Stoppa klyftorna som tar oss till 1930-talet

Just nu pågår avtalsrörelsen där fackförbund inom LO förhandlar kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda. Inom handeln är skiljelinjerna mellan fack och arbetsgivare stora. Det handlar om vilka löner och villkor som ska gälla. Resultatet påverkar människors hela liv och vardag. Men avtalsrörelsen handlar om ännu mer, det handlar om vilket samhälle vi vill leva i.

I dagarna släppte LO rapporten ”Makteliten – i en egen bubbla” som visar att klassklyftorna ökar snabbt på vanligt folks bekostnad. Sedan LO började mäta 1950 har toppcheferna i näringslivet aldrig tjänat så mycket som nu jämfört med vanliga löntagare.

En VD-lön i den ekonomiska eliten motsvarar nu 60,8 industriarbetarlöner (heltidslön). På mindre än ett år tjänar direktören betydligt mer än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. LO jämför också med den bredare gruppen ”makteliten” där en mängd olika toppositioner inom näringslivet, politiken och samhället i stort ingår. Också här är skillnaderna historiskt stora. Det är skrämmande läsning för alla oss som tror på ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Jämfört med handelsanställda är klyftorna, inte minst på grund av deltidsproblematik, ännu större. Samtidigt går handeln som bransch bra och VD:arna i handelsföretagen ökar sina löner mycket snabbt. Branschtidningen Markets genomgång visar att VD-lönerna inom de största handelsbolagen ökade med i genomsnitt 7,2 procent under 2018. Samma år fick vanliga handelsanställda nöja sig med 1,6 procents löneökning.

De växande klyftorna syns inte bara i relation till VD-lönerna och maktelitens inkomstutveckling. I Sverige är lönegapet mellan arbetare och tjänstemän nu lika stort som på 1930-talet. Ja du läste rätt, på samma nivå som innan andra världskriget och Saltsjöbadsavtalets tillkomst.

Jämlikheten i Sverige behöver öka för att vårt samhälle ska hålla ihop. Det tjänar alla på. Vi kan aldrig acceptera att föras tillbaka till en tid med inkomstklyftor som borde höra historien till. En del går att åstadkomma på politisk väg men i grunden handlar det om att vanligt folks löner och villkor måste hänga med. Därför är fackens krav i avtalsrörelsen helt nödvändiga för att stoppa de växande klyftorna.

Daniel Söderberg Talebi

Frisöryrket ett jobb för framtiden

Handels publicerade nyligen rapporten Ett klipp i taget som är en är en grundlig genomgång av hur lönsamhet och struktur ser ut i den bransch som sysselsätter frisörer. Rapporten visar att frisörbranschen växer i hela landet, särskilt i storstadsområdena. Det är en av de mest lönsamma branscherna i Sverige och allt tyder på att det kommer att vara så även i framtiden. Men strukturen i branschen förändras: Antalet anställda har ökat kraftigt och antalet egenföretagare/hyrstolar har minskat.

Eftersom ett hantverksyrke som frisör inte kan ersättas av digitalisering eller automatisering är branschen stabil och styrs av efterfrågan från kunderna. Hittills har efterfrågan ökat och dessutom har frisörsalonger börjat att kombinera sin verksamhet med andra skönhetsbehandlingar som nagel-, frans och brynbehandlingar.

Men frisöryrket är stressigt och fysiskt slitigt. Det gör att sex av tio frisörer lämnar yrket inom åtta år. En majoritet av frisörerna har någon gång haft besvär med värk/smärta i rygg, nacke eller armar. Ett steg mot bättre arbetsmiljö är de regelbundna hälsokontroller som fack och arbetsgivare kommit överens om i kollektivavtalet och det finns även andra åtgärder för att förbättra arbetsmiljön. Ett exempel är att arbetsgivaren gör schemat i tid. Av dem som får ut schemat minst fyra veckor i förväg svarar nästan 70 procent i medlemsundersökningen att de är mycket eller ganska nöjda med sitt inflytande över schemat och arbetstid.

