Kollektivavtal viktigt för att motverka missbruk av anställningsbidrag

Handeln är en av de branscher som har flest antal ”bidragsanställda”. Det är anställda där företagen får någon form av ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen för att anställa personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Handels är i grunden positiv till detta system. Det är viktigt att personer som antingen har en funktionsnedsättning, eller har varit i långvarig arbetslöshet ska ha en möjlighet att få jobb. Men det är samtidigt lika viktigt att se till att detta system fungerar bra. Syftet är att människor ska kunna få en anställning och utvecklas/utbildas till att få ett reguljärt jobb.

För en tid sedan presenterade Olle Frödin som är sociolog på Lunds Universitet en studie om anställningsbidrag på ett frukostmöte som Handelsrådet arrangerade (studien är inte publicerad än). Bland annat hade han gått igenom samtliga akter som lett till anställningsbidrag i handeln under ett år i Helsingborgs kommun. Det är en arbetsam forskningsuppgift men värdefull då resultaten var uppseendeväckande.

För det första visades att endast 39 procent av de som fick anställningsbidrag i Helsingborg hamnade på företag med kollektivavtal. Det ska jämföras med att andelen medlemmar i Handels som arbetar där det finns kollektivavtal är 95 procent. Med andra ord är företag utan kollektivavtal kraftigt överrepresenterade bland de som får anställningsbidrag.

För det andra visades att det fanns en omfattande etnisk segmentering. Personer som var inrikes födda hade oftare en funktionsnedsättning och hamnade i sådana riktade åtgärder på större företag med kollektivavtal. Personer som var utrikes födda hamnade främst i bidragsformer som nystartsjobb och instegsjobb på arbetsplatser utan kollektivavtal. Dessa var ofta små företag.

I en tidigare rapport har Handels visat att det finns en del allvarliga brister i systemet. Det har saknats kvalitet i åtgärderna och det har förekommit fall av missbruk. För att personer ska kunna utvecklas/utbildas till att ta reguljära jobb i handeln behövs en fungerande handledning där handledaren har tid och resurser att vara handledare. Det behövs också en utvecklingsplan där arbetsmomenten som ska hanteras framgår. Och inte minst behövs det en dokumentation av vad personen har lärt sig under tiden. För att kunna motverka missbruk är det nödvändigt med kollektivavtal eftersom facket annars inte kan ha tillträde till arbetsplatsen.

Arbetsförmedlingen har inte någon reell möjlighet att kontrollera missbruk. Tvärtom har den av alliansen för tio år sedan beslutade omorganisationen inneburit att Arbetsförmedlingen har anammat New Public Management utifrån ett missriktat marknadstänkande. Resultatet har blivit bristande kvalitet där handläggarna tvingas till ”pinnjakt”. Ett visst antal arbetssökande måste ut i åtgärd och de tuffa betingen leder till att personer dessvärre hamnar på olämpliga arbetsplatser.

Små arbetsgivare utan kollektivavtal är sannolikt inte lämpliga att utföra denna viktiga uppgift. Men trots att facket avråder så placeras de ändå på dessa arbetsplatser. Förutom att personer med behov kan fara illa så kan det också leda till att skattemedel bidrar till att göda ett kollektivavtalslöst segment inom handeln.

Detta ska dock inte tas som intäkt för att anställningsbidrag i sig är fel. Om regelverket justeras så att kvalitet premieras genom handledning, planer och dokumentation, och att kollektivavtal blir vägledande för placering så skulle det ändra mycket. Vi skulle på en och samma gång motverka missbruk, samtidigt som åtgärderna skulle kunna få hög kvalitet. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet, däremot ska vi göra oss av med smutsvattnet.

Stefan Carlén

Hur påverkar arbetsmiljön ohälsa och sjukskrivning?

Sjukskrivningar är ett omdebatterat problem, men fortfarande saknas kunskap om många av de mekanismer som styr ohälsa och sjukskrivningar. Höga sjukskrivningstal är ofta en indikator på arbetsmiljöproblem, men faktum är att även låga sjukskrivningstal kan dölja underliggande problem.

