USAs detaljhandelsjättar höjer lägstalönerna

Den 1 november höjer detaljhandelsjätten Amazon lägstalönen i USA för sina anställda till 15 dollar per timme. Det är mer än dubbelt så mycket än den lagstiftade federala lägstalönen på 7,25 dollar per timme är. Amazon har också sagt att de ska lägga kraft på att politisk påverka för högre federal lägstalön. Initiativet har fått den socialistiske politikern Bernie Sanders, som annars varit kritisk mot de stora företagens låglönepolitik, att prisa Amazons ägare Jeff Bezos. ”Jag applåderar Jeff Bezos idag för att Amazon höjer minimilönen” säger Sanders.

Redan före detta beslut hade det dock rört på sig inom de stora detaljhandelsföretagen i USA. Wal-Mart höjde i februari lägstalönen till 11 dollar per timme, och Costco har haft 14 dollar per timme. Att Amazon som dominerar USAs e-handel nu lyfter till nya höjder kan leda till ytterligare höjningar från konkurrenterna Vad ligger då bakom allt detta? Varför börjar de stora och dominerande företagen höja lägstalönerna?

En förklaring kan ligga i den omfattande kritik som de låga lönerna fått. Lönerna har i många fall varit så låga att det varit omöjligt att försörja sig, vilket har skapat många arbetande fattiga. Arbetarnas inkomster har varit så låga att de tvingats söka stöd från USA ganska magra välfärdsprogram. I en tidigare studie om Wal-Mart, Hidden cost of Wal-Mart jobs, (dolda kostnaderna för Wal-Marts jobb(av låga löner) visades att USAs skattebetalare var tvungna att stå för sociala stöd till följd av företagets låglönepolitik. I ett svenskt perspektiv är det sällan som man gör denna koppling. Men i USA har det varit ett stående tema, och situationen för arbetande fattiga analyseras kontinuerligt.

Samtidigt får man inte tro att höjda lägstalöner enbart handlar om godhjärtad välvilja från de rika företagen. I grunden har USA ridit på effekterna av Obamas stora stimulanspaket 2009 – 2011 vilket skapade en väg ur finanskrisen som påverkat USAs ekonomi än idag. Arbetslösheten ligger nu ner mot 3,7 procent och det finns stor konkurrens om arbetskraft inom handeln. De stora detaljhandelsföretagen Amazon, Wal-Mart och Costco har alla signalerat problem med att rekrytera arbetskraft. Och de tvingas konkurrera om jobben med högre löner.

För en svensk facklig ekonom är det som upp-och-ner-vända-världen att läsa om den senaste utvecklingen i USA. I Sverige är fokus nästan alltid på att sänka de lägsta lönerna. Deras funktion att motverka fattigdom och extrema låglönesektorer lyfts sällan fram. Tvärtom vill svenska högerpolitiker inom alliansen och SD på politisk väg sänka de lägsta lönerna för vissa redan utsatta grupper. Inte bara skulle det vara ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten, det skulle också leda till ökad ojämlikhet och att många i Sverige skulle få svårt att försörja sig. Den svenska högern borde kanske också fundera lite över det som händer i USA.

Stefan Carlén

Allmän visstid – ett hinder snarare än språngbräda

En av Handels viktigaste frågor i riksdagsvalet den 9 september är att avskaffa allmän visstid i LAS. I flera rapporter från Handels framgår att missbruket av allmän visstid skapat stor otrygghet, försörjningsproblem och sjuklighet hos anställda i handeln, samt att hela arbetsplatser drabbats av försämrad psykosocial arbetsmiljö. Socialdemokraterna går till val på att avskaffa allmän visstid genom att kräva objektiva skäl och har stöd av vänstern. Dessvärre kommer inte det andra alternativet – de fyra allianspartierna (som ju införde denna anställningsform 2007) och SD – att göra något åt detta om de vinner valet. Tvärtom vill de försvaga anställningstryggheten än mer.

Vad kan motivera någon att ha kvar en sådan otrygg anställningsform kan man undra? Ett argument som används frekvent från Svenskt Näringsliv är att allmän visstid är en språngbräda in på arbetsmarknaden. Men hur sant är egentligen ett sådan påstående?

