Långt kvar till jämställda löner

I söndags var det internationella kvinnodagen. En dag som påminner oss om att vi fortfarande har långt kvar till ett jämställt samhälle. Kvinnors lönevillkor överlag, men särskilt arbetarkvinnors, är ett tydligt exempel på att vi har mycket kvar att göra.

Medlingsinstitutet gör varje år en analys av löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Den senaste (2018) analysen visade att kvinnors genomsnittliga lön är 32 600 kronor och mäns genomsnittliga lön 36 500 kronor, en löneskillnad på 10,7 procent. Omräknat i tid innebär löneskillnaden att kvinnor jobbar gratis 51 minuter varje dag medan män får betalt hela arbetsdagen.

Den största anledningen till löneskillnaderna är att män och kvinnor arbetar inom olika yrken. Enligt Lönelotsarna (ett nätverk av experter på lönebildning och lönekartläggning) var den genomsnittliga lönen i kvinnodominerade yrken 15 procent eller 5 200 kr mindre jämfört med övriga likvärdiga yrken 2019.

Inom arbetaryrken jobbar kvinnor i högre grad inom service, omsorg och försäljning och män i högre grad inom byggverksamhet och tillverkning samt maskinell tillverkning och transport med mera. Inom de kvinnodominerade arbetaryrkena är inte bara lönen lägre utan det är även vanligare att arbeta deltid. Inte för att man väljer det utan för att deltid ofta är det enda som erbjuds. Inom manliga arbetaryrken och tjänstemannayrken är det betydligt vanligare att arbeta heltid. Därför ger måttet faktisk månadslön en bättre bild av hur både skilda arbetstider och lönevillkor påverkar kvinnors och mäns arbetsinkomster. I beräkningarna av ovan nämnda löneskillnader är nämligen deltidslöner uppräknade till heltidslöner.

LO:s årliga jämställdhetsbarometer tittar istället på faktiska månadslöner. När deltidslöner inte räknas upp till heltidslöner blir löneskillnaderna betydligt större. Kvinnors genomsnittliga löneinkomst före skatt i arbetaryrken är då 21 360 kronor och för män är motsvarande siffra 27 435 kronor, vilket motsvarar en skillnad på 22 procent. I tjänstemannayrken är den faktiska månadslönen 34 410 kronor för kvinnor och för män 43 750 kronor, en skillnad på 21 procent.

Detaljhandeln är en kvinnodominerad bransch där många ofrivilligt arbetar deltid. 71 procent av kvinnorna och 31 procent av männen i butik arbetar deltid. Kvinnorna tjänar i genomsnitt 16 652 och medan männen tjänar 19 363 kr. Det innebär att kvinnor tjänar 86 procent av vad männen gör. Jämför vi med genomsnittet för män i arbetaryrken tjänar kvinnor i detaljhandeln endast 61 procent av löneinkomsten för män i arbetaryrken. Ännu värre blir det om vi jämför med män i tjänstemannayrken. Då tjänar kvinnor i detaljhandeln 38 procent av mäns löneinkomster.

Handels driver frågan om jämställda löner på flera sätt. Ett sätt är att genom LO:s samordning driva en låglönesatsning för de som tjänar minst. Eftersom kvinnor dominerar de grupper som tjänar minst i LO-kollektivet innebär låglönesatsning en satsning på kvinnors löner. I årets avtalsrörelse innebär kravet att när potten för löneökningar räknas ut på arbetsplatserna ska alla löner som ligger under 26 100 kronor i månaden räknas som om de vore 26 100 kronor. Detta innebär att de som tjänar mindre än 26 100 kronor ska få lika stor höjning som de som tjänar 26 100. Handels räknar dessutom om LO:s krav om tre procents löneökning till krontal vilket innebär att ju lägre lön man har desto högre procentuell löneökning får man.

En låglönesatsning är en viktig del av arbetet mot jämställda löner men minst lika viktigt är att kvinnor får rätt till heltid.

Thea Holmlund

Stoppa klyftorna som tar oss till 1930-talet

Just nu pågår avtalsrörelsen där fackförbund inom LO förhandlar kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda. Inom handeln är skiljelinjerna mellan fack och arbetsgivare stora. Det handlar om vilka löner och villkor som ska gälla. Resultatet påverkar människors hela liv och vardag. Men avtalsrörelsen handlar om ännu mer, det handlar om vilket samhälle vi vill leva i.

I dagarna släppte LO rapporten ”Makteliten – i en egen bubbla” som visar att klassklyftorna ökar snabbt på vanligt folks bekostnad. Sedan LO började mäta 1950 har toppcheferna i näringslivet aldrig tjänat så mycket som nu jämfört med vanliga löntagare.

