Lönekartläggningen ska utvecklas – inte avvecklas

Om du frågar valfri person vad hen tycker om att kvinnor får lägre lön än män, trots lika eller likvärdigt arbete, så svarar nog de flesta att det är fel. Ändå finns det betydande skillnader i inkomst mellan könen. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden (det vill säga om vi låter bli att justera för att män och kvinnor jobbar inom olika yrken, sektorer och i genomsnitt har olika utbildningsnivå) år 2018 var 10,7 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 3 900 kronor mindre än en genomsnittlig man. Med nuvarande förändringstakt kommer det dessutom dröja ytterligare 25 år innan lönerna i Sverige blir jämställda.

Ett verktyg för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete är lönekartläggning. Sedan 1994 har det funnits lagstiftning som påbjuder arbetsgivare att använda sig av den här metoden för att kartlägga och analysera löner och andra arbetsvillkor på arbetsplatsen ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagen har visserligen ändrats ett flertal gånger, och de mest betydande förändringarna skedde 2009, när Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och kravet på att dokumentera lönekartläggningar begränsades till arbetsplatser med över 24 anställda och vart tredje år, samt 2017, när kraven på lönekartläggning återigen skärptes. Enligt nuvarande lagstiftning ska samtliga arbetsgivare årligen genomföra lönekartläggning, men bara de med tio eller fler anställda behöver dokumentera arbetet. Lagen säger också att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetet mot diskriminering. Det fack som arbetsgivaren har kollektivavtal med har rätt till den information som behövs för att organisationen ska kunna samverka vid kartläggning, analys och upprättande av handlingsplan för jämställda löner.

Vad har då lönekartläggning för effekt? Den frågan försöker Riksrevisionen svara på i en nyligen genomförd granskning. I sin rapport skriver de att lönekartläggning har begränsade möjligheter att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, vilket i sig inte är så förvånande, eftersom en stor del av löneklyftan beror på värdediskrimineringen av kvinnodominerade branscher. Yrken som traditionellt domineras av kvinnor avlönas betydligt lägre trots liknade krav på utbildning och svårighetsgrad som i mansdominerade. Det gör att ojämställda löner bara delvis kan motverkas genom åtgärder av enskilda arbetsgivare – för att lösa helheten krävs större strukturella förändringar.

Riksrevisionen konstaterar också i sin granskning att lönekartläggningar i dagsläget är tämligen arbetskrävande och att det saknas samlad statistik över löneskillnaderna på arbetsgivarnivå, vilket behövs för att statens insatser på området ska kunna utvärderas och utvecklas. De rekommenderar därför bland annat regeringen att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsgivarnivå, men också att utreda om lagstiftningen bättre kan anpassas till arbetsgivare av olika storlek och göras mindre arbetskrävande.

Dessa till synes modesta slutsatser fick dock DNs ledarskribent Mattias Svensson att ta till brösttoner och kalla lönekartläggning för både låtsaspolitik och byråkratiproduktion. Men för den som läser Riksrevisionens rapport står det klart att det inte stämmer.

Utöver Riksrevisionens nya granskning så har lönekartläggningars effekt tidigare granskats av bland annat fackförbundet Unionen. De har då funnit att på arbetsplatser med yrkesgrupper som de organiserar har minst hälften av alla genomförda lönekartläggningar och analyser lett till lönejusteringar eller andra åtgärder som syftar till att uppnå jämställda löner. Dessvärre fann de också att många företag inte följer lagen – inte ens hälften genomför årliga lönekartläggningar.

Erfarenheterna från Handels lokala klubbar är liknande. Ungefär en tredjedel av de fackligt förtroendevalda gör bedömningen att företagsledningen har låga kunskaper om Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning, att kartläggningar ofta inte genomförs och att facket många gånger förvägras information för att kunna medverka. Men precis som i Unionen upplever Handels förtroendevalda att i de fall som lönekartläggning görs och osakliga löneskillnader upptäcks, då rättas de också till.

Det är med andra ord tydligt att det 1) finns potential att utveckla arbetet med lönekartläggning, och 2) saknas grund att avfärda det som låtsaspolitik. Riksrevisionen har presenterat ett antal rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas, men Handels menar att ett första steg för att nå effekt måste vara att se till att lagen följs. Det innebär dels att se till att företag faktiskt genomför de lönekartläggningar de är ålagda att göra, och dels att se till att de fackliga lokala organisationerna får tillgång till den information som behövs för att kunna medverka, och som lagstiftningen dessutom ger rätt till. Tillsynen behöver skärpas och arbetsgivare som bryter mot reglerna bör straffas med vite eller andra påföljder.

Lönekartläggning är måhända inget Alexanderhugg för jämställda löner, men varje hugg som kan bidra till att bryta ner barriärerna av ojämställdhet är välkommet. Och välbehövligt.

Tid, makt och pengar – en fråga om kön och klass

På fredag är det internationella kvinnodagen. På initiativ av Sveriges Kvinnolobby driver en rad organisationer, däribland Handelsanställdas förbund, kampanjen #lönheladagen. Den baseras på statistik från Medlingsinstitutet och siffror från 2017 visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man. Omräknat i tid innebär det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag, om man utgår från att en arbetsdag är 8-17 (vilket den dock sällan är för den som jobbar inom handeln).

Men om man gräver i siffrorna så upptäcker man snart att det faktiskt är ännu värre ställt med jämställdheten. För ovan nämnda löneskillnader gäller efter att deltider räknats upp till heltider. Och föga förvånande är det betydligt vanligare att kvinnor jobbar deltid än att män gör det.

