Stark utveckling av vinsterna i handeln

Det finns en föreställning om att vinsterna i handeln är pressade till följd av prispress och ökad konkurrens. Inte sällan framförs den pågående strukturomvandlingen, med digitalisering och e-handel som orsak till pressad lönsamhet. Tuff utmaning för handeln, var kontentan i en analys i Dagens Industri där det hävdades att vinsterna stått stilla och att digitaliseringen skulle pressa branschen än hårdare.

I Handels nya rapport ”Hur har handelns vinster och lönsamhet påverkats av strukturomvandlingen?” undersöks hur vinster och lönsamhet utvecklats i handeln sedan 2008 – en tid med snabb digitalisering, ökad e-handel och strukturomvandling. Data från SCB visar att såväl vinster som lönsamhet utvecklats relativt bra under denna period. Perioden är vald dels för att statistiken lades om just det året, dels för att den täcker in såväl lågkonjunktur (finanskrisen) som högkonjunktur.

När det gäller vinsterna – mätt i form av rörelsevinst i kronor – så har dessa ökat under perioden. Även när vi tar hänsyn till att marknaden vuxit, och att priserna ökat så ser vi en stark vinstökning. De totala vinsterna i branschen har i fasta priser ökat med hela 42 procent. Det är en genomsnittlig årlig vinsttillväxt på 4,7 procent. En överraskning var att det är sällanköpshandeln som varit drivande i vinsttillväxten. Det resultatet var oväntat eftersom den allmänna uppfattningen i branschen har varit att det är sällanköpshandeln som varit mest pressad av e-handel och strukturomvandling.

Även när vi ser till lönsamheten – mätt i form av rörelsemarginal – så har den haft en uppåtgående trend. Handeln är till sin natur en bransch som utgår från hög omsättning. Det gör att marginalerna ofta kan vara låga även om själva vinsterna är höga. Men här ser vi en ökning av marginalen för hela branschen med 46 procent, och för sällanköp med hela 79 procent.

Nej det går inte att hävda att vinster och lönsamhet är pressad generellt i branschen. Förvisso finns det enskilda företag som går sämre, och några går till och med i konkurs. Men förutom att detta inte är konstigt i en dynamisk marknadsekonomi, så finns inga data som tyder på att branschen i sig är hårt pressad.

Nära kopplat till frågan om pressad lönsamhet finns också en slentrianmässig analys som menar att ökade personalkostnader är negativt för lönsamheten. Det beror säkert på att man ser personalkostnader som just kostnader, vilket då per definition skulle innebära lägre vinster. Men personalkostnader är inte endast kostnader för företag utan också nödvändiga sociala investeringar för hela verksamheten. Handels rapport visar att vinsterna som andel av personalkostnaderna ökat under hela perioden. Vidare finns inget samband som tyder på att högre personalkostnader skulle leda till lägre vinster. Tvärtom, finns en tydlig samvariation mellan högre personalkostnader och högre vinster.

Den slutsats man kan dra av rapporten är att handelsbranschen hittills har klarat av digitalisering och strukturomvandling relativt väl. Vinsterna har ökat och utrymme finns för fortsatta satsningar, på såväl förnyad verksamhet som på personalen. På sikt verkar det vara investeringar som lönar sig i längden.

Stefan Carlén

Klassisk framgångssaga för hypat märke har tyvärr en mörk baksida

Nyligen rapporterade Dagens Industri att det svenska klockföretaget Daniel Wellingtons ägare har beslutet om en extra utdelning till sig själv på 20 miljoner kronor, ovanpå 200 miljoner i ordinarie utdelning. Men det har också rapporterats om undermåliga arbetsvillkor i fabriker i Kina som tillverkar företagets klockor. Det manar till reflektion, särskilt i dagar som dessa. Budskapet på 1 maj om solidaritet med arbetare i andra länder manar till eftertanke oavsett politisk åskådning. Det handlar till exempel om arbetare som producerar de varor som säljs i våra butiker.

