Slimmade organisationer gör handeln mindre attraktiv att jobba i

Längre öppettider, fler deltidstjänster och mer ensamarbete. Det är sånt som gör att handeln kan bli mindre attraktiv som arbetsplats, konstaterar forskare som studerat detaljhandeln som arbetsplats.

Tidigare i år publicerade forskarna Rebecka Arman, Nanna Gillberg, Maria Norbäck, på Handelshögskolan i Göteborg, en studie om detaljhandeln som arbetsplats. Forskarna fann att utökade öppettider och omstrukturering under 2000-talet har lett till betydande förändringar och försämringar för personalen. Deltidstjänsterna har ökat, konkurrensen om timmar likaså, karriärmöjligheterna är sämre och det är mer ensamt att arbeta inom butik. Forskarna tror att det riskerar att leda till att handels attraktivitet som arbetsplats minskar.

Omstruktureringen inom branschen har ofta skett via så kallad hyvling. Efter en omorganisation erbjuds personalen nya tjänster, oftast med färre timmar än tidigare. Samtidigt har butikernas öppettider blivit längre. Men arbetsgivarna vill ha personal som kan jobba fler timmar vid behov och det har lett till att de som tidigare såg varandra som kollegor nu måste konkurrera med varandra om extra timmar. Det blir svårare att försörja sig och känna samhörighet med sina kollegor.

En annan effekt av en mer slimmad organisation är att man inte träffar sina kollegor så mycket. Det gör att det finns väldigt lite utrymme att diskutera viktiga frågor och ha en gemensam röst. Enligt Maria Norbäck påverkas hela arbetsplatsen av mer slimmade organisationer

Arbetslagen har blivit fragmentiserade eftersom de är så slimmade och då har chefen kommit att fungera som enda kommunikationscentralen och hen blir ju viktigare då. Inom organisationsteori brukar man prata om att det finns en kärngrupp med anställda och sådana som är mer med i periferin, men vår studie är ett exempel på att alla blir perifera förutom chefen då som utgör kärnan. Detta gör också det mycket svårare för personalen att rent konkret kunna prata om viktiga frågor och föra gemensam talan.

Konsekvenserna av långa öppettider och en ambition att sänka personalkostnaderna innebär att det blir färre som arbetar samtidigt. Personal kan arbeta många timmar utan att träffa varandra. Det gäller särskilt butiker som är större till ytan, vilket kan leda till känslor av ensamhet och isolation.

Enligt Maria Norbäck finns det stora risker med den är utvecklingen:

Det finns ju en stor risk för att handeln blir en mindre attraktiv arbetsplats då det finns små möjligheter till karriärutveckling om man inte vill bli chef. Deltidstjänster och flexibla timmar funkar bäst för den som inte har familj och inte behöver ha jobbet för sin heltidsförsörjning. Eftersom arbetet inte kan fungera under en persons alla livsfaser kan det bli stor rotation, särskilt på större arbetsplatser, vilket också är kostsamt. Kanske skulle handeln behöva tänka mer på hur man långsiktigt investerar i personal och även se om man kan konkurrera på andra sätt än med låga priser.

Handels har tidigare skrivit om konsekvenserna av ensamarbete, slimmade organisationer och det är bra att forskningen bekräftar våra resultat. I en tid när konkurrensen från e-handeln och digitalisering ökar är det dags att arbetsgivarna satsar mer på sin största konkurrensfördel nämligen arbetarna. Teknikutveckling och en ökad digitalisering gör att nya kunskaper och kompetenser efterfrågas. Det har gjort att det i likhet med på övriga arbetsmarknaden råder brist på kompetent arbetskraft i handeln. För att möta arbetsgivarnas behov av arbetskraft krävs därför en höjning av kompetensen i branschen.

Anton Strömbäck

Handels medlemmar kan sitt kollektivavtal

Nästa vecka inleds avtalskonferenser i Handels. Förtroendevalda samlas i hela landet för att diskutera den kommande avtalsrörelsen och vilka förändringar man vill se. I Sverige är frågor om löner och arbetsvillkor en demokratisk process, vilket kanske inte uppmärksammas så ofta. Förhandlingsdelegationer har valts i demokratisk ordning, och alla medlemmar kan föra fram kritik och önskemål kring avtalen.

