Ingen julhandel utan anställda

Julruschen är den mest intensiva perioden för handeln och nästan varje år slår julhandeln rekord. Under 24 av de senast 27 åren har julhandeln ökat. Förra årets julhandel omsatte nästan 11 miljarder mer än samma period 2010. Även i år bedömer analysföretaget HUI Research att julhandeln kommer slå rekord.

Prognosen är att årets julhandel (detaljhandelns omsättning i december) ökar med 3 procent. Det motsvarar försäljning på 79,8 miljarder kronor och omfattar både mat, julklappar och andra varor. För 21 miljarder kronor förväntas svenskarna köpa julklappar, vilket i genomsnitt innebär att en person som köper julklappar kommer spendera omkring 3000 kr.

De som möjliggör julhandelns merförsäljning är dock handelns alla anställda. För de anställda är julhandeln en tid präglad av långa arbetspass i högt tempo. Ökat tryck i butikerna i form av jäktande kunder i kombination med underbemannade arbetsplatser skapar hög arbetsbelastning, stressig arbetsmiljö och begränsade möjligheter att ta paus. Handels har tidigare uppmärksammat att bristande bemanning försämrar arbetsmiljön och påverkar anställdas hälsa negativt

För att hantera det ökade kundtrycket anställer många handlare extra personal under julen och ordinarie personal får ofta arbeta fler timmar. Enligt Svensk Handels prognoser kan årets julhandel möjliggöra upp till 15 000 extra jobbtillfällen. Trots detta upplever många anställda att deras arbetsplatser är underbemannade på grund av hög arbetsbelastningen under julhandeln. Många nya extraanställda innebär även att ordinarie personal får dra ett tungt lass då många nya måste läras upp mitt i julruschen.

Julen är också en period då många som ofrivilligt arbetar deltid får möjlighet att jobba mer. Men julrushen är bara några veckor per år. Att få arbeta extra timmar under julen är en klen tröst för de många deltidsanställda som under resten av året tvingas jaga extra timmar och kämpa för att få ihop ekonomin.

På Handels önskelista inför den kommande avtalsrörelsen står tryggare anställningar och bättre arbetsmiljö för de som arbetar i handeln. För att det ska uppfyllas behövs fler heltidsanställningar och ökad grundbemanning både under julhandeln och resten av året.

Thea Holmlund

Myt att butiksanställda vill jobba deltid

Detaljhandeln är den bransch där flest arbetar deltid på arbetsmarknaden. Bland arbetare i butik har 69 procent en deltidsanställning, och bland kvinnor är siffran hela 75 procent. Hur kommer det sig då att så många i denna bransch jobbar deltid? Handels motpart, Svensk Handels, menar att deltidsarbetandet i de flesta fall är självvalt. Men vad säger Handels medlemmar?

I en ny undersökning utförd av Novus har deltidsarbetande Handelsmedlemmar i butik svarat på frågan varför de jobbar deltid. Majoriteten av dem, 57 procent, hävdar att de gör det på grund av att de inte fått en heltidstjänst. Många kommenterar detta med att det helt enkelt inte finns några heltidstjänster i butiken, förutom om man är chef.

”Företaget anställer ingen på heltid utan max är 75%, om man inte blir chef då får du 100%”

”Finns inga heltider på min arbetsplats, det finns bara till chefer och säljledare.”

En hel del har också haft en heltidstjänst, men blivit av med den på grund av att företaget hyvlat tjänster.

”Har haft heltid men arbetsgivaren hyvlade bort min heltid på 40 till 30 timmar efter 36 år på företaget.”

”Hade heltid men blev tvungen att gå ner eller bli flyttad.”

”Är förbannad på att det skall dras ner heltidstjänster som man har haft i 34 år till 30 timmar på grund av omorganisation när vi ändå får jobba de timmarna, men uppskrivna på listor istället för att få ett schema så att man kan planera sin fritid. Vi får oftast tiderna dagen innan pga att de gör arbetsschema på kvällen innan […].”