I det sammanhanget är Daniel Wellington som säljer egendesignade klockor i en rad olika kanaler (egna butiker, egen hemsida, externa plattformar, andra kedjor), ett intressant exempel. Ur ekonomisk synpunkt utgör företaget en framgångssaga utan motstycke. Från ingenting har Daniel Wellington på några år gått till att omsätta närmare 2,5 miljarder, med ett rörelseresultat på över 900 miljoner. Det ger en rörelsemarginal på 37 %, vilket är en häpnadsväckande god lönsamhet (Källa: ”Stora guiden till retail, 2019”). Företaget har kunnat sälja klockorna för ett betydligt högre pris än vad de kostar att producera, marknadsföra och sälja. Det borde förstås vara möjligt att säkerställa en god arbetsmiljö och goda arbetsvillkor för arbetare som tillverkar klockorna. Det är just här som baksidan av framgångssagan ligger.

Tidningen Dagens Industri slog förra året larm om brister som inhumant långa arbetspass och brist på försäkring för de anställda, vilket företaget själv också uppmärksammat. Problemen har funnits under flera år och enligt företaget arbetar man med frågan. Det kan dock te sig märkligt att Daniel Wellington inte snabbt kommit tillrätta med dessa missförhållanden, inte minst mot bakgrund av de vinster med enorm lönsamhet som företaget genererar. Vad som däremot har skett är att ägaren har tagit ut hundratals miljoner ur företaget och bland annat köpt en takvåning för 104,5 miljoner kronor, vilket enligt bedömare gjort honom till ägare av Sveriges dyraste lägenhet. Företaget har också lyckats vinna en uppmärksammad rättstvist där en annan större detaljhandlare stämts för att sälja plagiat. Kontrasten mellan företagets framgång och arbetarens situation blir därmed enorm.

Exemplet Daniel Wellington ger en ordentlig tankeställare, men det är varken det enskilda företaget som sådant eller ägaren som är det intressantaste. Det verkligt intressanta är det system av modern kapitalism som möjliggjort det, i vilken handeln blivit en maktfaktor som i allt större utsträckning kommit att styra över produktionen. Daniel Wellington tillhör en hypermodern form av handelsföretag. Man har förstått värdet av att äga både sin egen produkt och sitt produktvarumärke. Man har sett vikten av att etablera försäljning genom plattformar som gjort att man kunnat växa utanför Sveriges gränser. Genom innovativa marknadsföringsmetoder har företaget kunnat växa kraftigt på kort tid. En stor förklaring till framgången är att Daniel Wellington lyckats engagera influencers i att marknadsföra produkterna, både i Sverige och utomlands.

Influencern går mot att bli en av den moderna kapitalismens viktigaste verktyg, i en marknadsföring där influencerns varumärke flätas samman med produktens varumärke, förpackat i berättelser som blir ”content”. Daniel Wellington bygger i sig själv på mytomspunna berättelser kretsandes kring grundaren (ägaren) som framstår som attraktiva för många. En av dessa är berättelsen om den unge backpackern som på en resa träffar en engelsman vid namn Daniel Wellington med en klocka som inspirerar honom till att starta företaget. En annan berättelse är den om den unga entreprenören som satsat sina sista slantar, inklusive CSN-medel, på att förverkliga sin dröm genom en resa till Hong-Kong där klockor köps in. Historier som dessa är förföriska, men också drivmedel för den moderna kapitalismen där arbetare exploateras. Vill vi få bukt med orättvisor och exploatering som kommer av kapitalism måste vi titta bakom de fina fasaderna och fängslande berättelserna.

Satsa på handelns viktigaste resurs – de anställda

Handeln är liksom andra branscher föremål för ständig strukturomvandling. Mycket talar för att branschen har stor potential att växa framöver. Arbetsuppgifter kommer att förändras – inte försvinna. Den utveckling vi ser till följd av teknisk utveckling och digitalisering sätter allt mer fokus på de anställdas kompetenser. Branschens viktigaste resurs.

För fortsatt stark konkurrenskraft krävs, förutom goda arbetsvillkor, insatser för att öka lärandet i arbetslivet. Tillgången till kompetensutveckling är idag låg på arbetsplatser inom handeln. Det behövs också förbättringar när det kommer till de reguljära utbildningsvägarna.

