Fortsatt guldregn över Sveriges ICA-handlare

Tidningen Dagens Nyheter publicerade nyligen sin årliga granskning av Ica. Den visade att försäljningen steg med drygt 5 miljarder till 114,2 mot föregående år och att vinsten före skatt ökade med omkring 140 miljoner kronor till knappt 4 miljarder. Granskningen baseras på omkring 1 230 bolag. Den genomsnittliga vinsten för samtliga företag i granskningen är 3,4 miljoner.

Det är värt att notera att vinsterna i de största butikerna delas med ICA Sverige, med det gör ändå att många ägare framförallt till de större butikerna har en långt större inkomst än en VD på ett börsbolag. De största butikerna har mellan 30 och drygt 50 miljoner i vinst vilket innebär att ägarna kan ta ut tiotals miljoner i aktieutdelning. Eftersom marginalerna för livsmedelsförsäljning inte är så höga är det rätt naturligt att det är de stora butikerna som genererar de höga vinsterna. Det är vanligt att Maxi-butikerna har en försäljning på över 300 miljoner. Ica Maxi Söderby i Haninge hade exempelvis den högsta försäljningen med 864 miljoner men deras marginal låg på 3,2 procent, vilket är under snittet på 3,5 procent. Det resulterade ändå i en vinst på 28 miljoner. Marginalerna i branschen kanske inte är så höga men verksamheten har inte så stort kapitalbehov. ICA-handlare får betalt av kunderna innan de ska betala leverantörer, personal samt andra kostnader.

Ica Maxi i Jönköping som brukar ligga i topp i granskningarna hade exempelvis en vinst på drygt 50 miljoner efter finansnetto och en utdelning på närmare 40 miljoner 2019. Några saker som är värda att nämna är att utdelningen sker på skattade pengar. I Jönköpings fall återvinster ägaren inget i verksamheten utan tar ut varje krona till vinst. Det har set likadant ut tidigare år. Det är också värt att notera att ägare som med jämna mellanrum tar ut stora vinster inte finns med på listan. Vissa handlare sparar pengar i företaget för senare vinstuttag istället för återinvesteringar i verksamheten.

Det mesta tyder på att 2020 årsresultat kommer att bli ännu bättre. Försäljningen har ökat kraftigt som en effekt av pandemin och försäljningssiffrorna från augusti som nyligen offentliggjordes ligger högre än föregående år. Vinsterna baseras i stor utsträckning på en hårt arbetande personal som har tagit stora risker under pandemin. De borde i avtalsförhandlingarna få ta del de enorma vinster som generats.

Anton Strömbäck

Löneökningar ett måste för återhämtningen

Inför omstarten av avtalsrörelsen argumenterar arbetsgivarna för att det knappast finns något utrymme för löneökningar. Det är i och för sig inget konstigt. Så brukar det låta, oavsett om vi är i en högkonjunktur eller i en ekonomisk kris. Denna gång betonar Svensk Handel särskilt att många handelsföretag har haft det tufft under krisen, och att dessa därför har svårt att tåla löneökningar.

Låt oss se på detta argument utifrån två aspekter. Dels hur pass tufft läget är i detaljhandeln, dels utifrån den roll som lönerna har för återhämtningen och strukturomvandlingen.

Onekligen drabbades detaljhandeln hårt i hela Europa under våren 2020. Särskilt var tre månader, mars, april och maj tuffa. Social isolering, nedstängning och begränsning av tillgänglighet slog mot handeln. I statistiken från EUs statistikorgan eurostat kan man se att detaljhandelns försäljning inom EMU-området minskade kraftigt under dessa månader, och med nästan 20 procent i april. För svensk del minskade försäljningen måttligare med några enstaka procent. Sannolikt för att Sverige inte haft en liknande och omfattande nedstängning som vissa länder inom EMU-området. Och förmodligen har de ekonomiska stöden i form av förstärkt a-kassa, slopade karensdagar, och korttidspermittering bidragit till att hålla upp konsumtionen. Den senaste statistiken tyder också på att branschen ser ut att återhämta sig, särskilt i Sverige.