En VD-lön i den ekonomiska eliten motsvarar nu 60,8 industriarbetarlöner (heltidslön). På mindre än ett år tjänar direktören betydligt mer än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. LO jämför också med den bredare gruppen ”makteliten” där en mängd olika toppositioner inom näringslivet, politiken och samhället i stort ingår. Också här är skillnaderna historiskt stora. Det är skrämmande läsning för alla oss som tror på ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Jämfört med handelsanställda är klyftorna, inte minst på grund av deltidsproblematik, ännu större. Samtidigt går handeln som bransch bra och VD:arna i handelsföretagen ökar sina löner mycket snabbt. Branschtidningen Markets genomgång visar att VD-lönerna inom de största handelsbolagen ökade med i genomsnitt 7,2 procent under 2018. Samma år fick vanliga handelsanställda nöja sig med 1,6 procents löneökning.

De växande klyftorna syns inte bara i relation till VD-lönerna och maktelitens inkomstutveckling. I Sverige är lönegapet mellan arbetare och tjänstemän nu lika stort som på 1930-talet. Ja du läste rätt, på samma nivå som innan andra världskriget och Saltsjöbadsavtalets tillkomst.

Jämlikheten i Sverige behöver öka för att vårt samhälle ska hålla ihop. Det tjänar alla på. Vi kan aldrig acceptera att föras tillbaka till en tid med inkomstklyftor som borde höra historien till. En del går att åstadkomma på politisk väg men i grunden handlar det om att vanligt folks löner och villkor måste hänga med. Därför är fackens krav i avtalsrörelsen helt nödvändiga för att stoppa de växande klyftorna.

Daniel Söderberg Talebi

Semester – en ojämlik historia

Nu när sommaren går mot sitt slut vet vi att handeln skapat jobb åt många semestervikarier. Samtidigt har hundratusentals handelsanställda gått tillbaka till sina arbeten. Men hur har semestern varit för dem?

Semesternöjen är långt ifrån en självklarhet för alla, särskilt inte för arbetare. Sveriges klasskillnader blir mer än tydliga när vi tittar på semestervanor.

LOs rapport om arbetares och tjänstemäns semester- och fritidsvanor visar att 33 procent av arbetarna i yrken som organiseras av något LO-förbund varken gjorde en semesterresa eller hade tillgång till fritidshus eller husvagn under år 2018. Bland tjänstemän i yrken som organiseras av något Saco- eller TCO-förbund var motsvarande andel 15 procent.

För arbetarkvinnor är det dessutom något fler som tvingas avstå från semesterresan. 34 procent av arbetarkvinnorna har inte rest någonstans det senaste året, medan det bland männen är 32 procent som inte har kunnat resa på semester. Skillnaden kan förklaras av löneskillnader mellan män och kvinnor. Arbetarkvinnors genomsnittliga faktiska månadslön är 18 500 kronor medan arbetarmäns är 25 000 kronor enligt LOs statistik. Många lågavlönade kvinnor är dessutom ensamstående med barn vilket gör det ännu svårare att få ekonomin att räcka till semesternöjen.

Att ens kunna ta semesterledigt är ännu mindre av en självklarhet för många i och med stora antalet osäkra anställning på dagens arbetsmarknad. För den som har en tidsbegränsad anställning eller ofrivilligt jobbar deltid är det ofta omöjligt att planera semester. Även om man har juridisk rätt att ta ledigt har många inte råd. För de vars vardag är en ständig jakt på extra timmar, upphör inte timjakten bara för att det är sommar. Dessutom gör oron för att inte få nya jobbtillfällen efter kontraktets slut att många tänker att de måste ställa upp för arbetsgivaren och inte begära ledigt under kontraktets gång.

De senaste decennierna har antalet tidsbegränsade och otrygga anställningar ökat på hela arbetsmarknaden. I detaljhandeln har visstiderna gått från 12 procent 1990 till nära 30 procent i dag. Vidare jobbar runt 68 procent av alla kvinnliga arbetare och 55 procent av alla manliga arbetare deltid inom detaljhandeln. Den enskilt största anledningen till att både kvinnor och män i arbetaryrken arbetar deltid är för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivaren.

Med dessa siffror framför sig är det inte förvånande att många har svårt att få ihop semestern.