De frisörer som stannar kvar i yrket trivs, det syns i flera undersökningar. Vi vet att anställda som har kontroll över när och hur jobbet utförs ofta trivs bättre än andra. Och även om frisörer ofta är stressade, har de viss kontroll över hur arbetet ska utföras, vilket kan bidra till att stressen inte blir skadlig. Enligt en forskningsstudie från Karolinska Institutet är frisörer mer stressade än normalt, men de sover ändå bra, motionerar och är inte deprimerade. Det finns alla förutsättningar för ett gott arbetsliv inom frisöryrket i framtiden.

Anton Strömbäck

Stark utveckling av vinsterna i handeln

Det finns en föreställning om att vinsterna i handeln är pressade till följd av prispress och ökad konkurrens. Inte sällan framförs den pågående strukturomvandlingen, med digitalisering och e-handel som orsak till pressad lönsamhet. Tuff utmaning för handeln, var kontentan i en analys i Dagens Industri där det hävdades att vinsterna stått stilla och att digitaliseringen skulle pressa branschen än hårdare.

I Handels nya rapport ”Hur har handelns vinster och lönsamhet påverkats av strukturomvandlingen?” undersöks hur vinster och lönsamhet utvecklats i handeln sedan 2008 – en tid med snabb digitalisering, ökad e-handel och strukturomvandling. Data från SCB visar att såväl vinster som lönsamhet utvecklats relativt bra under denna period. Perioden är vald dels för att statistiken lades om just det året, dels för att den täcker in såväl lågkonjunktur (finanskrisen) som högkonjunktur.

När det gäller vinsterna – mätt i form av rörelsevinst i kronor – så har dessa ökat under perioden. Även när vi tar hänsyn till att marknaden vuxit, och att priserna ökat så ser vi en stark vinstökning. De totala vinsterna i branschen har i fasta priser ökat med hela 42 procent. Det är en genomsnittlig årlig vinsttillväxt på 4,7 procent. En överraskning var att det är sällanköpshandeln som varit drivande i vinsttillväxten. Det resultatet var oväntat eftersom den allmänna uppfattningen i branschen har varit att det är sällanköpshandeln som varit mest pressad av e-handel och strukturomvandling.

Även när vi ser till lönsamheten – mätt i form av rörelsemarginal – så har den haft en uppåtgående trend. Handeln är till sin natur en bransch som utgår från hög omsättning. Det gör att marginalerna ofta kan vara låga även om själva vinsterna är höga. Men här ser vi en ökning av marginalen för hela branschen med 46 procent, och för sällanköp med hela 79 procent.

Nej det går inte att hävda att vinster och lönsamhet är pressad generellt i branschen. Förvisso finns det enskilda företag som går sämre, och några går till och med i konkurs. Men förutom att detta inte är konstigt i en dynamisk marknadsekonomi, så finns inga data som tyder på att branschen i sig är hårt pressad.

Nära kopplat till frågan om pressad lönsamhet finns också en slentrianmässig analys som menar att ökade personalkostnader är negativt för lönsamheten. Det beror säkert på att man ser personalkostnader som just kostnader, vilket då per definition skulle innebära lägre vinster. Men personalkostnader är inte endast kostnader för företag utan också nödvändiga sociala investeringar för hela verksamheten. Handels rapport visar att vinsterna som andel av personalkostnaderna ökat under hela perioden. Vidare finns inget samband som tyder på att högre personalkostnader skulle leda till lägre vinster. Tvärtom, finns en tydlig samvariation mellan högre personalkostnader och högre vinster.

Den slutsats man kan dra av rapporten är att handelsbranschen hittills har klarat av digitalisering och strukturomvandling relativt väl. Vinsterna har ökat och utrymme finns för fortsatta satsningar, på såväl förnyad verksamhet som på personalen. På sikt verkar det vara investeringar som lönar sig i längden.