Den svenska statistiken visar att det var främst i april, och i viss mån maj, som krisen var som djupast för detaljhandeln. Men under de senaste månaderna har handeln generellt återgått till ganska normala nivåer.

Det bör dock påpekas att Svensk Handel har rätt i att branschen haft en ojämn utveckling. För dagligvaruhandeln (exklusive gränshandeln), byggvaror, elektronik, sport och heminredning har försäljningen varit relativt stark. Boksluten för andra kvartalet visar till och med på en god försäljning och höga vinster under krismånaderna för många företag. Exempelvis ökade ICA, Willys, och Hemköp sin omsättning andra kvartalet med 7,5 – 8,5 procent. För modehandeln (kläder, skor, accessoarer) och gränshandeln har den dessvärre varit svag. För dessa delbranscher är det särskilt viktigt att det finns tillgång till statliga stödåtgärder, som gör det möjligt att överbrygga krisen. För gränshandeln handlar det främst om hur Norge, Danmark och Finland gör med sina reserestriktioner. Sänkta löner skulle dock inte hjälpa något, snarare tvärtom.

För det arbetsgivarsidan ofta underlåter att tala om är att löneökningarna har stor betydelse såväl för samhällsekonomin som för de enskilda företagen. För det första för att hålla uppe efterfrågan på de produkter företagen ska sälja. Utan goda avtalade löneökningar kommer efterfrågan fortsatt vara dämpad och leda till att återhämtningen och omstarten på svensk ekonomi blir svagare. Det gagnar ingen – allra minst företagen inom handeln. För det andra bygger svensk lönebildning på att löneökningarna skapar ett omvandlingstryck. Strukturomvandlingen stimuleras genom breda och solidariska löneökningar som leder till att långsiktigt olönsamma företag slås ut. Då ökar produktiviteten i ekonomin, vilket i sin tur ger utrymme såväl för investeringar som för kommande löneökningar. Vi har aldrig anpassat lönebildningen efter de företag som går dåligt. I så fall skulle det ju aldrig ha varit möjligt att öka lönerna i avtalen.

Löneökningar är inte problemet, det är lösningen på problemet.

Stefan Carlén

Lär av historien om sänkta arbetsgivaravgifter för unga

Föreställningen att ungdomsarbetslöshet beror på för höga lönekostnader är djupt rotad hos en del borgerliga företrädare. Ibland leder det till politiska förslag att via lagstiftning införa anställningar där lönen ligger klart under kollektivavtalen. Lite mindre drakoniska är förslagen om att subventionera unga genom sänkta arbetsgivaravgifter. Inför höstens budgetförhandlingar har Centerpartiet åter dammat av förslaget att införa sänkta arbetsgivaravgifter för unga.

Vi har dock redan provat detta. Sänkta arbetsgivaravgifter för unga fanns från andra halvåret 2007 fram till 2015 då de avskaffades. På Handels följdes detta noga eftersom handeln är den bransch där flest unga har ett jobb.

Redan före sänkningen av arbetsgivaravgifterna var det ca 20 procent billigare att anställa unga i motsvarande grupp, eftersom lönekostnaderna låg så mycket lägre. Efter sänkningen blev det ca 35 procent billigare. Det motsvarade en sänkning av lägstalöner med ungefär 3000 kr. Dessutom var personalomsättningen hög – en tredjedel av alla anställda omsattes varje år. Det fanns därför stor möjlighet för företagen att efter hand ersätta äldre anställda med betydligt billigare ung arbetskraft. Vi förväntade oss därför en viss ökning av andelen unga. Men någon sådan kom inte. Tvärtom minskade andelen unga anställda, och likaså deras andel av de arbetade timmarna.

