Hur blir det fler jobb om det blir lättare att säga upp folk?

I Coronakrisens spår har hundratusentals människor förlorat såväl jobb som arbetade timmar. Visstidsanställda har slutat få sms, deltidsanställda har fått minskad arbetstid, varsel om uppsägning har slagit rekord och korttidspermitteringarna är omfattande. Handeln är en drabbad bransch. Och några problem för företagen att säga upp personal är svåra att se. I ljuset av detta ter det sig som en ödets ironi att det i början av juni kommer en utredning med förslag om att göra det än lättare för företag att göra sig av med personal. Nu vet vi inte exakt vad utredningen kommer fram till innan den är publicerad. Men en del hade läckt ut och det är fråga om stora ingrepp i löntagarnas rättigheter och trygghet. Bland annat avskaffad rätt för fack att ogiltigförklara uppsägningar, och utökade avsteg från turordningen.

I SVT:s Agenda den 24/5 debatteras det som kommit fram av förslaget, mellan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och centerpartiets Anders W Jonsson. Från centerns sida argumenterar man att dessa förändringar av arbetsrätten ”behövs för att arbetslösa ska kunna få ett jobb” och att ”i kontakter med småföretag så säger man att detta är en av de viktigaste orsakerna till att man inte vågar anställa”. Den som ser debatten mot Jonas Sjöstedt får detta upprepat otaliga gånger. Som om det skulle bli mer sant ju mer det upprepas. Sjöstedt replikerar helt riktigt att ”det är ett fantasiargument att det skulle bli fler jobb för att det blir lättare att säga upp människor”. Men Anders W Jonsson upprepar ändå gång på gång att det är för att få ned arbetslösheten som det är viktigt att denna försämring av anställningsskyddet kommer snabbt på plats.

Något entydigt belägg i forskningen för att en sådan försämrad anställningstrygghet som föreslås skulle minska arbetslöshetsnivån finns inte. Snarare pekar en svensk studie på att de två undantagen som infördes 2001 för småföretag inte påverkade nyanställningar, uppsägningar och sysselsättning.

För det första är problemet det omvända. Det är alldeles för enkelt för arbetsgivare att anställa på otrygga visstidsanställningar. Och det stora problemet är att just dessa grupper idag saknar anställningstrygghet, inte att de har för mycket av den. Den som kan något om svensk arbetsmarknad vet att företag anställer de som de behöver. Om de kan anställa otryggt så gör de det, annars kommer de anställa på mer trygga villkor. För den visstidsanställda som helt plötsligt blivit av med sin försörjning är det ett hån att säga att företag inte vågar anställa för att de har svårt att bli av med dem.

För det andra är det inte heller svårt för företag som går sämre att kalla till en förhandling om arbetsbrist. Det måste dock ske under ordnade och rättssäkra förhållanden. De som är anställda måste få ha en facklig part som kan representera dem. Annars riskerar alltför många uppsägningar att ske på osakliga grunder och mot det som är svenska folkets uppfattning om rättssäkerhet. Detta vet alla som jobbar fackligt.

Nej, arbetslösheten har föga med arbetsgivares rätt till enkel uppsägning att göra. Arbetslöshet beror på att det inte finns tillräckligt med jobb, och/eller att arbetslösa saknar utbildning för de jobb som finns. Här finns inga andra genvägar än att satsa på en uthållig efterfrågestimulerande politik, och att rusta och stärka arbetskraften så att de kan ta de jobb som tillkommer.

När Anders W Jonsson säger att han lyssnat på företagen avslöjar han samtidigt att han inte lyssnat på löntagarna. Att företagen vill ha det än lättare att säga upp även de som har mer trygga jobb handlar egentligen bara om makt. De vill ha möjlighet att bli av med personer som de inte vill ha. Det kan vara de som visar civilkurage och vågar påtala fel i arbetsmiljön, eller de som kan ha slitit ut sig för att företagen ska gå med stora vinster. Om balansen på arbetsmarknaden förskjuts så mycket som förslagen säger kommer många mindre företag få närmast fri uppsägningsrätt. Att det skulle leda till rädsla och tysta arbetsplatser är något som alla som jobbar facklig också vet. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?