Svaren i medlemsundersökningen stämmer väl överens med den problematik med slimmade organisationer som Handels skrivit om många gånger tidigare. Trots att behovet av anställda är detsamma som tidigare så drar arbetsgivare ner på antal timmar. Genom att ha fler anställda på färre kontrakterade timmar har de större flexibilitet vid schemaläggning. Man räknar istället med att anställda ska hoppa in på extrapass och fylla de luckor som uppstår i schemat. Något som gör att lönen kan variera stort för en butiksanställd varje månad, samtidigt som det blir svårt att planera sin fritid och kombinera jobbet med ett familjeliv.

”Det är bedrövligt att företag får ha människor anställda på kontrakt med så få timmar som 5-15 timmar per vecka. Samtidigt förutsätts man vara extremt flexibel och kunna ta extrapass t ex vid kollegas sjukdom, vilket ju gör att det känns omöjligt att skaffa extrajobb vid sidan om. Man ska rent ut av vara tacksam om man får extra timmar även om det ställer till det med t ex tider för ens barns förskola.”

”Frustrerande att inte få all tid på kontrakt och att när vi känner oss överarbetade är vi bara ”negativa” och det finns absolut ingen möjlighet att bemanna upp trots att vi skulle behöva fler på golvet.”

Anledningen till den höga andelen deltidsanställningar i detaljhandeln beror alltså inte på ett frivilligt val av de anställda, utan snarare på arbetsgivarens vilja att spara in på personalkostnader och skära ned på kontrakterade timmar. Scheman görs med kort framförhållning och det saknas långsiktighet i bemanningsplaneringen. I en undersökning till Handels skyddsombud påtalas att bristfällig planering av schema och bemanning är ett av de största problemen i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Över 40 procent av de butiksanställda skyddsombuden ser det som ett stort problem på sin arbetsplats.

Att det saknas långsiktig bemanningsplanering och att scheman kommer sent eller ändras nära inpå arbetspass påverkar inte bara enskilt anställda utan även hela arbetsplatser. Den ständiga underbemanningen leder till stressiga arbetsmiljöer och hög arbetsbelastning som riskerar att göra anställda sjuka. För att minska stressen och ohälsan är det därför av största vikt att satsa på förbättrad bemanningsplanering, något som även skyddsombuden menar är den viktigaste frågan att arbeta med för att förbättra arbetsmiljön på deras arbetsplatser.

Cecilia Berggren

Fyra av fem i butik vet inte hur stor nästa lön blir

Fyra av fem butiksanställda vet inte hur stor lönen kommer att bli nästa månad. I snitt varierar inkomsten med 3816 kr mellan den månaden man tjänar mest och den man tjänar minst. Det visar en undersökning utförd av Novus riktad till medlemmar i Handels. Då denna grupp butiksanställda har en genomsnittlig lön på 22 411 kr får variationen i månadslön stor påverkan på mångas privatekonomi.

Vad är då anledningen till att månadslönen kan variera så pass mycket för butiksanställda?

En förklaring är otrygga och flexibla anställningsformer.

I de flesta branscher i Sverige är normen en fast anställning på heltid. Inom detaljhandeln är verkligheten en annan. Utvecklingen sedan 1990-talets början har inneburit att många företag bemannar med anställda på tidsbegränsade kontrakt och deltidsarbete. Genom att använda otrygga anställningsformer kan företagen variera antalet anställda beroende på säsong, veckodag eller tid på dygnet. Idag har endast 26 procent av de som arbetar i detaljhandeln en så kallad normanställning. Resterande 74 procent är antingen anställda på visstid, deltid eller både och.

Novus medlemsundersökning visar att anställningsform är en avgörande faktor för hur mycket en butiksanställds lön varierar mellan olika månader. Störst är variationen i månadsinkomst för de med tidsbegränsade anställningar.

Diagrammet visar hur mycket lönen i snitt varierar mellan den månad man tjänar mest och den månad man tjänar minst beroende på vilken anställningsform man har.

