Handels har varit en kraft mot ökad ojämlikhet

I alla avtalsrörelser sedan 1990-talet har Handels arbetat för jämställdhets- och låglönesatsningar, för att löner ska sättas i kronor och inte procent och för ökade lägstalöner. Vi vet idag att de ökade klyftorna i samhället inte främst beror på skillnader i löner, utan i hög utsträckning på politiska beslut om skatter och transfereringar och på skillnader i kapitalinkomst.

De strävanden som Handels och andra fack har haft om solidarisk lönepolitik bör därför ses som en viktig motkraft till den ökande ojämlikhet vi ser. Nu verkar det som om även forskningen äntligen börjar förstå fackets viktiga roll.  

I ett inlägg på en sajt för nationalekonomer, Ekonomistas, diskuterar professor Harry Flam möjliga förklaringar till att inkomstskillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare har ökat så kraftigt i USA sedan 1980-talet.  Efter att ha haft fokus på globalisering och teknisk utveckling har forskare under senare år tittat närmare på om det kan finnas något samband mellan att allt färre löntagare är medlemmar i fackföreningar och de växande löneklyftorna. Fackförbund i USA kämpade också för de lågutbildade på arbetsmarknaden och för att hålla upp deras relativlön. Och de anses ha påverkat lönenivån på resten av arbetsmarknaden. Men anslutningsgraden i USA har sjunkit från ca 25 procent på 1970-talet till omkring 10 procent idag. Det verkar vara välbelagt att det finns ett tydligt samband mellan minskad anslutningsgrad och ökad lönespridning i USA.

Om vi tittar närmare på Europa kan vi också se ett starkt samband mellan en mindre lönespridning och fackföreningars makt som framgår i diagrammet.

Diagrammet illustrerar sambandet mellan kollektivavtalstäckning och andelen som tjänar mindre än två tredjedelar av medellönen.

Harry Flam verkar ganska övertygad om att forskningen hittat ett svar på varför löneskillnaderna glidit iväg i USA men inte i andra höginkomstländer som Sverige. Det handlar helt enkelt om facket.

För oss i fackföreningsrörelsen är detta självklart. Handels har alltid jobbat med att höja lägstalönerna för våra medlemsgrupper och sett till att få ut löneökningarna i kronor och inte procent så våra medlemsgrupper inte ska halka efter andra på arbetsmarknaden. Via LO-samordningen har det dessutom skett låglönesatsningar på de lägre avlönade medlemsgrupperna. Ändå finns det politiska krafter som fortfarande driver sänkta löner för de sämst ställda.

Klyftorna i samhället handlar ofta om just politiska beslut. Från arbetsmarknaden ser vi till exempel att den kraftiga ökningen av otrygga jobb påverkar inkomsterna från arbete i mer ojämlik inriktning.  Stora skattesänkningar för de med högst inkomster, försämrad a-kassa och sjukförsäkring för de mest utsatta ökar ojämlikheten. Det är därför oroande att värnskatten ska tas bort och att flera röster höjs för olika sätt att sänka de lägsta lönerna. Det kommer att leda till större ojämlikhet i samhället. Facket är en viktig motkraft mot detta.

Anton Strömbäck

Semester – en ojämlik historia

Nu när sommaren går mot sitt slut vet vi att handeln skapat jobb åt många semestervikarier. Samtidigt har hundratusentals handelsanställda gått tillbaka till sina arbeten. Men hur har semestern varit för dem?

Semesternöjen är långt ifrån en självklarhet för alla, särskilt inte för arbetare. Sveriges klasskillnader blir mer än tydliga när vi tittar på semestervanor.

LOs rapport om arbetares och tjänstemäns semester- och fritidsvanor visar att 33 procent av arbetarna i yrken som organiseras av något LO-förbund varken gjorde en semesterresa eller hade tillgång till fritidshus eller husvagn under år 2018. Bland tjänstemän i yrken som organiseras av något Saco- eller TCO-förbund var motsvarande andel 15 procent.

För arbetarkvinnor är det dessutom något fler som tvingas avstå från semesterresan. 34 procent av arbetarkvinnorna har inte rest någonstans det senaste året, medan det bland männen är 32 procent som inte har kunnat resa på semester. Skillnaden kan förklaras av löneskillnader mellan män och kvinnor. Arbetarkvinnors genomsnittliga faktiska månadslön är 18 500 kronor medan arbetarmäns är 25 000 kronor enligt LOs statistik. Många lågavlönade kvinnor är dessutom ensamstående med barn vilket gör det ännu svårare att få ekonomin att räcka till semesternöjen.