Fack och arbetsgivare arbetar tillsammans intensivt för att förbättra de gymnasiala utbildningarna mot handeln. Fler behöver välja en utbildning riktad mot branschen och de olika utbildningsvägarna in behöver bli fler. Ökande kompetensbehov ställer krav på attraktiva och kvalitativa utbildningar som utgår från branschens behov av personal med rätt kompetens.

Förutom efterfrågan på nya kunskaper skruvas kraven också upp på kompetenser som länge varit viktiga för handeln. Här är mötet med kund centralt. Inte minst fysiska butiker måste i konkurrensen erbjuda hög nivå på områden som kundservice, tillgänglighet, produkt- och specialistkunskap, konsumentkunskap och hållbarhetsfrågor.

Det är därför glädjande att Skolverket nu föreslår regeringen att besluta om förändringar i gymnasieskolan för att bättre svara upp mot branschens skärpta kompetensbehov.

Yrkesprogrammet ”handels- och administrationsprogrammet” föreslås bli det mer sammanhållna ”försäljnings- och serviceprogrammet” med uppdaterade examensmål och kursplaner. Inriktningen administrativ service föreslås avvecklas och förutom sälj och service så blir det mer genomgripande fokus på digital handel och hållbar utveckling.

Skolverket föreslår också att valbara handelskurser ska finnas på de flesta andra yrkesprogram. Det är en åtgärd som är positiv för den specialisering handeln går igenom. Avslutningsvis föreslås en omfattande försöksverksamhet med handelsinriktning (med yrkeskurser) på det studieförberedande ekonomiprogrammet. Det är något som branschens parter ser positivt på.

Mot den bakgrunden är det mycket anmärkningsvärt att C, L, KD, M och SD, i riksdagen nyligen röstat igenom att regeringen bör utreda en tvåårig yrkesskola på gymnasiet. Som olika branschföreträdare påpekat är det en dålig idé som saknar förankring i behoven på arbetsmarknaden. Förslaget går också i en helt annan riktning än handelns parters pågående arbete för mer kvalificerade gymnasieutbildningar mot branschen.

Förslaget om en tvåårig yrkesskola saknar relevans för svensk arbetsmarknad. Dessutom riskerar elever att hamna i en situation där se ser sin utbildning som helt otillräcklig för de yrken de faktiskt valt att utbilda sig till. Lösningen på utmaningen att få fler elever att nå gymnasiebehörighet kan inte vara att sänka kunskapskraven.

Genom att satsa på handelns viktigaste resurs, personalen, ges förutsättningar för fortsatt stark konkurrenskraft i en föränderlig tid. Det arbetet förutsätter gymnasiala utbildningar som utgår från branschens kompetensbehov, inte politiska poänger.

Daniel Söderberg Talebi

Handelns VD-löner ökade med 9,4 procent

För den som ofta får ta del av handelsföretagens argument för sänkta lägstalöner är det alltid lika fascinerande att notera företagens ökning av VD-lönerna. I avtalsrörelserna 2016 och 2017 stannade löneökningarna för vanliga anställda på drygt 2 procent. Men år 2016 ökade VD-lönerna i handeln med 15,5 procent, medan de för 2017 ökade med 9,4 procent. Allt enligt branschtidningen Markets kartläggningar. Det är – milt sagt – en stor skillnad.

Och det finns det som ökat sina löner mer. Rustas VD Göran Westerberg ökade sin inkomst 2017 med 142 procent, till 8,7 miljoner kr. Dustins VD Georgi Ganev ökade sin inkomst med 134 procent till 17,7 miljoner kr. Det går inte direkt att säga att detta är förenligt med ”märket” i svensk lönebildning.

Klyftan mellan toppchefer och anställda i handeln är ett problem av stora format. Självklart ifrågasätter anställda så stora skillnader i löner när de själva måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Medan alltför många får nöja sig med osäkra anställningar och slimmade organisationer så finns det uppenbarligen ganska mycket pengar att fördela till de som sitter i toppen. Att påtala detta är inte populism, bara ett nyktert konstaterande att något uppenbarligen är fel.

 

I Robert Nybergs geniala satirteckning säger en VD till sina närmaste höga chefer:

För att vi ska orka ta ansvar för en sund  lönebildning föreslår jag att vi först beviljar oss själva en rejäl löneökning”.

