Slimmade organisationer gör handeln mindre attraktiv att jobba i

Längre öppettider, fler deltidstjänster och mer ensamarbete. Det är sånt som gör att handeln kan bli mindre attraktiv som arbetsplats, konstaterar forskare som studerat detaljhandeln som arbetsplats.

Tidigare i år publicerade forskarna Rebecka Arman, Nanna Gillberg, Maria Norbäck, på Handelshögskolan i Göteborg, en studie om detaljhandeln som arbetsplats. Forskarna fann att utökade öppettider och omstrukturering under 2000-talet har lett till betydande förändringar och försämringar för personalen. Deltidstjänsterna har ökat, konkurrensen om timmar likaså, karriärmöjligheterna är sämre och det är mer ensamt att arbeta inom butik. Forskarna tror att det riskerar att leda till att handels attraktivitet som arbetsplats minskar.

Omstruktureringen inom branschen har ofta skett via så kallad hyvling. Efter en omorganisation erbjuds personalen nya tjänster, oftast med färre timmar än tidigare. Samtidigt har butikernas öppettider blivit längre. Men arbetsgivarna vill ha personal som kan jobba fler timmar vid behov och det har lett till att de som tidigare såg varandra som kollegor nu måste konkurrera med varandra om extra timmar. Det blir svårare att försörja sig och känna samhörighet med sina kollegor.

En annan effekt av en mer slimmad organisation är att man inte träffar sina kollegor så mycket. Det gör att det finns väldigt lite utrymme att diskutera viktiga frågor och ha en gemensam röst. Enligt Maria Norbäck påverkas hela arbetsplatsen av mer slimmade organisationer

Arbetslagen har blivit fragmentiserade eftersom de är så slimmade och då har chefen kommit att fungera som enda kommunikationscentralen och hen blir ju viktigare då. Inom organisationsteori brukar man prata om att det finns en kärngrupp med anställda och sådana som är mer med i periferin, men vår studie är ett exempel på att alla blir perifera förutom chefen då som utgör kärnan. Detta gör också det mycket svårare för personalen att rent konkret kunna prata om viktiga frågor och föra gemensam talan.

Konsekvenserna av långa öppettider och en ambition att sänka personalkostnaderna innebär att det blir färre som arbetar samtidigt. Personal kan arbeta många timmar utan att träffa varandra. Det gäller särskilt butiker som är större till ytan, vilket kan leda till känslor av ensamhet och isolation.

Enligt Maria Norbäck finns det stora risker med den är utvecklingen:

Det finns ju en stor risk för att handeln blir en mindre attraktiv arbetsplats då det finns små möjligheter till karriärutveckling om man inte vill bli chef. Deltidstjänster och flexibla timmar funkar bäst för den som inte har familj och inte behöver ha jobbet för sin heltidsförsörjning. Eftersom arbetet inte kan fungera under en persons alla livsfaser kan det bli stor rotation, särskilt på större arbetsplatser, vilket också är kostsamt. Kanske skulle handeln behöva tänka mer på hur man långsiktigt investerar i personal och även se om man kan konkurrera på andra sätt än med låga priser.

Handels har tidigare skrivit om konsekvenserna av ensamarbete, slimmade organisationer och det är bra att forskningen bekräftar våra resultat. I en tid när konkurrensen från e-handeln och digitalisering ökar är det dags att arbetsgivarna satsar mer på sin största konkurrensfördel nämligen arbetarna. Teknikutveckling och en ökad digitalisering gör att nya kunskaper och kompetenser efterfrågas. Det har gjort att det i likhet med på övriga arbetsmarknaden råder brist på kompetent arbetskraft i handeln. För att möta arbetsgivarnas behov av arbetskraft krävs därför en höjning av kompetensen i branschen.