Om vi ser till butiksanställda så är den genomsnittliga skillnaden i heltidslöner mellan män och kvinnor 3 %. Det låter ju jämförelsevis ofarligt kanske någon tänker. Men samtidigt jobbar kvinnor i handeln i genomsnitt 12 % färre timmar än män, vilket gör att den totala skillnaden i inkomst mellan könen ändå blir 15 %. Undersöker vi löneutvecklingen så går män och kvinnor in på ungefär samma nivå när yrkeslivet börjar runt 20-årsåldern, men nästan direkt börjar klyftan växa och den fortsätter att göra det i ytterligare 20-25 år, varefter den sedan ligger stabilt fram till pensionen.

I den årliga Jämställdhetsbarometern som LO tar fram undersöks inte bara på skillnaderna mellan män och kvinnor, utan också mellan arbetare och tjänstemän. LO utgår från faktiska månadslöner, det vill säga hur mycket en löntagare får betalt för de timmar hen har jobbat. På så sätt ges en mer rättvisande bild som också tar hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män.

Skillnaden mellan en man i tjänstemannayrke och en kvinna i ett arbetaryrke är hela 22 200 kronor per månad.  Den förstnämnde tjänar i snitt 40 700 kronor och den sistnämnda 18 500 kronor. Det säger sig självt att så dramatiska löneklyftor ger väldigt olika livsvillkor och möjlighet till frihet och självbestämmande. Inte bara under arbetslivet, utan också under stundande år som pensionär. Allt för många kvinnor riskerar en framtid som fattigpensionärer på grund av en ojämställd arbetsmarknad.

Men är det så att kvinnor i högre grad än män vill jobba deltid? LO tittar också på detta, och kommer fram till att arbetarkvinnor i betydligt större utsträckning än andra grupper arbetar deltid för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivarna. Till skillnad från andra grupper är det också en del av arbetarkvinnorna som uppger att de arbetar deltid eftersom arbetet är för psykiskt eller fysiskt påfrestande för att orka arbeta heltid.

Låga löner, otrygga anställningsvillkor och utbrett ofrivilligt deltidsarbete – det är inte en slump att fler kvinnors än mäns arbetsliv kännetecknas av detta. Det är på grund av patriarkala och diskriminerande strukturer. Och för att krossa sådana behövs en klassmedveten kamp för jämställdhet – både fackligt och politiskt.

Och vad innebär det då? Jo, om kvinnor precis som män ska kunna få #lönheladagen, så måste kvinnor också få både möjlighet och förutsättningar att också jobba hela dagen. Och för att åstadkomma det behöver vi bland annat:

  • Göra heltid till norm.
  • Stärka anställningstryggheten, avskaffa sms-anställningar och hyvling.
  • Dela föräldraförsäkringen jämnt mellan vårdnadshavarna.

Ola Palmgren


100 år sedan kvinnlig rösträtt – då avskaffar högern Jämställdhetsmyndigheten

Måndagen den 17 december var en extrainsatt allmän flaggdag i Sverige – det var nämligen exakt 100 år sedan det första avgörande beslutet om att införa allmän och lika rösträtt röstades igenom i riksdagen. Det blev emellertid en flagga som slokade betänkligt, inte bara för att den jämställdhet som rösträttskämparna hoppades på ännu brister, utan också för att högermajoriteten i riksdagen bara några dagar tidigare röstade igenom en budget där den nystartade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner.

Jämställdhetsmyndigheten skapades för att samordna och stärka arbetet för den svenska jämställdhetspolitikens grundläggande mål: att män och kvinnor ska ha samma möjligheter till makt över sina egna liv och över samhällets utveckling. Inom handeln är ojämställda villkor mellan män och kvinnor en ständigt aktuell fråga. Handels har skrivit mycket om hur kvinnor har lägre löner och arbetar mer ofrivillig deltid än män, vilket ger sämre möjligheter till makt över sitt eget liv. Kvinnor arbetar i sämre arbetsmiljö än män och när arbetslivet är slut blir kvinnors pensioner lägre.

Sexuella trakasserier är vanliga inom handeln och ett allvarligt hot mot kvinnors möjligheter att forma sina liv. Att behöva vara rädd för, förhålla sig och anpassa sig till trakasserande kunder, kollegor eller chefer inskränker rörelse- och handlingsfrihet och förminskar människor. Sexuella trakasserier är ett stort arbetsmiljöproblem inom handeln som särskilt drabbar unga kvinnor med osäkra anställningar. Att samla kunskap om problemen och att föreslå och utvärdera åtgärder hör till Jämställdhetsmyndighetens huvuduppdrag, men när högern nu får sin vilja igenom ska denna nybildade struktur slås i spillror.

Mönstret känns tyvärr igen. År 2007 lade den borgerliga regeringen ner Arbetslivsinstitutet, en forskningsmiljö som gav ovärderlig kunskap om arbetsmiljö. Avsaknaden av denna institution märks fortfarande av för alla som intresserar sig för arbetsmiljöfrågor. Nu ska forskning om jämställdhet drabbas av samma ideologiskt motiverade förstörelse.

Varje steg på vägen mot jämställdhet hotar makt och privilegier och kommer därför att bli ifrågasatt. Det fick rösträttskämparna känna av innan de för 100 år sedan lyckades med det som idag uppfattas som en självklarhet. Jämställdhetsmyndighetens öppnande föregicks också av en lång kamp – och det är tydligt att den aldrig kan tillåtas att vila.

Dags att flagga på halv stång för den slaktade Jämställdhetsmyndigheten? Nej, vi struntar i flaggan och fortsätter kampen för jämställdhet: i politiken och på varje arbetsplats.