För en butikssäljare som har en tidsbegränsad anställning på deltid varierar lönen i snitt med 35 procent mellan månaden med högst och lägst inkomst.

Att deltidsarbete och tidsbegränsade anställningsformer ökar variationen i månadsinkomst är inte förvånande med tanke på hur vanligt det är att hoppa in på extra pass om du jobbar deltid och/eller har en tidsbegränsad anställning. För att ha råd att betala hyran nästa månad tvingas många jaga timmar och ständigt vara tillgängliga för att hoppa in på jobb med kort varsel. I Novus medlemsundersökning uppger 69 procent av butikssäljarna med varierande månadsinkomst att de hoppar in på ett eller flera extra pass per månad.

Undersökningen visar också att lönen varierar mer från månad till månad bland yngre åldersgrupper. I åldersgruppen 18–24 varierar lönen i snitt med 24 procent mellan månanden med högst och lägst lön. Det kan bland annat förklaras av att både tidsbegränsade och deltidsanställningar är vanligare bland yngre åldersgrupper vilket gör att de i större utsträckning tvingas jaga extra pass.

Att inte veta på förhand hur mycket man kommer tjäna varje månad gör det svårt att planera sin ekonomi och skapar stor stress. Reformer för trygga anställningsformer är nödvändiga för att ge anställda inom handeln ekonomisk trygghet med en stabil och förutsägbar ekonomi. Det måste gå att leva på sitt jobb och att planera för framtiden.

Thea Holmlund

EU-valet – en facklig angelägenhet

Om lite drygt en och en halv vecka är sista dagen för att rösta i valet till Europaparlamentet. 751 ledamöter ska väljas från de (fortfarande) 28 medlemsländerna, och 20 av dessa ska vara från Sverige.

Varför angår detta ett fackförbund kanske någon frågar sig? Svaret är enkelt: för att EU-politiken i högsta grad påverkar arbetstagares vardag, såväl i Sverige som i resten av Europa. Även om arbetsmarknadsfrågor i huvudsak är en nationell angelägenhet så har konceptet med en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare stor påverkan på villkoren för både företag och arbetare. Detsamma gäller för EU-beslut som rör arbetstagares rättigheter, till exempel minimiregler för arbetstid, likabehandling och säker arbetsmiljö.  

De senaste åren har EU varit i centrum för flera arbetsmarknadspolitiska frågor i Sverige. När Alliansregeringen 2007 förändrade LAS, och bland annat införde Allmän visstidsanställning, blev det möjligt att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra utan bortre gräns. Då anmälde TCO regeringen för brott mot EUs visstidsdirektiv – och fick rätt. 2007 kom också den så kallade Laval-domen, då EU-domstolen ansåg att EU:s utstationeringsregler och den fria rörligheten för tjänster inte tillåter svenska fack att vidta stridsåtgärder för att kräva svenska villkor för utländska arbetstagare som tillfälligt utför tjänster i Sverige. Detta var på många sätt ett direkt angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen och föranledde i sin tur en kampanj för att ändra EUs regelverk kring utstationering – vilket lyckades under förra mandatperioden och ledde till utökad rätt att ta strid för kollektivavtal.

Handels har inför årets val till Europaparlamentet valt att särskilt lyfta två frågor som berör många handelsanställda och där Handels anser att EU borde agera.

Trygga jobb: En ökande andel av arbetstagarna i Europa har anställningar som är tillfälliga och/eller på deltid. År 2016 var det 26,4 miljoner invånare i EU-länder som hade en tillfällig anställning, vilket är 14,2 % av alla anställda i unionen. Sverige ligger till och med något över EU-snittet med 16 %, men siffrorna varierar kraftigt mellan olika branscher. Detaljhandeln är en av de mest utsatta och har upplevt en stadig ökning av såväl tidsbegränsade anställningar som deltidsanställningar de senaste decennierna. Andelen som saknar en fast anställning på heltid inom branschen är nu uppe på hela 70 %, och de som främst drabbas är kvinnor och unga. Handels vill därför att Europaparlamentet ska arbeta för att minska förekomsten av otrygga anställningar och ofrivilliga deltider.