I en studie från Göteborgs Universitet visar resultatet tvärtom att anställningar med karaktären av allmän visstid (behovsanställningar andra lösare former) inte är någon saliggörande språngbräda till fasta jobb. Av de som hade någon form av tidsbegränsad anställning hade endast 38 procent fått ett fast jobb efter 2 år. Men studien visade också att avgörande var själva formen av tidsbegränsad anställning. De som hade störst chans att få ett fast jobb var de som hade provanställning eller vikariat – dvs mer trygga och sakligt motiverade tidsbegränsade anställningar. För de som hade någon form av allmän visstidskaraktär var chansen att få ett fast jobb betydligt lägre.

Ändå framhärdar Svenskt Näringsliv i att allmän visstid är själva vägen in på arbetsmarknaden. Men hela argumentationen om allmän visstid som en språngbräda är egentligen konstig. Det ligger i sakens natur att många nya anställningar i dagsläget är i allmän visstid eftersom denna otrygga anställningsform de facto finns. Men företag anställer för att de har behov av det. Om allmän visstid avskaffades så skulle lika många bli anställda, men med bättre villkor. Dessa skulle i sin tur kunna gå vidare till en starkare etablering på arbetsmarknaden utan att ha drabbats av den otrygghet som allmän visstid innebär. Uppenbarligen har ju detta fungerat långt innan allmän visstid infördes 2007. Ibland kan man faktiskt tro att arbetsgivarnas organisationer glömt det.

Nej de som vill ha kvar allmän visstid har inte bara svaga argument. De är också helt i otakt med tiden. Den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD – vilken knappast kan sägas vara en dold vänsterorganisation – har varnat för att ett ökande antal osäkra anställningar leder till inlåsning i sämre arbeten, ökad ojämlikhet och i förlängningen till minskad tillväxt. I en omfattande studie pekar de också på att osäkra visstider allt för ofta inte fungerar som språngbrädor – utan som hinder för etablering och utveckling. De visar i likhet med studien från Göteborgs Universitet att de flesta som har tillfälliga anställningar är kvar i dessa tre år senare. OECD skriver ovanligt kraftfullt att anställningskontrakten även måste möta de anställdas intressen och inte ”får bli ett kastsystem med bra och dåliga jobb”.

I denna fråga är valet 2018 avgörande om vi ska bygga en mer trygg arbetsmarknad, något som i förlängningen visat sig vara bra för alla – individerna, arbetsplatserna, företagen och samhället. Alternativen är tydliga.

Stefan Carlén

PS: ”Följ Handels kampanj #hejdåvisstid på sociala medier.”

Trygga jobb ger lyckad digitalisering

Vilken inverkan har digitaliseringen på framtidens jobb och sysselsättning i handeln? Det är en fråga som kan få olika svar beroende vem man frågar. I en studie från 2014 varnar Stefan Fölster för att 197 000 butiksäljarjobb – det största yrket – kan försvinna inom 20 år. Beräkningarna bygger på data från en känd studie av de två amerikanska ekonomerna Carl Benedict Frey och Michael Osborne där risken för automatisering i olika yrken uppskattas. För Handels skulle en sådan utveckling innebära att majoriteten av förbundets medlemmar skulle försvinna. Kan det verkligen stämma?

Nej, andra forskare tonar bestämt ned dessa alarmistiska tongångar. I en studie av ekonomer knutna till OECD kritiseras Frey och Osborne för att de inte skiljer mellan att vissa arbetsmoment inom jobb förändras och att hela yrket riskerar att försvinna. Dessutom menar de att just butiksäljarjobben inte alls har de karaktärsdrag som skulle göra dem utsatta för datorisering.

I Handels nya rapport om digitaliseringens inverkan får denna mer nedtonade bild av framtiden stöd. I rapporten tillfrågas de anställda om hur de upplevt digitaliseringen de senaste fem åren. Över hälften hävdar att det inte påverkat deras jobb över huvud taget. Av de som säger att det påverkats har hela 80 procent påtalat att det ändrat hur arbetsuppgifter utförs men inte att arbetsuppgiften i sig försvunnit. De som påtalar att automatiseringen lett till att jobb försvunnit är få och pekar på självskanning och automatisering på lagersidan. Och det finns också de som hävdar att digitaliseringen har lett till fler jobb inom exempelvis IT, leveranser, underhåll mm.

