Semester – en ojämlik historia

Nu när sommaren går mot sitt slut vet vi att handeln skapat jobb åt många semestervikarier. Samtidigt har hundratusentals handelsanställda gått tillbaka till sina arbeten. Men hur har semestern varit för dem?

Semesternöjen är långt ifrån en självklarhet för alla, särskilt inte för arbetare. Sveriges klasskillnader blir mer än tydliga när vi tittar på semestervanor.

LOs rapport om arbetares och tjänstemäns semester- och fritidsvanor visar att 33 procent av arbetarna i yrken som organiseras av något LO-förbund varken gjorde en semesterresa eller hade tillgång till fritidshus eller husvagn under år 2018. Bland tjänstemän i yrken som organiseras av något Saco- eller TCO-förbund var motsvarande andel 15 procent.

För arbetarkvinnor är det dessutom något fler som tvingas avstå från semesterresan. 34 procent av arbetarkvinnorna har inte rest någonstans det senaste året, medan det bland männen är 32 procent som inte har kunnat resa på semester. Skillnaden kan förklaras av löneskillnader mellan män och kvinnor. Arbetarkvinnors genomsnittliga faktiska månadslön är 18 500 kronor medan arbetarmäns är 25 000 kronor enligt LOs statistik. Många lågavlönade kvinnor är dessutom ensamstående med barn vilket gör det ännu svårare att få ekonomin att räcka till semesternöjen.

Att ens kunna ta semesterledigt är ännu mindre av en självklarhet för många i och med stora antalet osäkra anställning på dagens arbetsmarknad. För den som har en tidsbegränsad anställning eller ofrivilligt jobbar deltid är det ofta omöjligt att planera semester. Även om man har juridisk rätt att ta ledigt har många inte råd. För de vars vardag är en ständig jakt på extra timmar, upphör inte timjakten bara för att det är sommar. Dessutom gör oron för att inte få nya jobbtillfällen efter kontraktets slut att många tänker att de måste ställa upp för arbetsgivaren och inte begära ledigt under kontraktets gång.

De senaste decennierna har antalet tidsbegränsade och otrygga anställningar ökat på hela arbetsmarknaden. I detaljhandeln har visstiderna gått från 12 procent 1990 till nära 30 procent i dag. Vidare jobbar runt 68 procent av alla kvinnliga arbetare och 55 procent av alla manliga arbetare deltid inom detaljhandeln. Den enskilt största anledningen till att både kvinnor och män i arbetaryrken arbetar deltid är för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivaren.

Med dessa siffror framför sig är det inte förvånande att många har svårt att få ihop semestern.

Lönekartläggningen ska utvecklas – inte avvecklas

Om du frågar valfri person vad hen tycker om att kvinnor får lägre lön än män, trots lika eller likvärdigt arbete, så svarar nog de flesta att det är fel. Ändå finns det betydande skillnader i inkomst mellan könen. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden (det vill säga om vi låter bli att justera för att män och kvinnor jobbar inom olika yrken, sektorer och i genomsnitt har olika utbildningsnivå) år 2018 var 10,7 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 3 900 kronor mindre än en genomsnittlig man. Med nuvarande förändringstakt kommer det dessutom dröja ytterligare 25 år innan lönerna i Sverige blir jämställda.

Ett verktyg för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete är lönekartläggning. Sedan 1994 har det funnits lagstiftning som påbjuder arbetsgivare att använda sig av den här metoden för att kartlägga och analysera löner och andra arbetsvillkor på arbetsplatsen ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagen har visserligen ändrats ett flertal gånger, och de mest betydande förändringarna skedde 2009, när Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och kravet på att dokumentera lönekartläggningar begränsades till arbetsplatser med över 24 anställda och vart tredje år, samt 2017, när kraven på lönekartläggning återigen skärptes. Enligt nuvarande lagstiftning ska samtliga arbetsgivare årligen genomföra lönekartläggning, men bara de med tio eller fler anställda behöver dokumentera arbetet. Lagen säger också att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetet mot diskriminering. Det fack som arbetsgivaren har kollektivavtal med har rätt till den information som behövs för att organisationen ska kunna samverka vid kartläggning, analys och upprättande av handlingsplan för jämställda löner.