Stoppa missbruket av bemanningsföretag: Antalet bemanningsanställda på svensk arbetsmarknad har ökat kraftigt sedan 1990-talet då privat uthyrning av personal i vinstsyfte tilläts. Från cirka 5 000 anställda 1994 till 76 300 år 2016. Bemanningsanställda är vanligast förkommande inom industri och tillverkning, och näst vanligast inom partihandeln. I en undersökning av min kollega Cecilia Berggren svarade nära 65 % av lageranställda Handelsmedlemmar att inhyrd personal arbetar på deras arbetsplats, och hela 35 % svarade att de bemanningsanställda används som en permanent del av verksam­heten.

Permanent användning av bemanningsföretag drabbar både den bemanningsanställde och arbetsplatsen, och på sikt hela arbetsmarknaden. Den bemanningsanställde befinner sig ofta i en otrygg situation där arbetsplats och arbetstider kan variera från vecka till vecka, med sämre ar­betsmiljö, tyngre arbetsuppgifter och större press på sig än de ordinarie anställda. Anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro som följd är nästan dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland anställda totalt på arbetsmarknaden, och unga är överrepresenterade bland de skadade. Den befintliga personalen å sin sida behöver också ständigt lära upp ny personal och vet inte vem de kommer att jobba med nästa vecka. Handels menar därför att inhyrning enbart ska kunna användas som komplement vid arbetstoppar.

Oavsett om politiska beslut fattas i Stockholm eller Bryssel kan de alltså ha stor påverkan på både löntagares vardag och möjligheterna till facklig organisering. Därför är EU-valet i högsta grad en facklig angelägenhet.

Problemet med ensamarbete är att det är ensamt

Ensamarbete är den yttersta konsekvensen av alltför slimmade arbetsorganisationer. I Handels utredning om ensamarbete, som Carolina Uppenberg skrivit, framgår att det är mycket vanligt i handeln. Hela 54 procent har erfarenhet av att arbeta ensam eller på så långt avstånd från arbetskamrater att de inte kan höra dig om något händer. Av de som arbetar ensam är det hela 29 procent som gör det mer än halva dagar, flera dagar i veckan.

I Handelsnytt intervjuades Alexandra om sina erfarenheter av ensamarbete på en servicebutik i centrala Malmö. Hon arbetar ensam minst fem timmar innan hon stänger butiken vid halv tolv på kvällen. Hon har svårt att ta enkla toalettbesök, och hon är utsatt för hot och trakasserier. Två gånger har hon blivit rånad under kort tid. Utöver dessa arbetsmiljöproblem lyfter hon också fram det socialt utarmande perspektivet. ” Det värsta är att inte ha någon att prata med”. De problem hon pekar på stämmer väl med den undersökning Handels genomfört.

De flesta medlemmar i Handels anser att ensamarbetet är ett arbetsmiljöproblem som behöver åtgärdas. Föga överraskande är det främst saknad av andra människor som lyfts fram. Man vill ha arbetskamrater. Trots detta är de vanligaste lösningarna alltjämt tekniska. Det är larm och övervakningskameror, något som inte påverkar det sociala utarmandet av själen. Tekniska lösningar kan aldrig kompensera för det behov som ensamarbetande har av att ha en arbetskamrat att dela arbetet med. Det verkar också vara så att ensamarbete är mer påfrestande då man har med klienter eller kunder att göra. Det gör handeln till en illa rustad bransch för ensamarbete.

För att komma till rätta med problemet är således den bästa lösningen att få fram ökad bemanning och att ta arbetsmiljöproblemen på allvar. Här har såväl fackförbund, arbetsgivare och myndigheter ett ansvar. Ensamarbete regleras idag genom arbetsmiljölagen och en föreskrift om ensamarbete. Föreskriften är dock från 1982. Det var en tid när det rådde full sysselsättning, högre bemanning och öppettiderna i butiker var kortare. Det har hänt mycket sedan dess. Inte minst i frågor som rör psykosocial arbetsmiljö.

