Rätt riktning och mer utrymme finns

Handels medlemmar vill ha ökad trygghet på arbetsmarknaden och satsningar på välfärden. Hur stämmer det med den vårbudget som regeringen med stöd av vänsterpartiet lade fram för några dagar sedan? Nu ska man först konstatera att en vårbudget mer handlar om riktlinjer för de kommande åren än några större extra insatser. De brukar istället komma i höstbudgeten. Men det kan ända vara av intresse att se inriktningen på de satsningar som man gör.

De extra medel som satsas på arbetsmiljö och skyddsombuden innebär naturligtvis möjligheter för att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Handels utredare har i flera rapporter pekat på en allt mer ansträngd arbetsmiljö och ökade sjukskrivningar. Signalerna att man vill satsa på förbättrade villkor och att skyddsombudsverksamheten står i centrum är välkommet. Likaså är de extra miljoner som läggs för att motverka sexuella trakasserier. För just tidsbegränsat anställda i handeln är beroendeställningen något som vi vet lett till ökad utsatthet.

I vårbudgeten finns en annan välkommen satsning på tryggheten. Det är de extra medel som avsätts för att bekämpa ekonomisk brottslighet och oseriösa företag. För handeln som bransch är det viktigt då många seriösa företag annars riskerar att konkurreras ut. Och för de anställda är det naturligtvis mer tryggt att arbeta under ordnade förhållanden och med kollektivavtal. Även detta har Handels utredare skrivit om tidigare och att problemet med svarta löner är stort inom handelsbranschen.

För välfärden är de extra satsningar på skolan och vården något som gynnar alla. Nej, det går inte att klaga på riktningen i vårbudgeten. Den kritik man skulle kunna ha är snarare storleken på satsningarna, och att en stor och viktig välfärdsreform som exempelvis fri tandvård saknas på agendan. Dessutom sjunker arbetslösheten, trots högkonjunktur, inte ned under sex procent. Det är oroväckande. De växande klyftorna sedan lång tid tillbaka har också bidragit till att samhället dragits isär. Här finns stora behov vilket också regeringen pekar på.

För en facklig ekonom är det då svårt att förstå varför inte mer budgetresurser satsas på investeringar och välfärd givet att det finns så stora behov. I vårbudgeten framstår statsfinanserna som urstarka. Sverige har kraftiga överskott och ingen nettoskuld då de finansiella tillgångarna vida överstiger skulderna. Fram till 2021 beräknas också skuldkvoten (bruttoskuldens andel av BNP) att minska drastiskt – från 40 procent 2017 till 29 procent 2021. Det betyder i praktiken att pengar läggs på hög i stället för att användas. Och för att citera Francis Bacon ”Pengar är som gödsel. De gör ingen nytta förrän de sprids”.

Trots detta är kommentarerna från de borgerliga oppositionspartierna att än mer pengar borde läggas på hög och att regeringen inte sparar tillräckligt. Man undrar om de verkligen läst budgeten? Samtidigt vill de att skatterna ska sänkas. Förutom att det är en ekvation som inte går ihop pekar de samlade signalerna från borgerligheten och SD på att valet i september kommer att stå mellan två klassiska vägval. De borgerliga och SD har signalerat ökad otrygghet på arbetsmarknaden, skattesänkningar för välbeställda och fortsatta privatiseringar. Regeringen har med sin vårbudget signalerat satsningar på ökad trygghet, ökad välfärd och att motverka privatiseringar. Det senare låter mer lockande, särskilt om det i valmanifestet kan kryddas med ytterligare reformer. Utrymme finns.

Stefan Carlén

Bryt mellanförskapet på svensk arbetsmarknad

Alltfler fastnar i ett mellanförskap på svensk arbetsmarknad. Här finns människor som varken står helt utanför eller är helt innanför. De som har ett jobb men vars anställning upphör när de går därifrån. De som har en fast tjänst men på färre timmar än de behöver för att kunna betala sina räkningar. De som är anställda av ett bemanningsföretag och måste leva upp till högre prestationskrav än den ordinarie personalen för att inte riskera att åka ut.

”Vi lovar fler jobb – om tröskeln till det första sänks”, slår Svensk Handel fast i Handelns löfte. Retoriken – och metaforen – känns igen från såväl arbetsgivarorganisationer som borgerliga partier. Arbetsmarknaden är ett hus. De som har jobb är inne i huset. De som saknar jobb står utanför. Om tröskeln sänks kan fler kliva in, och gå från utanförskap till innanförskap.

