Höga vinster på personalens och välfärdens bekostnad

”Miljonregn över Ica-handlarna”, rapporterade DN i förra veckan. Artiklar om Ica-handlarnas höga vinster och aktieutdelningar är vanligt återkommande i medierna vid denna tid på året. Det hänger samman med att boksluten blir tillgängliga. I DNs granskning visades att de undersökta Ica-butikerna gjort en vinst på 3,4 miljarder kr, och delat ut 2,2 miljarder till ägarna. Mest uppmärksammad denna gång blev Ica i Ängelholm som till sin ägare delade ut 55 miljoner.

För Handels är detta inga nyheter. Och det gäller inte bara Ica. Vi har i flera rapporter visat att branschen som helhet har en god lönsamhet, och att vinsterna varit rekordhöga de senaste åren.

En källa till branschens höga vinster är handelsanställdas slit och pressade arbetsvillkor. I många fall kan det handla om att pressa villkoren för att maximera vinster. Ett exempel: För en tid sedan berättade en klubbordförande på en Ica-butik att ägaren velat skära i timmar och personalkostnader. Argumenten som anfördes var att lönsamheten var pressad, att kostnader och löner steg och att det var svårt att kompensera sig prismässigt. Med dessa skäl kan man anföra behov att ytterligare slimma bemanning. En närmare granskning av denna butiks senaste bokslut visade dock att försäljningen hade ökat stadigt de senaste åren, och att vinsten låg på 7 miljoner kr. Någon pressad situation var det inte utan endast ett försök att än mer öka sin vinst på de anställdas bekostnad.

En annan källa till höga vinster kan ligga i politiska beslut av alliansregeringen 2006 – 2014 som tydligt gynnade ökade vinster. Det är inte ovanligt att vinster ligger kvar i bolagen några år och sedan delas ut. Så var exempelvis fallet med Ica-handlaren i Ängelholm som hade delat ut 55 miljoner i flera års ansamlade vinster. Genom sänkt bolagsskatt, lönesubventioner för unga, och generellt sänkta arbetsgivaravgifter har vinsterna kunnat öka. Genom införande av allmän visstid, sänkt a-kassa och sjukförsäkring har löntagarnas positioner försvagats. Skattesänkningar och förstärkta företagarpositioner har gett högre vinster. Men priset har varit försämrad välfärd för såväl anställda som alla medborgare i Sverige.

Om vinster skulle omvandlas till investeringar och förbättrade villkor för de anställda så är de i sig inga problem. Men en stor del av vinsterna används till förmögenhetsuppbyggnad hos de redan välbeställda. Det leder inte endast till ökad ojämlikhet utan också till en försämrad ekonomisk utveckling för hela samhället genom minskade investeringar. Den kvartalskapitalistiska jakten för att tillgodose kortsiktiga ägarintressen är ett fenomen som också spridit sig till handelsföretagen. Det är synd eftersom företag som investerar i sin personal och erbjuder bättre arbetsvillkor på lång sikt kan vara mer hållbart lönsamma. Kortsiktigt vinsttänkande är dock ett problem då de sker på bekostnad av pressade arbetsvillkor och försämrad välfärd.

Stefan Carlén

Förminska inte deltidsproblemet

I de flesta branscher i Sverige är tillsvidareanställning på heltid en norm för själva anställningen. Det gäller manligt dominerade områden, och de flesta tjänstemannayrken. Men för detaljhandeln och andra stora kvinnodominerade områden inom LO-kollektivet är läget ett helt annat. Förekomsten av deltider och otrygga visstidsanställningar är så pass omfattande att de skapar stora problem för de anställda. Deltidsnormen skapar låga och osäkra månadsinkomster. Många anställda tvingas jaga timmar och vara tillgängliga ständigt. Heltidsanställda känner ökad osäkerhet för att få sina arbetstider och inkomster hyvlade. Och på arbetsplatserna finns konkurrens om de extra timmar man kan få, vilket skapar en sämre arbetsmiljö med stress och hög belastning. Detta har Handels tidigare skildrat i flera rapporter.