I diagrammet visas andelen unga i den subventionerade gruppen 18-26 år inom privat detaljhandel. Någon effekt av tiden med subvention kan vi inte se. Tvärtom minskar andelen efter subventionen, och ökar kraftigt när den tas bort. Ökningen 2016 berodde dock främst på högkonjunkturen och många nyanställningar. Men poängen är att vi inom handeln inte kunnat se några effekter. Det beror sannolikt på att det redan från början inte var något lönekostnadsproblem att anställa unga. Handels slutsats har därför varit att det varit en dyr och ineffektiv metod att motverka ungdomsarbetslöshet, vilket också har stöd i forskningen om den.

Källa: Partsgemensam lönestatistik för detaljhandelsavtalet

Centerpartiet hänvisar dock till en rapport från SNS där man menar att arbetsgivaravgiftssänkningen gav positiva effekter. Förutom högre sysselsättning, även att företagen gick bättre och att löneökningarna var högre i företag som hade en större andel unga. Jag hade dock förmånen att få kommentera rapporten på SNS seminarium när den släpptes. Det är en i många delar intressant och välskriven rapport. Men jag hade några anmärkningar.

För det första att man alltid blir på sin vakt när resultatet strider mot det man kan utläsa i den offentliga sysselsättningsstatistiken, från SCB:s arbetskraftsundersökningar, AKU. Där framgår det nämligen att sysselsättningen bland unga minskade. Den metod rapporten använde var att mäta sysselsättning bland unga i relation till sysselsatta och arbetslösa unga inskrivna på arbetsförmedlingen. Man ska hålla i minnet att den dåvarande borgerliga regeringen samtidigt kraftigt försämrade a-kassan och gjorde det betydligt svårare för unga att kvalificera sig. Benägenheten att skriva in sig på Arbetsförmedlingen kan därför ha minskat bland arbetslösa unga eftersom flera inte längre var berättigade till a-kassa. Om man utgår från AKU och mäter mot alla arbetslösa unga så blir resultatet fortfarande en minskning.

För det andra skedde det stora förändringar i branschsammansättning i samband med finanskrisen. Industrin där andelen unga är färre minskade kraftigt, medan tjänstesektorer med stor andel unga gick bättre. För det tredje var den svenska lönebildningen under dessa år 2007-2009 präglade av jämställdhetspott, kronpåslag och höga höjningar av lägstalönerna. Det innebar en procentuellt högre löneökning för unga, särskilt i branscher inom tjänstesektorn. Min poäng var att det snarare var dessa faktorer snarare än själva reformen som bidrog till att företag med större andel unga klarade sig bättre och även hade högre procentuella löneökningar.

Den allvarligaste invändningen mot att åter subventionera denna grupp är dock att man måste ta hänsyn till kostnaden för den och vilken alternativ användning vi skulle kunna ha. När subventionen avskaffades kostade den 18 miljarder kr. Om vi hade haft en lönekostnad på 37 500 kr i månaden så skulle det ha räckt till 40 000 jobb för unga i exempelvis offentlig sektor. Det skulle ha räckt till hundratusentals ytterligare utbildningsplatser inom högskolan och vuxenutbildningen. Den höga kostnaden för denna reform kan därför snarare ha trängt undan mer effektiva metoder att motverka ungdomsarbetslöshet. Låt oss därför lära av historien.

Stefan Carlén

ob-tillägg – en självklar kompensation

Handelns ob-tillägg är åter under diskussion. Det är sedan länge väl känt att företagen i handeln är kritiska mot ob-tilläggen. Arbetsgivarna vill hitta modeller för att växla ob mot lön. Handels däremot vill se utökat ob på helgaftnar före kl 12, samt på tidiga morgnar. Men vad vet vi egentligen om ob-tilläggen? I förra veckan presenterade Handels en rapport om ob-tilläggen för att ge en rad fakta i frågan.

