Majoritet av svenska folket vill stärka LAS

Tänk dig att du blir uppkallad till chefen och får ett ultimatum. Antingen går du med på att din arbetstid och inkomst hyvlas från 100 procent till 65 procent. Eller så får du sluta. Få människor kan förlika sig med detta förfarande. Och många tror att lagen om anställningsskydd LAS förhindrar det. Men så är det inte.

I Handels rapport om hyvling visas hur denna lucka i LAS används av arbetsgivare inom handeln. Människor som arbetat i 20 – 30 år får plötsligt besked om hyvling och får svårt att försörja sig. Men rapporten visar också att stödet för att stärka LAS och ta bort denna lucka är starkt. Att stödet var starkt bland Handels medlemmar var förväntat. Men att också en stor majoritet av svenska folket vill stärka LAS – även de med borgerliga sympatier – bör mana till eftertanke.

Syftet med LAS var att det skulle finnas en ordning vid uppsägningar som skyddade anställda från att bli utsatta för godtycke. När lagen infördes 1974 utgick den från fast anställning på heltid. Det fanns sannolikt ingen som föreställde sig en situation där lagen endast skyddade anställningen i sig, men inte antalet timmar och dess inkomst. Då skulle ju arbetsgivaren bara kunna minska antalet timmar ner till en nivå som gör det omöjligt att försörja sig. Det är därför svårt att se att ”hyvling” skulle ha kunnat vara i enlighet med lagens syfte.

Svenska folkets uppfattning visar att hyvlingen rör vid våra grundläggande värderingar
om vad som är rätt och fel. Att kunna känna trygghet är ett fundamentalt mänskligt behov. Oavsett om man riskerar att drabbas av den eller inte så strider agerandet mot en allmän rättsuppfattning. Var och en kan själv sätta sig in i andra människors utsatthet att drabbas av problem att klara av sin försörjning. Det vill en majoritet av såväl Handels medlemmar som svenska folket reglera. Det politiska kravet att stärka LAS och även låta anställningsskyddet omfatta timmarna på kontraktet har ett starkt stöd.

Argumenten emot är få och har oftast gått ut på att bagatellisera problemet, att facket ropar på vargen som inte kommer. Nu kan man ha olika uppfattningar om det. Tidningen Handelsnytt kartlade 92 förhandlingsfall av hyvling under ett år. Och 12 procent av skyddsombuden i Handels uppger att man hyvlat på deras arbetsplats under senaste tre åren. Det visar att det inte är ett marginellt problem. Men argumentet om att det är ett litet problem är inte heller något som skulle tala emot en ändring i LAS – ens om det var sant. För om det är ett litet problem så skulle det ju inte innebära några större problem för arbetsgivarna om LAS skärptes.

Sen finns det ju bra och dåliga argument. I en ledare i ICA-nyheter kritiseras Handels rapport mer av kosmetiska skäl, och att den har svårt att få gehör. Ledaren anser nämligen att ”frågan är sliten och budskapet gammal skåpmat – långt ifrån det nya och fräscha som krävs för att få gehör under ett valår”. Är frågor om hårdare tag, skattesänkningar och privatiseringar så särdeles nya och fräscha kan man fråga sig? Och borde inte valet handla om vilket samhälle vi vill ha.

Vill vi ha ett samhälle där otryggheten att plötsligt kunna förlora sin försörjning hänger över oss? Eller vill vi ha ett samhälle där anställningsskyddet fungerar som det var tänkt? För Handels och en stor majoritet av svenska folket är detta ett enkelt val. Vi behöver stärka LAS. Trygghet på arbetsmarknaden kanske inte är särskilt nytt. Men ganska ”fräscht” tycker de flesta!

Stefan Carlén

Ökad delaktighet minskar personalomsättning

Personalomsättningen i detaljhandeln är hög. Det vet vi sedan länge. Ungefär en tredjedel av personalen inom Handels avtalsområden omsätts varje år. Det är stora volymer. Av i genomsnitt 170 000 anställda slutar varje år 55 – 60 000 vilket då kräver att lika många måste rekryteras nya. Det ligger i sakens natur att en så hög personalomsättning är kostsamt för företagen i branschen. Det handlar om direkta kostnader för rekrytering, annonsering, tidsåtgång, upplärning mm. Men det finns också långsiktiga kostnader i form av tappad kompetens och förlust av långvarigt uppbyggda kundrelationer. Inte minst påverkas arbetsklimatet och arbetsmiljön negativt av en stor genomströmning. Vilket i sin tur har negativa effekter för kundrelationerna.

