Detaljhandelns VD-löner ökade med 15,5 procent

Inför avtalsrörelser brukar arbetsgivarsidans argument vara att lönsamheten är pressad, att lönerna inte kan öka särskilt mycket, samt att de lägsta lönerna måste bli lägre. Inför årets avtalsrörelse användes samma argument . Mot denna bakgrund sticker det naturligtvis i ögonen då toppchefernas löner drar iväg. Inte minst bland alla anställda som också får höra att det måste sparas på timmar, att arbetstider ska hyvlas och att bemanningen måste vara slimmad.

Branschtidningarna Icanyheter och Market har granskat VD-lönerna. I detaljhandeln steg de med hela 15,5 procent 2016. Under samma period ökade lönerna för de anställda med drygt 2 procent. Det så kallade ”märket” för avtalade löneökningar låg på 2,2 procent.

En reflektion efter denna milt sagt ojämlika löneutveckling är att det blir svårt att ta vissa argument på allvar. Ett sådant är argumentationen om handelns pressade lönsamhet och behoven av återhållsamma löner för att kunna få råd med investeringar. Vi vet idag av flera rapporter att lönsamheten inte varit pressad utan tvärtom historiskt hög. I rapporten ”Hur lönsam är handeln” visade vi exempelvis att lönsamheten var den högsta på många år . Och det verkar knappast saknas pengar över till höga löneökningar – åtminstone om man är i en hög position.

Även argumentet att de med lägst lön ska hållas tillbaka blir inte särskilt trovärdigt. Inte endast för att det vilar på en felaktig grund. Det finns nämligen inga belägg för att det skulle vara ett lönekostnadsproblem att anställa personer i utsatta grupper som unga eller nyanlända. I så fall skulle ju andelen unga ha ökat kraftigt när de subventionerades. Men resultatet blev faktiskt tvärtom att andelen unga i handeln minskade trots subventionen . Om man själv har miljonlöner och sedan ökar dessa med 15 procent är det svårt att tas på allvar om man förespråkar fryst lön för de med lägst löner.

De ökande klyftorna i samhället är ett av vår tids stora problem. Och när de som sitter i toppen ökar sina löner mer än alla andra, samtidigt som de argumenterar för återhållsamhet faller inte bara trovärdigheten. Klyftorna mellan topp-chefer och anställda gör att de förstnämnda förlorar förståelse för andras situation, och tappar kontakten med verkligheten. Det är i längden en fara för företagen. Men det är också en signal om att något i grunden är fel och att inkomstfördelning fortsatt kommer vara högt upp på agendan för såväl politiska som fackliga frågor.

Stefan Carlén

Är bilden av USAs butiksdöd en myt?

”Det som händer i handeln i USA kommer att hända i Sverige några år senare.” Detta är en fras som alla som jobbar med att analysera handelsbranschens strukturomvandling känner till. Och den är oftast sann. Stora teknologiska och organisatoriska språng har kommit tidigare i USA, exempelvis självbetjäning, externhandel och stora köpcentrum.

Ett fenomen som det talats om en tid är den amerikanska butiksdöden. Bilden av hur ett stort antal butiker stänger, att varuhusen är i kris och att branschen håller på att stagnera har varit ett tema i affärstidningar i USA.

Men i en ny amerikansk studie från IHL, Debunking the Retail Apocalypse (Sanningen om detaljhandelns undergång), visas en helt motsatt bild av butiksdöden. När man räknar såväl butiker som läggs ned som butiker som öppnar så visar det sig att antalet fysiska butiker faktiskt ökar. Undersökningen är upplagd så att 1 804 kedjeföretag som har fler än 50 butiker har granskats. Det visar sig att drygt 10 000 butiker har lagts ned i dessa stora kedjeföretag under de första månaderna 2017. Men samtidigt har det öppnats drygt 14 000 butiker. Det innebär att det netto tillkommit 4 000 butiker.

I studien bryts det också ned på 10 delbranscher. Och det visar sig att i ingen av dessa delbranscher har antalet fysiska butiker minskat. I såväl dagligvaruhandel som i fackhandel finns en kraftig ökning, och inte ens de hotade varuhusen noterar någon minskning.