Ob-tillägg tillhör en familj av lönetillägg som är högst vanliga på arbetsmarknaden. Dessa tillägg syftar till att kompensera för sämre arbetsförhållanden. För sämre rumsliga förhållanden finns exempelvis frystillägg eller underjordstillägg. För sämre arbetstidsförhållanden finns kompensation såsom skift-tillägg, jour-tillägg och ob-tillägg.

Sämre arbetsförhållanden innebär stora påfrestningar. De som schemaläggs vid oregelbundna kvälls-, helg- och tidiga morgontider upplever en betydande belastning på såväl arbetslivet som privatlivet. Vårt samhälle är uppbyggt kring en normal arbetstid på kontorstid. Skolor, förskolor, fritids har öppettider som gör det svårare att få ihop familjeliv och arbetsliv om man delvis jobbar sena kvällar, helger eller tidiga morgnar. Oregelbundet arbete påverkar också sömn negativt och kan få negativa konsekvenser för hälsan. För dessa obekväma förhållanden är det självklart att de som jobbar ska ha extra ersättning.

Det är dock sällan som andra lönetillägg kritiseras. Skifttillägg har sällan varit utsatt för kritik, medan ob-tilläggen varit det. Varför det är så kan man diskutera. En misstanke finns att det kan ha med kön att göra. Skifttillägg är vanligare i manligt dominerade branscher, medan ob-tillägg är det i kvinnligt dominerade branscher.

I Handels rapport visas att en del påståenden om ob-tilläggen är myter. Det är inte så att unga och oorganiserade får ut mer ob än äldre och medlemmar i handels. Tvärtom. Äldre grupper får ut mer ob-ersättning i kronor än yngre, och medlemmar i Handels får ut mer än oorganiserade i alla åldersgrupper.

Vidare visas att ob-tilläggen har ett stort värde för löntagarna. Ob är en viktig del av inkomsten, särskilt för alla de som jobbar deltid, drygt 3.000 kronor i månaden i snitt.Ob utgör nästan 17 procent av den vanliga lönen. För att förstå det värdet kan man jämföra med semesterdagar. Ob-tilläggens värde motsvarar ytterligare 32 semesterdagar.

Men ob-tilläggen är inte något som vi kan ta för givet. De finns för att facket haft många medlemmar och därför kunnat ha styrka att förhandla fram dem. Häromdagen hörde vi dock arbetsgivarna säga till tidningen Handelsnytt att ob är högre än vad som behövs för att anställda ska jobba de obekväma tiderna. Det bästa sättet för de som jobbar i handeln att försvara och förbättra löner, tillägg och arbetsvillkor är att se till att det fler blir medlemmar. Då kan handelns anställda fortsatt ha styrka.

Stefan Carlén

Helt olika utgångspunkter inför avtalsrörelsen

I fredags växlade parterna krav inför nya kollektivavtal för anställda i privata butiker, lager och e-handel.

825 kronor i månaden, utökad ob-ersättning och mer inflytande är några av de yrkanden Handels lämnade till Svensk Handel.

Svensk Handel anser att det blir för dyrt för arbetsgivarna. De håller fast vid sina gamla krav om frysta ingångslöner och en återhållsam löneutveckling. Dessutom vill de flytta en del av ob-ersättningarna till ordinarie löner.

Inte överraskande skiljer sig fack och arbetsgivares bild av verkligheten.

Svensk Handel målar upp en bild av en bransch med handlare som pressas av allt större internationell konkurrens, bland annat på grund av en växande e-handel. De betonar att butiker tvingas stänga igen dagligen och att Sverige har bland de högsta kostnaderna för arbetskraft inom EU.

Handels däremot, ser en bransch med företag som gör stora vinster. Som vi tidigare bloggat om visar tidningen Markets undersökning att vd:arna i de största handelsföretagen fick en genomsnittlig löneökning på 7,2 procent 2018. För butiksanställda ökade lönen endast med 1,6 procent, vilket till och med är mindre än kollektivavtalet slår fast.

I grunden handlar de skilda verklighetsbilderna om en intressekonflikt mellan arbete och kapital. Arbetsgivare och fack representerar olika intressen.