Stefan Carlén

Viktigare än nånsin att Arbetsförmedlingen lyssnar på facket

I förra veckan lade regeringen fram ännu ett krispaket för att mildra coronavirusets effekter på jobb och ekonomi. En av delarna i paketet handlar om att stärka insatser till arbetslösa. Pengarna ska gå till fler arbetsmarknadspolitiska program för de som står långt ifrån arbetsmarknaden, däribland arbetsmarknadsutbildningar och subventionerade anställningar. Personer som befinner sig i de subventionerade anställningarna extratjänster, introduktionsjobb eller nystartsjobb ska kunna få förlängt med ytterligare 12 månader i fall där maxtiden med stöd har förbrukats. Ändringarna gäller tillfälligt under 2020.

Handeln är en av de branscher med flest antal personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I december 2019 befann sig cirka 18 000 i en åtgärd i handeln. I rådande läge är situationen extremt ansträngd inom handeln. Utökade satsningar på utbildningsåtgärder för de som står långt från arbetsmarknaden är därför mer önskvärt nu än fler subventionerat anställda i branschen. Handels har sedan tidigare synpunkter på hur de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och samråden med Arbetsförmedlingen bör förbättras. Några av de saker som Handels vill se och som i nuläget blir ännu viktigare att framhålla är:

– Bättre fördelning av subventionerat anställda
Subventionerade anställningar är idag överrepresenterade i vissa branscher, däribland i handeln och i hotell- och restaurangbranschen. Bägge dessa branscher är idag hårt drabbade av coronavirusets effekter och antalet varsel om uppsägning ökar för var dag. I handeln har totalt drygt 3 600 personer varslats under mars månad enligt Arbetsförmedlingens statistik, vilket är tio gånger så många som under samma månad för ett år sedan. Mörkertalet är också stort, eftersom mindre varsel inte syns i den offentliga statistiken. Dessutom består handeln av ett stort antal visstidsanställda som blir av med sina anställningar utan att varslas. Att placera personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder i branscher som är under hård press på grund av coronapandemin är högst olämpligt. Det riskerar i ännu högre grad än vanligt att tränga undan reguljära arbeten och leda till en snedvriden konkurrens bland företagen i branschen. Även på sikt bör man fundera på hur denna koncentration av subventionerade anställningar i vissa branscher och på vissa arbetsplatser kan begränsas. Ett sätt kan vara att införa en gräns för hur många personer i åtgärder som får finnas per arbetsplats.

– Mer kvalitativa åtgärder
Syftet med en subventionerad anställning är att den ska leda till ett reguljärt arbete. För att öka chansen för det måste insatserna även innehålla utbildning och det ska tydligt framgå vad man förväntas ha lärt sig efter en avslutad åtgärd. För att få mer kvalitativa insatser krävs också en ordentlig handledning, där den utsedda handledaren har fått utbildning i vad uppdraget innebär och tillräckligt med tid avsatt för det. Brister i kvaliteten i åtgärderna är något som Handels påpekat under lång tid. Både utbildningsplaner och tid och resurser för handledning saknas oftast. Även detta blir extra viktigt att ha i åtanke givet läget i handeln just nu. På många arbetsplatser, främst inom dagligvaruhandeln, är läget mycket ansträngt med mycket kunder och brist på personal. Möjligheten till kvalitativ handledning är därmed kraftigt försämrad.

– Att Arbetsförmedlingen lyssnar mer på facklig part i samråden
Innan en person placeras i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska Arbetsförmedlingen samråda med facklig part. Myndighetens egen kartläggning över samråden visar dock att arbetsförmedlare relativt sällan ändrar sitt beslut i de fall då den fackliga organisationen avråder från en placering. Kartläggningen visar att trots fackets avrådan blev personen ändå placerad i 75 procent av de granskade fallen. Att det är vanligt att placeringar sker trots fackets avrådan är något som även framkommer i Handels rapport från 2015. Givet nuläget i branschen – där det på många arbetsplatser förekommer varsel om uppsägningar och permitteringar och på andra arbetsplatser är mycket pressat med hög arbetsbelastning – är det viktigare än någonsin att Arbetsförmedlingen lyssnar på facket. I Handels är det de lokala avdelningarna som svarar på samråden. Det är de som har bäst insyn i den aktuella situationen på arbetsplatsen vilket gör deras yttrandesvar extra angeläget att ta i beaktande i de fall Arbetsförmedlingen överväger att placera någon i en åtgärd inom handeln trots nuläget i branschen.