Men hur pass insatta är medlemmar i det egna kollektivavtalet, som reglerar löner, arbetsvillkor och inflytandefrågor? För att få en uppfattning om detta har Novus opinion ställt frågor till Handels medlemmar om vilken kännedom de har om sitt kollektivavtal. Det visade sig att bland alla medlemmar ansåg 52 procent att de kände till innehållet i kollektivavtalet mycket väl eller ganska väl, 39 procent kände till vissa delar i det medan endast 8 procent svarade att de inte kände till något alls eller vet ej. Skillnaderna mellan olika avtalsområden var ganska små.

En annan fråga som ställdes var hur pass nöjda de var med sitt kollektivavtal. Här svarade 59 procent att de var nöjda/mycket nöjda med avtalet, medan 13 procent var missnöjda. Resten visste inte eller ansåg att de varken var nöjda eller missnöjda.

Genom att kombinera svaren från dessa båda frågor kan vi få en uppfattning om huruvida kunskap om kollektivavtalet gjorde Handels medlemmar mer eller mindre nöjda med det.

Det visade sig att ju mer kunskap man hade om avtalet, desto mer nöjd var man. Bland de som kände till innehållet mycket väl var 77 procent nöjda, till skillnad från de som inte kände till innehållet alls där endast 21 procent var nöjda.

Under de kommande veckorna kommer den grupp av medlemmar som är mest insatta i sina kollektivavtal att diskutera dem. Även om de generellt verkar nöjda med innehållet så vet vi av erfarenhet att det kommer många goda förslag till förbättrade löner och arbetsvillkor. Vilka dessa är och hur de kommer att konkretiseras i form av avtalsförbättringsförslag, det får vi återkomma till när den demokratiska processen sagt sitt.

Stefan Carlén

Lönekartläggningen ska utvecklas – inte avvecklas

Om du frågar valfri person vad hen tycker om att kvinnor får lägre lön än män, trots lika eller likvärdigt arbete, så svarar nog de flesta att det är fel. Ändå finns det betydande skillnader i inkomst mellan könen. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden (det vill säga om vi låter bli att justera för att män och kvinnor jobbar inom olika yrken, sektorer och i genomsnitt har olika utbildningsnivå) år 2018 var 10,7 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 3 900 kronor mindre än en genomsnittlig man. Med nuvarande förändringstakt kommer det dessutom dröja ytterligare 25 år innan lönerna i Sverige blir jämställda.

Ett verktyg för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete är lönekartläggning. Sedan 1994 har det funnits lagstiftning som påbjuder arbetsgivare att använda sig av den här metoden för att kartlägga och analysera löner och andra arbetsvillkor på arbetsplatsen ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagen har visserligen ändrats ett flertal gånger, och de mest betydande förändringarna skedde 2009, när Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och kravet på att dokumentera lönekartläggningar begränsades till arbetsplatser med över 24 anställda och vart tredje år, samt 2017, när kraven på lönekartläggning återigen skärptes. Enligt nuvarande lagstiftning ska samtliga arbetsgivare årligen genomföra lönekartläggning, men bara de med tio eller fler anställda behöver dokumentera arbetet. Lagen säger också att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetet mot diskriminering. Det fack som arbetsgivaren har kollektivavtal med har rätt till den information som behövs för att organisationen ska kunna samverka vid kartläggning, analys och upprättande av handlingsplan för jämställda löner.

Vad har då lönekartläggning för effekt? Den frågan försöker Riksrevisionen svara på i en nyligen genomförd granskning. I sin rapport skriver de att lönekartläggning har begränsade möjligheter att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, vilket i sig inte är så förvånande, eftersom en stor del av löneklyftan beror på värdediskrimineringen av kvinnodominerade branscher. Yrken som traditionellt domineras av kvinnor avlönas betydligt lägre trots liknade krav på utbildning och svårighetsgrad som i mansdominerade. Det gör att ojämställda löner bara delvis kan motverkas genom åtgärder av enskilda arbetsgivare – för att lösa helheten krävs större strukturella förändringar.

