggheten än mer.

Vad kan motivera någon att ha kvar en sådan otrygg anställningsform kan man undra? Ett argument som används frekvent från Svenskt Näringsliv är att allmän visstid är en språngbräda in på arbetsmarknaden. Men hur sant är egentligen ett sådan påstående?

I en studie från Göteborgs Universitet visar resultatet tvärtom att anställningar med karaktären av allmän visstid (behovsanställningar andra lösare former) inte är någon saliggörande språngbräda till fasta jobb. Av de som hade någon form av tidsbegränsad anställning hade endast 38 procent fått ett fast jobb efter 2 år. Men studien visade också att avgörande var själva formen av tidsbegränsad anställning. De som hade störst chans att få ett fast jobb var de som hade provanställning eller vikariat – dvs mer trygga och sakligt motiverade tidsbegränsade anställningar. För de som hade någon form av allmän visstidskaraktär var chansen att få ett fast jobb betydligt lägre.

Ändå framhärdar Svenskt Näringsliv i att allmän visstid är själva vägen in på arbetsmarknaden. Men hela argumentationen om allmän visstid som en språngbräda är egentligen konstig. Det ligger i sakens natur att många nya anställningar i dagsläget är i allmän visstid eftersom denna otrygga anställningsform de facto finns. Men företag anställer för att de har behov av det. Om allmän visstid avskaffades så skulle lika många bli anställda, men med bättre villkor. Dessa skulle i sin tur kunna gå vidare till en starkare etablering på arbetsmarknaden utan att ha drabbats av den otrygghet som allmän visstid innebär. Uppenbarligen har ju detta fungerat långt innan allmän visstid infördes 2007. Ibland kan man faktiskt tro att arbetsgivarnas organisationer glömt det.

Nej de som vill ha kvar allmän visstid har inte bara svaga argument. De är också helt i otakt med tiden. Den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD – vilken knappast kan sägas vara en dold vänsterorganisation – har varnat för att ett ökande antal osäkra anställningar leder till inlåsning i sämre arbeten, ökad ojämlikhet och i förlängningen till minskad tillväxt. I en omfattande studie pekar de också på att osäkra visstider allt för ofta inte fungerar som språngbrädor – utan som hinder för etablering och utveckling. De visar i likhet med studien från Göteborgs Universitet att de flesta som har tillfälliga anställningar är kvar i dessa tre år senare. OECD skriver ovanligt kraftfullt att anställningskontrakten även måste möta de anställdas intressen och inte ”får bli ett kastsystem med bra och dåliga jobb”.

I denna fråga är valet 2018 avgörande om vi ska bygga en mer trygg arbetsmarknad, något som i förlängningen visat sig vara bra för alla – individerna, arbetsplatserna, företagen och samhället. Alternativen är tydliga.

Stefan Carlén

PS: ”Följ Handels kampanj #hejdåvisstid på sociala medier.”