Otrygga anställningar ökar risken för sexuella trakasserier

Handelsanställdas förbund har under lång tid visat på problemen med otrygga anställningar inom en rad områden, allt medan de mest otrygga formerna av anställningskontrakt har fortsatt att öka för handelns anställda. När Arbetsmiljöverket nu presenterar sin senaste arbetsmiljöundersökning för år 2017 framträder ytterligare ett område där otryggt anställda är mer utsatta, nämligen sexuella trakasserier. LO har tidigare visat i en rapport att anställningsformen har betydelse för i vilken utsträckning anställda utsätts för sexuella trakasserier, och i nedanstående diagram syns omfattningen av sexuella trakasserier på hela arbetsmarknaden uppdelat på anställningsform.

Diagram blogg okt 2018

Att vara ung kvinna och arbeta inom detaljhandeln innebär att löpa stor risk att bli utsatt för sexuella trakasserier, särskilt av kunder. Bland kvinnor under 30 år på hela arbetsmarknaden har tre av tio blivit utsatta minst en gång de senaste 12 månaderna, och bland butikssäljare inom detaljhandeln i alla åldrar har så många som en femtedel blivit utsatta för sexuella trakasserier av andra än chefer eller arbetskamrater 2017. Men det går att minska utsattheten, även för dem som har mycket kundkontakt i jobbet. Med trygga anställningar ökar möjligheten för de anställda att säga ifrån och lyfta problem på sin arbetsplats. Ingen arbetsgivare vill ha sexuella trakasserier på arbetsplatsen och därför bör systematiskt användande av tidsbegränsade anställningar minska, mot bakgrund av vad Arbetsmiljöverkets undersökning visar.

Risken för utsatthet ökar också med ensamarbete. Att stå som ensam anställd i en butik hela eller delar av dagen ökar både risken för trakasserier och känslan av otrygghet, och även ensamarbetet är mer utbrett bland tidsbegränsat anställda. Möjligheten till kontroll över det egna arbetet är ytterligare en aspekt där det finns tydliga skillnader mellan fast och tidsbegränsat anställda. Hälften av de tidsbegränsat anställda svarar att de för det mesta inte eller aldrig deltar i besluten om uppläggningen av det egna arbetet, medan en fjärdedel av de fast anställda svarar samma sak. Att ha kontroll i sitt arbete och att kunna påverka hur det ska utföras är viktiga hälsofaktorer, och det är först när de anställda har inflytande över sin situation som åtgärder emot till exempel sexuella trakasserier kan få effekt. Otrygga anställningar skapar tysta arbetsplatser, och statistiken från Arbetsmiljöundersökningen visar också att bland de tidsbegränsat anställda är det fler som svarar att de alltid eller för det mesta har svårt att framföra kritiska synpunkter på arbetsförhållanden. Även internationell forskning om sexuella trakasserier inom handeln visar på den omfattande utbredningen liksom hur möjligheten att reagera och säga ifrån för den som blir utsatt är beroende av trygghet på arbetsplatsen.

Kombinationen av att många av de anställda i handeln är unga kvinnor och den utbredda användningen av tidsbegränsade anställningar gör att alltför många anställda utsätts för sexuella trakasserier. Trygga anställningar och mer kontroll över arbetets utförande är åtgärder som inte bara gynnar arbetssituationen i stort utan som också kan motverka sexuella trakasserier.

Påtvingat deltidsarbete pressar handelns anställda

Trots en het arbetsmarknad och högkonjunktur har handelns anställda allt svårare att få ihop det antal arbetstimmar som krävs för en lön att leva på, visar nya siffror som Handelsanställdas förbund tagit fram ur SCB:s Arbetskraftsundersökning. Deltidsanställningarna i branschen har ökat kontinuerligt under lång tid, och bland kvinnorna inom detaljhandeln är heltidsanställningar numera mycket ovanliga. Klass och kön delar arbetsmarknaden, så att kvinnliga arbetare har deltidsanställningar i avsevärt högre grad än andra grupper. Men deltidsanställningarna ökar också inom detaljhandeln överlag. 2015 visade Handelsanställdas förbund att också de manliga arbetarnas deltidsanställningar har ökat kraftigt. Idag arbetar nästan åtta av tio kvinnliga arbetare i detaljhandeln deltid, liksom hälften av arbetarmännen, som synes i diagrammet nedan.

