Genomför LO:s förslag för ökad jämlikhet

Den ökande ojämlikheten i Sverige har drabbat stora grupper av anställda i handeln. Och det beror i huvudsak på politiska beslut som bland annat lett till mer otrygga jobb, sämre a-kassa och utsortering från sjukförsäkringen. I den stora jämlikhetsutredningen som LO lanserade i förra veckan finns en gedigen genomgång av vad som hänt, och vad som ligger bakom detta. Och det är allvarligt. Växande klyftor får omfattande konsekvenser för hela samhället och för individers framtida livschanser. En fråga som utredningen lyfter är den mer ojämlika utvecklingen av arbetsvillkor på arbetsmarknaden genom att allt fler fått otrygga jobb, och saknar möjlighet till inkomsttrygghet från a-kassan. Detta är ett stort problem för många som arbetar inom handeln.

Drivande bakom denna utveckling är den höga arbetslösheten kombinerat med försämringar i arbetsrätten med allt större möjlighet för företag att anställa otryggt. Bakom såväl arbetslösheten som försämringar i anställningstryggheten ligger politiska beslut. En del av misstag, en del fullt medvetna. Införandet av allmän visstid 2007 där företag fick rätt att utan skäl anställa på viss tid på få timmar var ett sådant beslut. Försämringarna i a-kassan samma år, höjningen av avgifter och försvårandet att kvalificera sig, gjorde att över en halv miljon fick lämna a-kassan. Båda infördes som en del i en nyliberal ideologi som gick ut på att försvaga facket och stärka företagens maktpositioner. Vilket resulterade i än mer ojämlikhet.

Även den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varnar i sin senaste rapport för en utveckling mot allt fler osäkra anställningar. För många är de fällor som låser fast stora grupper i fattigdom, med stora problem att ta sig vidare i livet. Och ja – även OECD pekar på att det är politiska beslut som behövs för att ändra på situationen.

Fackföreningsrörelsen har trots allt varit en motkraft. När det gäller löneskillnader har dessa hållits tillbaka genom att facken varit starka och kunnat hålla emot. Idag är allt fler ekonomer överens om att hög facklig organisationsgrad och facklig styrka är viktiga för att motverka ojämlikhet i löner, vilket Anton Strömbäck tidigare skrivit om på denna blogg.

Regeringens samarbetspartier på den borgerliga kanten säger sig vara bekymrade över ojämlikheten. Men de verkar inte vilja ge några konkreta utjämnande förslag. Det som ofta hörs är att de vill lösa ojämlikheten genom att sänka lönerna för de som har det sämst ställt, och sänka skatterna för de som har det bäst ställt. Hur detta skulle kunna leda till minskade klyftor är dock en gåta. De säger att det skulle leda till fler jobb. Men förutom att detta inte kan bevisas, så har en sådan politik hittills inte lett till någon ökad jämlikhet. Om nya jobb tillkommer i låglönesektorer har det snarare lett till än mer ojämlikhet.

Det enda som skulle kunna bita på ojämlikheten är en helt ny politik. Denna finns nu utförligt presenterad i LO:s jämlikhetsutredning i 115 punkter. Genomför dem, och vi kommer få ett mer rättvist och sammanhållet samhälle.

Stefan Carlén

Starka skäl för avdragsrätt på fackavgiften

Regeringen har meddelat att rätten att dra av fackföreningsavgiften på skatten ska återinföras från 1 juli 2018. Det är ett efterlängtat besked. Handels har drivit frågan länge. Det är rättvist då det ger löntagare liknande avdragsrätt som arbetsgivare har. Det stärker den svenska modellen. Och det innebär en inkomstförstärkning för handelsmedlemmar som tjänar över 20 000 kr på mellan 1 200 – 1 600 kr per år beroende på hur stor avgift man betalar.

Kritiken från borgerligt håll har dock inte låtit vänta på sig. Centerpartiets ekonomiske talesperson Emil Källström uttryckte sig så här: ”Det rimliga är att staten förhåller sig neutral till vilka val människor gör. Gärna en skattesänkning, som ett jobbskatteavdrag, men låt då folk bestämma själva om man vill använda de pengarna till att vara med i en fackförening eller inte

Att hänvisa till statens neutralitet i det här fallet är dock lite märkligt. Man skulle kunna argumentera på liknande sätt mot subventioneringen av exempelvis RUT-tjänster som mest gynnar höginkomsttagare, eller mot alla andra sätt att med skatter styra konsumtionen. Men det mest besynnerliga är att det främsta och bärande argumentet FÖR avdragsrätt för fackföreningsavgiften är just att staten ska vara neutral. Avdragsrätten infördes en gång i tiden för att staten inte ensidigt skulle gynna en part på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna har nämligen genom sina bolagsformer alltid rätt att dra av kostnader för medlemskap i arbetsgivarorganisationer. Avdragsrätt för fackföreningsavgift syftade till att motverka denna orättvisa.

