Hur blir det fler jobb om det blir lättare att säga upp folk?

I Coronakrisens spår har hundratusentals människor förlorat såväl jobb som arbetade timmar. Visstidsanställda har slutat få sms, deltidsanställda har fått minskad arbetstid, varsel om uppsägning har slagit rekord och korttidspermitteringarna är omfattande. Handeln är en drabbad bransch. Och några problem för företagen att säga upp personal är svåra att se. I ljuset av detta ter det sig som en ödets ironi att det i början av juni kommer en utredning med förslag om att göra det än lättare för företag att göra sig av med personal. Nu vet vi inte exakt vad utredningen kommer fram till innan den är publicerad. Men en del hade läckt ut och det är fråga om stora ingrepp i löntagarnas rättigheter och trygghet. Bland annat avskaffad rätt för fack att ogiltigförklara uppsägningar, och utökade avsteg från turordningen.

I SVT:s Agenda den 24/5 debatteras det som kommit fram av förslaget, mellan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och centerpartiets Anders W Jonsson. Från centerns sida argumenterar man att dessa förändringar av arbetsrätten ”behövs för att arbetslösa ska kunna få ett jobb” och att ”i kontakter med småföretag så säger man att detta är en av de viktigaste orsakerna till att man inte vågar anställa”. Den som ser debatten mot Jonas Sjöstedt får detta upprepat otaliga gånger. Som om det skulle bli mer sant ju mer det upprepas. Sjöstedt replikerar helt riktigt att ”det är ett fantasiargument att det skulle bli fler jobb för att det blir lättare att säga upp människor”. Men Anders W Jonsson upprepar ändå gång på gång att det är för att få ned arbetslösheten som det är viktigt att denna försämring av anställningsskyddet kommer snabbt på plats.

Något entydigt belägg i forskningen för att en sådan försämrad anställningstrygghet som föreslås skulle minska arbetslöshetsnivån finns inte. Snarare pekar en svensk studie på att de två undantagen som infördes 2001 för småföretag inte påverkade nyanställningar, uppsägningar och sysselsättning.

För det första är problemet det omvända. Det är alldeles för enkelt för arbetsgivare att anställa på otrygga visstidsanställningar. Och det stora problemet är att just dessa grupper idag saknar anställningstrygghet, inte att de har för mycket av den. Den som kan något om svensk arbetsmarknad vet att företag anställer de som de behöver. Om de kan anställa otryggt så gör de det, annars kommer de anställa på mer trygga villkor. För den visstidsanställda som helt plötsligt blivit av med sin försörjning är det ett hån att säga att företag inte vågar anställa för att de har svårt att bli av med dem.

För det andra är det inte heller svårt för företag som går sämre att kalla till en förhandling om arbetsbrist. Det måste dock ske under ordnade och rättssäkra förhållanden. De som är anställda måste få ha en facklig part som kan representera dem. Annars riskerar alltför många uppsägningar att ske på osakliga grunder och mot det som är svenska folkets uppfattning om rättssäkerhet. Detta vet alla som jobbar fackligt.

Nej, arbetslösheten har föga med arbetsgivares rätt till enkel uppsägning att göra. Arbetslöshet beror på att det inte finns tillräckligt med jobb, och/eller att arbetslösa saknar utbildning för de jobb som finns. Här finns inga andra genvägar än att satsa på en uthållig efterfrågestimulerande politik, och att rusta och stärka arbetskraften så att de kan ta de jobb som tillkommer.

När Anders W Jonsson säger att han lyssnat på företagen avslöjar han samtidigt att han inte lyssnat på löntagarna. Att företagen vill ha det än lättare att säga upp även de som har mer trygga jobb handlar egentligen bara om makt. De vill ha möjlighet att bli av med personer som de inte vill ha. Det kan vara de som visar civilkurage och vågar påtala fel i arbetsmiljön, eller de som kan ha slitit ut sig för att företagen ska gå med stora vinster. Om balansen på arbetsmarknaden förskjuts så mycket som förslagen säger kommer många mindre företag få närmast fri uppsägningsrätt. Att det skulle leda till rädsla och tysta arbetsplatser är något som alla som jobbar facklig också vet. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?

Stefan Carlén

Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

ob-tillägg – en självklar kompensation

Handelns ob-tillägg är åter under diskussion. Det är sedan länge väl känt att företagen i handeln är kritiska mot ob-tilläggen. Arbetsgivarna vill hitta modeller för att växla ob mot lön. Handels däremot vill se utökat ob på helgaftnar före kl 12, samt på tidiga morgnar. Men vad vet vi egentligen om ob-tilläggen? I förra veckan presenterade Handels en rapport om ob-tilläggen för att ge en rad fakta i frågan.