Diagram blogg sept 2018

Att arbeta deltid kan vara positivt för individen. Det kan vara ett sätt att få mer tid till familj och med fritidsintressen eller att kombinera arbete med studier, men för alltför många av arbetarna i handeln är deltidsarbete inte ett fritt val. När SCB ställer frågor om varför människor arbetar deltid, uppger både män och kvinnor i gruppen arbetare att det vanligaste skälet är att de inte får arbeta heltid, 37 % av kvinnorna och 43 % av männen svarar detta. Bland kvinnliga tjänstemän är den vanligaste orsaken till deltidsarbete istället vård av barn eller närstående vuxna. Bland den mindre andel manliga tjänstemän som arbetar deltid svarar en fjärdedel att det beror på studier och drygt en fjärdedel att de inte får arbeta heltid. För tjänstemännen används deltidsarbete i större utsträckning till att balansera livets olika krav och är därmed till större del frivilligt – men det påtvingade deltidsarbetet breder ut sig även bland tjänstemännen. Den totala bilden är därmed välbekant: klass och kön styr möjligheten att själv påverka sin arbetstid.

Deltidsarbete innebär många problem för de anställda men är desto mer gynnsamt för arbetsgivarna – åtminstone på kort sikt. Istället för att långsiktigt bemanna utifrån de anställdas vilja och behov av en trygg anställning, tvingas en allt fler anställda ständigt jaga fler timmar för att få inkomsten att gå ihop. Det leder till en ond cirkel både för de anställda och för branschen då många lämnar handeln på grund av de dåliga villkoren. Att ständigt tillämpa flexibel bemanning innebär också att de deltidsanställda får större andel stressiga arbetstimmar och sämre möjligheter att utvecklas på arbetsplatsen. Deltidsarbete påverkar givetvis också nivåerna för sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna liksom pensionen, vilket innebär att låga inkomster cementeras över livet.

Vi vet ännu inte hur Sveriges nya regering kommer att se ut och vilken politik den kommer att föra. Men Handels fortsätter självklart att driva på för bättre villkor för medlemmarna på arbetsmarknaden.

Allvarliga konsekvenser av visstidsanställningar

Handels lanserade förra veckan kampanjen #hejdåvisstid för att uppmärksamma problemen med allmän visstid. Där samlas vittnesmål om konsekvenserna av att arbeta i ett yrke där otrygga anställningar är en norm.

”10 år i jobb och 18 anställningar, för att inte räkna med de gånger som jag har fått gå kontraktslös…

Som 17 åring började jag jobba i butik där jag i flera år gjorde precis allt i min makt och allt jag kunde för att min chef skulle ge mig en tillsvidareanställning. Det gjorde jag i många år, utan någon trygghet eller en fast anställning. Sen kom alltid den där semestern. Som vi allmän visstidare alltid fick avstå ifrån, för det var ju då man visste att man kunde få jobba extra mycket.
//…//
Tack vare mitt medlemskap i facket fick jag till slut hjälp med en tillsvidareanställning som jag tydligen hade rätt till och fler timmar på mitt kontrakt. Idag är jag 27 år fyllda och har jobbat i 10 år. Har fortfarande aldrig haft en heltid. Drömmer om ett hus, kan inte få ett lån.”