Lönekartläggningen ska utvecklas – inte avvecklas

Om du frågar valfri person vad hen tycker om att kvinnor får lägre lön än män, trots lika eller likvärdigt arbete, så svarar nog de flesta att det är fel. Ändå finns det betydande skillnader i inkomst mellan könen. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden (det vill säga om vi låter bli att justera för att män och kvinnor jobbar inom olika yrken, sektorer och i genomsnitt har olika utbildningsnivå) år 2018 var 10,7 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 3 900 kronor mindre än en genomsnittlig man. Med nuvarande förändringstakt kommer det dessutom dröja ytterligare 25 år innan lönerna i Sverige blir jämställda.

Ett verktyg för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete är lönekartläggning. Sedan 1994 har det funnits lagstiftning som påbjuder arbetsgivare att använda sig av den här metoden för att kartlägga och analysera löner och andra arbetsvillkor på arbetsplatsen ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagen har visserligen ändrats ett flertal gånger, och de mest betydande förändringarna skedde 2009, när Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och kravet på att dokumentera lönekartläggningar begränsades till arbetsplatser med över 24 anställda och vart tredje år, samt 2017, när kraven på lönekartläggning återigen skärptes. Enligt nuvarande lagstiftning ska samtliga arbetsgivare årligen genomföra lönekartläggning, men bara de med tio eller fler anställda behöver dokumentera arbetet. Lagen säger också att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetet mot diskriminering. Det fack som arbetsgivaren har kollektivavtal med har rätt till den information som behövs för att organisationen ska kunna samverka vid kartläggning, analys och upprättande av handlingsplan för jämställda löner.

Vad har då lönekartläggning för effekt? Den frågan försöker Riksrevisionen svara på i en nyligen genomförd granskning. I sin rapport skriver de att lönekartläggning har begränsade möjligheter att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, vilket i sig inte är så förvånande, eftersom en stor del av löneklyftan beror på värdediskrimineringen av kvinnodominerade branscher. Yrken som traditionellt domineras av kvinnor avlönas betydligt lägre trots liknade krav på utbildning och svårighetsgrad som i mansdominerade. Det gör att ojämställda löner bara delvis kan motverkas genom åtgärder av enskilda arbetsgivare – för att lösa helheten krävs större strukturella förändringar.

Riksrevisionen konstaterar också i sin granskning att lönekartläggningar i dagsläget är tämligen arbetskrävande och att det saknas samlad statistik över löneskillnaderna på arbetsgivarnivå, vilket behövs för att statens insatser på området ska kunna utvärderas och utvecklas. De rekommenderar därför bland annat regeringen att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsgivarnivå, men också att utreda om lagstiftningen bättre kan anpassas till arbetsgivare av olika storlek och göras mindre arbetskrävande.

Dessa till synes modesta slutsatser fick dock DNs ledarskribent Mattias Svensson att ta till brösttoner och kalla lönekartläggning för både låtsaspolitik och byråkratiproduktion. Men för den som läser Riksrevisionens rapport står det klart att det inte stämmer.

Utöver Riksrevisionens nya granskning så har lönekartläggningars effekt tidigare granskats av bland annat fackförbundet Unionen. De har då funnit att på arbetsplatser med yrkesgrupper som de organiserar har minst hälften av alla genomförda lönekartläggningar och analyser lett till lönejusteringar eller andra åtgärder som syftar till att uppnå jämställda löner. Dessvärre fann de också att många företag inte följer lagen – inte ens hälften genomför årliga lönekartläggningar.

Erfarenheterna från Handels lokala klubbar är liknande. Ungefär en tredjedel av de fackligt förtroendevalda gör bedömningen att företagsledningen har låga kunskaper om Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning, att kartläggningar ofta inte genomförs och att facket många gånger förvägras information för att kunna medverka. Men precis som i Unionen upplever Handels förtroendevalda att i de fall som lönekartläggning görs och osakliga löneskillnader upptäcks, då rättas de också till.

Det är med andra ord tydligt att det 1) finns potential att utveckla arbetet med lönekartläggning, och 2) saknas grund att avfärda det som låtsaspolitik. Riksrevisionen har presenterat ett antal rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas, men Handels menar att ett första steg för att nå effekt måste vara att se till att lagen följs. Det innebär dels att se till att företag faktiskt genomför de lönekartläggningar de är ålagda att göra, och dels att se till att de fackliga lokala organisationerna får tillgång till den information som behövs för att kunna medverka, och som lagstiftningen dessutom ger rätt till. Tillsynen behöver skärpas och arbetsgivare som bryter mot reglerna bör straffas med vite eller andra påföljder.

Lönekartläggning är måhända inget Alexanderhugg för jämställda löner, men varje hugg som kan bidra till att bryta ner barriärerna av ojämställdhet är välkommet. Och välbehövligt.