Att ens kunna ta semesterledigt är ännu mindre av en självklarhet för många i och med stora antalet osäkra anställning på dagens arbetsmarknad. För den som har en tidsbegränsad anställning eller ofrivilligt jobbar deltid är det ofta omöjligt att planera semester. Även om man har juridisk rätt att ta ledigt har många inte råd. För de vars vardag är en ständig jakt på extra timmar, upphör inte timjakten bara för att det är sommar. Dessutom gör oron för att inte få nya jobbtillfällen efter kontraktets slut att många tänker att de måste ställa upp för arbetsgivaren och inte begära ledigt under kontraktets gång.

De senaste decennierna har antalet tidsbegränsade och otrygga anställningar ökat på hela arbetsmarknaden. I detaljhandeln har visstiderna gått från 12 procent 1990 till nära 30 procent i dag. Vidare jobbar runt 68 procent av alla kvinnliga arbetare och 55 procent av alla manliga arbetare deltid inom detaljhandeln. Den enskilt största anledningen till att både kvinnor och män i arbetaryrken arbetar deltid är för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivaren.

Med dessa siffror framför sig är det inte förvånande att många har svårt att få ihop semestern.

Lönekartläggningen ska utvecklas – inte avvecklas

Om du frågar valfri person vad hen tycker om att kvinnor får lägre lön än män, trots lika eller likvärdigt arbete, så svarar nog de flesta att det är fel. Ändå finns det betydande skillnader i inkomst mellan könen. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden (det vill säga om vi låter bli att justera för att män och kvinnor jobbar inom olika yrken, sektorer och i genomsnitt har olika utbildningsnivå) år 2018 var 10,7 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 3 900 kronor mindre än en genomsnittlig man. Med nuvarande förändringstakt kommer det dessutom dröja ytterligare 25 år innan lönerna i Sverige blir jämställda.

Ett verktyg för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete är lönekartläggning. Sedan 1994 har det funnits lagstiftning som påbjuder arbetsgivare att använda sig av den här metoden för att kartlägga och analysera löner och andra arbetsvillkor på arbetsplatsen ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagen har visserligen ändrats ett flertal gånger, och de mest betydande förändringarna skedde 2009, när Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och kravet på att dokumentera lönekartläggningar begränsades till arbetsplatser med över 24 anställda och vart tredje år, samt 2017, när kraven på lönekartläggning återigen skärptes. Enligt nuvarande lagstiftning ska samtliga arbetsgivare årligen genomföra lönekartläggning, men bara de med tio eller fler anställda behöver dokumentera arbetet. Lagen säger också att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetet mot diskriminering. Det fack som arbetsgivaren har kollektivavtal med har rätt till den information som behövs för att organisationen ska kunna samverka vid kartläggning, analys och upprättande av handlingsplan för jämställda löner.

Vad har då lönekartläggning för effekt? Den frågan försöker Riksrevisionen svara på i en nyligen genomförd granskning. I sin rapport skriver de att lönekartläggning har begränsade möjligheter att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, vilket i sig inte är så förvånande, eftersom en stor del av löneklyftan beror på värdediskrimineringen av kvinnodominerade branscher. Yrken som traditionellt domineras av kvinnor avlönas betydligt lägre trots liknade krav på utbildning och svårighetsgrad som i mansdominerade. Det gör att ojämställda löner bara delvis kan motverkas genom åtgärder av enskilda arbetsgivare – för att lösa helheten krävs större strukturella förändringar.

Riksrevisionen konstaterar också i sin granskning att lönekartläggningar i dagsläget är tämligen arbetskrävande och att det saknas samlad statistik över löneskillnaderna på arbetsgivarnivå, vilket behövs för att statens insatser på området ska kunna utvärderas och utvecklas. De rekommenderar därför bland annat regeringen att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsgivarnivå, men också att utreda om lagstiftningen bättre kan anpassas till arbetsgivare av olika storlek och göras mindre arbetskrävande.

Dessa till synes modesta slutsatser fick dock DNs ledarskribent Mattias Svensson att ta till brösttoner och kalla lönekartläggning för både låtsaspolitik och byråkratiproduktion. Men för den som läser Riksrevisionens rapport står det klart att det inte stämmer.

Utöver Riksrevisionens nya granskning så har lönekartläggningars effekt tidigare granskats av bland annat fackförbundet Unionen. De har då funnit att på arbetsplatser med yrkesgrupper som de organiserar har minst hälften av alla genomförda lönekartläggningar och analyser lett till lönejusteringar eller andra åtgärder som syftar till att uppnå jämställda löner. Dessvärre fann de också att många företag inte följer lagen – inte ens hälften genomför årliga lönekartläggningar.

Erfarenheterna från Handels lokala klubbar är liknande. Ungefär en tredjedel av de fackligt förtroendevalda gör bedömningen att företagsledningen har låga kunskaper om Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning, att kartläggningar ofta inte genomförs och att facket många gånger förvägras information för att kunna medverka. Men precis som i Unionen upplever Handels förtroendevalda att i de fall som lönekartläggning görs och osakliga löneskillnader upptäcks, då rättas de också till.