Försäkringskassan visar i en ny rapport att yrken med hög andel osäkert anställda har lägre sjukskrivningstal än förväntat, vilket inte antas bero på bättre hälsa. I rapporten förklaras det istället med osäkert anställdas svagare ställning på arbetsmarknaden och sämre ekonomiska förutsättningar. Avsaknaden av social och ekonomisk trygghet vid sjukskrivning visas också förklara lägre sjukskrivningstal för osäkert anställda i en omfattande kanadensisk studie. Andra studier visar hur upplevd ohälsa har ett starkt samband med osäkerhet på arbetsmarknaden.

Ungas sjukskrivningsmönster ser delvis annorlunda ut än äldres. Afa försäkringar har studerat längre sjukskrivningsfall och arbetsplatsolyckor för personer under 30 år. Unga är mindre sjukskrivna än äldre på grund av generellt bättre hälsa, men två resultat sticker ut som särskilt allvarliga för de unga. Unga kvinnor har en mycket hög förekomst av långa sjukskrivningar på grund av psykiska diagnoser, och unga av båda könen är påtagligt mer utsatta för rån varav de flesta sker inom handeln.

Utifrån dessa rapporter förefaller tre aspekter vara särskilt viktiga för att förstå sjukskrivningar och ohälsa bland handelns anställda:

Ensamarbete. Hur utbrett ensamarbetet är finns det ingen statistik över. I Arbetsmiljöundersökningarna ställs frågan ”Arbetar du ensam och riskerar att utsättas för hot och våld?”. Inom handeln föreligger så gott som alltid risken för hot och våld, men frågan missar att fånga det ensamarbete som inte upplevs som riskfyllt. 2017 svarade 15 procent av handelns anställda att de arbetade ensamma med risk för hot och våld varje vecka, och det var mer utbrett bland de unga. Ensamarbete är starkt förknippat med risken för rån, hot och våld, men också för trakasserier, fysiska faror, psykosociala problem och svårigheter att utvecklas i arbetet. Hur påverkas unga av att börja sitt arbetsliv med att arbeta utan kollegor en stor del av tiden?

Ohälsa, sjukskrivning och anställningsform. Enligt Arbetsmiljöundersökningen är riskfaktorer som stress och för hög arbetsbelastning vanligare bland fast anställda, medan ekonomisk oro och ofritt arbete är vanligare bland tidsbegränsat anställda. Men i vilken utsträckning hänger den höga arbetsbelastningen för fast anställda samman med det ökande antalet tidsbegränsat anställda? Det behövs fler fallstudier som studerar sambandet på arbetsplatsnivå.

Arbetsmiljörisker för olika grupper. Även här behövs fler studier som undersöker sambanden på arbetsplatsnivå, såsom en dansk studie som undersöker riskbeteende bland unga i handeln, vilken visar att det viktigaste för att förklara vilka risker unga tar på arbetsplatsen inte är deras ålder, utan deras anställningsform, förankring på arbetsmarknaden och möjlighet att få andra jobb. I Arbetsmiljöundersökningen 2017 visades att en tredjedel av de unga på arbetsmarknaden upplever att kraven på dem är högre än deras kunskaper och färdigheter. Är det i själva verket så att ungas risker i viss mån är ett resultat av att de i allt högre utsträckning lämnas ensamma med arbetsuppgifter de inte i tillräcklig grad fått vägledning i att utföra?

Det finns ett behov av fler studier som klarlägger sambanden mellan ohälsa och sjukskrivningar och arbetsmiljö, anställningsform och arbetsmarknadens förändring.

Bättre samråd leder till mindre bidragsfusk

I höstas framkom att Arbetsförmedlingen varit tvungna att lämna tillbaka cirka 3,5 miljarder till staten av pengar som var tänkta att gå till subventionerade anställningar för personer som står långt ifrån arbetsmarknaden. En orsak till återbetalningen var det utbredda fusket med anställningsstöden. Det är framförallt bland kollektivavtalslösa företag som problemen finns.