Stefan Carlén

Klassisk framgångssaga för hypat märke har tyvärr en mörk baksida

Nyligen rapporterade Dagens Industri att det svenska klockföretaget Daniel Wellingtons ägare har beslutet om en extra utdelning till sig själv på 20 miljoner kronor, ovanpå 200 miljoner i ordinarie utdelning. Men det har också rapporterats om undermåliga arbetsvillkor i fabriker i Kina som tillverkar företagets klockor. Det manar till reflektion, särskilt i dagar som dessa. Budskapet på 1 maj om solidaritet med arbetare i andra länder manar till eftertanke oavsett politisk åskådning. Det handlar till exempel om arbetare som producerar de varor som säljs i våra butiker.

I det sammanhanget är Daniel Wellington som säljer egendesignade klockor i en rad olika kanaler (egna butiker, egen hemsida, externa plattformar, andra kedjor), ett intressant exempel. Ur ekonomisk synpunkt utgör företaget en framgångssaga utan motstycke. Från ingenting har Daniel Wellington på några år gått till att omsätta närmare 2,5 miljarder, med ett rörelseresultat på över 900 miljoner. Det ger en rörelsemarginal på 37 %, vilket är en häpnadsväckande god lönsamhet (Källa: ”Stora guiden till retail, 2019”). Företaget har kunnat sälja klockorna för ett betydligt högre pris än vad de kostar att producera, marknadsföra och sälja. Det borde förstås vara möjligt att säkerställa en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor för arbetare som tillverkar klockorna. Det är just här som baksidan av framgångssagan ligger.

Tidningen Dagens Industri slog förra året larm om brister som inhumant långa arbetspass och brist på försäkring för de anställda, vilket företaget själv också uppmärksammat. Problemen har funnits under flera år och enligt företaget arbetar man med frågan. Det kan dock te sig märkligt att Daniel Wellington inte snabbt kommit tillrätta med dessa missförhållanden, inte minst mot bakgrund av de vinster med enorm lönsamhet som företaget genererar. Vad som däremot har skett är att ägaren har tagit ut hundratals miljoner ur företaget och bland annat köpt en takvåning för 104,5 miljoner kronor, vilket enligt bedömare gjort honom till ägare av Sveriges dyraste lägenhet. Företaget har också lyckats vinna en uppmärksammad rättstvist där en annan större detaljhandlare stämts för att sälja plagiat. Kontrasten mellan företagets framgång och arbetarens situation blir därmed enorm.

Exemplet Daniel Wellington ger en ordentlig tankeställare, men det är varken det enskilda företaget som sådant eller ägaren som är det intressantaste. Det verkligt intressanta är det system av modern kapitalism som möjliggjort det, i vilken handeln blivit en maktfaktor som i allt större utsträckning kommit att styra över produktionen. Daniel Wellington tillhör en hypermodern form av handelsföretag. Man har förstått värdet av att äga både sin egen produkt och sitt produktvarumärke. Man har sett vikten av att etablera försäljning genom plattformar som gjort att man kunnat växa utanför Sveriges gränser. Genom innovativa marknadsföringsmetoder har företaget kunnat växa kraftigt på kort tid. En stor förklaring till framgången är att Daniel Wellington lyckats engagera influencers i att marknadsföra produkterna, både i Sverige och utomlands.

Influencern går mot att bli en av den moderna kapitalismens viktigaste verktyg, i en marknadsföring där influencerns varumärke flätas samman med produktens varumärke, förpackat i berättelser som blir ”content”. Daniel Wellington bygger i sig själv på mytomspunna berättelser kretsandes kring grundaren (ägaren) som framstår som attraktiva för många. En av dessa är berättelsen om den unge backpackern som på en resa träffar en engelsman vid namn Daniel Wellington med en klocka som inspirerar honom till att starta företaget. En annan berättelse är den om den unga entreprenören som satsat sina sista slantar, inklusive CSN-medel, på att förverkliga sin dröm genom en resa till Hong-Kong där klockor köps in. Historier som dessa är förföriska, men också drivmedel för den moderna kapitalismen där arbetare exploateras. Vill vi få bukt med orättvisor och exploatering som kommer av kapitalism måste vi titta bakom de fina fasaderna och fängslande berättelserna.

