Stoppa klyftorna som tar oss till 1930-talet

Just nu pågår avtalsrörelsen där fackförbund inom LO förhandlar kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda. Inom handeln är skiljelinjerna mellan fack och arbetsgivare stora. Det handlar om vilka löner och villkor som ska gälla. Resultatet påverkar människors hela liv och vardag. Men avtalsrörelsen handlar om ännu mer, det handlar om vilket samhälle vi vill leva i.

I dagarna släppte LO rapporten ”Makteliten – i en egen bubbla” som visar att klassklyftorna ökar snabbt på vanligt folks bekostnad. Sedan LO började mäta 1950 har toppcheferna i näringslivet aldrig tjänat så mycket som nu jämfört med vanliga löntagare.

En VD-lön i den ekonomiska eliten motsvarar nu 60,8 industriarbetarlöner (heltidslön). På mindre än ett år tjänar direktören betydligt mer än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. LO jämför också med den bredare gruppen ”makteliten” där en mängd olika toppositioner inom näringslivet, politiken och samhället i stort ingår. Också här är skillnaderna historiskt stora. Det är skrämmande läsning för alla oss som tror på ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Jämfört med handelsanställda är klyftorna, inte minst på grund av deltidsproblematik, ännu större. Samtidigt går handeln som bransch bra och VD:arna i handelsföretagen ökar sina löner mycket snabbt. Branschtidningen Markets genomgång visar att VD-lönerna inom de största handelsbolagen ökade med i genomsnitt 7,2 procent under 2018. Samma år fick vanliga handelsanställda nöja sig med 1,6 procents löneökning.

De växande klyftorna syns inte bara i relation till VD-lönerna och maktelitens inkomstutveckling. I Sverige är lönegapet mellan arbetare och tjänstemän nu lika stort som på 1930-talet. Ja du läste rätt, på samma nivå som innan andra världskriget och Saltsjöbadsavtalets tillkomst.

Jämlikheten i Sverige behöver öka för att vårt samhälle ska hålla ihop. Det tjänar alla på. Vi kan aldrig acceptera att föras tillbaka till en tid med inkomstklyftor som borde höra historien till. En del går att åstadkomma på politisk väg men i grunden handlar det om att vanligt folks löner och villkor måste hänga med. Därför är fackens krav i avtalsrörelsen helt nödvändiga för att stoppa de växande klyftorna.

Daniel Söderberg Talebi

De otryggaste jobben blir fler

De alla otryggaste formerna av tidsbegränsade anställningar har blivit fler. Det visar Arena Idés nya studie om hur visstidsanställningar har utvecklats åren 2005–2018.

I dag lever 439 300 personer med att inte veta när de får jobba nästa gång eller hur länge de kommer ha jobbet kvar. På grund av oförutsägbarheten räknas anställningar på allmän visstid och behovsanställningar som de mest osäkra i Arena Idés rapport. Sedan 2005 har antalet personer med allmän visstid och behovsanställningar ökat med nästan 30 procent och utgör runt 60 procent av alla med tidsbegränsade anställningar. Samtidigt visar studien att andelen vikariat har minskat med 25 procent. Det är en tydlig förskjutning från tryggare till otryggare former av tidsbegränsade anställningar. Vikariat bedöms bland annat vara tryggare för att det är större chans att de leder till ett fast jobb. Det är också vanligare att personer anställda på vikariat har fasta arbetstider och vet under hur lång tid de är anställda.

Inte förvånande visar rapporten att LO:s yrkesgrupper, kvinnor, utrikesfödda och unga är överrepresenterade bland de mest otrygga anställningarna. Som Handels tidigare visat bekräftar även rapporten att handeln är en av de branscher där allmän visstid och behovsanställningar särskilt har ökat.

Totalt på arbetsmarknaden är andelen tidsbegränsade anställningar 15 procent.Inom detaljhandeln har idag 32 procent en tidsbegränsad anställning. Åtta av tio visstidsanställda butiksarbetare har någon av de otryggaste formerna av anställningar vilket innebär att de jobbar per timme eller kallas in vid behov. Många tvingas jaga pass och lever med en konstant stress över att inte veta hur länge anställningen kommer fortgå eller ifall man kommer få ihop tillräckligt med arbetstimmar för att kunna betala räkningarna i slutet av månaden.