Att jobb försvinner när teknik utvecklas är inget nytt. I Handels rapport nämns hela yrken, som isarbetarna som försvann när kyldiskarna kom. Men också arbetsuppgifter som prismärkning som försvann när EAN-koden kom, eller kassaarbete som minskade när självskanning kom. Men det tillkommer också nya jobb. Mellan 2008 och 2016 – en tid med snabb digitalisering och kraftigt ökad e-handel – ökade antalet jobb i handeln med nästan 40 000 anställda.

Men kommer inte den internationella e-handeln att slå ut jobb i bred grad? Nej, inte enligt Handels rapport. Visserligen kommer internationaliseringen att öka men andelen gränsöverskridande e-handel som andel av total e-handel har bromsat in. Förvisso kommer den gränsöverskridande handeln att öka. Men här finns också en stor utmaning i att svenska e-handelsföretag ska kunna sälja utomlands.

I en rapport från Handelns ekonomiska råd – tre ekonomer som självständigt gör rapporter om handeln – påtalas att det också finns en del naturliga och rationellt ekonomiska skäl till att lagret behöver ligga närmare kunden, att många e-handlare behöver etablera fysiska butiker och kunderna i många fall vill se varor.

I Handels rapport görs en framtidsbedömning baserad på historiska data och framtida befolkningsutveckling. Mellan 2015 och 2030 beräknas handeln växa med hela 81 000 jobb. En viktig motor bakom detta är befolkningen som under perioden beräknas öka med 1,5 miljon individer.

Istället för att ha allt för mycket fokus på dystra men högst tveksamma framtidsscenarier är det bättre att fokusera på jobbens kvalitet. För att kunna få till stånd en lyckad utveckling behöver handelsbranschen satsa på kompetensutveckling så att de anställda kan anpassa sig till de nya digitala hjälpmedel som kommer. Inte minst måste man för att kunna konkurrera om personal satsa på bättre löner, arbetstider och arbetsvillkor för de anställda. Långsiktigt måste vi också ha ett trygghetssystem som gör att de anställda känner trygghet i omställningen. Här är valet i september avgörande för hur a-kassa, anställningstrygghet och hur välfärdstjänsterna utvecklas. Trygga jobb och tryggad tillgång till välfärd är nyckeln till en lyckad digitalisering.

Stefan Carlén

Handels medlemmar vill sätta stopp för vinster i välfärden

När man frågar Handels medlemmar om deras uppfattning om vinster i välfärden är svaret tydligt. En mycket stor majoritet (92 %) instämmer i att skattepengar avsedda för välfärd inte ska kunna gå till vinster för privata bolag. Oavsett vilket politiskt parti som medlemmarna sympatiserar med så är motståndet mycket stort. Det visar Handels rapport om frågan.

Motståndet är starkt oavsett vilket parti Handels medlemmar säger sig sympatisera med. Bland rödgröna sympatisörer (s, v, mp) instämmer hela 99 procent. Och av de som sympatiserar med högerpartier (M, C, Kd, L och Sd) så instämmer 85 procent.

Handels medlemmars motstånd är rationellt. De som arbetar i handeln är beroende av välfärden för att kunna få ihop arbetsliv och familjeliv. När offentliga skolor och omsorgsverksamhet tvingas spara så är det för många en gåta att privata företag samtidigt kan göra mångmiljardvinster på våra skattepengar. Ett exempel är vårdföretaget Attendo som 2016 dubblade sin vinst till 649 miljoner, främst av skattepengar avsedda för välfärd. Ett annat exempel är skolkoncernen Academedia som gjorde ett resultat efter avskrivningar på 540 miljoner. En orsak till vinsten är betydligt färre lärare per elev än i offentliga skolor. Skulle Academedia haft samma lärartäthet som kommunala skolor hade det enligt Kent Werne, som studerat frågan, inneburit 900 fler lärare. Handels medlemmar förstår att dessa övervinster dränerar den välfärd man är beroende av.