Svensk Handels krav handlar om att arbetsgivarna vill minska sina kostnader för anställda för att öka sina vinster. Argument om ökade vinster är dock svårt att använda utåt i en avtalsrörelse. Därför målas en hårt konkurrensutsatt bransch upp med för höga lönekostnader som gör att företag går i konkurs och anställda förlorar sina jobb.

Svensk Handel hävdar att frysta ingångslöner skulle ge fler unga chansen till ett jobb. Det kan låta som ett sympatiskt argument men Handels har tidigare visat att perioden med sänkta arbetsgivaravgifter för unga inte gav någon effekt. Vilket tyder på att det inte är något ekonomiskt problem med att anställa unga.

Att företag går i konkurs är inget nytt fenomen inom handeln utan är en naturlig del av branschens utveckling och förändring, det som kallas strukturomvandling. Ökad digitalisering innebär till exempel färre fysiska butiker och en allt större del e-handel. Många företag kombinerar även försäljning i butik med försäljning på nätet. Det betyder inte att jobben försvinner. Nya jobb skapas och befintliga arbetsuppgifter förändras. I en tidigare rapport har Handels visat att handeln och antalet jobb har stor potential att växa de närmaste åren.

Att hålla löner låga för att rädda olönsamma företag har aldrig varit en framgångsrik strategi. I den svenska modellen har bra löner och villkor varit viktiga för att skapa ett tryck på företagen som kan stimulera produktivitetsutveckling och strukturomvandling. På sikt gynnar det både anställda och företag.

Sämre löner och arbetsvillkor för de anställda ska inte betala kostnaden för handelns strukturomvandling. Istället borde arbetsgivarna inse att personalen är den allra viktigaste resursen för att företag över huvud taget ska kunna överleva och växa.

Thea Holmlund

Kraftig ökning av VD-lönerna i handeln

Det finns stora klyftor i samhället och handeln är inget undantag. I detaljhandelsavtalet för arbetare låg 2018 den genomsnittliga löneinkomsten inklusive ob-ersättning på 18 700 kr i månaden. En tredjedel hade löneinkomster under fattigdomsgränsen. Kombinationen av låga löner och korta deltider medför att många detaljhandelsanställda har svårt att försörja sig.

Mot bakgrund av detta är det alltid intressant att ta del av branschtidningen Markets granskningar av VD-lönerna i de största handelsbolagen. I genomsnitt hade VD-arna en årsinkomst på knappt 4,6 miljoner kr vilket motsvarar drygt 380 000 kr i månaden. Det innebär att en genomsnittlig VD tjänar tjugo gånger så mycket som en genomsnittlig detaljhandelsanställd.

Men det finns naturligtvis de som tjänar över genomsnittet. ICAs VD Per Strömberg tjänade hela 17,3 miljoner 2018, drygt 1,4 miljoner i månaden, vilket är nästan 80 gånger mer än vanliga detaljhandelsanställda.

Löneökningarna 2018 för detaljhandelsanställda låg i genomsnitt på blygsamma 400 kr (för heltid) i månaden vilket motsvarar 1,6 procent. För VD-arna ökade årsinkomsten med 311 000 kr vilket motsvarar 26 000 kr i månaden och 7,2 procent i löneökning. Löneökningen i kronor blev således 65 gånger högre för en VD än för en vanlig detaljhandelsanställd. Och 7,2 procent är naturligtvis betydligt högre än det som brukar kallas ”märket” på svensk arbetsmarknad.

Men även här finns det VD-ar som ökat sina löner mer än genomsnittet. För att bara nämna några så ökade Johan Sjödin (Jysk) sin årsinkomst med 1,9 miljoner (80%), Björn Lindblad (Mio) med 1,6 miljoner (42%), Thomas Evertsson (Willys) med 1,2 miljoner (25%), Gustaf Öhrn (Åhlens) med 1 miljon (17%).