Föreskriften från 1982 behöver ses över och tydliggöras. Den tillåter ensamarbete men inskränker vid påtaglig risk och stark psykisk påfrestning. Handels och LO har tidigare föreslagit det motsatta. Förutom ett förbud mot riskabelt ensamarbete, skulle en omvänd skrivning om att ensamarbete inte är önskvärt men kan accepteras under särskilt gynnsamma omständigheter vara en förstärkning som skulle kunna hjälpa upp situationer. Vidare bör en förändrad föreskrift tydligare omfatta hela Arbetsmiljölagens skrivningar om fysisk, psykisk och social inverkan. Särskilt bör den sociala isoleringen och dess negativa effekter tydliggöras.

Handels gedigna utredning är en bra utgångspunkt för ett ökat fokus på ett stort arbetsmiljöproblem inom branschen. Att komma till rätta med det är inte endast viktigt för de anställda som drabbas utanför hela branschens status och framtida personalförsörjning. Det är inte bara riskfyllt att arbeta ensam – det är också tråkigt.

Stefan Carlén

Påtvingat deltidsarbete pressar handelns anställda

Trots en het arbetsmarknad och högkonjunktur har handelns anställda allt svårare att få ihop det antal arbetstimmar som krävs för en lön att leva på, visar nya siffror som Handelsanställdas förbund tagit fram ur SCB:s Arbetskraftsundersökning. Deltidsanställningarna i branschen har ökat kontinuerligt under lång tid, och bland kvinnorna inom detaljhandeln är heltidsanställningar numera mycket ovanliga. Klass och kön delar arbetsmarknaden, så att kvinnliga arbetare har deltidsanställningar i avsevärt högre grad än andra grupper. Men deltidsanställningarna ökar också inom detaljhandeln överlag. 2015 visade Handelsanställdas förbund att också de manliga arbetarnas deltidsanställningar har ökat kraftigt. Idag arbetar nästan åtta av tio kvinnliga arbetare i detaljhandeln deltid, liksom hälften av arbetarmännen, som synes i diagrammet nedan.

Diagram blogg sept 2018

Att arbeta deltid kan vara positivt för individen. Det kan vara ett sätt att få mer tid till familj och med fritidsintressen eller att kombinera arbete med studier, men för alltför många av arbetarna i handeln är deltidsarbete inte ett fritt val. När SCB ställer frågor om varför människor arbetar deltid, uppger både män och kvinnor i gruppen arbetare att det vanligaste skälet är att de inte får arbeta heltid, 37 % av kvinnorna och 43 % av männen svarar detta. Bland kvinnliga tjänstemän är den vanligaste orsaken till deltidsarbete istället vård av barn eller närstående vuxna. Bland den mindre andel manliga tjänstemän som arbetar deltid svarar en fjärdedel att det beror på studier och drygt en fjärdedel att de inte får arbeta heltid. För tjänstemännen används deltidsarbete i större utsträckning till att balansera livets olika krav och är därmed till större del frivilligt – men det påtvingade deltidsarbetet breder ut sig även bland tjänstemännen. Den totala bilden är därmed välbekant: klass och kön styr möjligheten att själv påverka sin arbetstid.

Deltidsarbete innebär många problem för de anställda men är desto mer gynnsamt för arbetsgivarna – åtminstone på kort sikt. Istället för att långsiktigt bemanna utifrån de anställdas vilja och behov av en trygg anställning, tvingas en allt fler anställda ständigt jaga fler timmar för att få inkomsten att gå ihop. Det leder till en ond cirkel både för de anställda och för branschen då många lämnar handeln på grund av de dåliga villkoren. Att ständigt tillämpa flexibel bemanning innebär också att de deltidsanställda får större andel stressiga arbetstimmar och sämre möjligheter att utvecklas på arbetsplatsen. Deltidsarbete påverkar givetvis också nivåerna för sjuk-, föräldra- och arbetslöshetsförsäkringarna liksom pensionen, vilket innebär att låga inkomster cementeras över livet.