Anton Strömbäck

Stärk möjligheterna till kompetensutveckling

Till helgen är det dags för Socialdemokraternas partikongress i Örebro. Regeringens största parti samlas då för att diskutera politik på temat kompetensutveckling. Socialdemokraterna menar att det behövs en ny politik på området eftersom den tekniska utvecklingen, med digitalisering och automatisering, ställer nya och högre krav på kunskap och utbildning.

Det är en verklighetsbild som känns igen från handeln. Självscanning och automatiserade lager är två exempel på teknikutveckling som förändrat arbetsuppgifterna för handelsanställda. Den fysiska butikens kanske viktigaste konkurrensfördel gentemot e-handeln är just kompetent personal och hög servicenivå. Det innebär höjda kompetenskrav och gör att det inom handeln, i likhet med många andra branscher på arbetsmarknaden, råder brist på arbetskraft med rätt kompetenser. Siffror från Konjunkturinstitutet visar att företagen inom detaljhandeln under en längre tid uppgett historiskt höga, och fortsatt ökande, problem med att rekrytera personal. Under sista halvåret 2018 var det hela 27 % som uppgav att de har svårt att hitta arbetskraft med rätt kompetens.

Även handelsanställdas egna upplevelser visar på behovet av förstärkta möjligheter till kompetensutveckling.

  • 2 av 3 handelsanställda anser att de inte får tillräckligt med kompetensutveckling.
  • 1 av 3 handelsanställda planerar att byta bransch, och hälften av dessa uppger att för bristande möjlighet till kompetens- och yrkesutveckling är en av anledningarna till det.
  • 3 av 4 handelsanställda tror sig behöva vidareutbildning utanför jobbet någon gång i framtiden, men 3 av 4 av dessa ser hinder för det. De största hindren är svårigheter att kombinera jobb och studier, dåliga försörjningsmöjligheter och att man inte vet vilken utbildning man skulle välja.

Detta ställer både krav på insatser för att öka lärandet i arbetslivet och på satsningar för att anpassa reguljära utbildnings- och studiefinansieringssystemen till yrkesverksammas behov. Därför är det positivt att Socialdemokraterna tar upp båda dessa områden i sitt program och föreslår bland annat ett samverkansprogram för lärande i arbetslivet mellan det offentliga och arbetsmarknadens parter, ett omställningsuppdrag till yrkeshögskola och högskola samt anpassning av studiemedelssystemet efter yrkesverksammas behov. Det är reformer som kan ge fler möjlighet till kompetensutveckling både på och utanför jobbet.

Socialdemokraterna tar också upp vikten av förbättrade anställningsvillkor för att främja lärande i arbetslivet. Detta är särskilt viktigt för handelsanställda. Handels undersökningar visar att det är betydande skillnader i tillgång till kompetensutveckling mellan den som är deltidsanställd (38 % får årligen utbildning på jobbet) jämfört med den som jobbar heltid deltidsanställd (57 %). För att kompetens ska stanna kvar i handeln och för att arbetsgivare ska lyckas attrahera kompetent arbetskraft krävs ett mer långsiktigt tänk med rejäla satsningar på personalen och villkoren i branschen – både från arbetsgivare och från lagstiftare. Därför är Socialdemokraternas förslag om att slopa allmän visstid, stoppa hyvling och minska förekomsten av delade turer bra och välkomna.

Nu gäller det att regeringen också levererar och ser till att de förslagen blir verklighet.

Tid, makt och pengar – en fråga om kön och klass

På fredag är det internationella kvinnodagen. På initiativ av Sveriges Kvinnolobby driver en rad organisationer, däribland Handelsanställdas förbund, kampanjen #lönheladagen. Den baseras på statistik från Medlingsinstitutet och siffror från 2017 visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man. Omräknat i tid innebär det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag, om man utgår från att en arbetsdag är 8-17 (vilket den dock sällan är för den som jobbar inom handeln).

Men om man gräver i siffrorna så upptäcker man snart att det faktiskt är ännu värre ställt med jämställdheten. För ovan nämnda löneskillnader gäller efter att deltider räknats upp till heltider. Och föga förvånande är det betydligt vanligare att kvinnor jobbar deltid än att män gör det.