Men Handels medlemmar lever också i ett samhälle och kan se de negativa effekterna av marknadsstyrning och etablering av vinstdrivande företag. Många av medlemmarna har barn och vet om det dilemma som förekomsten av privat ägda friskolor innebär. I en ny studie visade nationalekonomen Jonas Vlachos på den stora betygsinflationen hos privata skolföretag. För vinstdrivande företag på en marknad så är det logiskt att företagen vill locka till sig elever för att öka sina vinster. Detta vet alla som har barn i skolåldern men det är utmärkt att det också visats vetenskapligt. Marknadsstyrning och vinstdrift leder förutom till betygsinflation även till att kvaliteten försämras. Det sker genom att viktiga kvalitetsfaktorer som personaltäthet, utbildningsnivå och anställningsvillkor försämras för att generera vinster. Men det skapar också ett mer segregerat samhälle.

Motståndet är inte unikt för Handels medlemmar utan gäller även svenska folket i allmänhet. Så har det varit sedan Sverige kom att bli en experimentverkstad för privata intressen inom välfärden sedan 1990-talet. Trots detta motstånd är det först i juni 2018 som ett konkret förslag från en regering om att begränsa vinsterna lagts till riksdagen. Detta röstades ner av samtliga högerpartier – trots att deras egna väljare är för vinstbegränsning. Detta demokratiska underskott är ett resultat av en lyckosam vinstlobby som betalats för att säkerställa att privata företag fortsatt ska kunna göra stora vinster på skattepengar.

Men bara för att det idag inte finns majoritet i riksdagen innebär inte att det måste vara så för alltid. Redan i riksdagsvalet den 9 september kan man ändra på detta.

Stefan Carlén

 

Rätt riktning och mer utrymme finns

Handels medlemmar vill ha ökad trygghet på arbetsmarknaden och satsningar på välfärden. Hur stämmer det med den vårbudget som regeringen med stöd av vänsterpartiet lade fram för några dagar sedan? Nu ska man först konstatera att en vårbudget mer handlar om riktlinjer för de kommande åren än några större extra insatser. De brukar istället komma i höstbudgeten. Men det kan ända vara av intresse att se inriktningen på de satsningar som man gör.

De extra medel som satsas på arbetsmiljö och skyddsombuden innebär naturligtvis möjligheter för att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Handels utredare har i flera rapporter pekat på en allt mer ansträngd arbetsmiljö och ökade sjukskrivningar. Signalerna att man vill satsa på förbättrade villkor och att skyddsombudsverksamheten står i centrum är välkommet. Likaså är de extra miljoner som läggs för att motverka sexuella trakasserier. För just tidsbegränsat anställda i handeln är beroendeställningen något som vi vet lett till ökad utsatthet.

I vårbudgeten finns en annan välkommen satsning på tryggheten. Det är de extra medel som avsätts för att bekämpa ekonomisk brottslighet och oseriösa företag. För handeln som bransch är det viktigt då många seriösa företag annars riskerar att konkurreras ut. Och för de anställda är det naturligtvis mer tryggt att arbeta under ordnade förhållanden och med kollektivavtal. Även detta har Handels utredare skrivit om tidigare och att problemet med svarta löner är stort inom handelsbranschen.

För välfärden är de extra satsningar på skolan och vården något som gynnar alla. Nej, det går inte att klaga på riktningen i vårbudgeten. Den kritik man skulle kunna ha är snarare storleken på satsningarna, och att en stor och viktig välfärdsreform som exempelvis fri tandvård saknas på agendan. Dessutom sjunker arbetslösheten, trots högkonjunktur, inte ned under sex procent. Det är oroväckande. De växande klyftorna sedan lång tid tillbaka har också bidragit till att samhället dragits isär. Här finns stora behov vilket också regeringen pekar på.

För en facklig ekonom är det då svårt att förstå varför inte mer budgetresurser satsas på investeringar och välfärd givet att det finns så stora behov. I vårbudgeten framstår statsfinanserna som urstarka. Sverige har kraftiga överskott och ingen nettoskuld då de finansiella tillgångarna vida överstiger skulderna. Fram till 2021 beräknas också skuldkvoten (bruttoskuldens andel av BNP) att minska drastiskt – från 40 procent 2017 till 29 procent 2021. Det betyder i praktiken att pengar läggs på hög i stället för att användas. Och för att citera Francis Bacon ”Pengar är som gödsel. De gör ingen nytta förrän de sprids”.