Det är med andra ord tydligt att det 1) finns potential att utveckla arbetet med lönekartläggning, och 2) saknas grund att avfärda det som låtsaspolitik. Riksrevisionen har presenterat ett antal rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas, men Handels menar att ett första steg för att nå effekt måste vara att se till att lagen följs. Det innebär dels att se till att företag faktiskt genomför de lönekartläggningar de är ålagda att göra, och dels att se till att de fackliga lokala organisationerna får tillgång till den information som behövs för att kunna medverka, och som lagstiftningen dessutom ger rätt till. Tillsynen behöver skärpas och arbetsgivare som bryter mot reglerna bör straffas med vite eller andra påföljder.

Lönekartläggning är måhända inget Alexanderhugg för jämställda löner, men varje hugg som kan bidra till att bryta ner barriärerna av ojämställdhet är välkommet. Och välbehövligt.

Tid, makt och pengar – en fråga om kön och klass

På fredag är det internationella kvinnodagen. På initiativ av Sveriges Kvinnolobby driver en rad organisationer, däribland Handelsanställdas förbund, kampanjen #lönheladagen. Den baseras på statistik från Medlingsinstitutet och siffror från 2017 visar att den ovägda löneskillnaden mellan kvinnor och män är 11,3 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 4 200 kronor mindre än en genomsnittlig man. Omräknat i tid innebär det att kvinnor jobbar gratis efter klockan 16.06 varje dag, om man utgår från att en arbetsdag är 8-17 (vilket den dock sällan är för den som jobbar inom handeln).

Men om man gräver i siffrorna så upptäcker man snart att det faktiskt är ännu värre ställt med jämställdheten. För ovan nämnda löneskillnader gäller efter att deltider räknats upp till heltider. Och föga förvånande är det betydligt vanligare att kvinnor jobbar deltid än att män gör det.

Om vi ser till butiksanställda så är den genomsnittliga skillnaden i heltidslöner mellan män och kvinnor 3 %. Det låter ju jämförelsevis ofarligt kanske någon tänker. Men samtidigt jobbar kvinnor i handeln i genomsnitt 12 % färre timmar än män, vilket gör att den totala skillnaden i inkomst mellan könen ändå blir 15 %. Undersöker vi löneutvecklingen så går män och kvinnor in på ungefär samma nivå när yrkeslivet börjar runt 20-årsåldern, men nästan direkt börjar klyftan växa och den fortsätter att göra det i ytterligare 20-25 år, varefter den sedan ligger stabilt fram till pensionen.

I den årliga Jämställdhetsbarometern som LO tar fram undersöks inte bara på skillnaderna mellan män och kvinnor, utan också mellan arbetare och tjänstemän. LO utgår från faktiska månadslöner, det vill säga hur mycket en löntagare får betalt för de timmar hen har jobbat. På så sätt ges en mer rättvisande bild som också tar hänsyn till att kvinnor jobbar deltid i högre grad än män.

Skillnaden mellan en man i tjänstemannayrke och en kvinna i ett arbetaryrke är hela 22 200 kronor per månad.  Den förstnämnde tjänar i snitt 40 700 kronor och den sistnämnda 18 500 kronor. Det säger sig självt att så dramatiska löneklyftor ger väldigt olika livsvillkor och möjlighet till frihet och självbestämmande. Inte bara under arbetslivet, utan också under stundande år som pensionär. Allt för många kvinnor riskerar en framtid som fattigpensionärer på grund av en ojämställd arbetsmarknad.

Men är det så att kvinnor i högre grad än män vill jobba deltid? LO tittar också på detta, och kommer fram till att arbetarkvinnor i betydligt större utsträckning än andra grupper arbetar deltid för att det är det enda som erbjuds av arbetsgivarna. Till skillnad från andra grupper är det också en del av arbetarkvinnorna som uppger att de arbetar deltid eftersom arbetet är för psykiskt eller fysiskt påfrestande för att orka arbeta heltid.

Låga löner, otrygga anställningsvillkor och utbrett ofrivilligt deltidsarbete – det är inte en slump att fler kvinnors än mäns arbetsliv kännetecknas av detta. Det är på grund av patriarkala och diskriminerande strukturer. Och för att krossa sådana behövs en klassmedveten kamp för jämställdhet – både fackligt och politiskt.

Och vad innebär det då? Jo, om kvinnor precis som män ska kunna få #lönheladagen, så måste kvinnor också få både möjlighet och förutsättningar att också jobba hela dagen. Och för att åstadkomma det behöver vi bland annat:

  • Göra heltid till norm.
  • Stärka anställningstryggheten, avskaffa sms-anställningar och hyvling.
  • Dela föräldraförsäkringen jämnt mellan vårdnadshavarna.