Cecilia Berggren

Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

Genomför LO:s förslag för ökad jämlikhet

Den ökande ojämlikheten i Sverige har drabbat stora grupper av anställda i handeln. Och det beror i huvudsak på politiska beslut som bland annat lett till mer otrygga jobb, sämre a-kassa och utsortering från sjukförsäkringen. I den stora jämlikhetsutredningen som LO lanserade i förra veckan finns en gedigen genomgång av vad som hänt, och vad som ligger bakom detta. Och det är allvarligt. Växande klyftor får omfattande konsekvenser för hela samhället och för individers framtida livschanser. En fråga som utredningen lyfter är den mer ojämlika utvecklingen av arbetsvillkor på arbetsmarknaden genom att allt fler fått otrygga jobb, och saknar möjlighet till inkomsttrygghet från a-kassan. Detta är ett stort problem för många som arbetar inom handeln.

Drivande bakom denna utveckling är den höga arbetslösheten kombinerat med försämringar i arbetsrätten med allt större möjlighet för företag att anställa otryggt. Bakom såväl arbetslösheten som försämringar i anställningstryggheten ligger politiska beslut. En del av misstag, en del fullt medvetna. Införandet av allmän visstid 2007 där företag fick rätt att utan skäl anställa på viss tid på få timmar var ett sådant beslut. Försämringarna i a-kassan samma år, höjningen av avgifter och försvårandet att kvalificera sig, gjorde att över en halv miljon fick lämna a-kassan. Båda infördes som en del i en nyliberal ideologi som gick ut på att försvaga facket och stärka företagens maktpositioner. Vilket resulterade i än mer ojämlikhet.

Även den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varnar i sin senaste rapport för en utveckling mot allt fler osäkra anställningar. För många är de fällor som låser fast stora grupper i fattigdom, med stora problem att ta sig vidare i livet. Och ja – även OECD pekar på att det är politiska beslut som behövs för att ändra på situationen.

Fackföreningsrörelsen har trots allt varit en motkraft. När det gäller löneskillnader har dessa hållits tillbaka genom att facken varit starka och kunnat hålla emot. Idag är allt fler ekonomer överens om att hög facklig organisationsgrad och facklig styrka är viktiga för att motverka ojämlikhet i löner, vilket Anton Strömbäck tidigare skrivit om på denna blogg.

Regeringens samarbetspartier på den borgerliga kanten säger sig vara bekymrade över ojämlikheten. Men de verkar inte vilja ge några konkreta utjämnande förslag. Det som ofta hörs är att de vill lösa ojämlikheten genom att sänka lönerna för de som har det sämst ställt, och sänka skatterna för de som har det bäst ställt. Hur detta skulle kunna leda till minskade klyftor är dock en gåta. De säger att det skulle leda till fler jobb. Men förutom att detta inte kan bevisas, så har en sådan politik hittills inte lett till någon ökad jämlikhet. Om nya jobb tillkommer i låglönesektorer har det snarare lett till än mer ojämlikhet.

Det enda som skulle kunna bita på ojämlikheten är en helt ny politik. Denna finns nu utförligt presenterad i LO:s jämlikhetsutredning i 115 punkter. Genomför dem, och vi kommer få ett mer rättvist och sammanhållet samhälle.

Stefan Carlén

Handeln kan bryta utanförskapet för utrikes födda

Det är viktigt att utrikes födda som flyr till Sverige undan krig, förtryck och förföljelse får en fot in på arbetsmarknaden. Handeln är en bransch som har potential för detta. Branschen har personalförsörjningsproblem och arbetsgivarna signalerar att de har brist på kompetent arbetskraft. Hur kan branschen bli bättre på att använda sig av denna personalresurs?

Till att börja med får vi konstatera att utrikes födda redan fyllt en viktig funktion på svensk arbetsmarknad. Enligt Arbetsförmedlingen har 70 procent av de jobb som tillkom mellan 2005 och 2018 gått till utrikes födda. Under högkonjunkturen i slutet av 2010-talet har utrikes födda stått för upp mot 80 procent av jobbtillväxten. De som fått jobb har dock nästan enbart haft utbildning med minst gymnasieexamen.

Utan utrikes födda hade vi inte klarat av jobbtillväxten i Sverige. Men samtidigt finns en annan sida. Det är den höga arbetslösheten hos gruppen utrikes födda som helhet. Av alla arbetslösa är 60 procent utrikes födda. Det som särskilt kännetecknar dessa är att de saknar grundläggande utbildning, såväl grundskola som gymnasium. Men även bland dem som har högskoleutbildning är arbetslösheten hög. Detta antyder att det handlar om både utbildningsproblem och ett attitydproblem från arbetsgivare.