Tid, makt och pengar – en fråga om kön och klass

På fredag är det internationella kvinnodagen. På initiativ av Sveriges Kvinnolobby driver en rad organisationer, däribland Handelsanställdas förbund, kampanjen #lönheladagen. Den baseras på statistik från Medlingsinstitutet och siffror från 2017 visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man. Omräknat i tid innebär det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag, om man utgår från att en arbetsdag är 8-17 (vilket den dock sällan är för den som jobbar inom handeln).

Men om man gräver i siffrorna så upptäcker man snart att det faktiskt är ännu värre ställt med jämställdheten. För ovan nämnda löneskillnader gäller efter att deltider räknats upp till heltider. Och föga förvånande är det betydligt vanligare att kvinnor jobbar deltid än att män gör det.

Om vi ser till butiksanställda så är den genomsnittliga skillnaden i heltidslöner mellan män och kvinnor 3 %. Det låter ju jämförelsevis ofarligt kanske någon tänker. Men samtidigt jobbar kvinnor i handeln i genomsnitt 12 % färre timmar än män, vilket gör att den totala skillnaden i inkomst mellan könen ändå blir 15 %. Undersöker vi löneutvecklingen så går män och kvinnor in på ungefär samma nivå när yrkeslivet börjar runt 20-årsåldern, men nästan direkt börjar klyftan växa och den fortsätter att göra det i ytterligare 20-25 år, varefter den sedan ligger stabilt fram till pensionen.

I den årliga Jämställdhetsbarometern som LO tar fram undersöks inte bara på skillnaderna mellan män och kvinnor, utan också mellan arbetare och tjänstemän. LO utgår från faktiska månadslöner, det vill säga hur mycket en löntagare får betalt för de timmar hen har jobbat. På så sätt ges en mer rättvisande bild som också tar hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män.

Skillnaden mellan en man i tjänstemannayrke och en kvinna i ett arbetaryrke är hela 22 200 kronor per månad.  Den förstnämnde tjänar i snitt 40 700 kronor och den sistnämnda 18 500 kronor. Det säger sig självt att så dramatiska löneklyftor ger väldigt olika livsvillkor och möjlighet till frihet och självbestämmande. Inte bara under arbetslivet, utan också under stundande år som pensionär. Allt för många kvinnor riskerar en framtid som fattigpensionärer på grund av en ojämställd arbetsmarknad.

Men är det så att kvinnor i högre grad än män vill jobba deltid? LO tittar också på detta, och kommer fram till att arbetarkvinnor i betydligt större utsträckning än andra grupper arbetar deltid för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivarna. Till skillnad från andra grupper är det också en del av arbetarkvinnorna som uppger att de arbetar deltid eftersom arbetet är för psykiskt eller fysiskt påfrestande för att orka arbeta heltid.

Låga löner, otrygga anställningsvillkor och utbrett ofrivilligt deltidsarbete – det är inte en slump att fler kvinnors än mäns arbetsliv kännetecknas av detta. Det är på grund av patriarkala och diskriminerande strukturer. Och för att krossa sådana behövs en klassmedveten kamp för jämställdhet – både fackligt och politiskt.

Och vad innebär det då? Jo, om kvinnor precis som män ska kunna få #lönheladagen, så måste kvinnor också få både möjlighet och förutsättningar att också jobba hela dagen. Och för att åstadkomma det behöver vi bland annat:

  • Göra heltid till norm.
  • Stärka anställningstryggheten, avskaffa sms-anställningar och hyvling.
  • Dela föräldraförsäkringen jämnt mellan vårdnadshavarna.

Ola Palmgren


Högre löner för en bättre ekonomi

En vanlig argumentation från arbetsgivare brukar vara att lägstalönerna inom handeln måste sänkas.    Fackförbund måste ha modesta krav på löneökningar eftersom vi lever i en globaliserad värld och det är för samhällets- och ekonomins bästa. Det kan tyckas vara lite underlig argumentation då arbetsgivarna själva har allt annat än modesta löneökningar, som tidigare skrivits om här.

Vice riksbankschef Per Jansson gav nyligen en annan bild i en intervju med SvD. I intervjun pratar han om vikten av högre löneökningar i nästa avtalsrörelse för den framtida inflationen. En tumregel är att hälften av löneökningen blir till inflation och det senaste avtalet gav löneökningar på cirka 2 procent per år. Enligt Per Jansson bör löneökningarna vara högre än så

”Jag kan inte se att en något högre löneökningstakt skulle vara ett jättestort problem för Sverige. Man måste titta på vad det innebär för företagens kostnader men det måste också finnas köpkraft hos hushållen.”