Vi vet ännu inte hur Sveriges nya regering kommer att se ut och vilken politik den kommer att föra. Men Handels fortsätter självklart att driva på för bättre villkor för medlemmarna på arbetsmarknaden.

Skärp reglerna för användandet av bemanningsföretag

En ny rapport från Handels visar att användandet av bemanningsföretag är mycket vanligt på lager. Inhyrd personal används som en del i arbetsgivarnas strategi att precisionsbemanna för att slippa ha mer än precist nödvändigt antal personer anställda utifrån behov. På så sätt kan de snabbt öka och minska personalstyrkan när de önskar.

Lager är en av de branscher där bemanningsanställda är vanligast förekommande på arbetsmarknaden. Så många som 10 procent av alla som jobbar på lager är anställd av ett bemanningsföretag. Motsvarande siffra bland samtliga på arbetsmarknaden är endast 1,5 procent.

Bemanning

Inhyrd personal används dessutom i betydligt högre utsträckning än enbart för att täcka upp vid tillfälliga arbetstoppar. I en undersökning till lageranställda Handelsmedlemmar svarade 65 procent att inhyrd personal används på deras arbetsplatser, och hela 35 procent menade att de bemanningsanställda användes som en permanent del av verksamheten.

För den som är bemanningsanställd innebär det en situation där man aldrig vet hur länge man kommer att få vara kvar på en arbetsplats och där man ständigt behöver anpassa sig till nya arbetsplatser, arbetstider och kollegor. Många bemanningsanställda får jobberbjudanden med väldigt kort framförhållning, vilket gör det svårt att veta hur stor inkomsten kommer bli varje månad. Bemanningsanställda har också mindre tillgång till kompetensutveckling och lågt inflytande både på det egna arbetet och på arbetsplatsen. Detta är faktorer som gör att inhyrda känner lägre arbetstillfredsställelse än ordinarie personal. Dessutom får inhyrd personal oftast de mest enformiga och tunga arbetsuppgifterna på arbetsplatserna som kräver minst kvalifikationer och upplärning. Det gör att de är lätta för arbetsgivaren att byta ut, men det leder också till en ökad risk för arbetsplatsolyckor. Statistik visar att olyckor på arbetsplatsen är dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland direktanställd personal. Förutom bristen på variation i arbetet är en huvudanledning till olyckorna att bemanningsanställda ofta får bristfällig, om ens någon, introduktion och genomgång av säkerhetsrutiner.

Antalet bemanningsanställda fortsätter att öka på arbetsmarknaden. Överanvändandet av bemanningsföretag drabbar inte enbart det bemanningsanställda, utan även övrig personal, hela arbetsplatser och på sikt hela arbetsmarknaden. För den direktanställda personalen innebär det en osäkerhet om vem man kommer jobba med nästa vecka och att ständigt vara redo för att lära upp ny personal på sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna. På arbetsplatser med många bemanningsanställda är det vanligt att det blir en segregering på arbetsplatserna. Ett A- och B-lag bildas där vissa har trygga anställningar med variation i arbetet medan andra har otrygga anställningar och med monotona arbetsuppgifter. Det utbredda användandet av bemanningsföretag innebär följaktligen en alltmer segregerad arbetsmarknad där en växande grupp individer har en svag anknytning till arbetsmarknaden samtidigt som de får de minst kvalificerade jobben, detaljstyrs i högre utsträckning och är utbytbara.

Det är inte rimligt att arbetsgivare ska kunna använda sig av bemanningsföretag för att täcka ett permanent arbetskraftsbehov. Därför måste reglerna i lagen om uthyrning av arbetstagare skärpas så att det tydliggörs att inhyrd personal endast kan användas vid tillfälliga arbetstoppar.

Cecilia Berggren