Ovanstående berättelse är inget undantag och vi har hört liknande berättelser allt för många gånger. Just tidsbegränsade anställningar är väldigt vanligt bland Handels medlemmar.  Bland butiksanställda har 28 procent en tidsbegränsad anställning, vilket är det dubbla jämfört med antalet på hela arbetsmarknaden. Det är framförallt de otrygga formerna av tidsbegränsade anställningar som är vanliga inom handeln. Bland butiksanställda arbetare har 75 procent av de visstidsanställda en timanställning eller kallas in vid behov.

Vi vet sedan tidigare forskning att sådana tillfälliga anställningar präglas av mindre kompetensutveckling, inflytande över arbete och högre grad av ohälsa jämfört med exempelvis provanställning och vikariat. Enligt en studie från Göteborgs universitet skiljer sig även sannolikhet att etablera sig på arbetsmarknaden väsentligt mellan de olika anställningsformerna. Har du ett vikariat eller en provanställning är chansen till ett fast jobb efter två år större än om du är anställd på allmän visstid.

De som har otrygga anställningar trivs dessutom sämre på jobbet och är inte lika motiverade att göra ett bra jobb. Dessutom lever många med otrygga anställningar med en stress över att inte veta hur länge till de kommer få vara kvar på arbetsplatsen. Rädslan över att kanske förlora jobbet leder till att många inte vågar påtala missförhållanden som sker på arbetsplatsen. Så varför ska vi fortsätta ha det så här på arbetsmarknaden?

Anton Strömbäck

 

 

 

Allmän visstid – ett hinder snarare än språngbräda

En av Handels viktigaste frågor i riksdagsvalet den 9 september är att avskaffa allmän visstid i LAS. I flera rapporter från Handels framgår att missbruket av allmän visstid skapat stor otrygghet, försörjningsproblem och sjuklighet hos anställda i handeln, samt att hela arbetsplatser drabbats av försämrad psykosocial arbetsmiljö. Socialdemokraterna går till val på att avskaffa allmän visstid genom att kräva objektiva skäl och har stöd av vänstern. Dessvärre kommer inte det andra alternativet – de fyra allianspartierna (som ju införde denna anställningsform 2007) och SD – att göra något åt detta om de vinner valet. Tvärtom vill de försvaga anställningstryggheten än mer.

Vad kan motivera någon att ha kvar en sådan otrygg anställningsform kan man undra? Ett argument som används frekvent från Svenskt Näringsliv är att allmän visstid är en språngbräda in på arbetsmarknaden. Men hur sant är egentligen ett sådan påstående?

I en studie från Göteborgs Universitet visar resultatet tvärtom att anställningar med karaktären av allmän visstid (behovsanställningar andra lösare former) inte är någon saliggörande språngbräda till fasta jobb. Av de som hade någon form av tidsbegränsad anställning hade endast 38 procent fått ett fast jobb efter 2 år. Men studien visade också att avgörande var själva formen av tidsbegränsad anställning. De som hade störst chans att få ett fast jobb var de som hade provanställning eller vikariat – dvs mer trygga och sakligt motiverade tidsbegränsade anställningar. För de som hade någon form av allmän visstidskaraktär var chansen att få ett fast jobb betydligt lägre.

Ändå framhärdar Svenskt Näringsliv i att allmän visstid är själva vägen in på arbetsmarknaden. Men hela argumentationen om allmän visstid som en språngbräda är egentligen konstig. Det ligger i sakens natur att många nya anställningar i dagsläget är i allmän visstid eftersom denna otrygga anställningsform de facto finns. Men företag anställer för att de har behov av det. Om allmän visstid avskaffades så skulle lika många bli anställda, men med bättre villkor. Dessa skulle i sin tur kunna gå vidare till en starkare etablering på arbetsmarknaden utan att ha drabbats av den otrygghet som allmän visstid innebär. Uppenbarligen har ju detta fungerat långt innan allmän visstid infördes 2007. Ibland kan man faktiskt tro att arbetsgivarnas organisationer glömt det.