I vilken mån och hur bidrar handeln till att utrikes födda från flyktingregioner kommer i sysselsättning? Forskningsstudier som gjorts på senare tid ger svar på frågan. En statistiksammanställning från Handelns Forskningsinstitut visar att handeln visserligen sammantaget är fyra på listan över branscher som anställer flest arbetslösa individer från delar av världen varifrån en hög andel flyktingar kommit, men de tillhör endast 8,77 % av dem som i detalj- och partihandeln rekryteras från arbetslöshet. Den siffran är ungefär i paritet med motsvarande i tillverkningsindustrin, men handeln ligger också efter en rad andra branscher. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att handeln ännu inte nått sin fulla potential som väg in på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund.

Vad ska då göras? Tyvärr används arbetslösheten bland utrikes födda i debatten som slagträ för att sänka lönerna. Men som vi sett ovan kan det inte vara någon lösning. Det är brist på utbildning, och i viss mån attityder från arbetsgivare som är hindren. Har du inte utbildning och kompetens att ta ett jobb så spelar det inte någon särskild roll hur låga lönerna är. Och det är också något som strider mot den svenska modellen. Vi sänker inte löner, vi höjer dem för att få till en nödvändig strukturomvandling.

Vad kan då handeln göra mer? En del är att hjälpa till med utbildning till yrken. Parternas förslag till etableringsjobb där man kan kombinera utbildning och arbete är ett sådant. Ett annat är att satsa mer på handledning, utvecklingsplaner och dokumentation i rådande arbetsmarknadspolitiska insatser. Men det handlar även om att kasta bort fördomsfulla attityder. En studie utgiven av Handelsrådet 2017 visar att det på flera sätt kan vara gynnsamt för företag att anställa utrikes födda:

  • Mångfalden kan öka kunskap och kompetens genom att fler erfarenheter och perspektiv kommer in i organisationen.
  • Arbetet med att skapa en mångfald kan användas i marknadsföring som ett sätt att visa att företaget tänker längre än på att vara en vinstdrivande maskin.
  • En gemensam känsla av att man gör en insats för en annan människa och ta ansvar för samhället kan skapa en positiv stämning och stolthet på arbetsplatsen som gynnar verksamheten.
  • Fler utrikes födda anställda kan i vissa företag innebära att det bättre speglar sammansättningen av kunder. Det kan bidra till att fler kan identifiera sig med verksamheten.
  • Satsningar på att anställa utrikes födda kan också bryta ett mönster av kulturellt reproducerad diskriminering. Diskriminering som grundar sig på vanor och tankebanor som man inte reflekterar över är svåra att bryta så länge homogeniteten på arbetsplatsen kvarstår.

Dessa rent praktiska drivkrafter för företagen kan också bidra till att handeln blir en motor i att minska en form av utanförskap som missgynnar såväl individer och branschen som samhället. Det är i den riktningen branschen måste sträva.

Öka kvaliteten i subventionerade anställningar

Handels har tidigare skrivit om hur antalet arbetsplatsförlagda insatser från Arbetsförmedlingen har ökat kraftigt. Med arbetsplatsförlagda insatser avses de stöd som sker via Arbetsförmedlingen. Mellan 2009–2015 ökade antalet insatser från ca 93 000–170 000 individer. Handeln är den bransch som har störst antal individer i dessa insatser, drygt 24 000. Av dessa är 85–90 procent inom arbetaryrken. Subventionerade anställningar är en viktig del av den aktiva arbetsmarknadspolitiken för att möjliggöra för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden att få arbete. Men för att få positiv effekt behöver insatserna hålla hög kvalitet och vara riktade till dem som inte har möjlighet att få arbete utan subventioner. Alltför breda subventioner riktade direkt till arbetsgivare riskerar att leda till missbruk, snedvriden konkurrens och undanträngningseffekter.

Det är därför välkommet att professor Anders Forslund vid IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) presenterat en genomgång av forskning som gäller subventionerade anställningar. Som diagrammet nedan visar har det skett en dramatisk ökning av antalet anställda med subventionerade anställningar. Ökningen återspeglar huvudsakligen en ökning av antalet personer ned någon form av nystartsjobb. Vi kan även se att andra former av subventionerade anställningar har använts blygsamt.