”Trots att rapportering om ”detaljhandeln apokalyps” fortsatt dominerar mediebilden av branschen så visar data och fakta en helt annan berättelse, om en bransch i förändring men som fortsatt växer, ” skriver Mark Matthews på NRF (USAs motsvarighet till Svensk Handel) med anledning av rapporten.

Studien ger lite perspektiv på hur vi kan se på handelns strukturomvandling i Sverige. Ett sådant är att nedläggningar av butiker sker i en strukturomvandling men att vi också ska bli bättre på att analysera nyöppnade butiker. Ett annat perspektiv är mer övergripande. Kan det vara så att handelns och e-handelns övergång till multikanaler och vidare till omnikanaler (snarare än butiksdöd) kan synas i statistiken? Det kanske är för tidigt att säga. Men rapporter från Handels utredningsgrupp har tidigare pekat på att en sådan utveckling med en parallell tillväxt av e-handel och fysiska butiker är en konkurrensfördel för handelsföretag.

Stefan Carlén

Starka skäl för avdragsrätt på fackavgiften

Regeringen har meddelat att rätten att dra av fackföreningsavgiften på skatten ska återinföras från 1 juli 2018. Det är ett efterlängtat besked. Handels har drivit frågan länge. Det är rättvist då det ger löntagare liknande avdragsrätt som arbetsgivare har. Det stärker den svenska modellen. Och det innebär en inkomstförstärkning för handelsmedlemmar som tjänar över 20 000 kr på mellan 1 200 – 1 600 kr per år beroende på hur stor avgift man betalar.

Kritiken från borgerligt håll har dock inte låtit vänta på sig. Centerpartiets ekonomiske talesperson Emil Källström uttryckte sig så här: ”Det rimliga är att staten förhåller sig neutral till vilka val människor gör. Gärna en skattesänkning, som ett jobbskatteavdrag, men låt då folk bestämma själva om man vill använda de pengarna till att vara med i en fackförening eller inte

Att hänvisa till statens neutralitet i det här fallet är dock lite märkligt. Man skulle kunna argumentera på liknande sätt mot subventioneringen av exempelvis RUT-tjänster som mest gynnar höginkomsttagare, eller mot alla andra sätt att med skatter styra konsumtionen. Men det mest besynnerliga är att det främsta och bärande argumentet FÖR avdragsrätt för fackföreningsavgiften är just att staten ska vara neutral. Avdragsrätten infördes en gång i tiden för att staten inte ensidigt skulle gynna en part på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har nämligen genom sina bolagsformer alltid rätt att dra av kostnader för medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Avdragsrätt för fackföreningsavgift syftade till att motverka denna orättvisa.

Ett andra bärande argument för att införa avdragsrätten utöver rättvisan är att det också är ett sätt att stärka den svenska modellen. I den svenska modellen bestäms villkoren på arbetsmarknaden av parterna. Om denna modell ska hålla långsiktigt är det nödvändigt att löntagarna är organiserade. Medlemskap i en fackförening är en grundbult – inte bara för fackföreningsrörelsen – utan för hela modellen. Att stimulera detta med avdragsrätt är då inte bara rättvist utan också något som visar att man verkligen menar att man vill värna den svenska modellen.

Nu hotar dock de borgerliga och Sverigedemokraterna med att de kan rösta ned förslaget. Det är svårt att inte se detta som ytterligare en löntagarfientlig ståndpunkt. Den minnesgode kommer ihåg att när alliansen kom till makten 2006 var en av de första åtgärderna att avskaffa dåtidens avdragsrätt för fack- och a-kasseavgift, samtidigt som man kraftigt höjde kostnaden för att vara med i a-kassan. Det ledde då till en prisökning på fackligt medlemskap på nästan 150 procent för en handelsmedlem som tjänade 15 000 kr i månaden (motsvarar ca 20 000 kr i dagens löneläge). Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att en sådan prischock leder till minskad efterfrågan på fackligt medlemskap. Bara under det första året tappade LO-förbunden 130 000 medlemmar, TCO-förbunden 50 000 medlemmar och SACO-förbunden – som dessförinnan haft en obruten ökning – tappade 5 000 medlemmar.