Trots detta är kommentarerna från de borgerliga oppositionspartierna att än mer pengar borde läggas på hög och att regeringen inte sparar tillräckligt. Man undrar om de verkligen läst budgeten? Samtidigt vill de att skatterna ska sänkas. Förutom att det är en ekvation som inte går ihop pekar de samlade signalerna från borgerligheten och SD på att valet i september kommer att stå mellan två klassiska vägval. De borgerliga och SD har signalerat ökad otrygghet på arbetsmarknaden, skattesänkningar för välbeställda och fortsatta privatiseringar. Regeringen har med sin vårbudget signalerat satsningar på ökad trygghet, ökad välfärd och att motverka privatiseringar. Det senare låter mer lockande, särskilt om det i valmanifestet kan kryddas med ytterligare reformer. Utrymme finns.

Stefan Carlén

Majoritet av svenska folket vill stärka LAS

Tänk dig att du blir uppkallad till chefen och får ett ultimatum. Antingen går du med på att din arbetstid och inkomst hyvlas från 100 procent till 65 procent. Eller så får du sluta. Få människor kan förlika sig med detta förfarande. Och många tror att lagen om anställningsskydd LAS förhindrar det. Men så är det inte.

I Handels rapport om hyvling visas hur denna lucka i LAS används av arbetsgivare inom handeln. Människor som arbetat i 20 – 30 år får plötsligt besked om hyvling och får svårt att försörja sig. Men rapporten visar också att stödet för att stärka LAS och ta bort denna lucka är starkt. Att stödet var starkt bland Handels medlemmar var förväntat. Men att också en stor majoritet av svenska folket vill stärka LAS – även de med borgerliga sympatier – bör mana till eftertanke.

Syftet med LAS var att det skulle finnas en ordning vid uppsägningar som skyddade anställda från att bli utsatta för godtycke. När lagen infördes 1974 utgick den från fast anställning på heltid. Det fanns sannolikt ingen som föreställde sig en situation där lagen endast skyddade anställningen i sig, men inte antalet timmar och dess inkomst. Då skulle ju arbetsgivaren bara kunna minska antalet timmar ner till en nivå som gör det omöjligt att försörja sig. Det är därför svårt att se att ”hyvling” skulle ha kunnat vara i enlighet med lagens syfte.

Svenska folkets uppfattning visar att hyvlingen rör vid våra grundläggande värderingar
om vad som är rätt och fel. Att kunna känna trygghet är ett fundamentalt mänskligt behov. Oavsett om man riskerar att drabbas av den eller inte så strider agerandet mot en allmän rättsuppfattning. Var och en kan själv sätta sig in i andra människors utsatthet att drabbas av problem att klara av sin försörjning. Det vill en majoritet av såväl Handels medlemmar som svenska folket reglera. Det politiska kravet att stärka LAS och även låta anställningsskyddet omfatta timmarna på kontraktet har ett starkt stöd.

Argumenten emot är få och har oftast gått ut på att bagatellisera problemet, att facket ropar på vargen som inte kommer. Nu kan man ha olika uppfattningar om det. Tidningen Handelsnytt kartlade 92 förhandlingsfall av hyvling under ett år. Och 12 procent av skyddsombuden i Handels uppger att man hyvlat på deras arbetsplats under senaste tre åren. Det visar att det inte är ett marginellt problem. Men argumentet om att det är ett litet problem är inte heller något som skulle tala emot en ändring i LAS – ens om det var sant. För om det är ett litet problem så skulle det ju inte innebära några större problem för arbetsgivarna om LAS skärptes.

Sen finns det ju bra och dåliga argument. I en ledare i ICA-nyheter kritiseras Handels rapport mer av kosmetiska skäl, och att den har svårt att få gehör. Ledaren anser nämligen att ”frågan är sliten och budskapet gammal skåpmat – långt ifrån det nya och fräscha som krävs för att få gehör under ett valår”. Är frågor om hårdare tag, skattesänkningar och privatiseringar så särdeles nya och fräscha kan man fråga sig? Och borde inte valet handla om vilket samhälle vi vill ha.