En färsk rapport från Handels visar att fusk med anställningsstöd troligtvis är vanligt inom handeln eftersom det är den bransch på arbetsmarknaden med flest bidragsanställningar. Fusket kan dels handla om att arbetsgivare sätter i system att använda statligt subventionerade anställningar och får sin verksamhet att gå runt med hjälp av dessa. Det drabbar förstås den anställde som utnyttjas, men leder också till en snedvriden konkurrens i branschen. Fusket kan även handla om rena bedrägerier av företag som ger en anställd lägre lön än vad de sagt till Arbetsförmedlingen och behåller mellanskillnaden. Det förekommer också att företag tar del av anställningsstödet utan att det finns någon faktisk person anställd.

Samråd

Ett av de vanligaste anställningsstöden inom handeln är nystartsjobben. Arbetsförmedlingen gör oftast en arbetsmarknadspolitisk bedömning innan olika typer av lönestöd godkänns. Då har även facken möjlighet att yttra sig om ifall en placering på en arbetsplats är lämplig eller inte. Men någon sådan bedömning görs inte för nystartsjobben och följden har blivit att risken för fusk med det lönestödet är extra hög. Som ett sätt att få bort oseriösa aktörer införde regeringen 1 februari 2017 krav på kollektivavtalsliknande villkor för arbetsgivare som använder sig av nystartsjobb, i enlighet med de krav som gäller för övriga lönestöd. Men eftersom det fortfarande inte krävs någon arbetsmarknadspolitisk bedömning är det nya kravet relativt tandlöst. Dessutom finns idag inga sanktioner mot arbetsgivare som fått lönestöd och bryter mot kraven om de kollektivavtalsliknande villkoren. Inte heller har Arbetsförmedlingen något system för att upptäcka arbetsgivare som fuskar.

Den arbetsmarknadspolitiska bedömningen och inte minst samrådet mellan Arbetsförmedlingen och berört fackförbund är ett viktigt medel för att upptäcka fusk med anställningsstöd. Facken har kunskap som är viktig för myndigheten att känna till innan de fattar beslut om en placering. Till exempel om det finns kollektivavtal eller inte på en arbetsplats, ifall företaget redan har många personer i åtgärder eller om det nyligen skett uppsägningar på grund av arbetsbrist. Samrådsprocessen har dock kritiserats från flera håll. I Handels rapport från 2015 kritiseras Arbetsförmedlingen för att inte i tillräckligt hög utsträckning ta hänsyn till fackens yttrande. Ytterligare kritik som framförs är att det inte sker någon återkoppling på ifall en placering skett eller ej, vilket gör det svårt för facken att följa upp hur en person i en arbetsmarknadspolitisk åtgärd har det och att denne inte utnyttjas av en oseriös arbetsgivare.

Kritiken har bidragit till att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson för en dryg månad sedan gav Arbetsförmedlingen i uppdrag att se över samråden. Handels välkomnar kartläggningen och hoppas att den kommer att bidra till ett bättre samrådsförfarande, mindre fusk med anställningsstöden och högre kvalitet i de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna med målet att fler personer ska komma ut i arbetslivet och förbättra sina chanser att få reguljära jobb.

Cecilia Berggren

Det behövs mer pengar in i pensionssystemet

Att dagens pensionssystem var ohållbart var ingen hemlighet. I Handels rapport ”Man får lära sig leva på det man har ” visades att en majoritet av de handelsanställda kvinnorna hamnade under fattigdomsgränsen. Och förutom att systemet skapade fattigpensionärer såg framtiden dyster ut med allt lägre pensioner. Om detta haveri har vi tidigare skrivit på Handelsbloggen här och här. Något var helt enkelt tvunget att göras.