I en tid när vi har behov av att stärka löntagarnas position på arbetsmarknaden så verkar alliansen ensidigt vilja försvaga den. Det ligger redan ett antal anti-fackliga och löntagarfientliga förslag på bordet från alliansen och Sverigedemokraterna: Sänkta löner, försämrad anställningstrygghet och fortsatt möjlighet för riskkapitalister att tjäna stora pengar i välfärden genom sämre arbetsvillkor. Kommer de nu också försöka stoppa en reform som återställer rättvisan mellan parterna och stärker den svenska modellen? Inför valet 2018 vet vi svaret.

Stefan Carlén

Tankar om handelns framtida bransch- och arbetsmarknad

Handelns ekonomiska råds rapport utgår från större teknologiska skiften i handeln för att sedan resonera om nutidens större skifte – digitalisering och e-handel. Vilka konsekvenser kommer det att ha för branschens framtid? Historiska skiften som uppkomsten av kedjeföretag, självbetjäningssystem, externhandel och liknande förändrade påtagligt branschen och arbetsmarknaden. Vad kan vi förvänta oss av framtiden?

Enligt ekonomiska rådets rapport utgör handeln drygt 10 procent av BNP och sysselsätter mer än en halv miljon människor. Utöver detta räknar man också med så kallade handelsnära tjänster – tjänster som finns endast för att de efterfrågas av handelsbranschen. Det kan handla om bevakning, städning, IT-tjänster, marknadsföring, konsultverksamhet, design mm. Med dessa så sysselsätter handeln direkt och indirekt – enligt rådet – runt en miljon anställda och står för hela 20 procent av BNP. Vad som händer i handeln är därför av yttersta vikt för svensk ekonomi och arbetsmarknad.

I rapporten pekar man på olika scenarier. Dessa ligger fram till 2025 i huvudsak i linje med det som Handels utredare Martin Rosenström analyserat om e-handelns tillväxt och andelen köp från utländska e-handlare. För sällanköpshandeln drar de dock trenden vidare till 2050. Man tillstår givetvis att det är svårt att veta men landar i ett huvudscenario på en andel e-handel 2050 i sällanköpshandeln på ca 60 procent.

De beskriver också en mer diversifierad och komplex branschstruktur med många segment och nischer. Den fysiska handeln kommer leva kvar vid sidan om e-handeln och polariseras i två ytterligheter – lyxhandel och lågprishandel. Behovet att få personlig service kommer att växa samtidigt som lågprisets gör-det-självlogik. På samma gång kommer vi få se en utveckling mot omni-kanalshandel – dvs integrerad e-handel och fysisk handel. Utöver detta ser man framväxten av ett så kallat re-techkluster (retail technology) där fler företagstjänster utvecklas.

Teknologiska skiften påverkar naturligtvis arbetsmarknaden. Detta område går dock inte rådet specifikt in på i denna rapport. För ett fackförbund som Handels är detta dock avgörande frågor. Till att börja med ser inte vi någon överhängande risk för minskat antal anställda. Den framtida branschen kommer behöva anställa i såväl e-handel som fysisk handel.

Frågan är då hur vi ska se på arbetets innehåll. Forskningen pekar på att kunniga, kompetenta och tillräckligt många anställda är en konkurrensfördel för den fysiska butiken och för omni-kanalshandeln. Handelsforskaren Malin Sundström skriver att, ”Framtidens handel kommer att kräva välutbildade medarbetare, vilket kommer att leda till en enorm kompetensförskjutning. Det skulle tyda på ökad status och bättre villkor för en majoritet av framtidens anställda. Samtidigt kan det i vissa nischer och segment finnas polariseringstendenser – att vissa delar inom lågpris kan få en press på löner och arbetsvillkor.

För ett fackförbund är det viktigt att kunna jobba med båda delarna samtidigt – med såväl kraven på högre kompetens som med ökad press i vissa segment. Man bör också då komma ihåg att även om teknologin påverkar så är så kallade institutionella förhållanden väl så viktiga. Här är kollektivavtal och lagstiftning avgörande. Lagstiftning om visstidsanställningar har lett till försämrade villkor och polarisering bland butiksanställda. På motsvarande sätt skulle en ökad trygghet i lagstiftningen och avtalen leda till bättre villkor. Framtidens arbetsmarknad är inte skriven än – det hänger som alltid på organisering, facklig styrka och politiska beslut. Och dessa kan vi påverka.