Vill vi ha ett samhälle där otryggheten att plötsligt kunna förlora sin försörjning hänger över oss? Eller vill vi ha ett samhälle där anställningsskyddet fungerar som det var tänkt? För Handels och en stor majoritet av svenska folket är detta ett enkelt val. Vi behöver stärka LAS. Trygghet på arbetsmarknaden kanske inte är särskilt nytt. Men ganska ”fräscht” tycker de flesta!

Stefan Carlén

Stärk anställningstryggheten, avskaffa allmän visstid

Att visstidsanställda är i en utsatt position är väl känt. Förutom svårigheter att få lån, kunna skaffa egen bostad eller att planera sin tillvaro så finns en särskild utsatthet på arbetsplatsen. Exempelvis finns ett tryck på att alltid vara tillgänglig och att kunna ställa upp med kort varsel. Risken finns annars att man inte blir tillfrågad om extra timmar. Beroendeställningen till arbetsgivaren medför också att det kan vara svårt att säga ifrån vid till exempel sexuella trakasserier. Det har inte minst visats av handelsanställda i meeto-rörelsens spår.

Vad som är mindre känt är att själva valet av en arbetsorganisation med många visstidsanställningar påverkar hela arbetsplatsen negativt. Finns många otryggt anställda på en arbetsplats skapas ett klimat av otrygghet även för dem som har fasta anställningar. Hela arbetsmiljön blir lidande.

För att ge mer kunskap om hur visstidsanställningar utvecklats, samt vilka konsekvenser det får för arbetsplatser har Handels tagit fram Fakta om visstidsanställningar. Syftet är att visa på den stora förändring som skett på arbetsmarknaden sedan 1990-talet och vilken negativ betydelse det haft för tryggheten och arbetssituationen.

Ser vi till hela arbetsmarknaden så har tidsbegränsade anställningar ökat kraftigt med 70 procent sedan 1990. Däremot är antalet fasta anställningar kvar på samma nivå som 1990 – trots en stark befolkningsökning och fler individer i sysselsättning. För vissa yrken och branscher som exempelvis detaljhandeln har utvecklingen varit ännu starkare. Sedan 1990 har antalet visstidsanställningar ökat med hela 160 procent, medan antalet fasta anställningar blivit färre. En närmare granskning av visstidsanställningarna visar också att det är de mest otrygga formerna som tagit över. Det är anställningar som i statistiken heter ”kallas vid behov” eller timanställningar som ökat mest, medan vikariat och provanställning minskat.

Att denna extrema utveckling påverkar arbetsvillkoren för hela arbetsplatsen är inte förvånande. I Fakta om visstider sammanställs också resultatet av två enkätundersökningar. Båda ger tydliga utslag. Arbetsplatser med hög grad av visstidsanställningar har betydligt sämre psykosocial arbetsmiljö än arbetsplatser som har låg grad av visstidsanställningar.

I den första undersökningen visas att fast anställda, som arbetar där det finns en arbetsorganisation med många visstidsanställda, upplever stora arbetsmiljöproblem. De upplever nästan dubbelt så stora problem med stress baserad på dålig arbetsledning och brist på planering. Vidare upplever de högre brist på personal, större konkurrens om timmar och större ansvar för att lära upp ny och tillfällig personal. Föga förvånade upplever de i större utsträckning att de är utmattade efter jobbet.

I den andra undersökningen tillfrågas skyddsombud. Svaren visar på samma mönster som i den första undersökningen. Skyddsombud på arbetsplatser med många visstidsanställningar säger att sjukskrivning till följd av stressrelaterad ohälsa är tre gånger så vanligt som på arbetsplatser med få visstidsanställda.

Det finns få politiska åtgärder som skulle öka tryggheten i anställningen lika mycket som att avskaffa allmän visstid i LAS. I längden skulle individer, samhälle och företag tjäna på det. För det är ohållbart att ha en lagstiftning som skapar sådan otrygghet för såväl visstidsanställda som fast anställda, och så markant ökar ohälsan på arbetsplatserna.

Stefan Carlén