Lönerna för toppcheferna upplevs naturligtvis som fantasisummor för de som måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Det skapar inte endast ekonomiska klyftor utan medför också helt olika syn på verkligheten. I den anställdes verklighet får de höra krav på återhållsamma löner, sänkta lägstalöner, hyvling av arbetstider, slimmade organisationer och att marginalerna är tuffa. Men i toppchefernas värld finns uppenbarligen medel till höga löneökningar – så länge det går till dem själva.

Stefan Carlén

En timme mer är mycket värd

I FNs deklaration om mänskliga rättigheter i arbetslivet står det inskrivet om: ”rätten för var och en att kunna förtjäna sitt uppehälle”. Och ”rätten för var och en att åtnjuta rättvisa och gynnsamma arbetsvillkor”. Med gynnsamma arbetsvillkor ska särskilt beaktas frågan om ”skälig lön”. Det är egentligen inte mycket begärt. Det handlar om rätten att kunna känna trygghet i sin anställning och ha en lön som man kan försörja sig på. Det är en självklarhet för de flesta löntagare.

Men det finns branscher i Sverige där detta inte gäller för alla anställda. I en färsk rapport från Handels visas att detaljhandeln är en bransch där stora grupper av anställda har svårt att försörja sig. Det beror både på lönen och den arbetstid man har på sitt kontrakt. Om man räknar upp allas timlöner till heltid blev lönen 2018 i genomsnitt 24 800 kr. Men om man också tar hänsyn till att många arbetar deltid är den faktiska genomsnittslönen endast 16 900 kr. Det betyder att många har mycket låga löneinkomster. Även när man också räknar in ob-ersättningen så visar det sig att en tredjedel av alla har löneinkomster som efter skatt ligger under det som räknas som är fattigdomsgränsen (12 685 kr i disponibel inkomst).

Andelen som har heltid har minskat under lång tid och 2018 var det endast 33 procent som hade en heltidsanställning. Övriga hade deltider. För merparten av handelsanställda är därför just arbetstiden, de timmar man får på kontraktet, lika viktigt som själva löneökningen. Ja, faktiskt mer viktigt om vi ska se till vad man tjänar. Om vi tar ett exempel på en person som tjänar 150 kr i timmen (genomsnittslönen 2018) och jobbar 25 timmar i veckan så blir lönen för hela månaden 16 251 kr. En höjning av arbetstidsmåttet med en timme per vecka skulle öka löneinkomsten med 651 kr till 16 926 kr. Det är mer än vad avtalets löneökning var för en heltidsanställd 2018 vilket var 525 kr.

Handels medlemmar i butiker vill ha fler timmar på sitt kontrakt. En timme mer i veckan är naturligtvis inte tillräckligt, men exemplet illustrerar hur mycket värt en timme mer är för handelsanställda. Det handlar i grunden om en mänsklig rättighet – som FNs deklaration säger – rätten att kunna ha en skälig lön och att kunna förtjäna sitt uppehälle.

Stefan Carlén

Fyra av fem i butik vet inte hur stor nästa lön blir

Fyra av fem butiksanställda vet inte hur stor lönen kommer att bli nästa månad. I snitt varierar inkomsten med 3816 kr mellan den månaden man tjänar mest och den man tjänar minst. Det visar en undersökning utförd av Novus riktad till medlemmar i Handels. Då denna grupp butiksanställda har en genomsnittlig lön på 22 411 kr får variationen i månadslön stor påverkan på mångas privatekonomi.

Vad är då anledningen till att månadslönen kan variera så pass mycket för butiksanställda?

En förklaring är otrygga och flexibla anställningsformer.

I de flesta branscher i Sverige är normen en fast anställning på heltid. Inom detaljhandeln är verkligheten en annan. Utvecklingen sedan 1990-talets början har inneburit att många företag bemannar med anställda på tidsbegränsade kontrakt och deltidsarbete. Genom att använda otrygga anställningsformer kan företagen variera antalet anställda beroende på säsong, veckodag eller tid på dygnet. Idag har endast 26 procent av de som arbetar i detaljhandeln en så kallad normanställning. Resterande 74 procent är antingen anställda på visstid, deltid eller både och.