Vad har då lönekartläggning för effekt? Den frågan försöker Riksrevisionen svara på i en nyligen genomförd granskning. I sin rapport skriver de att lönekartläggning har begränsade möjligheter att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, vilket i sig inte är så förvånande, eftersom en stor del av löneklyftan beror på värdediskrimineringen av kvinnodominerade branscher. Yrken som traditionellt domineras av kvinnor avlönas betydligt lägre trots liknade krav på utbildning och svårighetsgrad som i mansdominerade. Det gör att ojämställda löner bara delvis kan motverkas genom åtgärder av enskilda arbetsgivare – för att lösa helheten krävs större strukturella förändringar.

Riksrevisionen konstaterar också i sin granskning att lönekartläggningar i dagsläget är tämligen arbetskrävande och att det saknas samlad statistik över löneskillnaderna på arbetsgivarnivå, vilket behövs för att statens insatser på området ska kunna utvärderas och utvecklas. De rekommenderar därför bland annat regeringen att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsgivarnivå, men också att utreda om lagstiftningen bättre kan anpassas till arbetsgivare av olika storlek och göras mindre arbetskrävande.

Dessa till synes modesta slutsatser fick dock DNs ledarskribent Mattias Svensson att ta till brösttoner och kalla lönekartläggning för både låtsaspolitik och byråkratiproduktion. Men för den som läser Riksrevisionens rapport står det klart att det inte stämmer.

Utöver Riksrevisionens nya granskning så har lönekartläggningars effekt tidigare granskats av bland annat fackförbundet Unionen. De har då funnit att på arbetsplatser med yrkesgrupper som de organiserar har minst hälften av alla genomförda lönekartläggningar och analyser lett till lönejusteringar eller andra åtgärder som syftar till att uppnå jämställda löner. Dessvärre fann de också att många företag inte följer lagen – inte ens hälften genomför årliga lönekartläggningar.

Erfarenheterna från Handels lokala klubbar är liknande. Ungefär en tredjedel av de fackligt förtroendevalda gör bedömningen att företagsledningen har låga kunskaper om Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning, att kartläggningar ofta inte genomförs och att facket många gånger förvägras information för att kunna medverka. Men precis som i Unionen upplever Handels förtroendevalda att i de fall som lönekartläggning görs och osakliga löneskillnader upptäcks, då rättas de också till.

Det är med andra ord tydligt att det 1) finns potential att utveckla arbetet med lönekartläggning, och 2) saknas grund att avfärda det som låtsaspolitik. Riksrevisionen har presenterat ett antal rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas, men Handels menar att ett första steg för att nå effekt måste vara att se till att lagen följs. Det innebär dels att se till att företag faktiskt genomför de lönekartläggningar de är ålagda att göra, och dels att se till att de fackliga lokala organisationerna får tillgång till den information som behövs för att kunna medverka, och som lagstiftningen dessutom ger rätt till. Tillsynen behöver skärpas och arbetsgivare som bryter mot reglerna bör straffas med vite eller andra påföljder.

Lönekartläggning är måhända inget Alexanderhugg för jämställda löner, men varje hugg som kan bidra till att bryta ner barriärerna av ojämställdhet är välkommet. Och välbehövligt.

Tid, makt och pengar – en fråga om kön och klass

På fredag är det internationella kvinnodagen. På initiativ av Sveriges Kvinnolobby driver en rad organisationer, däribland Handelsanställdas förbund, kampanjen #lönheladagen. Den baseras på statistik från Medlingsinstitutet och siffror från 2017 visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man. Omräknat i tid innebär det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag, om man utgår från att en arbetsdag är 8-17 (vilket den dock sällan är för den som jobbar inom handeln).

Men om man gräver i siffrorna så upptäcker man snart att det faktiskt är ännu värre ställt med jämställdheten. För ovan nämnda löneskillnader gäller efter att deltider räknats upp till heltider. Och föga förvånande är det betydligt vanligare att kvinnor jobbar deltid än att män gör det.