Riksrevisionen konstaterar också i sin granskning att lönekartläggningar i dagsläget är tämligen arbetskrävande och att det saknas samlad statistik över löneskillnaderna på arbetsgivarnivå, vilket behövs för att statens insatser på området ska kunna utvärderas och utvecklas. De rekommenderar därför bland annat regeringen att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsgivarnivå, men också att utreda om lagstiftningen bättre kan anpassas till arbetsgivare av olika storlek och göras mindre arbetskrävande.

Dessa till synes modesta slutsatser fick dock DNs ledarskribent Mattias Svensson att ta till brösttoner och kalla lönekartläggning för både låtsaspolitik och byråkratiproduktion. Men för den som läser Riksrevisionens rapport står det klart att det inte stämmer.

Utöver Riksrevisionens nya granskning så har lönekartläggningars effekt tidigare granskats av bland annat fackförbundet Unionen. De har då funnit att på arbetsplatser med yrkesgrupper som de organiserar har minst hälften av alla genomförda lönekartläggningar och analyser lett till lönejusteringar eller andra åtgärder som syftar till att uppnå jämställda löner. Dessvärre fann de också att många företag inte följer lagen – inte ens hälften genomför årliga lönekartläggningar.

Erfarenheterna från Handels lokala klubbar är liknande. Ungefär en tredjedel av de fackligt förtroendevalda gör bedömningen att företagsledningen har låga kunskaper om Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning, att kartläggningar ofta inte genomförs och att facket många gånger förvägras information för att kunna medverka. Men precis som i Unionen upplever Handels förtroendevalda att i de fall som lönekartläggning görs och osakliga löneskillnader upptäcks, då rättas de också till.

Det är med andra ord tydligt att det 1) finns potential att utveckla arbetet med lönekartläggning, och 2) saknas grund att avfärda det som låtsaspolitik. Riksrevisionen har presenterat ett antal rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas, men Handels menar att ett första steg för att nå effekt måste vara att se till att lagen följs. Det innebär dels att se till att företag faktiskt genomför de lönekartläggningar de är ålagda att göra, och dels att se till att de fackliga lokala organisationerna får tillgång till den information som behövs för att kunna medverka, och som lagstiftningen dessutom ger rätt till. Tillsynen behöver skärpas och arbetsgivare som bryter mot reglerna bör straffas med vite eller andra påföljder.

Lönekartläggning är måhända inget Alexanderhugg för jämställda löner, men varje hugg som kan bidra till att bryta ner barriärerna av ojämställdhet är välkommet. Och välbehövligt.

Handeln kan bryta utanförskapet för utrikes födda

Det är viktigt att utrikes födda som flyr till Sverige undan krig, förtryck och förföljelse får en fot in på arbetsmarknaden. Handeln är en bransch som har potential för detta. Branschen har personalförsörjningsproblem och arbetsgivarna signalerar att de har brist på kompetent arbetskraft. Hur kan branschen bli bättre på att använda sig av denna personalresurs?

Till att börja med får vi konstatera att utrikes födda redan fyllt en viktig funktion på svensk arbetsmarknad. Enligt Arbetsförmedlingen har 70 procent av de jobb som tillkom mellan 2005 och 2018 gått till utrikes födda. Under högkonjunkturen i slutet av 2010-talet har utrikes födda stått för upp mot 80 procent av jobbtillväxten. De som fått jobb har dock nästan enbart haft utbildning med minst gymnasieexamen.

Utan utrikes födda hade vi inte klarat av jobbtillväxten i Sverige. Men samtidigt finns en annan sida. Det är den höga arbetslösheten hos gruppen utrikes födda som helhet. Av alla arbetslösa är 60 procent utrikes födda. Det som särskilt kännetecknar dessa är att de saknar grundläggande utbildning, såväl grundskola som gymnasium. Men även bland dem som har högskoleutbildning är arbetslösheten hög. Detta antyder att det handlar om både utbildningsproblem och ett attitydproblem från arbetsgivare.

I vilken mån och hur bidrar handeln till att utrikes födda från flyktingregioner kommer i sysselsättning? Forskningsstudier som gjorts på senare tid ger svar på frågan. En statistiksammanställning från Handelns Forskningsinstitut visar att handeln visserligen sammantaget är fyra på listan över branscher som anställer flest arbetslösa individer från delar av världen varifrån en hög andel flyktingar kommit, men de tillhör endast 8,77 % av dem som i detalj- och partihandeln rekryteras från arbetslöshet. Den siffran är ungefär i paritet med motsvarande i tillverkningsindustrin, men handeln ligger också efter en rad andra branscher. Det är svårt att dra någon annan slutsats än att handeln ännu inte nått sin fulla potential som väg in på arbetsmarknaden för personer med utländsk bakgrund.