Det är inte konstigt att just den bilden kommer fram i huvudet när man tar del av Markets lista över VD-löner i handeln.

Stefan Carlén

Höga vinster på personalens och välfärdens bekostnad

”Miljonregn över Ica-handlarna”, rapporterade DN i förra veckan. Artiklar om Ica-handlarnas höga vinster och aktieutdelningar är vanligt återkommande i medierna vid denna tid på året. Det hänger samman med att boksluten blir tillgängliga. I DNs granskning visades att de undersökta Ica-butikerna gjort en vinst på 3,4 miljarder kr, och delat ut 2,2 miljarder till ägarna. Mest uppmärksammad denna gång blev Ica i Ängelholm som till sin ägare delade ut 55 miljoner.

För Handels är detta inga nyheter. Och det gäller inte bara Ica. Vi har i flera rapporter visat att branschen som helhet har en god lönsamhet, och att vinsterna varit rekordhöga de senaste åren.

En källa till branschens höga vinster är handelsanställdas slit och pressade arbetsvillkor. I många fall kan det handla om att pressa villkoren för att maximera vinster. Ett exempel: För en tid sedan berättade en klubbordförande på en Ica-butik att ägaren velat skära i timmar och personalkostnader. Argumenten som anfördes var att lönsamheten var pressad, att kostnader och löner steg och att det var svårt att kompensera sig prismässigt. Med dessa skäl kan man anföra behov att ytterligare slimma bemanning. En närmare granskning av denna butiks senaste bokslut visade dock att försäljningen hade ökat stadigt de senaste åren, och att vinsten låg på 7 miljoner kr. Någon pressad situation var det inte utan endast ett försök att än mer öka sin vinst på de anställdas bekostnad.

En annan källa till höga vinster kan ligga i politiska beslut av alliansregeringen 2006 – 2014 som tydligt gynnade ökade vinster. Det är inte ovanligt att vinster ligger kvar i bolagen några år och sedan delas ut. Så var exempelvis fallet med Ica-handlaren i Ängelholm som hade delat ut 55 miljoner i flera års ansamlade vinster. Genom sänkt bolagsskatt, lönesubventioner för unga, och generellt sänkta arbetsgivaravgifter har vinsterna kunnat öka. Genom införande av allmän visstid, sänkt a-kassa och sjukförsäkring har löntagarnas positioner försvagats. Skattesänkningar och förstärkta företagarpositioner har gett högre vinster. Men priset har varit försämrad välfärd för såväl anställda som alla medborgare i Sverige.

Om vinster skulle omvandlas till investeringar och förbättrade villkor för de anställda så är de i sig inga problem. Men en stor del av vinsterna används till förmögenhetsuppbyggnad hos de redan välbeställda. Det leder inte endast till ökad ojämlikhet utan också till en försämrad ekonomisk utveckling för hela samhället genom minskade investeringar. Den kvartalskapitalistiska jakten för att tillgodose kortsiktiga ägarintressen är ett fenomen som också spridit sig till handelsföretagen. Det är synd eftersom företag som investerar i sin personal och erbjuder bättre arbetsvillkor på lång sikt kan vara mer hållbart lönsamma. Kortsiktigt vinsttänkande är dock ett problem då de sker på bekostnad av pressade arbetsvillkor och försämrad välfärd.

Stefan Carlén

Hög lönsamhet, nyanställningar och personalbrist i handeln

Dagens Industri har gjort en omfattande granskning av ICA-koncernens lönsamhet. I en genomgång av 1 200 butiker skriver man att ”ICAs lönsamhet är unikt hög”. I sin granskning finner man bland annat en ICA Supermarket i Uppsala som delade ut 50 miljoner kr till ägaren i senaste bokslutet. Fyra av ICA-butikerna har tillsammans under 10 år delat ut över en miljard kronor. Vidare kan man hitta en del företagskonstruktioner med holdingbolag dit vinster överförs. En butik i Sollentuna hade låg nettovinst och delade ut noll kr. Men samtidigt skickades 26,7 miljoner kronor till moderbolaget och där delades det ut 19,2 miljoner.