Om vi ser till butiksanställda så är den genomsnittliga skillnaden i heltidslöner mellan män och kvinnor 3 %. Det låter ju jämförelsevis ofarligt kanske någon tänker. Men samtidigt jobbar kvinnor i handeln i genomsnitt 12 % färre timmar än män, vilket gör att den totala skillnaden i inkomst mellan könen ändå blir 15 %. Undersöker vi löneutvecklingen så går män och kvinnor in på ungefär samma nivå när yrkeslivet börjar runt 20-årsåldern, men nästan direkt börjar klyftan växa och den fortsätter att göra det i ytterligare 20-25 år, varefter den sedan ligger stabilt fram till pensionen.

I den årliga Jämställdhetsbarometern som LO tar fram undersöks inte bara på skillnaderna mellan män och kvinnor, utan också mellan arbetare och tjänstemän. LO utgår från faktiska månadslöner, det vill säga hur mycket en löntagare får betalt för de timmar hen har jobbat. På så sätt ges en mer rättvisande bild som också tar hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män.

Skillnaden mellan en man i tjänstemannayrke och en kvinna i ett arbetaryrke är hela 22 200 kronor per månad.  Den förstnämnde tjänar i snitt 40 700 kronor och den sistnämnda 18 500 kronor. Det säger sig självt att så dramatiska löneklyftor ger väldigt olika livsvillkor och möjlighet till frihet och självbestämmande. Inte bara under arbetslivet, utan också under stundande år som pensionär. Allt för många kvinnor riskerar en framtid som fattigpensionärer på grund av en ojämställd arbetsmarknad.

Men är det så att kvinnor i högre grad än män vill jobba deltid? LO tittar också på detta, och kommer fram till att arbetarkvinnor i betydligt större utsträckning än andra grupper arbetar deltid för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivarna. Till skillnad från andra grupper är det också en del av arbetarkvinnorna som uppger att de arbetar deltid eftersom arbetet är för psykiskt eller fysiskt påfrestande för att orka arbeta heltid.

Låga löner, otrygga anställningsvillkor och utbrett ofrivilligt deltidsarbete – det är inte en slump att fler kvinnors än mäns arbetsliv kännetecknas av detta. Det är på grund av patriarkala och diskriminerande strukturer. Och för att krossa sådana behövs en klassmedveten kamp för jämställdhet – både fackligt och politiskt.

Och vad innebär det då? Jo, om kvinnor precis som män ska kunna få #lönheladagen, så måste kvinnor också få både möjlighet och förutsättningar att också jobba hela dagen. Och för att åstadkomma det behöver vi bland annat:

  • Göra heltid till norm.
  • Stärka anställningstryggheten, avskaffa sms-anställningar och hyvling.
  • Dela föräldraförsäkringen jämnt mellan vårdnadshavarna.

Ola Palmgren


Högre löner för en bättre ekonomi

En vanlig argumentation från arbetsgivare brukar vara att lägstalönerna inom handeln måste sänkas.    Fackförbund måste ha modesta krav på löneökningar eftersom vi lever i en globaliserad värld och det är för samhällets- och ekonomins bästa. Det kan tyckas vara lite underlig argumentation då arbetsgivarna själva har allt annat än modesta löneökningar, som tidigare skrivits om här.

Vice riksbankschef Per Jansson gav nyligen en annan bild i en intervju med SvD. I intervjun pratar han om vikten av högre löneökningar i nästa avtalsrörelse för den framtida inflationen. En tumregel är att hälften av löneökningen blir till inflation och det senaste avtalet gav löneökningar på cirka 2 procent per år. Enligt Per Jansson bör löneökningarna vara högre än så

”Jag kan inte se att en något högre löneökningstakt skulle vara ett jättestort problem för Sverige. Man måste titta på vad det innebär för företagens kostnader men det måste också finnas köpkraft hos hushållen.”

Enligt Riksbanken bör avtalen bör utgå från inflationsmålet medan många av industrins företrädare har pekat på att det är konkurrensläget som styr. Enligt Jansson är det inget problem

”Lite högre nominella löneökningar än vad vi har haft, kan inte jag se som ett jättestort problem. Tyskland kommer ju av allt att döma också få det.”