IFAU

Så hur ska subventionerade anställningar utformas på effektivaste sätt? Enligt Forslund finns det goda skäl att rikta anställningsstöd mot avgränsade målgrupper. Det är sannolikt att de grupper som är mest betjänta av subventionerade anställningar är grupper som står långt från arbetsmarknaden. Grupper som står närmare arbetsmarknaden får jobb även utan subventioner och åtgärder riktade emot dessa innebär snarare en subvention som minskar arbetsgivares kostnader utan att öka möjligheterna för personer som verkligen är i behov av insatser.  Subventionerade anställningar är ofta förenade med undanträngningseffekter dvs att subventionerna tränger undan vanliga jobb som skulle skapats. Det är därför viktigt att utforma stödet så att allt annat lika det medför så små undanträngningseffekter som möjligt och att det går till som behöver hjälp att ta sig in på arbetsmarknaden. Det är svårt att motivera att subventioner riktas till personer som i genomsnitt skulle ha samma sannolikhet att få ett jobb som de personer som trängs undan, så som breda subventioner som sänkt arbetsgivaravgift.

Det är ett av de stora problemen med nystartsjobb där avsaknaden av en portvakt innebär att fel grupper subventioneras. Arbetsförmedlingens egna undersökningar tyder på just detta då arbetslösa som fått jobb via nystartsjobben haft en starkare ställning på arbetsmarknaden jämfört med arbetslösa som fått jobb via en handläggare. Den senaste omläggningen med sänkt subvention för de med kortast tid utanför arbetsmarknaden kombinerat med höjd subvention för dem med längst tid utanför arbetsmarknaden verkar enligt Forslund rimlig. Det finns dock en risk att avsaknaden av kontrollmekanismer gör att subventionerna riktas till dem som står nära arbetsmarknaden och att volymerna, och därmed kostnaderna fortsatt blir höga på grund av undanträngning och dödviktskostnader. Handels förespråkar också att större hänsyn tas till fackens yttranden för att förhindra att personer utnyttjas som billig arbetskraft istället för att få en möjlighet till subventionerad anställning med kvalitativ handledning och ordnade villkor. Handels ser stora behov av att satsa på handledning, utbildningsplaner och dokumentation av vad man utfört eller lärt sig. Tyvärr saknas detta idag vilket leder till sämre kvalitet i arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadspolitikens viktigaste funktion är att förbättra möjligheterna för de som har de svårt och utjämna skillnaderna vid inträdet på arbetsmarknaden. För att påverka sysselsättningen i en större utsträckning krävs ökade investeringar, mer utbildning och nya satsningar på välfärden.

Anton Strömbäck

 

Rätt riktning och mer utrymme finns

Handels medlemmar vill ha ökad trygghet på arbetsmarknaden och satsningar på välfärden. Hur stämmer det med den vårbudget som regeringen med stöd av vänsterpartiet lade fram för några dagar sedan? Nu ska man först konstatera att en vårbudget mer handlar om riktlinjer för de kommande åren än några större extra insatser. De brukar istället komma i höstbudgeten. Men det kan ända vara av intresse att se inriktningen på de satsningar som man gör.

De extra medel som satsas på arbetsmiljö och skyddsombuden innebär naturligtvis möjligheter för att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Handels utredare har i flera rapporter pekat på en allt mer ansträngd arbetsmiljö och ökade sjukskrivningar. Signalerna att man vill satsa på förbättrade villkor och att skyddsombudsverksamheten står i centrum är välkommet. Likaså är de extra miljoner som läggs för att motverka sexuella trakasserier. För just tidsbegränsat anställda i handeln är beroendeställningen något som vi vet lett till ökad utsatthet.

I vårbudgeten finns en annan välkommen satsning på tryggheten. Det är de extra medel som avsätts för att bekämpa ekonomisk brottslighet och oseriösa företag. För handeln som bransch är det viktigt då många seriösa företag annars riskerar att konkurreras ut. Och för de anställda är det naturligtvis mer tryggt att arbeta under ordnade förhållanden och med kollektivavtal. Även detta har Handels utredare skrivit om tidigare och att problemet med svarta löner är stort inom handelsbranschen.