Vidare uppmärksammar Arena Idés rapport kopplingen mellan otrygga jobb och facklig organisering. Personer med otrygga anställningar går sällan med i facket. Endast en av tre med tidsbegränsade anställningar är med i facket och ännu lägre organisationsgrad har de med allmän visstidsanställning eller behovsanställning. Detta har påverkat organisationsgraden inom bland annat handeln negativt. Därmed drabbas inte bara individer med otrygga anställningar utan även arbetsvillkoren inom handeln i stort riskeras att försämras.

En arbetsmarknad med allt otryggare anställningar är ett resultat av att anställningsskyddet systematiskt försvagats sedan 1990-talet. Inte minst i och med att anställningsformen allmän visstid infördes av den borgerliga regeringen år 2007 vilket ger arbetsgivaren lagstadgad rätt att anställa med tidsbegränsning utan någon som helst motivering.

Handels har längre drivit frågan om att avskaffa allmän visstid. Det är dags att våra politiker förstår allvaret i frågan. Tillfälliga anställningar ska inte vara något annat än just tillfälliga.

Thea Holmlund

EU-valet – en facklig angelägenhet

Om lite drygt en och en halv vecka är sista dagen för att rösta i valet till Europaparlamentet. 751 ledamöter ska väljas från de (fortfarande) 28 medlemsländerna, och 20 av dessa ska vara från Sverige.

Varför angår detta ett fackförbund kanske någon frågar sig? Svaret är enkelt: för att EU-politiken i högsta grad påverkar arbetstagares vardag, såväl i Sverige som i resten av Europa. Även om arbetsmarknadsfrågor i huvudsak är en nationell angelägenhet så har konceptet med en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare stor påverkan på villkoren för både företag och arbetare. Detsamma gäller för EU-beslut som rör arbetstagares rättigheter, till exempel minimiregler för arbetstid, likabehandling och säker arbetsmiljö.  

De senaste åren har EU varit i centrum för flera arbetsmarknadspolitiska frågor i Sverige. När Alliansregeringen 2007 förändrade LAS, och bland annat införde Allmän visstidsanställning, blev det möjligt att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra utan bortre gräns. Då anmälde TCO regeringen för brott mot EUs visstidsdirektiv – och fick rätt. 2007 kom också den så kallade Laval-domen, då EU-domstolen ansåg att EU:s utstationeringsregler och den fria rörligheten för tjänster inte tillåter svenska fack att vidta stridsåtgärder för att kräva svenska villkor för utländska arbetstagare som tillfälligt utför tjänster i Sverige. Detta var på många sätt ett direkt angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen och föranledde i sin tur en kampanj för att ändra EUs regelverk kring utstationering – vilket lyckades under förra mandatperioden och ledde till utökad rätt att ta strid för kollektivavtal.

Handels har inför årets val till Europaparlamentet valt att särskilt lyfta två frågor som berör många handelsanställda och där Handels anser att EU borde agera.

Trygga jobb: En ökande andel av arbetstagarna i Europa har anställningar som är tillfälliga och/eller på deltid. År 2016 var det 26,4 miljoner invånare i EU-länder som hade en tillfällig anställning, vilket är 14,2 % av alla anställda i unionen. Sverige ligger till och med något över EU-snittet med 16 %, men siffrorna varierar kraftigt mellan olika branscher. Detaljhandeln är en av de mest utsatta och har upplevt en stadig ökning av såväl tidsbegränsade anställningar som deltidsanställningar de senaste decennierna. Andelen som saknar en fast anställning på heltid inom branschen är nu uppe på hela 70 %, och de som främst drabbas är kvinnor och unga. Handels vill därför att Europaparlamentet ska arbeta för att minska förekomsten av otrygga anställningar och ofrivilliga deltider.

Stoppa missbruket av bemanningsföretag: Antalet bemanningsanställda på svensk arbetsmarknad har ökat kraftigt sedan 1990-talet då privat uthyrning av personal i vinstsyfte tilläts. Från cirka 5 000 anställda 1994 till 76 300 år 2016. Bemanningsanställda är vanligast förkommande inom industri och tillverkning, och näst vanligast inom partihandeln. I en undersökning av min kollega Cecilia Berggren svarade nära 65 % av lageranställda Handelsmedlemmar att inhyrd personal arbetar på deras arbetsplats, och hela 35 % svarade att de bemanningsanställda används som en permanent del av verksam­heten.