Novus medlemsundersökning visar att anställningsform är en avgörande faktor för hur mycket en butiksanställds lön varierar mellan olika månader. Störst är variationen i månadsinkomst för de med tidsbegränsade anställningar.

Diagrammet visar hur mycket lönen i snitt varierar mellan den månad man tjänar mest och den månad man tjänar minst beroende på vilken anställningsform man har.

För en butikssäljare som har en tidsbegränsad anställning på deltid varierar lönen i snitt med 35 procent mellan månaden med högst och lägst inkomst.

Att deltidsarbete och tidsbegränsade anställningsformer ökar variationen i månadsinkomst är inte förvånande med tanke på hur vanligt det är att hoppa in på extra pass om du jobbar deltid och/eller har en tidsbegränsad anställning. För att ha råd att betala hyran nästa månad tvingas många jaga timmar och ständigt vara tillgängliga för att hoppa in på jobb med kort varsel. I Novus medlemsundersökning uppger 69 procent av butikssäljarna med varierande månadsinkomst att de hoppar in på ett eller flera extra pass per månad.

Undersökningen visar också att lönen varierar mer från månad till månad bland yngre åldersgrupper. I åldersgruppen 18–24 varierar lönen i snitt med 24 procent mellan månanden med högst och lägst lön. Det kan bland annat förklaras av att både tidsbegränsade och deltidsanställningar är vanligare bland yngre åldersgrupper vilket gör att de i större utsträckning tvingas jaga extra pass.

Att inte veta på förhand hur mycket man kommer tjäna varje månad gör det svårt att planera sin ekonomi och skapar stor stress. Reformer för trygga anställningsformer är nödvändiga för att ge anställda inom handeln ekonomisk trygghet med en stabil och förutsägbar ekonomi. Det måste gå att leva på sitt jobb och att planera för framtiden.

Thea Holmlund

Handels har varit en kraft mot ökad ojämlikhet

I alla avtalsrörelser sedan 1990-talet har Handels arbetat för jämställdhets- och låglönesatsningar, för att löner ska sättas i kronor och inte procent och för ökade lägstalöner. Vi vet idag att de ökade klyftorna i samhället inte främst beror på skillnader i löner, utan i hög utsträckning på politiska beslut om skatter och transfereringar och på skillnader i kapitalinkomst.

De strävanden som Handels och andra fack har haft om solidarisk lönepolitik bör därför ses som en viktig motkraft till den ökande ojämlikhet vi ser. Nu verkar det som om även forskningen äntligen börjar förstå fackets viktiga roll.  

I ett inlägg på en sajt för nationalekonomer, Ekonomistas, diskuterar professor Harry Flam möjliga förklaringar till att inkomstskillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare har ökat så kraftigt i USA sedan 1980-talet.  Efter att ha haft fokus på globalisering och teknisk utveckling har forskare under senare år tittat närmare på om det kan finnas något samband mellan att allt färre löntagare är medlemmar i fackföreningar och de växande löneklyftorna. Fackförbund i USA kämpade också för de lågutbildade på arbetsmarknaden och för att hålla upp deras relativlön. Och de anses ha påverkat lönenivån på resten av arbetsmarknaden. Men anslutningsgraden i USA har sjunkit från ca 25 procent på 1970-talet till omkring 10 procent idag. Det verkar vara välbelagt att det finns ett tydligt samband mellan minskad anslutningsgrad och ökad lönespridning i USA.

Om vi tittar närmare på Europa kan vi också se ett starkt samband mellan en mindre lönespridning och fackföreningars makt som framgår i diagrammet.

Diagrammet illustrerar sambandet mellan kollektivavtalstäckning och andelen som tjänar mindre än två tredjedelar av medellönen.