I förra veckan släppte Svensk Näringsliv rapporten ”Allt fler jobbar heltid.” Syftet med rapporten är helt klart att förminska och bagatellisera deltidsarbetets problem. I rapporten används statistik över hela arbetsmarknaden för att visa att andelen heltider (här räknat som 35 tim/vecka) har ökat sedan åren 2008/2009 – från 80 till 84 procent. För den som inte känner igen siffrorna beror det på att den statistik som används är ovanlig och utesluter en stor grupp deltidsarbetande i åldern 16-24 år. Dessutom används krisåren 2008/2009 som basår vilket också påverkar resultatet. I LOs rapport ”Anställningsformer och arbetstider” används den mer officiella deltidsstatistiken från AKU. Även där kan man se en minskning av deltiderna från toppen vid krisåren. Men mätt från en tidigare period finns ingen minskning.

Om vi ser till detaljhandeln så skulle vi där också fått en marginell minskning från krisåren 2008/2009. Men sett över tid så framstår slutsatsen att allt fler arbetar heltid som ett fullständigt missvisande budskap. Tvärtom ser vi att deltidsnormen ökat markant inom branschen.

Deltider i handeln

Deltidsarbetet har ökat från dryga 50 procent under 1990-talet till dryga 60 procent. För kvinnor har det ökat från höga nivåer med ca 5 procentenhet till 70 procent. För män har det ökat från låga nivåer på 20 procent till 45 procent.

I Svenskt Näringslivs rapport sägs bara att handeln är en bransch som till sin natur har många deltider. Men det finns inget naturligt i denna utveckling mot fler deltider. Inte heller i att helt bortse från könsaspekten i deltidsproblematiken och de sämre arbets- och livsvillkor som skapas. De som arbetar i handeln förtjänar precis som andra anställda att ha trygga anställningar och arbetstider, slippa oroa sig för hyvling eller för framtida pensioner. Att som Svenskt Näringsliv försöka förminska deltidsproblemen är dessvärre ytterligare ett bevis på den organisationens oförståelse för vanliga människors villkor.

Stefan Carlén

Ökad delaktighet minskar personalomsättning

Personalomsättningen i detaljhandeln är hög. Det vet vi sedan länge. Ungefär en tredjedel av personalen inom Handels avtalsområden omsätts varje år. Det är stora volymer. Av i genomsnitt 170 000 anställda slutar varje år 55 – 60 000 vilket då kräver att lika många måste rekryteras nya. Det ligger i sakens natur att en så hög personalomsättning är kostsamt för företagen i branschen. Det handlar om direkta kostnader för rekrytering, annonsering, tidsåtgång, upplärning mm. Men det finns också långsiktiga kostnader i form av tappad kompetens och förlust av långvarigt uppbyggda kundrelationer. Inte minst påverkas arbetsklimatet och arbetsmiljön negativt av en stor genomströmning. Vilket i sin tur har negativa effekter för kundrelationerna.

I en ny amerikansk studie har man undersökt vad som påverkar personalomsättningen i modehandeln. Även om arbetsvillkoren och arbetskultur skiljer sig mycket mellan Sverige och USA kan det finnas en del lärdomar att dra. Forskarna har undersökt om ett förbättrat arbetsklimat vilket de kallar för etiskt klimat har betydelse för att minska personalomsättningen. Resultatet är positivt. Man fann att ett klimat som skapar ökad delaktighet bland personalen i frågor som rör hållbarhet – såväl etiskt som arbetsmiljömässigt – har betydelse för att minska personalomsättningen. Och även om det kan vara förknippat med kostnader att skapa en ökad delaktighet så gav det verksamheten en mer långsiktigt hållbar organisation.

Hur ska man översätta detta till svenska förhållanden? Hög personalomsättning och en ökande svårighet att rekrytera personal med rätt kompetens finns även här. Det kanske låter för självklart, att en arbetsorganisation präglad av delaktighet i löpande beslutsprocesser skapar ökad trivsel, minskad stress och en lägre personalomsättning. Men för detta krävs investering i personalen, en arbetsorganisation som bygger på fasta anställningar och heltider. Det som inte skapar ett långsiktigt hållbart klimat är slimmade arbetsorganisationer, hög andel av tillfälligt anställda och oro över att få sina arbetstider och inkomster hyvlade. Här har vissa delar av branschen mycket att lära sig.