Stefan Carlén

Uthållig efterfrågan behövs

Svensk ekonomi befinner sig i en högkonjunktur. Tillväxten kommer fortsätta vara stark i år och nästa år. Och sysselsättningen kommer fortsätta öka. Det går att läsa i LO-ekonomernas färska rapport om de ekonomiska utsikterna.  Samtidigt pekar man på problem. Allt är inte ljust. Arbetslösheten kommer sjunka alltför långsamt och målet om EUs lägsta arbetslöshet är långt borta. Trots en fortsatt hög arbetslöshet har företagen svårt att få tag på arbetskraft som kan utföra jobben.

I handeln ser vi liknande tendenser. Försäljningen ökar kraftigt, lönsamheten är god och fler anställs. Men just bristen på arbetskraft är ett växande bekymmer. Ändå verkar inte denna brist leda till någon kraftfull inflation. På så vis beter sig inte ekonomin som den brukar göra i en högkonjunktur.

Just denna särskilda kombination leder till att LO-ekonomerna trots högkonjunkturen ändå förordar en fortsatt expansiv ekonomisk politik. Det finns inga tecken på överhettning. Då är det än mer viktigt att bedriva en politik som håller upp efterfrågan i ekonomin. Utsatta grupper gynnas av ett högre efterfrågetryck. Det ser vi av att en stor majoritet av de jobb som tillkommit under högkonjunkturen har gått till just personer som bedöms vara i en utsatt position. Vidare kan ett fortsatt högt efterfrågetryck öka investeringar och därmed en fortsatt högre produktivitet.

Riksbanken bör därför fortsätta hålla nere räntorna, och regeringen måste med finanspolitiken fortsätta stödja den goda konjunkturen. De offentliga finanserna ser ut att bli rekordstarka och överskotten växer. Det finns ingen anledning till detta då det finns stora behov av investeringar och välfärd. Det LO-ekonomerna pekar på är särskilda insatser i utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken, samt satsningar på välfärden genom ökade bidrag till kommuner och landsting.

Handels har i princip inget att invända mot LO-ekonomernas förslag. De går i den riktning förbundet ser som helt nödvändig för att på allvar komma åt ojämlikhet och arbetslöshet. De konkreta siffrorna kan alltid diskuteras. Men för handeln är satsningar på större efterfrågan viktigt för att hålla upp försäljning, produktion och sysselsättning. Ökade satsningar på utbildning- och arbetsmarknadspolitik krävs för att branschen ska kunna få arbetskraft med rätt kompetens. Och för Handels medlemmar är tillgången till välfärd av god kvalitet en av de viktigaste politiska frågorna.

Stefan Carlén

Ökad kvalitet i arbetsmarknadspolitiken

I regeringens vårbudget 2017 finns en del positiva satsningar. Extra stöd till utbildning inom utsatta områden, och resursförstärkningar för pensionärer är sådana. Den stora frågan är dock hur regeringen ska klara av att nå sitt mål om lägst arbetslöshet i EU 2020. I en nyutkommen rapport visas att det kan gå genom att uthålligt hålla upp efterfrågan samtidigt som man satsar på utbildning och arbetsmarknadspolitik. Enligt regeringens egna siffror verkar det dock inte gå då de bedömer att arbetslösheten kommer hamna på 6,2 procent. Samtidigt visar siffrorna kraftiga överskott i de offentliga finanserna. Här finns uppenbarligen stora möjligheter för regeringen att lägga en höstbudget 2017 med satsningar på investeringar, välfärd och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Om vi tittar närmare på arbetsmarknadspolitiken finns stora behov. Inom handeln säger företagen själva att de har svårigheter att få tag på personal som har kompetens att utföra arbetsuppgifterna. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. Detta är ett klassiskt matchningsproblem som måste lösas med satsning på utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Handels har djupare granskat hur arbetsmarknadspolitiken fungerar i handeln. Handeln är den bransch som har störst antal arbetsmarknadspolitiska insatser förlagd till en arbetsplats. Det är ca 25 000 insatser som finns löpande på handelns arbetsmarknad. Även om det är bevisat att de har en betydelse för att öka anställningsmöjligheten för utsatta grupper finns betydande kvalitetsbrister.