Ett andra bärande argument för att införa avdragsrätten utöver rättvisan är att det också är ett sätt att stärka den svenska modellen. I den svenska modellen bestäms villkoren på arbetsmarknaden av parterna. Om denna modell ska hålla långsiktigt är det nödvändigt att löntagarna är organiserade. Medlemskap i en fackförening är en grundbult – inte bara för fackföreningsrörelsen – utan för hela modellen. Att stimulera detta med avdragsrätt är då inte bara rättvist utan också något som visar att man verkligen menar att man vill värna den svenska modellen.

Nu hotar dock de borgerliga och Sverigedemokraterna med att de kan rösta ned förslaget. Det är svårt att inte se detta som ytterligare en löntagarfientlig ståndpunkt. Den minnesgode kommer ihåg att när alliansen kom till makten 2006 var en av de första åtgärderna att avskaffa dåtidens avdragsrätt för fack- och a-kasseavgift, samtidigt som man kraftigt höjde kostnaden för att vara med i a-kassan. Det ledde då till en prisökning på fackligt medlemskap på nästan 150 procent för en handelsmedlem som tjänade 15 000 kr i månaden (motsvarar ca 20 000 kr i dagens löneläge). Man behöver inte vara nationalekonom för att förstå att en sådan prischock leder till minskad efterfrågan på fackligt medlemskap. Bara under det första året tappade LO-förbunden 130 000 medlemmar, TCO-förbunden 50 000 medlemmar och SACO-förbunden – som dessförinnan haft en obruten ökning – tappade 5 000 medlemmar.

I en tid när vi har behov av att stärka löntagarnas position på arbetsmarknaden så verkar alliansen ensidigt vilja försvaga den. Det ligger redan ett antal anti-fackliga och löntagarfientliga förslag på bordet från alliansen och Sverigedemokraterna: Sänkta löner, försämrad anställningstrygghet och fortsatt möjlighet för riskkapitalister att tjäna stora pengar i välfärden genom sämre arbetsvillkor. Kommer de nu också försöka stoppa en reform som återställer rättvisan mellan parterna och stärker den svenska modellen? Inför valet 2018 vet vi svaret.

Stefan Carlén

Vinst för handelsanställda när 75-dagarsregeln slopas

I måndags avskaffades 75-dagarsregeln som infördes av den borgerliga regeringen 2008 och som innebar att deltidsarbetslösa inte kunde få ersättning från a-kassa mer än sammanlagt 75 dagar. I samband med avskaffandet trädde den nya 60-veckorsregeln in, som ger deltidsarbetslösa rätt till a-kassa under 60 veckor. I praktiken betyder det för någon som jobbar halvtid att man har rätt till dubbelt så många dagar med arbetslöshetsersättning jämfört med tidigare. Ändringen betyder stora förbättringar i deltidsanställdas ekonomi, inte minst för alla dem som arbetar i kvinnodominerade branscher där det ofrivilliga deltidsarbetandet är utbrett.

75-dagarsregeln har under åren kritiserats hårt från olika håll. 2014 gjorde Riksrevisionen en granskning av regeln och kom bland annat fram till att fler deltidsarbetslösa blivit arbetslösa på heltid sedan regeln infördes. Regeln gjorde nämligen att deltidsarbetslösa ställdes inför ett hopplöst val efter att de 75 ersättningsdagarna var slut: antingen fortsätta på sitt deltidsarbete utan ersättning från a-kassan, eller säga upp sig från sitt jobb och stämpla på heltid. Många av de med korta deltider kunde helt enkelt inte leva på sin anställning utan tvingades därför till heltidsarbetslöshet.

Argumentet vid införandet av 75-dagarsregeln var att den skulle leda till fler heltidsarbetande. En utveckling som dock inte inträffat. Riksrevisionens granskning visade nämligen att deltidsanställda inte hade haft det lättare att få heltidsjobb. En lika stor andel av arbetarna på arbetsmarknaden är idag deltidsarbetande som för tio år sedan visar en LO-rapport från 2017. Inte heller i detaljhandeln har deltidsanställningarna minskat sedan regeln infördes. Tvärtom har deltiderna blivit vanligare.

deltid

Andelen deltidsanställda i detaljhandeln har ökat från 63 procent 2008 till 67 procent 2016. Allra mest har deltiderna ökat bland de butiksanställda männen, medan kvinnornas deltider legat på en konstant hög nivå över 70 procent. De flesta som arbetar deltid i detaljhandeln gör det ofrivilligt, och skulle helst ha en heltidsanställning om det fanns möjlighet.

Många av de som arbetar deltid i detaljhandeln jobbar mycket få timmar. Ungefär en tredjedel av arbetarna har en tjänst på 1-19 timmar per vecka. Att få ekonomin att gå runt på så få timmar är mycket svårt. En del löser det genom att ha flera deltidsjobb, men detta är långt ifrån en lösning för alla då det ofta innebär en mängd problem att få ihop olika jobbscheman, och ännu svårare att få ihop med ett meningsfullt privatliv.

Möjligheten att kunna få ersättning från a-kassan är en förutsättning för att kunna klara sig för många av alla de med korta deltidskontrakt, timanställningar eller som arbetar vid behov i detaljhandeln. Handels välkomnar därför den nya 60-veckorsregeln som väntas ge fler deltidsarbetslösa betydligt bättre ekonomi än idag och som inte tvingar ut folk i heltidsarbetslöshet.

Cecilia Berggren