Om vi ser till butiksanställda så är den genomsnittliga skillnaden i heltidslöner mellan män och kvinnor 3 %. Det låter ju jämförelsevis ofarligt kanske någon tänker. Men samtidigt jobbar kvinnor i handeln i genomsnitt 12 % färre timmar än män, vilket gör att den totala skillnaden i inkomst mellan könen ändå blir 15 %. Undersöker vi löneutvecklingen så går män och kvinnor in på ungefär samma nivå när yrkeslivet börjar runt 20-årsåldern, men nästan direkt börjar klyftan växa och den fortsätter att göra det i ytterligare 20-25 år, varefter den sedan ligger stabilt fram till pensionen.

I den årliga Jämställdhetsbarometern som LO tar fram undersöks inte bara på skillnaderna mellan män och kvinnor, utan också mellan arbetare och tjänstemän. LO utgår från faktiska månadslöner, det vill säga hur mycket en löntagare får betalt för de timmar hen har jobbat. På så sätt ges en mer rättvisande bild som också tar hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män.

Skillnaden mellan en man i tjänstemannayrke och en kvinna i ett arbetaryrke är hela 22 200 kronor per månad.  Den förstnämnde tjänar i snitt 40 700 kronor och den sistnämnda 18 500 kronor. Det säger sig självt att så dramatiska löneklyftor ger väldigt olika livsvillkor och möjlighet till frihet och självbestämmande. Inte bara under arbetslivet, utan också under stundande år som pensionär. Allt för många kvinnor riskerar en framtid som fattigpensionärer på grund av en ojämställd arbetsmarknad.

Men är det så att kvinnor i högre grad än män vill jobba deltid? LO tittar också på detta, och kommer fram till att arbetarkvinnor i betydligt större utsträckning än andra grupper arbetar deltid för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivarna. Till skillnad från andra grupper är det också en del av arbetarkvinnorna som uppger att de arbetar deltid eftersom arbetet är för psykiskt eller fysiskt påfrestande för att orka arbeta heltid.

Låga löner, otrygga anställningsvillkor och utbrett ofrivilligt deltidsarbete – det är inte en slump att fler kvinnors än mäns arbetsliv kännetecknas av detta. Det är på grund av patriarkala och diskriminerande strukturer. Och för att krossa sådana behövs en klassmedveten kamp för jämställdhet – både fackligt och politiskt.

Och vad innebär det då? Jo, om kvinnor precis som män ska kunna få #lönheladagen, så måste kvinnor också få både möjlighet och förutsättningar att också jobba hela dagen. Och för att åstadkomma det behöver vi bland annat:

  • Göra heltid till norm.
  • Stärka anställningstryggheten, avskaffa sms-anställningar och hyvling.
  • Dela föräldraförsäkringen jämnt mellan vårdnadshavarna.

Ola Palmgren


Majoritet av svenska folket vill stärka LAS

Tänk dig att du blir uppkallad till chefen och får ett ultimatum. Antingen går du med på att din arbetstid och inkomst hyvlas från 100 procent till 65 procent. Eller så får du sluta. Få människor kan förlika sig med detta förfarande. Och många tror att lagen om anställningsskydd LAS förhindrar det. Men så är det inte.

I Handels rapport om hyvling visas hur denna lucka i LAS används av arbetsgivare inom handeln. Människor som arbetat i 20 – 30 år får plötsligt besked om hyvling och får svårt att försörja sig. Men rapporten visar också att stödet för att stärka LAS och ta bort denna lucka är starkt. Att stödet var starkt bland Handels medlemmar var förväntat. Men att också en stor majoritet av svenska folket vill stärka LAS – även de med borgerliga sympatier – bör mana till eftertanke.