Stefan Carlén

Detaljhandelns VD-löner ökade med 15,5 procent

Inför avtalsrörelser brukar arbetsgivarsidans argument vara att lönsamheten är pressad, att lönerna inte kan öka särskilt mycket, samt att de lägsta lönerna måste bli lägre. Inför årets avtalsrörelse användes samma argument . Mot denna bakgrund sticker det naturligtvis i ögonen då toppchefernas löner drar iväg. Inte minst bland alla anställda som också får höra att det måste sparas på timmar, att arbetstider ska hyvlas och att bemanningen måste vara slimmad.

Branschtidningarna Icanyheter och Market har granskat VD-lönerna. I detaljhandeln steg de med hela 15,5 procent 2016. Under samma period ökade lönerna för de anställda med drygt 2 procent. Det så kallade ”märket” för avtalade löneökningar låg på 2,2 procent.

En reflektion efter denna milt sagt ojämlika löneutveckling är att det blir svårt att ta vissa argument på allvar. Ett sådant är argumentationen om handelns pressade lönsamhet och behoven av återhållsamma löner för att kunna få råd med investeringar. Vi vet idag av flera rapporter att lönsamheten inte varit pressad utan tvärtom historiskt hög. I rapporten ”Hur lönsam är handeln” visade vi exempelvis att lönsamheten var den högsta på många år . Och det verkar knappast saknas pengar över till höga löneökningar – åtminstone om man är i en hög position.

Även argumentet att de med lägst lön ska hållas tillbaka blir inte särskilt trovärdigt. Inte endast för att det vilar på en felaktig grund. Det finns nämligen inga belägg för att det skulle vara ett lönekostnadsproblem att anställa personer i utsatta grupper som unga eller nyanlända. I så fall skulle ju andelen unga ha ökat kraftigt när de subventionerades. Men resultatet blev faktiskt tvärtom att andelen unga i handeln minskade trots subventionen . Om man själv har miljonlöner och sedan ökar dessa med 15 procent är det svårt att tas på allvar om man förespråkar fryst lön för de med lägst löner.

De ökande klyftorna i samhället är ett av vår tids stora problem. Och när de som sitter i toppen ökar sina löner mer än alla andra, samtidigt som de argumenterar för återhållsamhet faller inte bara trovärdigheten. Klyftorna mellan topp-chefer och anställda gör att de förstnämnda förlorar förståelse för andras situation, och tappar kontakten med verkligheten. Det är i längden en fara för företagen. Men det är också en signal om att något i grunden är fel och att inkomstfördelning fortsatt kommer vara högt upp på agendan för såväl politiska som fackliga frågor.

Stefan Carlén

Är bilden av USAs butiksdöd en myt?

”Det som händer i handeln i USA kommer att hända i Sverige några år senare.” Detta är en fras som alla som jobbar med att analysera handelsbranschens strukturomvandling känner till. Och den är oftast sann. Stora teknologiska och organisatoriska språng har kommit tidigare i USA, exempelvis självbetjäning, externhandel och stora köpcentrum.

Ett fenomen som det talats om en tid är den amerikanska butiksdöden. Bilden av hur ett stort antal butiker stänger, att varuhusen är i kris och att branschen håller på att stagnera har varit ett tema i affärstidningar i USA.

Men i en ny amerikansk studie från IHL, Debunking the Retail Apocalypse (Sanningen om detaljhandelns undergång), visas en helt motsatt bild av butiksdöden. När man räknar såväl butiker som läggs ned som butiker som öppnar så visar det sig att antalet fysiska butiker faktiskt ökar. Undersökningen är upplagd så att 1 804 kedjeföretag som har fler än 50 butiker har granskats. Det visar sig att drygt 10 000 butiker har lagts ned i dessa stora kedjeföretag under de första månaderna 2017. Men samtidigt har det öppnats drygt 14 000 butiker. Det innebär att det netto tillkommit 4 000 butiker.

I studien bryts det också ned på 10 delbranscher. Och det visar sig att i ingen av dessa delbranscher har antalet fysiska butiker minskat. I såväl dagligvaruhandel som i fackhandel finns en kraftig ökning, och inte ens de hotade varuhusen noterar någon minskning.