Därför var det av stort intresse när den nya blocköverskridande (alla riksdagspartier förutom V och Sd) pensionsöverenskommelsen presenterades. Eftersom alla detaljer inte är klara är det svårt att utvärdera överenskommelsen men det går att göra några reflektioner. Det som mest debatterats i överenskommelsen har varit att pensionsåldern höjs successivt. En av anledningarna är att vi lever längre och längre. För varje ytterligare år pensionen måste delas med allt fler så minskar nivån på pensionerna. Det gör att varje år man kan arbeta extra eller avvakta med att ta ut pension är betydelsefullt för inkomsten. För vissa är det dock inget alternativ att arbeta längre då kroppen inte orkar längre. Det är därför välkommet att det föreslås att åldersgränserna i de övriga trygghetssystemen samtidigt höjs. Det skulle göra det möjligt för dem som idag inte orkar arbeta fram tills pensionering att vid sjuklighet kunna få sjukersättning fram till dess. Men man funderar dock som LO-utredaren Reneé Andersson skriver vad brasklappen om att reformen ska vara statsfinansiellt neutral innebär?

En förutsättning för att kunna arbeta längre är att det skapas förutsättningar för ett hållbart arbetsliv. Tyvärr saknas det i dagsläget. Inom Handeln innebär det utbredda deltidsarbetet i kombination med tidsbegränsade anställningar och perioder av arbetslöshet att pensionsutfallet blir lågt för Handels medlemmar.  Det krävs därför åtgärder för att heltid och tillsvidareanställningar ska bli en norm på arbetsmarknaden, att det finns en fungerande barnomsorg och äldreomsorg som gör att det finns möjligheter att arbeta ihop en bra pension.

I uppgörelsen står det också att det kritiserade premiepensionssystemet kommer att reformeras. Staten ska ta ett större ansvar för att det inte ska finnas oseriösa aktörer och antalet fonder kommer att minskas. Det är på tiden att man ser över systemet efter skandalerna med Allra och Falcon Funds. Hur många fonder det kommer att bli kvarstår att se. Om det blir för många kommer kritiken från bland annat ESO (Expertgruppen för Studier i Offentlig ekonomi) om att det är omöjligt att göra ett informerat val kvarstå. Med tanke på nackdelarna kan det vara aktuellt att skrota hela systemet eller åtminstone begränsa antalet fonder till runt 5–10 stycken.

Frågan är dock om överenskommelsen räcker för att höja pensionerna så att tillräckligt många lyfts ur fattigdomen? Nja, förvisso kommer pensionerna öka och det är bra. Men det behövs fortfarande ett omfattande reformpaket för arbetsmarknaden med satsningar på trygga jobb, heltider, förbättrad arbetsmiljö, rehabilitering och företagshälsovård. Och inte minst behöver det komma mer pengar in i systemet genom en höjning av arbetsgivaravgiften.

Anton Strömbäck

Sänkta löner löser inte bristen på kompetens

Häromveckan presenterade de fyra allianspartierna ett förslag de kallar för inträdesjobb. Förslaget innebär att arbetsgivare ska kunna anställa nyanlända och unga under 23 år utan gymnasieexamen till 70 % av ingångslönen i den aktuella branschen. Resterande 30 % av arbetstiden ska gå till utbildning. Fast endast på papperet. I Alliansens förslag finns nämligen inga krav på att den anställda ska få tillgång till utbildning, eller ens handledare. Anställningen ska kunna pågå i upp till tre år, under denna tid slipper arbetsgivaren betala arbetsgivaravgift för personen som berörs. Om inte arbetsmarknadens parter enas om en motsvarande lösning hotar Alliansen med att driva igenom anställningsformen genom lagstiftning. Ett ingrepp i avtalsfriheten och den fackliga föreningsrätten som skulle kunna strida mot Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Alliansförslaget hotar att öka klyftorna markant såväl på arbetsmarknaden som i samhället. En stor andel anställda skulle tvingas jobba för en mycket låg lön. En lön på 70 % skulle för en handelsanställd innebära ungefär 14 000 kr i månaden. Men bara om personen jobbar heltid, något som är ovanligt bland butiksanställda där den genomsnittliga arbetstiden är 27 timmar/vecka. För nyanställda ligger snittet ofta långt under det. Det är troligt att grupperna som Alliansens förslag berör inte kommer att få arbeta mer än runt 20 timmar/vecka, vilket skulle innebära en lön på runt 7 000 i månaden. Med andra ord en lön som är omöjlig att leva på.