Syftet med LAS var att det skulle finnas en ordning vid uppsägningar som skyddade anställda från att bli utsatta för godtycke. När lagen infördes 1974 utgick den från fast anställning på heltid. Det fanns sannolikt ingen som föreställde sig en situation där lagen endast skyddade anställningen i sig, men inte antalet timmar och dess inkomst. Då skulle ju arbetsgivaren bara kunna minska antalet timmar ner till en nivå som gör det omöjligt att försörja sig. Det är därför svårt att se att ”hyvling” skulle ha kunnat vara i enlighet med lagens syfte.

Svenska folkets uppfattning visar att hyvlingen rör vid våra grundläggande värderingar
om vad som är rätt och fel. Att kunna känna trygghet är ett fundamentalt mänskligt behov. Oavsett om man riskerar att drabbas av den eller inte så strider agerandet mot en allmän rättsuppfattning. Var och en kan själv sätta sig in i andra människors utsatthet att drabbas av problem att klara av sin försörjning. Det vill en majoritet av såväl Handels medlemmar som svenska folket reglera. Det politiska kravet att stärka LAS och även låta anställningsskyddet omfatta timmarna på kontraktet har ett starkt stöd.

Argumenten emot är få och har oftast gått ut på att bagatellisera problemet, att facket ropar på vargen som inte kommer. Nu kan man ha olika uppfattningar om det. Tidningen Handelsnytt kartlade 92 förhandlingsfall av hyvling under ett år. Och 12 procent av skyddsombuden i Handels uppger att man hyvlat på deras arbetsplats under senaste tre åren. Det visar att det inte är ett marginellt problem. Men argumentet om att det är ett litet problem är inte heller något som skulle tala emot en ändring i LAS – ens om det var sant. För om det är ett litet problem så skulle det ju inte innebära några större problem för arbetsgivarna om LAS skärptes.

Sen finns det ju bra och dåliga argument. I en ledare i ICA-nyheter kritiseras Handels rapport mer av kosmetiska skäl, och att den har svårt att få gehör. Ledaren anser nämligen att ”frågan är sliten och budskapet gammal skåpmat – långt ifrån det nya och fräscha som krävs för att få gehör under ett valår”. Är frågor om hårdare tag, skattesänkningar och privatiseringar så särdeles nya och fräscha kan man fråga sig? Och borde inte valet handla om vilket samhälle vi vill ha.

Vill vi ha ett samhälle där otryggheten att plötsligt kunna förlora sin försörjning hänger över oss? Eller vill vi ha ett samhälle där anställningsskyddet fungerar som det var tänkt? För Handels och en stor majoritet av svenska folket är detta ett enkelt val. Vi behöver stärka LAS. Trygghet på arbetsmarknaden kanske inte är särskilt nytt. Men ganska ”fräscht” tycker de flesta!

Stefan Carlén

Ökad delaktighet minskar personalomsättning

Personalomsättningen i detaljhandeln är hög. Det vet vi sedan länge. Ungefär en tredjedel av personalen inom Handels avtalsområden omsätts varje år. Det är stora volymer. Av i genomsnitt 170 000 anställda slutar varje år 55 – 60 000 vilket då kräver att lika många måste rekryteras nya. Det ligger i sakens natur att en så hög personalomsättning är kostsamt för företagen i branschen. Det handlar om direkta kostnader för rekrytering, annonsering, tidsåtgång, upplärning mm. Men det finns också långsiktiga kostnader i form av tappad kompetens och förlust av långvarigt uppbyggda kundrelationer. Inte minst påverkas arbetsklimatet och arbetsmiljön negativt av en stor genomströmning. Vilket i sin tur har negativa effekter för kundrelationerna.