Harry Flam verkar ganska övertygad om att forskningen hittat ett svar på varför löneskillnaderna glidit iväg i USA men inte i andra höginkomstländer som Sverige. Det handlar helt enkelt om facket.

För oss i fackföreningsrörelsen är detta självklart. Handels har alltid jobbat med att höja lägstalönerna för våra medlemsgrupper och sett till att få ut löneökningarna i kronor och inte procent så våra medlemsgrupper inte ska halka efter andra på arbetsmarknaden. Via LO-samordningen har det dessutom skett låglönesatsningar på de lägre avlönade medlemsgrupperna. Ändå finns det politiska krafter som fortfarande driver sänkta löner för de sämst ställda.

Klyftorna i samhället handlar ofta om just politiska beslut. Från arbetsmarknaden ser vi till exempel att den kraftiga ökningen av otrygga jobb påverkar inkomsterna från arbete i mer ojämlik inriktning.  Stora skattesänkningar för de med högst inkomster, försämrad a-kassa och sjukförsäkring för de mest utsatta ökar ojämlikheten. Det är därför oroande att värnskatten ska tas bort och att flera röster höjs för olika sätt att sänka de lägsta lönerna. Det kommer att leda till större ojämlikhet i samhället. Facket är en viktig motkraft mot detta.

Anton Strömbäck

Semester – en ojämlik historia

Nu när sommaren går mot sitt slut vet vi att handeln skapat jobb åt många semestervikarier. Samtidigt har hundratusentals handelsanställda gått tillbaka till sina arbeten. Men hur har semestern varit för dem?

Semesternöjen är långt ifrån en självklarhet för alla, särskilt inte för arbetare. Sveriges klasskillnader blir mer än tydliga när vi tittar på semestervanor.

LOs rapport om arbetares och tjänstemäns semester- och fritidsvanor visar att 33 procent av arbetarna i yrken som organiseras av något LO-förbund varken gjorde en semesterresa eller hade tillgång till fritidshus eller husvagn under år 2018. Bland tjänstemän i yrken som organiseras av något Saco- eller TCO-förbund var motsvarande andel 15 procent.

För arbetarkvinnor är det dessutom något fler som tvingas avstå från semesterresan. 34 procent av arbetarkvinnorna har inte rest någonstans det senaste året, medan det bland männen är 32 procent som inte har kunnat resa på semester. Skillnaden kan förklaras av löneskillnader mellan män och kvinnor. Arbetarkvinnors genomsnittliga faktiska månadslön är 18 500 kronor medan arbetarmäns är 25 000 kronor enligt LOs statistik. Många lågavlönade kvinnor är dessutom ensamstående med barn vilket gör det ännu svårare att få ekonomin att räcka till semesternöjen.

Att ens kunna ta semesterledigt är ännu mindre av en självklarhet för många i och med stora antalet osäkra anställning på dagens arbetsmarknad. För den som har en tidsbegränsad anställning eller ofrivilligt jobbar deltid är det ofta omöjligt att planera semester. Även om man har juridisk rätt att ta ledigt har många inte råd. För de vars vardag är en ständig jakt på extra timmar, upphör inte timjakten bara för att det är sommar. Dessutom gör oron för att inte få nya jobbtillfällen efter kontraktets slut att många tänker att de måste ställa upp för arbetsgivaren och inte begära ledigt under kontraktets gång.

De senaste decennierna har antalet tidsbegränsade och otrygga anställningar ökat på hela arbetsmarknaden. I detaljhandeln har visstiderna gått från 12 procent 1990 till nära 30 procent i dag. Vidare jobbar runt 68 procent av alla kvinnliga arbetare och 55 procent av alla manliga arbetare deltid inom detaljhandeln. Den enskilt största anledningen till att både kvinnor och män i arbetaryrken arbetar deltid är för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivaren.

Med dessa siffror framför sig är det inte förvånande att många har svårt att få ihop semestern.