Nej de som vill ha kvar allmän visstid har inte bara svaga argument. De är också helt i otakt med tiden. Den internationella ekonomiska samarbetsorganisationen OECD – vilken knappast kan sägas vara en dold vänsterorganisation – har varnat för att ett ökande antal osäkra anställningar leder till inlåsning i sämre arbeten, ökad ojämlikhet och i förlängningen till minskad tillväxt. I en omfattande studie pekar de också på att osäkra visstider allt för ofta inte fungerar som språngbrädor – utan som hinder för etablering och utveckling. De visar i likhet med studien från Göteborgs Universitet att de flesta som har tillfälliga anställningar är kvar i dessa tre år senare. OECD skriver ovanligt kraftfullt att anställningskontrakten även måste möta de anställdas intressen och inte ”får bli ett kastsystem med bra och dåliga jobb”.

I denna fråga är valet 2018 avgörande om vi ska bygga en mer trygg arbetsmarknad, något som i förlängningen visat sig vara bra för alla – individerna, arbetsplatserna, företagen och samhället. Alternativen är tydliga.

Stefan Carlén

PS: ”Följ Handels kampanj #hejdåvisstid på sociala medier.”

Alla tjänar på en obligatorisk företagshälsovård

Socialdemokraterna lanserade nyligen en handlingsplan för en trygg arbetsmarknad. Bland förslagen fanns avskaffad allmän visstid och stopp för hyvling av arbetstid, frågor som alla är väldigt viktiga för Handels medlemmar. Handels har tidigare skrivit om konsekvenserna av otrygga anställningar bland annat här och här.

Handlingsplanen innehöll även välkomna satsningar på bättre arbetsmiljö. Bland annat genom satsningar utbildning till regionala skyddsombud, en förlängd preskriptionstid för att anmäla arbetsmiljöbrott och ett större arbetsmiljöansvar för företag och organisationer vars agerande kan påverka arbetsmiljön för andra än egna anställda.

Utöver det innehöll handlingsplanen förslag på att ge myndigheten för arbetsmiljökunskap ett uppdrag att kartlägga fysisk och psykisk ohälsa i kvinnodominerande yrken för att öka kunskapen om kvinnors hälsa i arbetslivet. Det är ett välkommet initiativ. Handels har tidigare har visat på hur fysisk och psykisk ohälsa drabbar kvinnodominerande sektorer. Handlingsplanen innehåller även förslag på att utreda hur företagshälsovården kan förbättras tillsammans med arbetsmarknadens parter.  Gott så men det är en fråga som har utretts flera gånger tidigare.

Vi vet redan att det finns idag allvarliga brister i rehabiliteringsarbetet. För många som drabbas av arbetsskador finns stora brister i möjligheten att få en fruktbar rehabilitering. Ibland kan inte längre individer fortsätta sitt yrkesverksamma liv. Vanliga skador är belastningsskador. Dessa går att förebygga och rehabilitera från om resurser sätts in i tid. Problemet är att flertalet små arbetsgivare inte anser sig ha råd, inte har tillräckliga kunskaper och inte har några utredningsresurser. Vi vet sedan tidigare utredningar att arbetsgivarna inte tar sitt rehabiliteringsansvar. De som lyckas bäst är stora arbetsgivare med god tillgång till företagshälsovård och utredningsresurser. Små företag klarar det inte.

Detta måste ses som ett fundamentalt demokratiskt misslyckande. Enskilda individer ska naturligtvis ha likhet inför lagen och ha samma rättigheter till rehabilitering. De ska inte vara beroende av den enskilde arbetsgivarens ekonomiska styrka, betalningsvilja och godtycke. Handels kongress har slagit fast att företagshälsovården borde vara en allmän resurs för Sveriges alla anställda – även för de i små- och medelstora företag. Det borde införas som en del av den generella välfärdspolitiken att alla anställda skulle ha möjlighet att utnyttja företagshälsovård. En obligatorisk företagshälsovård kombinerat med en rehabiliteringsförsäkring utanför den ordinarie sjukförsäkringen skulle kunna finansieras via arbetsgivaravgiften.  Ett sådant åläggande skulle innebära att såväl rehabiliteringsarbetet och arbetsmiljöarbetet på allvar kunde flytta fram positionerna.