I en ny amerikansk studie har man undersökt vad som påverkar personalomsättningen i modehandeln. Även om arbetsvillkoren och arbetskultur skiljer sig mycket mellan Sverige och USA kan det finnas en del lärdomar att dra. Forskarna har undersökt om ett förbättrat arbetsklimat vilket de kallar för etiskt klimat har betydelse för att minska personalomsättningen. Resultatet är positivt. Man fann att ett klimat som skapar ökad delaktighet bland personalen i frågor som rör hållbarhet – såväl etiskt som arbetsmiljömässigt – har betydelse för att minska personalomsättningen. Och även om det kan vara förknippat med kostnader att skapa en ökad delaktighet så gav det verksamheten en mer långsiktigt hållbar organisation.

Hur ska man översätta detta till svenska förhållanden? Hög personalomsättning och en ökande svårighet att rekrytera personal med rätt kompetens finns även här. Det kanske låter för självklart, att en arbetsorganisation präglad av delaktighet i löpande beslutsprocesser skapar ökad trivsel, minskad stress och en lägre personalomsättning. Men för detta krävs investering i personalen, en arbetsorganisation som bygger på fasta anställningar och heltider. Det som inte skapar ett långsiktigt hållbart klimat är slimmade arbetsorganisationer, hög andel av tillfälligt anställda och oro över att få sina arbetstider och inkomster hyvlade. Här har vissa delar av branschen mycket att lära sig.

Stefan Carlén

Bryt mellanförskapet på svensk arbetsmarknad

Alltfler fastnar i ett mellanförskap på svensk arbetsmarknad. Här finns människor som varken står helt utanför eller är helt innanför. De som har ett jobb men vars anställning upphör när de går därifrån. De som har en fast tjänst men på färre timmar än de behöver för att kunna betala sina räkningar. De som är anställda av ett bemanningsföretag och måste leva upp till högre prestationskrav än den ordinarie personalen för att inte riskera att åka ut.

”Vi lovar fler jobb – om tröskeln till det första sänks”, slår Svensk Handel fast i Handelns löfte. Retoriken – och metaforen – känns igen från såväl arbetsgivarorganisationer som borgerliga partier. Arbetsmarknaden är ett hus. De som har jobb är inne i huset. De som saknar jobb står utanför. Om tröskeln sänks kan fler kliva in, och gå från utanförskap till innanförskap.

Men hur ska trösklarna sänkas? Jo, genom att taket raseras och väggarna rivs. För värmen ska skruvas ner genom lägre löner och det ska bli lättare att ramla ut genom svagt anställningsskydd.

Retoriken om utanförskap och innanförskap är förrädisk. För om strategin mot utanförskapet är att avskaffa allt det som är definierande för innanförskapet så gör man inget annat än att etablera ett mellanförskap.

En kvarts miljon personer i Sverige är anställda på timme eller vid behov. Är de i arbete eller arbetslösa? Det beror på vilken dag du frågar. En dryg miljon är deltidsanställda – bland arbetare i detaljhandeln så många som två av tre – och många av dem behöver varje månad jobba fler timmar än de har på kontraktet. Tillhör de den grupp som är inne eller den grupp som står utanför och vill komma in? Det beror på ur vilket perspektiv du ser saken. De befinner sig varken inne eller utanför – de befinner sig mittemellan.

Sedan den så kallade hyvlingsdomen, som ger arbetsgivare rätt att hyvla timmar från sina anställdas kontrakt utan hänsyn till vare sig turordningsregler eller omställningstid, har mellanförskapet fördjupats. Nu kan inte heller den med lång anställningstid och många timmar på sitt kontrakt – timmar man kämpat i många år för att få – vara säker på att få behålla sina timmar så länge man sköter sitt jobb. Under hashtagen #slutahyvla berättar till exempel Vicky, som jobbat i 27 år i samma butik, om hur hon står inför att tvingas börja jaga timmar. De sänkta trösklarna visade sig innebära att vemsomhelst närsomhelst kan knuffas ut.

Den politiska ambitionen måste vara att både låta fler komma in på arbetsmarknaden och öka tryggheten för dem som kommit in. Mellanförskapet måste brytas. För om priset för att man ska få komma in är att ingen får vara riktigt inne, vad är det då värt?

David Eklind Kloo