Sexuella trakasserier i arbetslivet – en fråga om makt och trygghet

Hösten för två år sedan skakade metoo-uppropen om hela samhället. Många var vittnesmålen från kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier, inte minst i arbetslivet. Nyligen gav regeringen Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsmiljöverket uppdraget att höja arbetsgivares kunskap om skyldigheten att motverka trakasserier.

Uppdraget är välkommet. Det har nämligen visat sig att arbetsgivare har dålig kunskap om de krav diskrimineringslagen och arbetsmiljölagen ställer på arbetsgivare för att förebygga sexuella trakasserier samt hur de ska agera om sexuella trakasserier ändå sker. En undersökning från DO visar att mer än hälften av alla arbetsgivare inte känner till förändringarna i diskrimineringslagen som trädde i kraft 1 januari 2017, vilka bland annat innebär krav på att vidta aktiva åtgärder.

Bristande kunskap hos arbetsgivare är dock långt ifrån hela problemet. Vi får inte glömma att vem som drabbas av sexuella trakasserier likväl vem som vågar anmäla först och främst är en fråga om anställdas makt och trygghet.

Handelsbranschen, med många unga kvinnor i yrken som innebär tät kontakt med kunder och med utbredd användning av otrygga anställningsformer, är ett bra exempel.

Sju av tio anställda i butik är kvinnor men endast två av tio i styrelser för dessa företag är kvinnor. Vidare är nästan en tredjedel av detaljhandelns kvinnliga arbetare anställda på tidsbegränsade kontrakt. Uppemot 88 procent av dessa kvinnor arbetar deltid. Totalt sett är 75 procent av alla kvinnliga arbetare inom detaljhandeln anställda på deltid. Den vanligaste anledningen till att man arbetar deltid är för att man inte blir erbjuden en heltidstjänst. För många som arbetar deltid är vardagen en ständig jakt på extra timmar för att få privatekonomin att gå ihop.

Arbetsmiljöverkets statistik visar att bland kvinnor under 30 år på hela arbetsmarknaden har tre av tio blivit utsatta för sexuella trakasserier minst en gång de senaste tolv månaderna. Bland butikssäljare inom detaljhandeln i alla åldrar har så många som en femtedel blivit utsatta för sexuella trakasserier av andra än chefer eller arbetskamrater. Dessutom visar samma undersökning att den som har en tidsbegränsad anställning löper betydligt större risk att utsättas för sexuella trakasserier.

Brist på makt och trygghet gör anställda sårbara för sexuella trakasserier. Otrygga anställningar skapar en beroendeställning till chefen vilket minskar anställdas benägenhet att anmäla om de blivit utsatta. Det finns en rädsla för negativa konsekvenser på arbetsplatsen eller för att bli av med jobbet. Arbetsplatser med osäkra anställningar skapar tystnadskulturer vilket i sin tur möjliggör en grogrund för missförhållanden.

En ytterligare faktor inom handeln som ökar risken att utsättas för sexuella trakasserier är ensamarbete. Att som ensam anställd arbeta i en butik hela eller delar av dagen ökar både risken för trakasserier och rädslan för att något skulle kunna ske. Ensamarbetet är dessutom vanligare bland tidsbegränsat anställda, som ofta har mindre möjligheter att påverka hur arbetet läggs upp.

För att på allvar komma till bukt med sexuella trakasserier på arbetsplatser måste alltså inte bara arbetsgivare kunskap om deras skyldigheter öka. Anställda måste också vara trygga på arbetet och i sin anställning för att våga anmäla när något sker. Det ska inte vara möjligt för arbetsgivare att systematiskt anställa med osäkra och korta kontrakt. Avskaffandet av allmän visstid och att göra heltid till norm är nödvändiga reformer för att motverka sexuella trakasserier och förbättra arbetssituationen i stort inom handeln.

Problemet med ensamarbete är att det är ensamt

Ensamarbete är den yttersta konsekvensen av alltför slimmade arbetsorganisationer. I Handels utredning om ensamarbete, som Carolina Uppenberg skrivit, framgår att det är mycket vanligt i handeln. Hela 54 procent har erfarenhet av att arbeta ensam eller på så långt avstånd från arbetskamrater att de inte kan höra dig om något händer. Av de som arbetar ensam är det hela 29 procent som gör det mer än halva dagar, flera dagar i veckan.

I Handelsnytt intervjuades Alexandra om sina erfarenheter av ensamarbete på en servicebutik i centrala Malmö. Hon arbetar ensam minst fem timmar innan hon stänger butiken vid halv tolv på kvällen. Hon har svårt att ta enkla toalettbesök, och hon är utsatt för hot och trakasserier. Två gånger har hon blivit rånad under kort tid. Utöver dessa arbetsmiljöproblem lyfter hon också fram det socialt utarmande perspektivet. ” Det värsta är att inte ha någon att prata med”. De problem hon pekar på stämmer väl med den undersökning Handels genomfört.

De flesta medlemmar i Handels anser att ensamarbetet är ett arbetsmiljöproblem som behöver åtgärdas. Föga överraskande är det främst saknad av andra människor som lyfts fram. Man vill ha arbetskamrater. Trots detta är de vanligaste lösningarna alltjämt tekniska. Det är larm och övervakningskameror, något som inte påverkar det sociala utarmandet av själen. Tekniska lösningar kan aldrig kompensera för det behov som ensamarbetande har av att ha en arbetskamrat att dela arbetet med. Det verkar också vara så att ensamarbete är mer påfrestande då man har med klienter eller kunder att göra. Det gör handeln till en illa rustad bransch för ensamarbete.

För att komma till rätta med problemet är således den bästa lösningen att få fram ökad bemanning och att ta arbetsmiljöproblemen på allvar. Här har såväl fackförbund, arbetsgivare och myndigheter ett ansvar. Ensamarbete regleras idag genom arbetsmiljölagen och en föreskrift om ensamarbete. Föreskriften är dock från 1982. Det var en tid när det rådde full sysselsättning, högre bemanning och öppettiderna i butiker var kortare. Det har hänt mycket sedan dess. Inte minst i frågor som rör psykosocial arbetsmiljö.

Föreskriften från 1982 behöver ses över och tydliggöras. Den tillåter ensamarbete men inskränker vid påtaglig risk och stark psykisk påfrestning. Handels och LO har tidigare föreslagit det motsatta. Förutom ett förbud mot riskabelt ensamarbete, skulle en omvänd skrivning om att ensamarbete inte är önskvärt men kan accepteras under särskilt gynnsamma omständigheter vara en förstärkning som skulle kunna hjälpa upp situationer. Vidare bör en förändrad föreskrift tydligare omfatta hela Arbetsmiljölagens skrivningar om fysisk, psykisk och social inverkan. Särskilt bör den sociala isoleringen och dess negativa effekter tydliggöras.

Handels gedigna utredning är en bra utgångspunkt för ett ökat fokus på ett stort arbetsmiljöproblem inom branschen. Att komma till rätta med det är inte endast viktigt för de anställda som drabbas utanför hela branschens status och framtida personalförsörjning. Det är inte bara riskfyllt att arbeta ensam – det är också tråkigt.

Stefan Carlén