Vad ska då göras? Tyvärr används arbetslösheten bland utrikes födda i debatten som slagträ för att sänka lönerna. Men som vi sett ovan kan det inte vara någon lösning. Det är brist på utbildning, och i viss mån attityder från arbetsgivare som är hindren. Har du inte utbildning och kompetens att ta ett jobb så spelar det inte någon särskild roll hur låga lönerna är. Och det är också något som strider mot den svenska modellen. Vi sänker inte löner, vi höjer dem för att få till en nödvändig strukturomvandling.

Vad kan då handeln göra mer? En del är att hjälpa till med utbildning till yrken. Parternas förslag till etableringsjobb där man kan kombinera utbildning och arbete är ett sådant. Ett annat är att satsa mer på handledning, utvecklingsplaner och dokumentation i rådande arbetsmarknadspolitiska insatser. Men det handlar även om att kasta bort fördomsfulla attityder. En studie utgiven av Handelsrådet 2017 visar att det på flera sätt kan vara gynnsamt för företag att anställa utrikes födda:

  • Mångfalden kan öka kunskap och kompetens genom att fler erfarenheter och perspektiv kommer in i organisationen.
  • Arbetet med att skapa en mångfald kan användas i marknadsföring som ett sätt att visa att företaget tänker längre än på att vara en vinstdrivande maskin.
  • En gemensam känsla av att man gör en insats för en annan människa och ta ansvar för samhället kan skapa en positiv stämning och stolthet på arbetsplatsen som gynnar verksamheten.
  • Fler utrikes födda anställda kan i vissa företag innebära att det bättre speglar sammansättningen av kunder. Det kan bidra till att fler kan identifiera sig med verksamheten.
  • Satsningar på att anställa utrikes födda kan också bryta ett mönster av kulturellt reproducerad diskriminering. Diskriminering som grundar sig på vanor och tankebanor som man inte reflekterar över är svåra att bryta så länge homogeniteten på arbetsplatsen kvarstår.

Dessa rent praktiska drivkrafter för företagen kan också bidra till att handeln blir en motor i att minska en form av utanförskap som missgynnar såväl individer och branschen som samhället. Det är i den riktningen branschen måste sträva.

Satsa på handelns viktigaste resurs – de anställda

Handeln är liksom andra branscher föremål för ständig strukturomvandling. Mycket talar för att branschen har stor potential att växa framöver. Arbetsuppgifter kommer att förändras – inte försvinna. Den utveckling vi ser till följd av teknisk utveckling och digitalisering sätter allt mer fokus på de anställdas kompetenser. Branschens viktigaste resurs.

För fortsatt stark konkurrenskraft krävs, förutom goda arbetsvillkor, insatser för att öka lärandet i arbetslivet. Tillgången till kompetensutveckling är idag låg på arbetsplatser inom handeln. Det behövs också förbättringar när det kommer till de reguljära utbildningsvägarna.

Fack och arbetsgivare arbetar tillsammans intensivt för att förbättra de gymnasiala utbildningarna mot handeln. Fler behöver välja en utbildning riktad mot branschen och de olika utbildningsvägarna in behöver bli fler. Ökande kompetensbehov ställer krav på attraktiva och kvalitativa utbildningar som utgår från branschens behov av personal med rätt kompetens.

Förutom efterfrågan på nya kunskaper skruvas kraven också upp på kompetenser som länge varit viktiga för handeln. Här är mötet med kund centralt. Inte minst fysiska butiker måste i konkurrensen erbjuda hög nivå på områden som kundservice, tillgänglighet, produkt- och specialistkunskap, konsumentkunskap och hållbarhetsfrågor.

Det är därför glädjande att Skolverket nu föreslår regeringen att besluta om förändringar i gymnasieskolan för att bättre svara upp mot branschens skärpta kompetensbehov.

Yrkesprogrammet ”handels- och administrationsprogrammet” föreslås bli det mer sammanhållna ”försäljnings- och serviceprogrammet” med uppdaterade examensmål och kursplaner. Inriktningen administrativ service föreslås avvecklas och förutom sälj och service så blir det mer genomgripande fokus på digital handel och hållbar utveckling.