”Trots att rapportering om ”detaljhandeln apokalyps” fortsatt dominerar mediebilden av branschen så visar data och fakta en helt annan berättelse, om en bransch i förändring men som fortsatt växer, ” skriver Mark Matthews på NRF (USAs motsvarighet till Svensk Handel) med anledning av rapporten.

Studien ger lite perspektiv på hur vi kan se på handelns strukturomvandling i Sverige. Ett sådant är att nedläggningar av butiker sker i en strukturomvandling men att vi också ska bli bättre på att analysera nyöppnade butiker. Ett annat perspektiv är mer övergripande. Kan det vara så att handelns och e-handelns övergång till multikanaler och vidare till omnikanaler (snarare än butiksdöd) kan synas i statistiken? Det kanske är för tidigt att säga. Men rapporter från Handels utredningsgrupp har tidigare pekat på att en sådan utveckling med en parallell tillväxt av e-handel och fysiska butiker är en konkurrensfördel för handelsföretag.

Stefan Carlén

Starka skäl för avdragsrätt på fackavgiften

Regeringen har meddelat att rätten att dra av fackföreningsavgiften på skatten ska återinföras från 1 juli 2018. Det är ett efterlängtat besked. Handels har drivit frågan länge. Det är rättvist då det ger löntagare liknande avdragsrätt som arbetsgivare har. Det stärker den svenska modellen. Och det innebär en inkomstförstärkning för handelsmedlemmar som tjänar över 20 000 kr på mellan 1 200 – 1 600 kr per år beroende på hur stor avgift man betalar.

Kritiken från borgerligt håll har dock inte låtit vänta på sig. Centerpartiets ekonomiske talesperson Emil Källström uttryckte sig så här: ”Det rimliga är att staten förhåller sig neutral till vilka val människor gör. Gärna en skattesänkning, som ett jobbskatteavdrag, men låt då folk bestämma själva om man vill använda de pengarna till att vara med i en fackförening eller inte

Att hänvisa till statens neutralitet i det här fallet är dock lite märkligt. Man skulle kunna argumentera på liknande sätt mot subventioneringen av exempelvis RUT-tjänster som mest gynnar höginkomsttagare, eller mot alla andra sätt att med skatter styra konsumtionen. Men det mest besynnerliga är att det främsta och bärande argumentet FÖR avdragsrätt för fackföreningsavgiften är just att staten ska vara neutral. Avdragsrätten infördes en gång i tiden för att staten inte ensidigt skulle gynna en part på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har nämligen genom sina bolagsformer alltid rätt att dra av kostnader för medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Avdragsrätt för fackföreningsavgift syftade till att motverka denna orättvisa.

Ett andra bärande argument för att införa avdragsrätten utöver rättvisan är att det också är ett sätt att stärka den svenska modellen. I den svenska modellen bestäms villkoren på arbetsmarknaden av parterna. Om denna modell ska hålla långsiktigt är det nödvändigt att löntagarna är organiserade. Medlemskap i en fackförening är en grundbult – inte bara för fackföreningsrörelsen – utan för hela modellen. Att stimulera detta med avdragsrätt är då inte bara rättvist utan också något som visar att man verkligen menar att man vill värna den svenska modellen.

Nu hotar dock de borgerliga och Sverigedemokraterna med att de kan rösta ned förslaget. Det är svårt att inte se detta som ytterligare en löntagarfientlig ståndpunkt. Den minnesgode kommer ihåg att när alliansen kom till makten 2006 var en av de första åtgärderna att avskaffa dåtidens avdragsrätt för fack- och a-kasseavgift, samtidigt som man kraftigt höjde kostnaden för att vara med i a-kassan. Det ledde då till en prisökning på fackligt medlemskap på nästan 150 procent för en handelsmedlem som tjänade 15 000 kr i månaden (motsvarar ca 20 000 kr i dagens löneläge). Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att en sådan prischock leder till minskad efterfrågan på fackligt medlemskap. Bara under det första året tappade LO-förbunden 130 000 medlemmar, TCO-förbunden 50 000 medlemmar och SACO-förbunden – som dessförinnan haft en obruten ökning – tappade 5 000 medlemmar.