Satsa på handelns viktigaste resurs – de anställda

Handeln är liksom andra branscher föremål för ständig strukturomvandling. Mycket talar för att branschen har stor potential att växa framöver. Arbetsuppgifter kommer att förändras – inte försvinna. Den utveckling vi ser till följd av teknisk utveckling och digitalisering sätter allt mer fokus på de anställdas kompetenser. Branschens viktigaste resurs.

För fortsatt stark konkurrenskraft krävs, förutom goda arbetsvillkor, insatser för att öka lärandet i arbetslivet. Tillgången till kompetensutveckling är idag låg på arbetsplatser inom handeln. Det behövs också förbättringar när det kommer till de reguljära utbildningsvägarna.

Fack och arbetsgivare arbetar tillsammans intensivt för att förbättra de gymnasiala utbildningarna mot handeln. Fler behöver välja en utbildning riktad mot branschen och de olika utbildningsvägarna in behöver bli fler. Ökande kompetensbehov ställer krav på attraktiva och kvalitativa utbildningar som utgår från branschens behov av personal med rätt kompetens.

Förutom efterfrågan på nya kunskaper skruvas kraven också upp på kompetenser som länge varit viktiga för handeln. Här är mötet med kund centralt. Inte minst fysiska butiker måste i konkurrensen erbjuda hög nivå på områden som kundservice, tillgänglighet, produkt- och specialistkunskap, konsumentkunskap och hållbarhetsfrågor.

Det är därför glädjande att Skolverket nu föreslår regeringen att besluta om förändringar i gymnasieskolan för att bättre svara upp mot branschens skärpta kompetensbehov.

Yrkesprogrammet ”handels- och administrationsprogrammet” föreslås bli det mer sammanhållna ”försäljnings- och serviceprogrammet” med uppdaterade examensmål och kursplaner. Inriktningen administrativ service föreslås avvecklas och förutom sälj och service så blir det mer genomgripande fokus på digital handel och hållbar utveckling.

Skolverket föreslår också att valbara handelskurser ska finnas på de flesta andra yrkesprogram. Det är en åtgärd som är positiv för den specialisering handeln går igenom. Avslutningsvis föreslås en omfattande försöksverksamhet med handelsinriktning (med yrkeskurser) på det studieförberedande ekonomiprogrammet. Det är något som branschens parter ser positivt på.

Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt att C, L, KD, M och SD, i riksdagen nyligen röstat igenom att regeringen bör utreda en tvåårig yrkesskola på gymnasiet. Som olika branschföreträdare påpekat är det en dålig idé som saknar förankring i behoven på arbetsmarknaden. Förslaget går också i en helt annan riktning än handelns parters pågående arbete för mer kvalificerade gymnasieutbildningar mot branschen.

Förslaget om en tvåårig yrkesskola saknar relevans för svensk arbetsmarknad. Dessutom riskerar elever att hamna i en situation där se ser sin utbildning som helt otillräcklig för de yrken de faktiskt valt att utbilda sig till. Lösningen på utmaningen att få fler elever att nå gymnasiebehörighet kan inte vara att sänka kunskapskraven.

Genom att satsa på handelns viktigaste resurs, personalen, ges förutsättningar för fortsatt stark konkurrenskraft i en föränderlig tid. Det arbetet förutsätter gymnasiala utbildningar som utgår från branschens kompetensbehov, inte politiska poänger.

Daniel Söderberg Talebi

Handelns VD-löner ökade med 9,4 procent

För den som ofta får ta del av handelsföretagens argument för sänkta lägstalöner är det alltid lika fascinerande att notera företagens ökning av VD-lönerna. I avtalsrörelserna 2016 och 2017 stannade löneökningarna för vanliga anställda på drygt 2 procent. Men år 2016 ökade VD-lönerna i handeln med 15,5 procent, medan de för 2017 ökade med 9,4 procent. Allt enligt branschtidningen Markets kartläggningar. Det är – milt sagt – en stor skillnad.

Och det finns det som ökat sina löner mer. Rustas VD Göran Westerberg ökade sin inkomst 2017 med 142 procent, till 8,7 miljoner kr. Dustins VD Georgi Ganev ökade sin inkomst med 134 procent till 17,7 miljoner kr. Det går inte direkt att säga att detta är förenligt med ”märket” i svensk lönebildning.