I en ny amerikansk studie har man undersökt vad som påverkar personalomsättningen i modehandeln. Även om arbetsvillkoren och arbetskultur skiljer sig mycket mellan Sverige och USA kan det finnas en del lärdomar att dra. Forskarna har undersökt om ett förbättrat arbetsklimat vilket de kallar för etiskt klimat har betydelse för att minska personalomsättningen. Resultatet är positivt. Man fann att ett klimat som skapar ökad delaktighet bland personalen i frågor som rör hållbarhet – såväl etiskt som arbetsmiljömässigt – har betydelse för att minska personalomsättningen. Och även om det kan vara förknippat med kostnader att skapa en ökad delaktighet så gav det verksamheten en mer långsiktigt hållbar organisation.

Hur ska man översätta detta till svenska förhållanden? Hög personalomsättning och en ökande svårighet att rekrytera personal med rätt kompetens finns även här. Det kanske låter för självklart, att en arbetsorganisation präglad av delaktighet i löpande beslutsprocesser skapar ökad trivsel, minskad stress och en lägre personalomsättning. Men för detta krävs investering i personalen, en arbetsorganisation som bygger på fasta anställningar och heltider. Det som inte skapar ett långsiktigt hållbart klimat är slimmade arbetsorganisationer, hög andel av tillfälligt anställda och oro över att få sina arbetstider och inkomster hyvlade. Här har vissa delar av branschen mycket att lära sig.

Stefan Carlén

Bryt mellanförskapet på svensk arbetsmarknad

Alltfler fastnar i ett mellanförskap på svensk arbetsmarknad. Här finns människor som varken står helt utanför eller är helt innanför. De som har ett jobb men vars anställning upphör när de går därifrån. De som har en fast tjänst men på färre timmar än de behöver för att kunna betala sina räkningar. De som är anställda av ett bemanningsföretag och måste leva upp till högre prestationskrav än den ordinarie personalen för att inte riskera att åka ut.

”Vi lovar fler jobb – om tröskeln till det första sänks”, slår Svensk Handel fast i Handelns löfte. Retoriken – och metaforen – känns igen från såväl arbetsgivarorganisationer som borgerliga partier. Arbetsmarknaden är ett hus. De som har jobb är inne i huset. De som saknar jobb står utanför. Om tröskeln sänks kan fler kliva in, och gå från utanförskap till innanförskap.

Men hur ska trösklarna sänkas? Jo, genom att taket raseras och väggarna rivs. För värmen ska skruvas ner genom lägre löner och det ska bli lättare att ramla ut genom svagt anställningsskydd.

Retoriken om utanförskap och innanförskap är förrädisk. För om strategin mot utanförskapet är att avskaffa allt det som är definierande för innanförskapet så gör man inget annat än att etablera ett mellanförskap.

En kvarts miljon personer i Sverige är anställda på timme eller vid behov. Är de i arbete eller arbetslösa? Det beror på vilken dag du frågar. En dryg miljon är deltidsanställda – bland arbetare i detaljhandeln så många som två av tre – och många av dem behöver varje månad jobba fler timmar än de har på kontraktet. Tillhör de den grupp som är inne eller den grupp som står utanför och vill komma in? Det beror på ur vilket perspektiv du ser saken. De befinner sig varken inne eller utanför – de befinner sig mittemellan.

Sedan den så kallade hyvlingsdomen, som ger arbetsgivare rätt att hyvla timmar från sina anställdas kontrakt utan hänsyn till vare sig turordningsregler eller omställningstid, har mellanförskapet fördjupats. Nu kan inte heller den med lång anställningstid och många timmar på sitt kontrakt – timmar man kämpat i många år för att få – vara säker på att få behålla sina timmar så länge man sköter sitt jobb. Under hashtagen #slutahyvla berättar till exempel Vicky, som jobbat i 27 år i samma butik, om hur hon står inför att tvingas börja jaga timmar. De sänkta trösklarna visade sig innebära att vemsomhelst närsomhelst kan knuffas ut.

Den politiska ambitionen måste vara att både låta fler komma in på arbetsmarknaden och öka tryggheten för dem som kommit in. Mellanförskapet måste brytas. För om priset för att man ska få komma in är att ingen får vara riktigt inne, vad är det då värt?

David Eklind Kloo