Under förra avtalsrörelsen dalade förtroendet för inflationsmålet. Enligt Per Jansson vore det en mardröm om nästa års lönerörelse skulle ge låga avtal:

”För att parterna inte litar på Riksbanken. Vårt bästa bidrag till lönebildningen är att leverera på vårt inflationsmål. Därför vore det olyckligt om inflationsmålet inte klaras när vi åter närmar oss en stor avtalsrörelse.”

Även om Per Jansson utrycker sig försiktigt är det välkommet att frågor om lönernas betydelse för samhällsekonomin diskuteras. Det är viktiga frågor för facket. Inte bara i Sverige utan också internationellt. Enligt en rapport från ILO visar forskare på att en ökad löneandel skulle kunna innebära ökad efterfrågan, minskad arbetslöshet och minskade inkomstklyftor. Motsatsen med en alltför låg löneandel i ekonomin leder till en ökad vinstandel (som främst leder till förmögenhetsuppbyggnad) och ökade inkomstklyftor som i sin tur minskar ekonomisk tillväxt, ökar instabiliteten och arbetslösheten. Med högre löneökningar kan vi få ökade investeringar och högre produktivitet.

 

Anton Strömbäck

 

100 år sedan kvinnlig rösträtt – då avskaffar högern Jämställdhetsmyndigheten

Måndagen den 17 december var en extrainsatt allmän flaggdag i Sverige – det var nämligen exakt 100 år sedan det första avgörande beslutet om att införa allmän och lika rösträtt röstades igenom i riksdagen. Det blev emellertid en flagga som slokade betänkligt, inte bara för att den jämställdhet som rösträttskämparna hoppades på ännu brister, utan också för att högermajoriteten i riksdagen bara några dagar tidigare röstade igenom en budget där den nystartade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner.

Jämställdhetsmyndigheten skapades för att samordna och stärka arbetet för den svenska jämställdhetspolitikens grundläggande mål: att män och kvinnor ska ha samma möjligheter till makt över sina egna liv och över samhällets utveckling. Inom handeln är ojämställda villkor mellan män och kvinnor en ständigt aktuell fråga. Handels har skrivit mycket om hur kvinnor har lägre löner och arbetar mer ofrivillig deltid än män, vilket ger sämre möjligheter till makt över sitt eget liv. Kvinnor arbetar i sämre arbetsmiljö än män och när arbetslivet är slut blir kvinnors pensioner lägre.

Sexuella trakasserier är vanliga inom handeln och ett allvarligt hot mot kvinnors möjligheter att forma sina liv. Att behöva vara rädd för, förhålla sig och anpassa sig till trakasserande kunder, kollegor eller chefer inskränker rörelse- och handlingsfrihet och förminskar människor. Sexuella trakasserier är ett stort arbetsmiljöproblem inom handeln som särskilt drabbar unga kvinnor med osäkra anställningar. Att samla kunskap om problemen och att föreslå och utvärdera åtgärder hör till Jämställdhetsmyndighetens huvuduppdrag, men när högern nu får sin vilja igenom ska denna nybildade struktur slås i spillror.

Mönstret känns tyvärr igen. År 2007 lade den borgerliga regeringen ner Arbetslivsinstitutet, en forskningsmiljö som gav ovärderlig kunskap om arbetsmiljö. Avsaknaden av denna institution märks fortfarande av för alla som intresserar sig för arbetsmiljöfrågor. Nu ska forskning om jämställdhet drabbas av samma ideologiskt motiverade förstörelse.

Varje steg på vägen mot jämställdhet hotar makt och privilegier och kommer därför att bli ifrågasatt. Det fick rösträttskämparna känna av innan de för 100 år sedan lyckades med det som idag uppfattas som en självklarhet. Jämställdhetsmyndighetens öppnande föregicks också av en lång kamp – och det är tydligt att den aldrig kan tillåtas att vila.

Dags att flagga på halv stång för den slaktade Jämställdhetsmyndigheten? Nej, vi struntar i flaggan och fortsätter kampen för jämställdhet: i politiken och på varje arbetsplats.