Skolverket föreslår också att valbara handelskurser ska finnas på de flesta andra yrkesprogram. Det är en åtgärd som är positiv för den specialisering handeln går igenom. Avslutningsvis föreslås en omfattande försöksverksamhet med handelsinriktning (med yrkeskurser) på det studieförberedande ekonomiprogrammet. Det är något som branschens parter ser positivt på.

Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt att C, L, KD, M och SD, i riksdagen nyligen röstat igenom att regeringen bör utreda en tvåårig yrkesskola på gymnasiet. Som olika branschföreträdare påpekat är det en dålig idé som saknar förankring i behoven på arbetsmarknaden. Förslaget går också i en helt annan riktning än handelns parters pågående arbete för mer kvalificerade gymnasieutbildningar mot branschen.

Förslaget om en tvåårig yrkesskola saknar relevans för svensk arbetsmarknad. Dessutom riskerar elever att hamna i en situation där se ser sin utbildning som helt otillräcklig för de yrken de faktiskt valt att utbilda sig till. Lösningen på utmaningen att få fler elever att nå gymnasiebehörighet kan inte vara att sänka kunskapskraven.

Genom att satsa på handelns viktigaste resurs, personalen, ges förutsättningar för fortsatt stark konkurrenskraft i en föränderlig tid. Det arbetet förutsätter gymnasiala utbildningar som utgår från branschens kompetensbehov, inte politiska poänger.

Daniel Söderberg Talebi

Stärk möjligheterna till kompetensutveckling

Till helgen är det dags för Socialdemokraternas partikongress i Örebro. Regeringens största parti samlas då för att diskutera politik på temat kompetensutveckling. Socialdemokraterna menar att det behövs en ny politik på området eftersom den tekniska utvecklingen, med digitalisering och automatisering, ställer nya och högre krav på kunskap och utbildning.

Det är en verklighetsbild som känns igen från handeln. Självscanning och automatiserade lager är två exempel på teknikutveckling som förändrat arbetsuppgifterna för handelsanställda. Den fysiska butikens kanske viktigaste konkurrensfördel gentemot e-handeln är just kompetent personal och hög servicenivå. Det innebär höjda kompetenskrav och gör att det inom handeln, i likhet med många andra branscher på arbetsmarknaden, råder brist på arbetskraft med rätt kompetenser. Siffror från Konjunkturinstitutet visar att företagen inom detaljhandeln under en längre tid uppgett historiskt höga, och fortsatt ökande, problem med att rekrytera personal. Under sista halvåret 2018 var det hela 27 % som uppgav att de har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens.

Även handelsanställdas egna upplevelser visar på behovet av förstärkta möjligheter till kompetensutveckling.

  • 2 av 3 handelsanställda anser att de inte får tillräckligt med kompetensutveckling.
  • 1 av 3 handelsanställda planerar att byta bransch, och hälften av dessa uppger att för bristande möjlighet till kompetens- och yrkesutveckling är en av anledningarna till det.
  • 3 av 4 handelsanställda tror sig behöva vidareutbildning utanför jobbet någon gång i framtiden, men 3 av 4 av dessa ser hinder för det. De största hindren är svårigheter att kombinera jobb och studier, dåliga försörjningsmöjligheter och att man inte vet vilken utbildning man skulle välja.

Detta ställer både krav på insatser för att öka lärandet i arbetslivet och på satsningar för att anpassa reguljära utbildnings- och studiefinansieringssystemen till yrkesverksammas behov. Därför är det positivt att Socialdemokraterna tar upp båda dessa områden i sitt program och föreslår bland annat ett samverkansprogram för lärande i arbetslivet mellan det offentliga och arbetsmarknadens parter, ett omställningsuppdrag till yrkeshögskola och högskola samt anpassning av studiemedelssystemet efter yrkesverksammas behov. Det är reformer som kan ge fler möjlighet till kompetensutveckling både på och utanför jobbet.