För välfärden är de extra satsningar på skolan och vården något som gynnar alla. Nej, det går inte att klaga på riktningen i vårbudgeten. Den kritik man skulle kunna ha är snarare storleken på satsningarna, och att en stor och viktig välfärdsreform som exempelvis fri tandvård saknas på agendan. Dessutom sjunker arbetslösheten, trots högkonjunktur, inte ned under sex procent. Det är oroväckande. De växande klyftorna sedan lång tid tillbaka har också bidragit till att samhället dragits isär. Här finns stora behov vilket också regeringen pekar på.

För en facklig ekonom är det då svårt att förstå varför inte mer budgetresurser satsas på investeringar och välfärd givet att det finns så stora behov. I vårbudgeten framstår statsfinanserna som urstarka. Sverige har kraftiga överskott och ingen nettoskuld då de finansiella tillgångarna vida överstiger skulderna. Fram till 2021 beräknas också skuldkvoten (bruttoskuldens andel av BNP) att minska drastiskt – från 40 procent 2017 till 29 procent 2021. Det betyder i praktiken att pengar läggs på hög i stället för att användas. Och för att citera Francis Bacon ”Pengar är som gödsel. De gör ingen nytta förrän de sprids”.

Trots detta är kommentarerna från de borgerliga oppositionspartierna att än mer pengar borde läggas på hög och att regeringen inte sparar tillräckligt. Man undrar om de verkligen läst budgeten? Samtidigt vill de att skatterna ska sänkas. Förutom att det är en ekvation som inte går ihop pekar de samlade signalerna från borgerligheten och SD på att valet i september kommer att stå mellan två klassiska vägval. De borgerliga och SD har signalerat ökad otrygghet på arbetsmarknaden, skattesänkningar för välbeställda och fortsatta privatiseringar. Regeringen har med sin vårbudget signalerat satsningar på ökad trygghet, ökad välfärd och att motverka privatiseringar. Det senare låter mer lockande, särskilt om det i valmanifestet kan kryddas med ytterligare reformer. Utrymme finns.

Stefan Carlén

Bostadsbristen en viktig fråga för Handels medlemmar

För Handels medlemmar särskilt de yngre är bostadsbrist ett stort problem. Det är speciellt en aktuell fråga i storstadsregionerna och i synnerhet inom Stockholmsområdet. Särskilt svårt är det att få en hyresrätt eftersom de omvandlats till bostadsrätter med en rasande takt. Handels kongress slog fast att en egen bostad är en mänsklig rättighet och ställde krav på en mer aktiv bostadspolitik.

Bostadsbristen påverkar inte bara medlemmarna utan också handeln som helhet. För det första leder bristen på hyresbostäder i kombination med de höga bostadspriserna till en minskad rörlighet på arbetsmarknaden vilket försvårar för företagen att rekrytera. För vem kan ta ett jobb när det är omöjligt att hitta en bostad man har råd att bo i.  För det andra tvingar det även många hushåll att köpa sin bostad, vilket speciellt för unga är förknippat med risker och transaktionskostnader som är svåra att bära. Hushåll som är högt skuldsatta kan vid räntehöjning tvingas dra ned sin konsumtion drastiskt vilket skulle påverka inte bara handeln utan även Sveriges ekonomi.

Igår lyssnade jag på ett seminarium anordnat av finanspolitiska rådet. Temat var omreglering av hyresmarknaden. Finanspolitiska rådet har berört frågan både i sitt huvudbetänkande och i en underrapport. Rapporterna ger en bakgrundsbeskrivning av problemen på Stockholms bostadsmarknad. Sedan 2000-talet har antalet hyreslägenheter i Stockholm minskat med 80 000 och antalet lägenheter som förmedlas via bostadsförmedlingen har mer än halverats mellan åren 2005 och 2016. Samtidigt har priserna på bostadsrätter och småhus stigit kontinuerligt. Bara sedan 2005 har priserna på småhus ökat med 138 procent och priserna för bostadsrätter ökat med 205 procent. Det gör att det är otroligt svårt för nya hushåll att komma in på bostadsmarknaden.

Utvecklingen av antalet hyresrätter o Storstockholm sedan 1991[1]

Hyresrätter

[1] Diagram är taget ur Finanspolitiska Rådets rapport ”Svensk finanspolitik-Finanspolitiska rådets rapport 2017

Enligt finanspolitiska rådet skulle införande av marknadshyror eller hyror på samma nivåer som marknadshyror göra att lägenheterna skulle utnyttjas bättre, rörligheten på bostadsmarknaden öka och det skulle byggas fler hyreslägenheter. Det finns dock dåligt med empiriskt stöd för detta.