Men hur ska trösklarna sänkas? Jo, genom att taket raseras och väggarna rivs. För värmen ska skruvas ner genom lägre löner och det ska bli lättare att ramla ut genom svagt anställningsskydd.

Retoriken om utanförskap och innanförskap är förrädisk. För om strategin mot utanförskapet är att avskaffa allt det som är definierande för innanförskapet så gör man inget annat än att etablera ett mellanförskap.

En kvarts miljon personer i Sverige är anställda på timme eller vid behov. Är de i arbete eller arbetslösa? Det beror på vilken dag du frågar. En dryg miljon är deltidsanställda – bland arbetare i detaljhandeln så många som två av tre – och många av dem behöver varje månad jobba fler timmar än de har på kontraktet. Tillhör de den grupp som är inne eller den grupp som står utanför och vill komma in? Det beror på ur vilket perspektiv du ser saken. De befinner sig varken inne eller utanför – de befinner sig mittemellan.

Sedan den så kallade hyvlingsdomen, som ger arbetsgivare rätt att hyvla timmar från sina anställdas kontrakt utan hänsyn till vare sig turordningsregler eller omställningstid, har mellanförskapet fördjupats. Nu kan inte heller den med lång anställningstid och många timmar på sitt kontrakt – timmar man kämpat i många år för att få – vara säker på att få behålla sina timmar så länge man sköter sitt jobb. Under hashtagen #slutahyvla berättar till exempel Vicky, som jobbat i 27 år i samma butik, om hur hon står inför att tvingas börja jaga timmar. De sänkta trösklarna visade sig innebära att vemsomhelst närsomhelst kan knuffas ut.

Den politiska ambitionen måste vara att både låta fler komma in på arbetsmarknaden och öka tryggheten för dem som kommit in. Mellanförskapet måste brytas. För om priset för att man ska få komma in är att ingen får vara riktigt inne, vad är det då värt?

David Eklind Kloo

I mellanförskapets otrygga land

Coop har inte gjort något fel eller missbrukat LAS, trots att de hyvlat tjänster likt en schweizerost. Det menar i alla fall Arbetsdomstolen i en dom för några veckor sedan. Det är fel säger vi. Det ska inte vara möjligt att hux flux ändra heltid till deltid!

Arbetsgivare som inte säger upp hela tjänster, utan hyvlar, ska respektera turordningsregler och uppsägningstider.  Om inte LAS kan ge individen det skyddet, måste LAS ändras. Arbetsdomstolen har öppnat för en ny ordning på arbetsmarknaden. Det får inte gå obemärkt förbi.

Arbetsgivarna må kalla de hyvlade tjänsterna för deltidsjobb. Vi kallar det för deltidsarbetslöshet. Visst låter det fint att det är bättre att jobba några timmar än inga alls. Men inte om man tänker lite längre än näsan sticker ut.

Inte heller allmän visstid har gett några jobb. De som går på allmän visstid är anställda för att deras arbetsgivare behöver dem. Anställningsformen har bara bytt ut trygga jobb mot otrygga.

Arbetsgivarna önskar färre regleringar. Kan så vara. Vi säger att det är heltid och tillsvidareanställning som ska vara normen inte tvärtom. Ordning och reda på arbetsmarknaden behöver inte nödvändigtvis betyda fler regler. Snarare modernare system och regelverk där den enskilda människan inte tappar sin möjlighet till att försörja sig själv i en snabbt föränderlig tid. Det är inte rimligt att arbetsgivare kan kringgå de regler som gäller när tjänster sägs upp, bara för att man låter några timmar bli kvar på anställningskontraktet.

Arbetsmarknaden består inte längre enbart av de som antingen har jobb eller de som är arbetslösa. Den omfattar numera en ohyggligt stor mängd av människor i mellanförskap där heltid har ersatts av några få timmar per vecka kompletterade med sms-anställningar. En anställningsform som i förlängningen leder till brist på trygghet under yrkeslivet och många år av fattig pensionärstillvaro.

Samtalet om mellanförskapet måste starta nu. Det handlar inte bara om våra medlemmar. Det handlar om hur ett helt samhälle håller på att växa fram där otryggheten är norm. Det är ett arbetsliv som inte främjar trygghet, tillväxt eller sunda arbetsförhållanden. Det är inte vår vision om ett bättre samhälle.

Susanna Gideonsson, ordförande Handels