Enligt Riksbanken bör avtalen bör utgå från inflationsmålet medan många av industrins företrädare har pekat på att det är konkurrensläget som styr. Enligt Jansson är det inget problem

”Lite högre nominella löneökningar än vad vi har haft, kan inte jag se som ett jättestort problem. Tyskland kommer ju av allt att döma också få det.”

Under förra avtalsrörelsen dalade förtroendet för inflationsmålet. Enligt Per Jansson vore det en mardröm om nästa års lönerörelse skulle ge låga avtal:

”För att parterna inte litar på Riksbanken. Vårt bästa bidrag till lönebildningen är att leverera på vårt inflationsmål. Därför vore det olyckligt om inflationsmålet inte klaras när vi åter närmar oss en stor avtalsrörelse.”

Även om Per Jansson utrycker sig försiktigt är det välkommet att frågor om lönernas betydelse för samhällsekonomin diskuteras. Det är viktiga frågor för facket. Inte bara i Sverige utan också internationellt. Enligt en rapport från ILO visar forskare på att en ökad löneandel skulle kunna innebära ökad efterfrågan, minskad arbetslöshet och minskade inkomstklyftor. Motsatsen med en alltför låg löneandel i ekonomin leder till en ökad vinstandel (som främst leder till förmögenhetsuppbyggnad) och ökade inkomstklyftor som i sin tur minskar ekonomisk tillväxt, ökar instabiliteten och arbetslösheten. Med högre löneökningar kan vi få ökade investeringar och högre produktivitet.

 

Anton Strömbäck

 

100 år sedan kvinnlig rösträtt – då avskaffar högern Jämställdhetsmyndigheten

Måndagen den 17 december var en extrainsatt allmän flaggdag i Sverige – det var nämligen exakt 100 år sedan det första avgörande beslutet om att införa allmän och lika rösträtt röstades igenom i riksdagen. Det blev emellertid en flagga som slokade betänkligt, inte bara för att den jämställdhet som rösträttskämparna hoppades på ännu brister, utan också för att högermajoriteten i riksdagen bara några dagar tidigare röstade igenom en budget där den nystartade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner.

Jämställdhetsmyndigheten skapades för att samordna och stärka arbetet för den svenska jämställdhetspolitikens grundläggande mål: att män och kvinnor ska ha samma möjligheter till makt över sina egna liv och över samhällets utveckling. Inom handeln är ojämställda villkor mellan män och kvinnor en ständigt aktuell fråga. Handels har skrivit mycket om hur kvinnor har lägre löner och arbetar mer ofrivillig deltid än män, vilket ger sämre möjligheter till makt över sitt eget liv. Kvinnor arbetar i sämre arbetsmiljö än män och när arbetslivet är slut blir kvinnors pensioner lägre.

Sexuella trakasserier är vanliga inom handeln och ett allvarligt hot mot kvinnors möjligheter att forma sina liv. Att behöva vara rädd för, förhålla sig och anpassa sig till trakasserande kunder, kollegor eller chefer inskränker rörelse- och handlingsfrihet och förminskar människor. Sexuella trakasserier är ett stort arbetsmiljöproblem inom handeln som särskilt drabbar unga kvinnor med osäkra anställningar. Att samla kunskap om problemen och att föreslå och utvärdera åtgärder hör till Jämställdhetsmyndighetens huvuduppdrag, men när högern nu får sin vilja igenom ska denna nybildade struktur slås i spillror.

Mönstret känns tyvärr igen. År 2007 lade den borgerliga regeringen ner Arbetslivsinstitutet, en forskningsmiljö som gav ovärderlig kunskap om arbetsmiljö. Avsaknaden av denna institution märks fortfarande av för alla som intresserar sig för arbetsmiljöfrågor. Nu ska forskning om jämställdhet drabbas av samma ideologiskt motiverade förstörelse.

Varje steg på vägen mot jämställdhet hotar makt och privilegier och kommer därför att bli ifrågasatt. Det fick rösträttskämparna känna av innan de för 100 år sedan lyckades med det som idag uppfattas som en självklarhet. Jämställdhetsmyndighetens öppnande föregicks också av en lång kamp – och det är tydligt att den aldrig kan tillåtas att vila.

Dags att flagga på halv stång för den slaktade Jämställdhetsmyndigheten? Nej, vi struntar i flaggan och fortsätter kampen för jämställdhet: i politiken och på varje arbetsplats.