Klyftan mellan toppchefer och anställda i handeln är ett problem av stora format. Självklart ifrågasätter anställda så stora skillnader i löner när de själva måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Medan alltför många får nöja sig med osäkra anställningar och slimmade organisationer så finns det uppenbarligen ganska mycket pengar att fördela till de som sitter i toppen. Att påtala detta är inte populism, bara ett nyktert konstaterande att något uppenbarligen är fel.

 

I Robert Nybergs geniala satirteckning säger en VD till sina närmaste höga chefer:

För att vi ska orka ta ansvar för en sund  lönebildning föreslår jag att vi först beviljar oss själva en rejäl löneökning”.

Det är inte konstigt att just den bilden kommer fram i huvudet när man tar del av Markets lista över VD-löner i handeln.

Stefan Carlén

Höga vinster på personalens och välfärdens bekostnad

”Miljonregn över Ica-handlarna”, rapporterade DN i förra veckan. Artiklar om Ica-handlarnas höga vinster och aktieutdelningar är vanligt återkommande i medierna vid denna tid på året. Det hänger samman med att boksluten blir tillgängliga. I DNs granskning visades att de undersökta Ica-butikerna gjort en vinst på 3,4 miljarder kr, och delat ut 2,2 miljarder till ägarna. Mest uppmärksammad denna gång blev Ica i Ängelholm som till sin ägare delade ut 55 miljoner.

För Handels är detta inga nyheter. Och det gäller inte bara Ica. Vi har i flera rapporter visat att branschen som helhet har en god lönsamhet, och att vinsterna varit rekordhöga de senaste åren.

En källa till branschens höga vinster är handelsanställdas slit och pressade arbetsvillkor. I många fall kan det handla om att pressa villkoren för att maximera vinster. Ett exempel: För en tid sedan berättade en klubbordförande på en Ica-butik att ägaren velat skära i timmar och personalkostnader. Argumenten som anfördes var att lönsamheten var pressad, att kostnader och löner steg och att det var svårt att kompensera sig prismässigt. Med dessa skäl kan man anföra behov att ytterligare slimma bemanning. En närmare granskning av denna butiks senaste bokslut visade dock att försäljningen hade ökat stadigt de senaste åren, och att vinsten låg på 7 miljoner kr. Någon pressad situation var det inte utan endast ett försök att än mer öka sin vinst på de anställdas bekostnad.

En annan källa till höga vinster kan ligga i politiska beslut av alliansregeringen 2006 – 2014 som tydligt gynnade ökade vinster. Det är inte ovanligt att vinster ligger kvar i bolagen några år och sedan delas ut. Så var exempelvis fallet med Ica-handlaren i Ängelholm som hade delat ut 55 miljoner i flera års ansamlade vinster. Genom sänkt bolagsskatt, lönesubventioner för unga, och generellt sänkta arbetsgivaravgifter har vinsterna kunnat öka. Genom införande av allmän visstid, sänkt a-kassa och sjukförsäkring har löntagarnas positioner försvagats. Skattesänkningar och förstärkta företagarpositioner har gett högre vinster. Men priset har varit försämrad välfärd för såväl anställda som alla medborgare i Sverige.

Om vinster skulle omvandlas till investeringar och förbättrade villkor för de anställda så är de i sig inga problem. Men en stor del av vinsterna används till förmögenhetsuppbyggnad hos de redan välbeställda. Det leder inte endast till ökad ojämlikhet utan också till en försämrad ekonomisk utveckling för hela samhället genom minskade investeringar. Den kvartalskapitalistiska jakten för att tillgodose kortsiktiga ägarintressen är ett fenomen som också spridit sig till handelsföretagen. Det är synd eftersom företag som investerar i sin personal och erbjuder bättre arbetsvillkor på lång sikt kan vara mer hållbart lönsamma. Kortsiktigt vinsttänkande är dock ett problem då de sker på bekostnad av pressade arbetsvillkor och försämrad välfärd.

Stefan Carlén