En första kvalitetsbrist gäller den viktiga rollen som handledare. Tyvärr kan vi konstatera att det i praktiken inte finns handledare – annat än i bästa fall på pappret. Även där man fick särskilda handledarstöd fungerade det inte. I praktiken antas det att ordinarie personal vid sidan om sitt vanliga jobb också ska ta hand om den person som kommer. Någon särskild handledarutbildning för detta uppdrag finns inte. Inte heller ges tid eller resurser för handledning.

En andra kvalitetsbrist är att det inte heller finns någon av branschen framtagen utbildnings- eller utvecklingsplan. En handledare som ska fungera behöver ha en grundläggande plan och checklista över de färdigheter som ska utvecklas på arbetsplatsen. Utan en sådan finns det inte heller någon möjlighet att dokumentera de färdigheter som individen fått. Och det är slutligen den tredje kvalitetsbristen. Det saknas en grundlig dokumentation av vad personer i insatser har fått för färdigheter.

En önskvärd satsning på arbetsmarknadspolitiken handlar därför inte bara om mer medel till att göra det vi redan gör. Det handlar om tydliga riktade satsningar på handledning, att handledare får utbildning, att de får tid att utföra handledning, att de timmar som går åt för handledning fylls ut av andra eller av extra timmar till annan personal. Det går inte att förvänta sig att företagen själva ska stå för dessa kostnader.

Utöver detta har parterna i branschen ett ansvar att ta fram grundläggande utvecklingsplaner och checklistor. Parterna och särskilt facket har ett särskilt ansvar att granska åtgärderna så att de inte felaktigt utnyttjas av oseriösa företag, och staten har ett ansvar att lyssna på parterna. På det här området har regeringen möjlighet att kraftfullt förbättra matchningen på arbetsmarknaden och samtidigt stärka den svenska modellen. För vi skulle väl utveckla den svenska modellen, inte avveckla den?

Stefan Carlén

Bra lönsamhet i handeln

Hur lönsam är detaljhandeln i Sverige? Det beror på vem man frågar. Under en tid har det funnits två motsatta bilder. Den mest spridda uppfattningen har varit en dyster bild av en pressad bransch med sjunkande lönsamhet och allt färre anställningar. Denna bild etablerades bland annat via Handelsbarometern där ca 200 handelsföretagare varje månad fått svara på sin syn om försäljning lönsamhet och anställningar. Exempelvis hävdades det att lönsamheten sjunkit 2014 och detta upprepades varje månad under 2015 .

I motsats till denna dystra bild har dock andra undersökningar visat på en mer positiv utveckling. I Handels rapport, De verkliga vinsterna i handeln , visades att lönsamheten snarare varit god och att antalet anställda faktiskt hade ökat. Även om det då inte fanns några klara siffror för lönsamhet åren 2014 och 2015 gjordes bedömningen att dessa år skulle komma att visa på en ökning. Stöd för en sådan positiv uppfattning fanns också i Konjunkturinstitutets barometrar där ca 1600 handelsföretagare tillfrågats.

Vilket av dessa perspektiv fick då rätt? I Handels rapport, Hur lönsam är handeln , har SCBs statistik för handelsföretagens lönsamhet analyserats. Det visar sig att lönsamheten ökade kraftigt under 2014 och 2015. Såväl rörelseresultat som kapitalavkastning ökade. Lönsamheten mätt som rörelsemarginal ökade med 37 procent under dessa två år för hela branschen. Det visar sig också att detta är oberoende av företagsstorlek. Det har lönsamhetsmässigt gått bra för såväl små- och medelstora företag som för storföretag. Om man dessutom lägger till den kraftigt ökande försäljningen och fler anställda framstår knappast dessa år som dystra för branschen. Ändå var det den dystra bilden som var dominerande.

Det bör leda till eftertanke. För en bransch är det viktigt att ha en realistisk bild. Om handlare ständigt möts av ett budskap om att lönsamheten sjunker och att det blir färre anställda kan det vara skadligt. Viljan, lusten och modet att satsa kan påverkas negativt. I tider av snabb strukturomvandling kan det leda till negativa konsekvenser för en bransch. Ingen vinner på en sådan utveckling, vare sig anställda eller företagare.