Sverige är inte jämlikt – och än värre ska det bli

Jämlikhet har varit högt upp på den politiska agendan de senaste åren. Nuförtiden är det inte bara arbetarrörelsen som pratar om vikten av satsningar på jämlikhet utan även organisationer som IMF och OECD. Men i Sverige har inkomstskillnaderna ökat snabbare än i något annat jämförbart land under de senaste 30 åren. Därför var LO:s program för omfördelning ett välkommet inslag i debatten, när det kom i förra veckan. I programmet tar de upp sex punkter för ett mer jämställt samhälle.

  1. Sätt ett mål för jämlikheten – Sverige ska tillbaka till jämlikhetstoppen
  2. Rättvisare beskattning av kapitalinkomster
  3. Utjämna orättvisa skillnader mellan stad och land
  4. Arbetslöshets- och sjukförsäkringen behöver förbättras
  5. En pension att leva på
  6. Försörjningsstöd som ger rimliga levnadsvillkor

Alla punkter är viktiga för ett jämställt Sverige men för Handels är särskilt frågan om pensionen och arbetslöshets- och sjukförsäkringen viktig. Jag har tidigare skrivit om medlemmars undermåliga pensioner här, här och här.

I en perfekt värld skulle nästa budget innehålla alla ovanstående mål i form av bland annat en bred skattereform, förbättringar av socialförsäkringarna och en bättre pension. Tyvärr är det inte den verklighet vi lever i. I onsdags röstade riksdagen fram en budget som är skriven av Moderaterna och Kristdemokraterna. Den är ett hårt slag mot ökad jämlikhet. Budgeten innehåller bland annat ett nytt jobbskatteavdrag, utökat RUT-avdrag och lägre statlig skatt. Fördelningsprofilen på förslagen är väntad och gynnar framförallt höginkomsttagare. Dessutom gynnar budgeten framför allt män. Eftersom män tjänar mer än kvinnor innebär det ett större avdrag i kronor trots att avdraget är procentuellt större för lägre inkomster.

Inkomstskillnaderna måste minska – inte öka. Enligt LO:s jämlikhetsutredning så är det utöver att pressa inkomstskillnaderna nödvändigt med finanspolitiska reformer för att långsiktigt bibehålla nivån på välfärden och pressa arbetslösheten under dagens dryga 6 procent. Med minskade skatteintäkter blir det svårt att göra några större satsningar på jämlikhet oavsett vilken regering det blir som kommer att få styra med M och Kd-budgeten.

Anton Strömbäck

 

 

Handelns VD-löner ökade med 9,4 procent

För den som ofta får ta del av handelsföretagens argument för sänkta lägstalöner är det alltid lika fascinerande att notera företagens ökning av VD-lönerna. I avtalsrörelserna 2016 och 2017 stannade löneökningarna för vanliga anställda på drygt 2 procent. Men år 2016 ökade VD-lönerna i handeln med 15,5 procent, medan de för 2017 ökade med 9,4 procent. Allt enligt branschtidningen Markets kartläggningar. Det är – milt sagt – en stor skillnad.

Och det finns det som ökat sina löner mer. Rustas VD Göran Westerberg ökade sin inkomst 2017 med 142 procent, till 8,7 miljoner kr. Dustins VD Georgi Ganev ökade sin inkomst med 134 procent till 17,7 miljoner kr. Det går inte direkt att säga att detta är förenligt med ”märket” i svensk lönebildning.

Klyftan mellan toppchefer och anställda i handeln är ett problem av stora format. Självklart ifrågasätter anställda så stora skillnader i löner när de själva måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Medan alltför många får nöja sig med osäkra anställningar och slimmade organisationer så finns det uppenbarligen ganska mycket pengar att fördela till de som sitter i toppen. Att påtala detta är inte populism, bara ett nyktert konstaterande att något uppenbarligen är fel.

 

I Robert Nybergs geniala satirteckning säger en VD till sina närmaste höga chefer:

För att vi ska orka ta ansvar för en sund  lönebildning föreslår jag att vi först beviljar oss själva en rejäl löneökning”.

Det är inte konstigt att just den bilden kommer fram i huvudet när man tar del av Markets lista över VD-löner i handeln.

Stefan Carlén