Samhället skulle tjäna på en obligatorisk lagstadgad företagshälsovård och en statlig rehabiliteringsförsäkring. Framförallt eftersom det minskar mänskligt lidande men också genom att förhindra att personer i yrkesaktiv ålder försvann från arbetsmarknaden. Sysselsättningen skulle totalt kunna öka.

Anton Strömbäck

Rätt riktning och mer utrymme finns

Handels medlemmar vill ha ökad trygghet på arbetsmarknaden och satsningar på välfärden. Hur stämmer det med den vårbudget som regeringen med stöd av vänsterpartiet lade fram för några dagar sedan? Nu ska man först konstatera att en vårbudget mer handlar om riktlinjer för de kommande åren än några större extra insatser. De brukar istället komma i höstbudgeten. Men det kan ända vara av intresse att se inriktningen på de satsningar som man gör.

De extra medel som satsas på arbetsmiljö och skyddsombuden innebär naturligtvis möjligheter för att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Handels utredare har i flera rapporter pekat på en allt mer ansträngd arbetsmiljö och ökade sjukskrivningar. Signalerna att man vill satsa på förbättrade villkor och att skyddsombudsverksamheten står i centrum är välkommet. Likaså är de extra miljoner som läggs för att motverka sexuella trakasserier. För just tidsbegränsat anställda i handeln är beroendeställningen något som vi vet lett till ökad utsatthet.

I vårbudgeten finns en annan välkommen satsning på tryggheten. Det är de extra medel som avsätts för att bekämpa ekonomisk brottslighet och oseriösa företag. För handeln som bransch är det viktigt då många seriösa företag annars riskerar att konkurreras ut. Och för de anställda är det naturligtvis mer tryggt att arbeta under ordnade förhållanden och med kollektivavtal. Även detta har Handels utredare skrivit om tidigare och att problemet med svarta löner är stort inom handelsbranschen.

För välfärden är de extra satsningar på skolan och vården något som gynnar alla. Nej, det går inte att klaga på riktningen i vårbudgeten. Den kritik man skulle kunna ha är snarare storleken på satsningarna, och att en stor och viktig välfärdsreform som exempelvis fri tandvård saknas på agendan. Dessutom sjunker arbetslösheten, trots högkonjunktur, inte ned under sex procent. Det är oroväckande. De växande klyftorna sedan lång tid tillbaka har också bidragit till att samhället dragits isär. Här finns stora behov vilket också regeringen pekar på.

För en facklig ekonom är det då svårt att förstå varför inte mer budgetresurser satsas på investeringar och välfärd givet att det finns så stora behov. I vårbudgeten framstår statsfinanserna som urstarka. Sverige har kraftiga överskott och ingen nettoskuld då de finansiella tillgångarna vida överstiger skulderna. Fram till 2021 beräknas också skuldkvoten (bruttoskuldens andel av BNP) att minska drastiskt – från 40 procent 2017 till 29 procent 2021. Det betyder i praktiken att pengar läggs på hög i stället för att användas. Och för att citera Francis Bacon ”Pengar är som gödsel. De gör ingen nytta förrän de sprids”.

Trots detta är kommentarerna från de borgerliga oppositionspartierna att än mer pengar borde läggas på hög och att regeringen inte sparar tillräckligt. Man undrar om de verkligen läst budgeten? Samtidigt vill de att skatterna ska sänkas. Förutom att det är en ekvation som inte går ihop pekar de samlade signalerna från borgerligheten och SD på att valet i september kommer att stå mellan två klassiska vägval. De borgerliga och SD har signalerat ökad otrygghet på arbetsmarknaden, skattesänkningar för välbeställda och fortsatta privatiseringar. Regeringen har med sin vårbudget signalerat satsningar på ökad trygghet, ökad välfärd och att motverka privatiseringar. Det senare låter mer lockande, särskilt om det i valmanifestet kan kryddas med ytterligare reformer. Utrymme finns.