I den fackliga vardagen får dock många förtroendevalda på sina arbetsplatser höra att lönsamheten är pressad. Det sägs att kostnaderna ökar för personal, hyror och inköp, men att det inte går att höja priserna på grund av den hårda konkurrensen. Under sådana omständigheter måste arbetsgivaren skära i timmar och man har svårt att höja lönerna, hävdas det. Men oftast, när man väl tittar i det senaste bokslutet för ett sådant företag, har försäljningsintäkterna faktiskt ökat. Vidare kan man se att företaget delat ut många miljoner till ägaren. Detta faktum gör att det bland fackliga uppstått en sund skepsis mot påståenden om pressad lönsamhet.

Även på en övergripande branschnivå finns de som vill hävda att hela branschen lider av pressad lönsamhet. Men faktum är att när handelsföretagen själva berättar om sin syn på rådande lönsamhet har en mycket stor majoritet sagt att den är god eller tillfredsställande.

För en bransch som befinner sig i en ständig strukturomvandling till följd av digitaliseringen är det viktigt att ha en så korrekt bild som möjligt av det företagsekonomiska läget. På Handels gör vi därför en gång i kvartalet en avstämning av hur läget ser ut i handeln. Vi använder oss av en specialbearbetning av den statistik som det statliga Konjunkturinstitutet samlar in. Den senaste avstämningen från januari 2017 visade att handlarna såg mycket positivt på den framtida försäljningen när man blickade ut över första halvåret 2017. Lönsamheten var fortsatt god eller tillfredsställande och företagen såg behov av fler nyanställningar. Ett problem var dock att handlarna upplevde att de hade svårt att få tag på personal.

Även om ICAs lönsamhet är ”unikt hög” som DI skriver, verkar det med andra ord gå ganska bra för branschen i övrigt. Problemet med att få tag på personal kan lindras genom attraktivare anställningar, exempelvis genom fler heltider, tryggare anställningar och mer konkurrenskraftiga löner. Det skulle höja yrkets status, minska personalomsättningen och markant lösa den upplevda personalbristen. Uppenbarligen har branschen råd med det.

Stefan Carlén

Handelsföretag tjänar på att lyssna på anställda

Enligt den amerikanska ekonomen Zeynep Ton kan detaljhandelsföretag nå framgång genom att lyssna till de anställda, skapa delaktighet och öka personalinflytandet. Hon visar också att högre bemanning, tryggare jobb och bättre arbetstider är en framgångsfaktor som leder till långsiktig och hållbar lönsamhet. Även svensk arbetsmiljöforskning om detaljhandeln visar att det är bra att lyssna på de anställda i det systematiska arbetsmiljöarbetet.

Så frågan är om det lyssnas tillräckligt mycket? Nej, dessvärre finns här mycket som skulle kunna förbättras. I en studie från Handels får de anställda berätta om sina upplevelser av stölder och snatterier. Det är situationer som kan leda till hot och våld. De upplevs som obehagliga och är en ständigt närvarande stressfaktor bland butiksanställda. Något som i kombination med otrygga anställningar och slimmad bemanning sätter press på arbetsmiljön. Förutom önskemål om bättre samverkan med polisen och fler väktare efterfrågar de anställda i huvudsak tre saker: Tydlighet i interna rutiner, bättre och återkommande utbildning samt fler anställda.

Arbetsklimatet kan förbättras genom att chefer ser till att skapa forum där personalen kommer till tals och får möjlighet att prata igenom situationer med besvärliga kunder och stölder. Förutom att få möjlighet att ventilera finns goda chanser till att man hittar problem på arbetsplatsen och löser dem.

Ett av de problem som de anställda lyfte fram i stöldstudien var låg bemanning och ensamarbete. Förutom att det självklart känns mer säkert om det finns kollegor i närheten, så är den låga bemanningen också ett tillfälle som gör tjuven. Det är enklare att stjäla om den enda personalen på plats är upptagen på andra sidan av butiken.

I Zeynep Tons studie visas att företag som satsar på att ha trygga jobb och en viss överbemanning långsiktigt kan vara mer lönsamma. En ökad bemanning i butikerna ser därför ut att leda till ökad säkerhet, bättre lönsamhet och färre stölder. En win-win-situation väl värd för arbetsgivare att lyssna till.

Stefan Carlén