Ob-tillägg tillhör en familj av lönetillägg som är högst vanliga på arbetsmarknaden. Dessa tillägg syftar till att kompensera för sämre arbetsförhållanden. För sämre rumsliga förhållanden finns exempelvis frystillägg eller underjordstillägg. För sämre arbetstidsförhållanden finns kompensation såsom skift-tillägg, jour-tillägg och ob-tillägg.

Sämre arbetsförhållanden innebär stora påfrestningar. De som schemaläggs vid oregelbundna kvälls-, helg- och tidiga morgontider upplever en betydande belastning på såväl arbetslivet som privatlivet. Vårt samhälle är uppbyggt kring en normal arbetstid på kontorstid. Skolor, förskolor, fritids har öppettider som gör det svårare att få ihop familjeliv och arbetsliv om man delvis jobbar sena kvällar, helger eller tidiga morgnar. Oregelbundet arbete påverkar också sömn negativt och kan få negativa konsekvenser för hälsan. För dessa obekväma förhållanden är det självklart att de som jobbar ska ha extra ersättning.

Det är dock sällan som andra lönetillägg kritiseras. Skifttillägg har sällan varit utsatt för kritik, medan ob-tilläggen varit det. Varför det är så kan man diskutera. En misstanke finns att det kan ha med kön att göra. Skifttillägg är vanligare i manligt dominerade branscher, medan ob-tillägg är det i kvinnligt dominerade branscher.

I Handels rapport visas att en del påståenden om ob-tilläggen är myter. Det är inte så att unga och oorganiserade får ut mer ob än äldre och medlemmar i handels. Tvärtom. Äldre grupper får ut mer ob-ersättning i kronor än yngre, och medlemmar i Handels får ut mer än oorganiserade i alla åldersgrupper.

Vidare visas att ob-tilläggen har ett stort värde för löntagarna. Ob är en viktig del av inkomsten, särskilt för alla de som jobbar deltid, drygt 3.000 kronor i månaden i snitt.Ob utgör nästan 17 procent av den vanliga lönen. För att förstå det värdet kan man jämföra med semesterdagar. Ob-tilläggens värde motsvarar ytterligare 32 semesterdagar.

Men ob-tilläggen är inte något som vi kan ta för givet. De finns för att facket haft många medlemmar och därför kunnat ha styrka att förhandla fram dem. Häromdagen hörde vi dock arbetsgivarna säga till tidningen Handelsnytt att ob är högre än vad som behövs för att anställda ska jobba de obekväma tiderna. Det bästa sättet för de som jobbar i handeln att försvara och förbättra löner, tillägg och arbetsvillkor är att se till att det fler blir medlemmar. Då kan handelns anställda fortsatt ha styrka.

Stefan Carlén

Kraftig ökning av VD-lönerna i handeln

Det finns stora klyftor i samhället och handeln är inget undantag. I detaljhandelsavtalet för arbetare låg 2018 den genomsnittliga löneinkomsten inklusive ob-ersättning på 18 700 kr i månaden. En tredjedel hade löneinkomster under fattigdomsgränsen. Kombinationen av låga löner och korta deltider medför att många detaljhandelsanställda har svårt att försörja sig.

Mot bakgrund av detta är det alltid intressant att ta del av branschtidningen Markets granskningar av VD-lönerna i de största handelsbolagen. I genomsnitt hade VD-arna en årsinkomst på knappt 4,6 miljoner kr vilket motsvarar drygt 380 000 kr i månaden. Det innebär att en genomsnittlig VD tjänar tjugo gånger så mycket som en genomsnittlig detaljhandelsanställd.

Men det finns naturligtvis de som tjänar över genomsnittet. ICAs VD Per Strömberg tjänade hela 17,3 miljoner 2018, drygt 1,4 miljoner i månaden, vilket är nästan 80 gånger mer än vanliga detaljhandelsanställda.

Löneökningarna 2018 för detaljhandelsanställda låg i genomsnitt på blygsamma 400 kr (för heltid) i månaden vilket motsvarar 1,6 procent. För VD-arna ökade årsinkomsten med 311 000 kr vilket motsvarar 26 000 kr i månaden och 7,2 procent i löneökning. Löneökningen i kronor blev således 65 gånger högre för en VD än för en vanlig detaljhandelsanställd. Och 7,2 procent är naturligtvis betydligt högre än det som brukar kallas ”märket” på svensk arbetsmarknad.