Enligt rapporten ”Hur bor man i Stockholm” är utnyttjandet av bostäderna och rörligheten högre i hyresrätten än i de marknadsprissatta bostäderna. Enligt författarna har en rad internationella studier dessutom visat att en avreglering av hyressättningen inte leder till ökat bostadsbyggande.

Och rådet visar själva att hyrorna skulle höjas och lågavlönade skulle drabbas. Av detta har rådet fått välförtjänt kritik.

Hur ska man då vända utvecklingen som har stötts av politiker från både höger och vänster? En viktig del är att bygga mer bostäder som breda grupper har råd att hyra. Det förutsätter att staten och kommunerna tar ett aktivt ansvar eftersom de nyproduktioner vi ser idag har så höga hyror att en stor del av befolkningen inte har råd att bo där. Det är särskilt viktigt när Sverige har en stor migrationsström. En annan viktig del är att stoppa omvandlingen av existerande hyresrätter.

 

 

 

Vinst för handelsanställda när 75-dagarsregeln slopas

I måndags avskaffades 75-dagarsregeln som infördes av den borgerliga regeringen 2008 och som innebar att deltidsarbetslösa inte kunde få ersättning från a-kassa mer än sammanlagt 75 dagar. I samband med avskaffandet trädde den nya 60-veckorsregeln in, som ger deltidsarbetslösa rätt till a-kassa under 60 veckor. I praktiken betyder det för någon som jobbar halvtid att man har rätt till dubbelt så många dagar med arbetslöshetsersättning jämfört med tidigare. Ändringen betyder stora förbättringar i deltidsanställdas ekonomi, inte minst för alla dem som arbetar i kvinnodominerade branscher där det ofrivilliga deltidsarbetandet är utbrett.

75-dagarsregeln har under åren kritiserats hårt från olika håll. 2014 gjorde Riksrevisionen en granskning av regeln och kom bland annat fram till att fler deltidsarbetslösa blivit arbetslösa på heltid sedan regeln infördes. Regeln gjorde nämligen att deltidsarbetslösa ställdes inför ett hopplöst val efter att de 75 ersättningsdagarna var slut: antingen fortsätta på sitt deltidsarbete utan ersättning från a-kassan, eller säga upp sig från sitt jobb och stämpla på heltid. Många av de med korta deltider kunde helt enkelt inte leva på sin anställning utan tvingades därför till heltidsarbetslöshet.

Argumentet vid införandet av 75-dagarsregeln var att den skulle leda till fler heltidsarbetande. En utveckling som dock inte inträffat. Riksrevisionens granskning visade nämligen att deltidsanställda inte hade haft det lättare att få heltidsjobb. En lika stor andel av arbetarna på arbetsmarknaden är idag deltidsarbetande som för tio år sedan visar en LO-rapport från 2017. Inte heller i detaljhandeln har deltidsanställningarna minskat sedan regeln infördes. Tvärtom har deltiderna blivit vanligare.

deltid

Andelen deltidsanställda i detaljhandeln har ökat från 63 procent 2008 till 67 procent 2016. Allra mest har deltiderna ökat bland de butiksanställda männen, medan kvinnornas deltider legat på en konstant hög nivå över 70 procent. De flesta som arbetar deltid i detaljhandeln gör det ofrivilligt, och skulle helst ha en heltidsanställning om det fanns möjlighet.

Många av de som arbetar deltid i detaljhandeln jobbar mycket få timmar. Ungefär en tredjedel av arbetarna har en tjänst på 1-19 timmar per vecka. Att få ekonomin att gå runt på så få timmar är mycket svårt. En del löser det genom att ha flera deltidsjobb, men detta är långt ifrån en lösning för alla då det ofta innebär en mängd problem att få ihop olika jobbscheman, och ännu svårare att få ihop med ett meningsfullt privatliv.

Möjligheten att kunna få ersättning från a-kassan är en förutsättning för att kunna klara sig för många av alla de med korta deltidskontrakt, timanställningar eller som arbetar vid behov i detaljhandeln. Handels välkomnar därför den nya 60-veckorsregeln som väntas ge fler deltidsarbetslösa betydligt bättre ekonomi än idag och som inte tvingar ut folk i heltidsarbetslöshet.

Cecilia Berggren