Stefan Carlén

Majoritet av svenska folket vill stärka LAS

Tänk dig att du blir uppkallad till chefen och får ett ultimatum. Antingen går du med på att din arbetstid och inkomst hyvlas från 100 procent till 65 procent. Eller så får du sluta. Få människor kan förlika sig med detta förfarande. Och många tror att lagen om anställningsskydd LAS förhindrar det. Men så är det inte.

I Handels rapport om hyvling visas hur denna lucka i LAS används av arbetsgivare inom handeln. Människor som arbetat i 20 – 30 år får plötsligt besked om hyvling och får svårt att försörja sig. Men rapporten visar också att stödet för att stärka LAS och ta bort denna lucka är starkt. Att stödet var starkt bland Handels medlemmar var förväntat. Men att också en stor majoritet av svenska folket vill stärka LAS – även de med borgerliga sympatier – bör mana till eftertanke.

Syftet med LAS var att det skulle finnas en ordning vid uppsägningar som skyddade anställda från att bli utsatta för godtycke. När lagen infördes 1974 utgick den från fast anställning på heltid. Det fanns sannolikt ingen som föreställde sig en situation där lagen endast skyddade anställningen i sig, men inte antalet timmar och dess inkomst. Då skulle ju arbetsgivaren bara kunna minska antalet timmar ner till en nivå som gör det omöjligt att försörja sig. Det är därför svårt att se att ”hyvling” skulle ha kunnat vara i enlighet med lagens syfte.

Svenska folkets uppfattning visar att hyvlingen rör vid våra grundläggande värderingar
om vad som är rätt och fel. Att kunna känna trygghet är ett fundamentalt mänskligt behov. Oavsett om man riskerar att drabbas av den eller inte så strider agerandet mot en allmän rättsuppfattning. Var och en kan själv sätta sig in i andra människors utsatthet att drabbas av problem att klara av sin försörjning. Det vill en majoritet av såväl Handels medlemmar som svenska folket reglera. Det politiska kravet att stärka LAS och även låta anställningsskyddet omfatta timmarna på kontraktet har ett starkt stöd.

Argumenten emot är få och har oftast gått ut på att bagatellisera problemet, att facket ropar på vargen som inte kommer. Nu kan man ha olika uppfattningar om det. Tidningen Handelsnytt kartlade 92 förhandlingsfall av hyvling under ett år. Och 12 procent av skyddsombuden i Handels uppger att man hyvlat på deras arbetsplats under senaste tre åren. Det visar att det inte är ett marginellt problem. Men argumentet om att det är ett litet problem är inte heller något som skulle tala emot en ändring i LAS – ens om det var sant. För om det är ett litet problem så skulle det ju inte innebära några större problem för arbetsgivarna om LAS skärptes.

Sen finns det ju bra och dåliga argument. I en ledare i ICA-nyheter kritiseras Handels rapport mer av kosmetiska skäl, och att den har svårt att få gehör. Ledaren anser nämligen att ”frågan är sliten och budskapet gammal skåpmat – långt ifrån det nya och fräscha som krävs för att få gehör under ett valår”. Är frågor om hårdare tag, skattesänkningar och privatiseringar så särdeles nya och fräscha kan man fråga sig? Och borde inte valet handla om vilket samhälle vi vill ha.

Vill vi ha ett samhälle där otryggheten att plötsligt kunna förlora sin försörjning hänger över oss? Eller vill vi ha ett samhälle där anställningsskyddet fungerar som det var tänkt? För Handels och en stor majoritet av svenska folket är detta ett enkelt val. Vi behöver stärka LAS. Trygghet på arbetsmarknaden kanske inte är särskilt nytt. Men ganska ”fräscht” tycker de flesta!

Stefan Carlén