Att förslaget dessutom inriktar sig på grupper som redan i dag har en svag ställning i samhället och på arbetsmarknaden gör att klassklyftorna kommer öka märkbart. Risken finns att samtliga nyanlända och unga under 23 utan fullständig gymnasieutbildning kommer att tvingas in på lägre löner än sina kollegor, oavsett om de behöver utbildning eller ej. Ålder och etnisk bakgrund kommer därmed att styra lönesättningen framför kompetens och arbetslivserfarenhet.

Bristen på handledare och utbildningsplaner kommer inte bara påverka de som omfattas av inträdesjobben, utan även den ordinarie personalstyrkan på arbetsplatserna. ”Jag kan tänka mig att någon äldre lär de yngre”, är Jan Björklunds svar på frågan hur personerna i inträdesjobb ska lära sig yrket. Andra anställda förväntas alltså lära upp de nyanställda på sidan av sina ordinarie arbetsuppgifter, något som Handels i flera studier visat leder till ökad stress bland personalen.

Slutligen vittnar Alliansens förslag om en stor brist på förståelse för behoven på arbetsmarknaden. Många arbetsgivare, på arbetsmarknaden generellt såväl som inom handeln, har i dag svårt att rekrytera personal, trots höga arbetslöshetssiffror. Det beror på att det saknas kompetens, inte personer. Kompetent arbetskraft trollas inte fram av Alliansens förslag om sänkta löner. Istället krävs satsningar på utbildning och andra kompetenshöjande insatser.

Cecilia Berggren

Uthållig efterfrågan behövs

Svensk ekonomi befinner sig i en högkonjunktur. Tillväxten kommer fortsätta vara stark i år och nästa år. Och sysselsättningen kommer fortsätta öka. Det går att läsa i LO-ekonomernas färska rapport om de ekonomiska utsikterna.  Samtidigt pekar man på problem. Allt är inte ljust. Arbetslösheten kommer sjunka alltför långsamt och målet om EUs lägsta arbetslöshet är långt borta. Trots en fortsatt hög arbetslöshet har företagen svårt att få tag på arbetskraft som kan utföra jobben.

I handeln ser vi liknande tendenser. Försäljningen ökar kraftigt, lönsamheten är god och fler anställs. Men just bristen på arbetskraft är ett växande bekymmer. Ändå verkar inte denna brist leda till någon kraftfull inflation. På så vis beter sig inte ekonomin som den brukar göra i en högkonjunktur.

Just denna särskilda kombination leder till att LO-ekonomerna trots högkonjunkturen ändå förordar en fortsatt expansiv ekonomisk politik. Det finns inga tecken på överhettning. Då är det än mer viktigt att bedriva en politik som håller upp efterfrågan i ekonomin. Utsatta grupper gynnas av ett högre efterfrågetryck. Det ser vi av att en stor majoritet av de jobb som tillkommit under högkonjunkturen har gått till just personer som bedöms vara i en utsatt position. Vidare kan ett fortsatt högt efterfrågetryck öka investeringar och därmed en fortsatt högre produktivitet.

Riksbanken bör därför fortsätta hålla nere räntorna, och regeringen måste med finanspolitiken fortsätta stödja den goda konjunkturen. De offentliga finanserna ser ut att bli rekordstarka och överskotten växer. Det finns ingen anledning till detta då det finns stora behov av investeringar och välfärd. Det LO-ekonomerna pekar på är särskilda insatser i utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken, samt satsningar på välfärden genom ökade bidrag till kommuner och landsting.