Socialdemokraterna tar också upp vikten av förbättrade anställningsvillkor för att främja lärande i arbetslivet. Detta är särskilt viktigt för handelsanställda. Handels undersökningar visar att det är betydande skillnader i tillgång till kompetensutveckling mellan den som är deltidsanställd (38 % får årligen utbildning på jobbet) jämfört med den som jobbar heltid deltidsanställd (57 %). För att kompetens ska stanna kvar i handeln och för att arbetsgivare ska lyckas attrahera kompetent arbetskraft krävs ett mer långsiktigt tänk med rejäla satsningar på personalen och villkoren i branschen – både från arbetsgivare och från lagstiftare. Därför är Socialdemokraternas förslag om att slopa allmän visstid, stoppa hyvling och minska förekomsten av delade turer bra och välkomna.

Nu gäller det att regeringen också levererar och ser till att de förslagen blir verklighet.

Tid, makt och pengar – en fråga om kön och klass

På fredag är det internationella kvinnodagen. På initiativ av Sveriges Kvinnolobby driver en rad organisationer, däribland Handelsanställdas förbund, kampanjen #lönheladagen. Den baseras på statistik från Medlingsinstitutet och siffror från 2017 visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man. Omräknat i tid innebär det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag, om man utgår från att en arbetsdag är 8-17 (vilket den dock sällan är för den som jobbar inom handeln).

Men om man gräver i siffrorna så upptäcker man snart att det faktiskt är ännu värre ställt med jämställdheten. För ovan nämnda löneskillnader gäller efter att deltider räknats upp till heltider. Och föga förvånande är det betydligt vanligare att kvinnor jobbar deltid än att män gör det.

Om vi ser till butiksanställda så är den genomsnittliga skillnaden i heltidslöner mellan män och kvinnor 3 %. Det låter ju jämförelsevis ofarligt kanske någon tänker. Men samtidigt jobbar kvinnor i handeln i genomsnitt 12 % färre timmar än män, vilket gör att den totala skillnaden i inkomst mellan könen ändå blir 15 %. Undersöker vi löneutvecklingen så går män och kvinnor in på ungefär samma nivå när yrkeslivet börjar runt 20-årsåldern, men nästan direkt börjar klyftan växa och den fortsätter att göra det i ytterligare 20-25 år, varefter den sedan ligger stabilt fram till pensionen.

I den årliga Jämställdhetsbarometern som LO tar fram undersöks inte bara på skillnaderna mellan män och kvinnor, utan också mellan arbetare och tjänstemän. LO utgår från faktiska månadslöner, det vill säga hur mycket en löntagare får betalt för de timmar hen har jobbat. På så sätt ges en mer rättvisande bild som också tar hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män.

Skillnaden mellan en man i tjänstemannayrke och en kvinna i ett arbetaryrke är hela 22 200 kronor per månad.  Den förstnämnde tjänar i snitt 40 700 kronor och den sistnämnda 18 500 kronor. Det säger sig självt att så dramatiska löneklyftor ger väldigt olika livsvillkor och möjlighet till frihet och självbestämmande. Inte bara under arbetslivet, utan också under stundande år som pensionär. Allt för många kvinnor riskerar en framtid som fattigpensionärer på grund av en ojämställd arbetsmarknad.

Men är det så att kvinnor i högre grad än män vill jobba deltid? LO tittar också på detta, och kommer fram till att arbetarkvinnor i betydligt större utsträckning än andra grupper arbetar deltid för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivarna. Till skillnad från andra grupper är det också en del av arbetarkvinnorna som uppger att de arbetar deltid eftersom arbetet är för psykiskt eller fysiskt påfrestande för att orka arbeta heltid.

Låga löner, otrygga anställningsvillkor och utbrett ofrivilligt deltidsarbete – det är inte en slump att fler kvinnors än mäns arbetsliv kännetecknas av detta. Det är på grund av patriarkala och diskriminerande strukturer. Och för att krossa sådana behövs en klassmedveten kamp för jämställdhet – både fackligt och politiskt.

Och vad innebär det då? Jo, om kvinnor precis som män ska kunna få #lönheladagen, så måste kvinnor också få både möjlighet och förutsättningar att också jobba hela dagen. Och för att åstadkomma det behöver vi bland annat:

  • Göra heltid till norm.
  • Stärka anställningstryggheten, avskaffa sms-anställningar och hyvling.
  • Dela föräldraförsäkringen jämnt mellan vårdnadshavarna.

Ola Palmgren