I en tid när vi har behov av att stärka löntagarnas position på arbetsmarknaden så verkar alliansen ensidigt vilja försvaga den. Det ligger redan ett antal anti-fackliga och löntagarfientliga förslag på bordet från alliansen och Sverigedemokraterna: Sänkta löner, försämrad anställningstrygghet och fortsatt möjlighet för riskkapitalister att tjäna stora pengar i välfärden genom sämre arbetsvillkor. Kommer de nu också försöka stoppa en reform som återställer rättvisan mellan parterna och stärker den svenska modellen? Inför valet 2018 vet vi svaret.

Stefan Carlén

Tankar om handelns framtida bransch- och arbetsmarknad

Handelns ekonomiska råds rapport utgår från större teknologiska skiften i handeln för att sedan resonera om nutidens större skifte – digitalisering och e-handel. Vilka konsekvenser kommer det att ha för branschens framtid? Historiska skiften som uppkomsten av kedjeföretag, självbetjäningssystem, externhandel och liknande förändrade påtagligt branschen och arbetsmarknaden. Vad kan vi förvänta oss av framtiden?

Enligt ekonomiska rådets rapport utgör handeln drygt 10 procent av BNP och sysselsätter mer än en halv miljon människor. Utöver detta räknar man också med så kallade handelsnära tjänster – tjänster som finns endast för att de efterfrågas av handelsbranschen. Det kan handla om bevakning, städning, IT-tjänster, marknadsföring, konsultverksamhet, design mm. Med dessa så sysselsätter handeln direkt och indirekt – enligt rådet – runt en miljon anställda och står för hela 20 procent av BNP. Vad som händer i handeln är därför av yttersta vikt för svensk ekonomi och arbetsmarknad.

I rapporten pekar man på olika scenarier. Dessa ligger fram till 2025 i huvudsak i linje med det som Handels utredare Martin Rosenström analyserat om e-handelns tillväxt och andelen köp från utländska e-handlare. För sällanköpshandeln drar de dock trenden vidare till 2050. Man tillstår givetvis att det är svårt att veta men landar i ett huvudscenario på en andel e-handel 2050 i sällanköpshandeln på ca 60 procent.

De beskriver också en mer diversifierad och komplex branschstruktur med många segment och nischer. Den fysiska handeln kommer leva kvar vid sidan om e-handeln och polariseras i två ytterligheter – lyxhandel och lågprishandel. Behovet att få personlig service kommer att växa samtidigt som lågprisets gör-det-självlogik. På samma gång kommer vi få se en utveckling mot omni-kanalshandel – dvs integrerad e-handel och fysisk handel. Utöver detta ser man framväxten av ett så kallat re-techkluster (retail technology) där fler företagstjänster utvecklas.

Teknologiska skiften påverkar naturligtvis arbetsmarknaden. Detta område går dock inte rådet specifikt in på i denna rapport. För ett fackförbund som Handels är detta dock avgörande frågor. Till att börja med ser inte vi någon överhängande risk för minskat antal anställda. Den framtida branschen kommer behöva anställa i såväl e-handel som fysisk handel.

Frågan är då hur vi ska se på arbetets innehåll. Forskningen pekar på att kunniga, kompetenta och tillräckligt många anställda är en konkurrensfördel för den fysiska butiken och för omni-kanalshandeln. Handelsforskaren Malin Sundström skriver att, ”Framtidens handel kommer att kräva välutbildade medarbetare, vilket kommer att leda till en enorm kompetensförskjutning. Det skulle tyda på ökad status och bättre villkor för en majoritet av framtidens anställda. Samtidigt kan det i vissa nischer och segment finnas polariseringstendenser – att vissa delar inom lågpris kan få en press på löner och arbetsvillkor.

För ett fackförbund är det viktigt att kunna jobba med båda delarna samtidigt – med såväl kraven på högre kompetens som med ökad press i vissa segment. Man bör också då komma ihåg att även om teknologin påverkar så är så kallade institutionella förhållanden väl så viktiga. Här är kollektivavtal och lagstiftning avgörande. Lagstiftning om visstidsanställningar har lett till försämrade villkor och polarisering bland butiksanställda. På motsvarande sätt skulle en ökad trygghet i lagstiftningen och avtalen leda till bättre villkor. Framtidens arbetsmarknad är inte skriven än – det hänger som alltid på organisering, facklig styrka och politiska beslut. Och dessa kan vi påverka.

Stefan Carlén