Men även här finns det VD-ar som ökat sina löner mer än genomsnittet. För att bara nämna några så ökade Johan Sjödin (Jysk) sin årsinkomst med 1,9 miljoner (80%), Björn Lindblad (Mio) med 1,6 miljoner (42%), Thomas Evertsson (Willys) med 1,2 miljoner (25%), Gustaf Öhrn (Åhlens) med 1 miljon (17%).

Lönerna för toppcheferna upplevs naturligtvis som fantasisummor för de som måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Det skapar inte endast ekonomiska klyftor utan medför också helt olika syn på verkligheten. I den anställdes verklighet får de höra krav på återhållsamma löner, sänkta lägstalöner, hyvling av arbetstider, slimmade organisationer och att marginalerna är tuffa. Men i toppchefernas värld finns uppenbarligen medel till höga löneökningar – så länge det går till dem själva.

Stefan Carlén

En timme mer är mycket värd

I FNs deklaration om mänskliga rättigheter i arbetslivet står det inskrivet om: ”rätten för var och en att kunna förtjäna sitt uppehälle”. Och ”rätten för var och en att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor”. Med gynnsamma arbetsvillkor ska särskilt beaktas frågan om ”skälig lön”. Det är egentligen inte mycket begärt. Det handlar om rätten att kunna känna trygghet i sin anställning och ha en lön som man kan försörja sig på. Det är en självklarhet för de flesta löntagare.

Men det finns branscher i Sverige där detta inte gäller för alla anställda. I en färsk rapport från Handels visas att detaljhandeln är en bransch där stora grupper av anställda har svårt att försörja sig. Det beror både på lönen och den arbetstid man har på sitt kontrakt. Om man räknar upp allas timlöner till heltid blev lönen 2018 i genomsnitt 24 800 kr. Men om man också tar hänsyn till att många arbetar deltid är den faktiska genomsnittslönen endast 16 900 kr. Det betyder att många har mycket låga löneinkomster. Även när man också räknar in ob-ersättningen så visar det sig att en tredjedel av alla har löneinkomster som efter skatt ligger under det som räknas som är fattigdomsgränsen (12 685 kr i disponibel inkomst).

Andelen som har heltid har minskat under lång tid och 2018 var det endast 33 procent som hade en heltidsanställning. Övriga hade deltider. För merparten av handelsanställda är därför just arbetstiden, de timmar man får på kontraktet, lika viktigt som själva löneökningen. Ja, faktiskt mer viktigt om vi ska se till vad man tjänar. Om vi tar ett exempel på en person som tjänar 150 kr i timmen (genomsnittslönen 2018) och jobbar 25 timmar i veckan så blir lönen för hela månaden 16 251 kr. En höjning av arbetstidsmåttet med en timme per vecka skulle öka löneinkomsten med 651 kr till 16 926 kr. Det är mer än vad avtalets löneökning var för en heltidsanställd 2018 vilket var 525 kr.

Handels medlemmar i butiker vill ha fler timmar på sitt kontrakt. En timme mer i veckan är naturligtvis inte tillräckligt, men exemplet illustrerar hur mycket värt en timme mer är för handelsanställda. Det handlar i grunden om en mänsklig rättighet – som FNs deklaration säger – rätten att kunna ha en skälig lön och att kunna förtjäna sitt uppehälle.

Stefan Carlén

Genomför LO:s förslag för ökad jämlikhet

Den ökande ojämlikheten i Sverige har drabbat stora grupper av anställda i handeln. Och det beror i huvudsak på politiska beslut som bland annat lett till mer otrygga jobb, sämre a-kassa och utsortering från sjukförsäkringen. I den stora jämlikhetsutredningen som LO lanserade i förra veckan finns en gedigen genomgång av vad som hänt, och vad som ligger bakom detta. Och det är allvarligt. Växande klyftor får omfattande konsekvenser för hela samhället och för individers framtida livschanser. En fråga som utredningen lyfter är den mer ojämlika utvecklingen av arbetsvillkor på arbetsmarknaden genom att allt fler fått otrygga jobb, och saknar möjlighet till inkomsttrygghet från a-kassan. Detta är ett stort problem för många som arbetar inom handeln.