Handels har i princip inget att invända mot LO-ekonomernas förslag. De går i den riktning förbundet ser som helt nödvändig för att på allvar komma åt ojämlikhet och arbetslöshet. De konkreta siffrorna kan alltid diskuteras. Men för handeln är satsningar på större efterfrågan viktigt för att hålla upp försäljning, produktion och sysselsättning. Ökade satsningar på utbildning- och arbetsmarknadspolitik krävs för att branschen ska kunna få arbetskraft med rätt kompetens. Och för Handels medlemmar är tillgången till välfärd av god kvalitet en av de viktigaste politiska frågorna.

Stefan Carlén

Ökad kvalitet i arbetsmarknadspolitiken

I regeringens vårbudget 2017 finns en del positiva satsningar. Extra stöd till utbildning inom utsatta områden, och resursförstärkningar för pensionärer är sådana. Den stora frågan är dock hur regeringen ska klara av att nå sitt mål om lägst arbetslöshet i EU 2020. I en nyutkommen rapport visas att det kan gå genom att uthålligt hålla upp efterfrågan samtidigt som man satsar på utbildning och arbetsmarknadspolitik. Enligt regeringens egna siffror verkar det dock inte gå då de bedömer att arbetslösheten kommer hamna på 6,2 procent. Samtidigt visar siffrorna kraftiga överskott i de offentliga finanserna. Här finns uppenbarligen stora möjligheter för regeringen att lägga en höstbudget 2017 med satsningar på investeringar, välfärd och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Om vi tittar närmare på arbetsmarknadspolitiken finns stora behov. Inom handeln säger företagen själva att de har svårigheter att få tag på personal som har kompetens att utföra arbetsuppgifterna. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. Detta är ett klassiskt matchningsproblem som måste lösas med satsning på utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Handels har djupare granskat hur arbetsmarknadspolitiken fungerar i handeln. Handeln är den bransch som har störst antal arbetsmarknadspolitiska insatser förlagd till en arbetsplats. Det är ca 25 000 insatser som finns löpande på handelns arbetsmarknad. Även om det är bevisat att de har en betydelse för att öka anställningsmöjligheten för utsatta grupper finns betydande kvalitetsbrister.

En första kvalitetsbrist gäller den viktiga rollen som handledare. Tyvärr kan vi konstatera att det i praktiken inte finns handledare – annat än i bästa fall på pappret. Även där man fick särskilda handledarstöd fungerade det inte. I praktiken antas det att ordinarie personal vid sidan om sitt vanliga jobb också ska ta hand om den person som kommer. Någon särskild handledarutbildning för detta uppdrag finns inte. Inte heller ges tid eller resurser för handledning.

En andra kvalitetsbrist är att det inte heller finns någon av branschen framtagen utbildnings- eller utvecklingsplan. En handledare som ska fungera behöver ha en grundläggande plan och checklista över de färdigheter som ska utvecklas på arbetsplatsen. Utan en sådan finns det inte heller någon möjlighet att dokumentera de färdigheter som individen fått. Och det är slutligen den tredje kvalitetsbristen. Det saknas en grundlig dokumentation av vad personer i insatser har fått för färdigheter.

En önskvärd satsning på arbetsmarknadspolitiken handlar därför inte bara om mer medel till att göra det vi redan gör. Det handlar om tydliga riktade satsningar på handledning, att handledare får utbildning, att de får tid att utföra handledning, att de timmar som går åt för handledning fylls ut av andra eller av extra timmar till annan personal. Det går inte att förvänta sig att företagen själva ska stå för dessa kostnader.

Utöver detta har parterna i branschen ett ansvar att ta fram grundläggande utvecklingsplaner och checklistor. Parterna och särskilt facket har ett särskilt ansvar att granska åtgärderna så att de inte felaktigt utnyttjas av oseriösa företag, och staten har ett ansvar att lyssna på parterna. På det här området har regeringen möjlighet att kraftfullt förbättra matchningen på arbetsmarknaden och samtidigt stärka den svenska modellen. För vi skulle väl utveckla den svenska modellen, inte avveckla den?

Stefan Carlén