Permanent användning av bemanningsföretag drabbar både den bemanningsanställde och arbetsplatsen, och på sikt hela arbetsmarknaden. Den bemanningsanställde befinner sig ofta i en otrygg situation där arbetsplats och arbetstider kan variera från vecka till vecka, med sämre ar­betsmiljö, tyngre arbetsuppgifter och större press på sig än de ordinarie anställda. Anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro som följd är nästan dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland anställda totalt på arbetsmarknaden, och unga är överrepresenterade bland de skadade. Den befintliga personalen å sin sida behöver också ständigt lära upp ny personal och vet inte vem de kommer att jobba med nästa vecka. Handels menar därför att inhyrning enbart ska kunna användas som komplement vid arbetstoppar.

Oavsett om politiska beslut fattas i Stockholm eller Bryssel kan de alltså ha stor påverkan på både löntagares vardag och möjligheterna till facklig organisering. Därför är EU-valet i högsta grad en facklig angelägenhet.

Amazon och kapitalismens brutala natur

När Handels hade sin eftervalskonferens för någon månad sedan berättade det amerikanska fackets ordförande Stuart Appelbaum om missförhållandena i USA. Bland annat om att Amazons lagerarbetare på Staten Island i New York har tvingats jobba tolvtimmarsskift, och att lokalerna saknade luftkonditionering, och fungerande sprinklersystem. Temperaturen var så hög och betinget så hårt att många blivit sjuka redan efter en kort tids arbete. Den höga temperaturen var avsedd för att robotar ska fungera bättre. Den var inte anpassad till människor.

Även i Europa drivs de anställda hårt, samtidigt som Amazon vägrar förhandlingar. I samband med Black Friday 2018 koordinerades omfattande strejker mot Amazons lager i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien. Strejkerna handlade om omänskliga arbetsvillkor och arbetarna krävde att Amazon kom till förhandlingsbordet. Amazon vägrade och lät chefer och ej anslutna agera strejkbrytare.

Handeln är sedan länge den ledande branschen när det gäller att karaktärisera den nutida kapitalismens utveckling. Det beror bland annat på att de stora globala handelsföretagen har en sådan omfattande inverkan på hela ekonomin – både lokalt och globalt. Genom sin starka inköpsmakt får de inte bara ekonomisk makt utan också social och politisk. På så vis har skiftet från en producentledd till handelsledd kapitalism ändrat de sociala maktrelationerna.

De stora handelsföretagen kan pressa tillverkande industriföretag att sänka sina produktpriser och har därför stärkt tendenser till industriutslagning, outsourcing och off-shoring. Den stora inverkan som de har på lokala marknader har lett till att konkurrenter slås ut, och att löner och arbetsvillkor pressas genom en kraftig ökning av osäkra anställningar. Detta har inte endast påverkat handeln utan också övriga branscher.

Under lång tid brukade dessa effekter beskrivas som Walmart-effekter efter det globala handelsföretag som fortfarande är det största i världen räknat efter antal anställda. Men på senare år har utvecklingen lett till att ett nytt företag snabbt klättrat upp listan över världens största företag – Amazon.

Förutom att symbolisera e-handelns expansion är Amazon ett företag som uppvisar kraftiga monopoliseringstendenser. I USA står Amazon ensamt för nästan hälften av all e-handelsförsäljning. Genom sina olika koncept, bland annat Amazon Prime knyts kunder upp till plattformen där de får tillgång till ett enormt utbud av olika tjänster. Det handlar om fria frakter, obegränsad streamad musik, digitala böcker, förtur till reor, filmer och andra förmåner. Idag är hälften av USAs befolkning medlemmar i Amazon Prime. Detta ger också företaget möjlighet att genom sin plattform samla ” big data”, utveckla AI-baserade system som kan övervaka konsumenter och skräddarsy erbjudanden. ”Amazon vill inte bara dominera marknaden, de vill bli marknaden”, som Stacy Mitchell så klarsynt uttryckte det i The Nation.

Amazons växande politiska makt avspeglas i hur de låter olika regioner tävla mot varandra med subventioner för att de ska etablera sig. De låter därmed skattebetalare subventionera deras vinster. Men Amazon är också i likhet med Walmart ökända för sin anti-fackliga hållning. Blotta tanken på att acceptera grundläggande mänskliga rättigheter i arbetslivet verkar främmande för Amazon. De har konsekvent motverkat de anställdas rättigheter att organisera sig, vägrat att förhandla med facket och de har satt i system att pressa personal till det yttersta.

Amazon exemplifierar handelns nya dominans i den globala kapitalismen, men dessvärre också ett dess brutala natur. Behovet av organisering och en stark fackföreningsrörelse, av såväl facklig som politisk kamp är lika stort nu – om inte större – än det varit historiskt.

Stefan Carlén