Drivande bakom denna utveckling är den höga arbetslösheten kombinerat med försämringar i arbetsrätten med allt större möjlighet för företag att anställa otryggt. Bakom såväl arbetslösheten som försämringar i anställningstryggheten ligger politiska beslut. En del av misstag, en del fullt medvetna. Införandet av allmän visstid 2007 där företag fick rätt att utan skäl anställa på viss tid på få timmar var ett sådant beslut. Försämringarna i a-kassan samma år, höjningen av avgifter och försvårandet att kvalificera sig, gjorde att över en halv miljon fick lämna a-kassan. Båda infördes som en del i en nyliberal ideologi som gick ut på att försvaga facket och stärka företagens maktpositioner. Vilket resulterade i än mer ojämlikhet.

Även den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varnar i sin senaste rapport för en utveckling mot allt fler osäkra anställningar. För många är de fällor som låser fast stora grupper i fattigdom, med stora problem att ta sig vidare i livet. Och ja – även OECD pekar på att det är politiska beslut som behövs för att ändra på situationen.

Fackföreningsrörelsen har trots allt varit en motkraft. När det gäller löneskillnader har dessa hållits tillbaka genom att facken varit starka och kunnat hålla emot. Idag är allt fler ekonomer överens om att hög facklig organisationsgrad och facklig styrka är viktiga för att motverka ojämlikhet i löner, vilket Anton Strömbäck tidigare skrivit om på denna blogg.

Regeringens samarbetspartier på den borgerliga kanten säger sig vara bekymrade över ojämlikheten. Men de verkar inte vilja ge några konkreta utjämnande förslag. Det som ofta hörs är att de vill lösa ojämlikheten genom att sänka lönerna för de som har det sämst ställt, och sänka skatterna för de som har det bäst ställt. Hur detta skulle kunna leda till minskade klyftor är dock en gåta. De säger att det skulle leda till fler jobb. Men förutom att detta inte kan bevisas, så har en sådan politik hittills inte lett till någon ökad jämlikhet. Om nya jobb tillkommer i låglönesektorer har det snarare lett till än mer ojämlikhet.

Det enda som skulle kunna bita på ojämlikheten är en helt ny politik. Denna finns nu utförligt presenterad i LO:s jämlikhetsutredning i 115 punkter. Genomför dem, och vi kommer få ett mer rättvist och sammanhållet samhälle.

Stefan Carlén

Handels medlemmar kan sitt kollektivavtal

Nästa vecka inleds avtalskonferenser i Handels. Förtroendevalda samlas i hela landet för att diskutera den kommande avtalsrörelsen och vilka förändringar man vill se. I Sverige är frågor om löner och arbetsvillkor en demokratisk process, vilket kanske inte uppmärksammas så ofta. Förhandlingsdelegationer har valts i demokratisk ordning, och alla medlemmar kan föra fram kritik och önskemål kring avtalen.

Men hur pass insatta är medlemmar i det egna kollektivavtalet, som reglerar löner, arbetsvillkor och inflytandefrågor? För att få en uppfattning om detta har Novus opinion ställt frågor till Handels medlemmar om vilken kännedom de har om sitt kollektivavtal. Det visade sig att bland alla medlemmar ansåg 52 procent att de kände till innehållet i kollektivavtalet mycket väl eller ganska väl, 39 procent kände till vissa delar i det medan endast 8 procent svarade att de inte kände till något alls eller vet ej. Skillnaderna mellan olika avtalsområden var ganska små.

En annan fråga som ställdes var hur pass nöjda de var med sitt kollektivavtal. Här svarade 59 procent att de var nöjda/mycket nöjda med avtalet, medan 13 procent var missnöjda. Resten visste inte eller ansåg att de varken var nöjda eller missnöjda.

Genom att kombinera svaren från dessa båda frågor kan vi få en uppfattning om huruvida kunskap om kollektivavtalet gjorde Handels medlemmar mer eller mindre nöjda med det.

Det visade sig att ju mer kunskap man hade om avtalet, desto mer nöjd var man. Bland de som kände till innehållet mycket väl var 77 procent nöjda, till skillnad från de som inte kände till innehållet alls där endast 21 procent var nöjda.

Under de kommande veckorna kommer den grupp av medlemmar som är mest insatta i sina kollektivavtal att diskutera dem. Även om de generellt verkar nöjda med innehållet så vet vi av erfarenhet att det kommer många goda förslag till förbättrade löner och arbetsvillkor. Vilka dessa är och hur de kommer att konkretiseras i form av avtalsförbättringsförslag, det får vi återkomma till när den demokratiska processen sagt sitt.

Stefan Carlén