Ola Palmgren


100 år sedan kvinnlig rösträtt – då avskaffar högern Jämställdhetsmyndigheten

Måndagen den 17 december var en extrainsatt allmän flaggdag i Sverige – det var nämligen exakt 100 år sedan det första avgörande beslutet om att införa allmän och lika rösträtt röstades igenom i riksdagen. Det blev emellertid en flagga som slokade betänkligt, inte bara för att den jämställdhet som rösträttskämparna hoppades på ännu brister, utan också för att högermajoriteten i riksdagen bara några dagar tidigare röstade igenom en budget där den nystartade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner.

Jämställdhetsmyndigheten skapades för att samordna och stärka arbetet för den svenska jämställdhetspolitikens grundläggande mål: att män och kvinnor ska ha samma möjligheter till makt över sina egna liv och över samhällets utveckling. Inom handeln är ojämställda villkor mellan män och kvinnor en ständigt aktuell fråga. Handels har skrivit mycket om hur kvinnor har lägre löner och arbetar mer ofrivillig deltid än män, vilket ger sämre möjligheter till makt över sitt eget liv. Kvinnor arbetar i sämre arbetsmiljö än män och när arbetslivet är slut blir kvinnors pensioner lägre.

Sexuella trakasserier är vanliga inom handeln och ett allvarligt hot mot kvinnors möjligheter att forma sina liv. Att behöva vara rädd för, förhålla sig och anpassa sig till trakasserande kunder, kollegor eller chefer inskränker rörelse- och handlingsfrihet och förminskar människor. Sexuella trakasserier är ett stort arbetsmiljöproblem inom handeln som särskilt drabbar unga kvinnor med osäkra anställningar. Att samla kunskap om problemen och att föreslå och utvärdera åtgärder hör till Jämställdhetsmyndighetens huvuduppdrag, men när högern nu får sin vilja igenom ska denna nybildade struktur slås i spillror.

Mönstret känns tyvärr igen. År 2007 lade den borgerliga regeringen ner Arbetslivsinstitutet, en forskningsmiljö som gav ovärderlig kunskap om arbetsmiljö. Avsaknaden av denna institution märks fortfarande av för alla som intresserar sig för arbetsmiljöfrågor. Nu ska forskning om jämställdhet drabbas av samma ideologiskt motiverade förstörelse.

Varje steg på vägen mot jämställdhet hotar makt och privilegier och kommer därför att bli ifrågasatt. Det fick rösträttskämparna känna av innan de för 100 år sedan lyckades med det som idag uppfattas som en självklarhet. Jämställdhetsmyndighetens öppnande föregicks också av en lång kamp – och det är tydligt att den aldrig kan tillåtas att vila.

Dags att flagga på halv stång för den slaktade Jämställdhetsmyndigheten? Nej, vi struntar i flaggan och fortsätter kampen för jämställdhet: i politiken och på varje arbetsplats.

Detaljhandelns VD-löner ökade med 15,5 procent

Inför avtalsrörelser brukar arbetsgivarsidans argument vara att lönsamheten är pressad, att lönerna inte kan öka särskilt mycket, samt att de lägsta lönerna måste bli lägre. Inför årets avtalsrörelse användes samma argument . Mot denna bakgrund sticker det naturligtvis i ögonen då toppchefernas löner drar iväg. Inte minst bland alla anställda som också får höra att det måste sparas på timmar, att arbetstider ska hyvlas och att bemanningen måste vara slimmad.

Branschtidningarna Icanyheter och Market har granskat VD-lönerna. I detaljhandeln steg de med hela 15,5 procent 2016. Under samma period ökade lönerna för de anställda med drygt 2 procent. Det så kallade ”märket” för avtalade löneökningar låg på 2,2 procent.

En reflektion efter denna milt sagt ojämlika löneutveckling är att det blir svårt att ta vissa argument på allvar. Ett sådant är argumentationen om handelns pressade lönsamhet och behoven av återhållsamma löner för att kunna få råd med investeringar. Vi vet idag av flera rapporter att lönsamheten inte varit pressad utan tvärtom historiskt hög. I rapporten ”Hur lönsam är handeln” visade vi exempelvis att lönsamheten var den högsta på många år . Och det verkar knappast saknas pengar över till höga löneökningar – åtminstone om man är i en hög position.

Även argumentet att de med lägst lön ska hållas tillbaka blir inte särskilt trovärdigt. Inte endast för att det vilar på en felaktig grund. Det finns nämligen inga belägg för att det skulle vara ett lönekostnadsproblem att anställa personer i utsatta grupper som unga eller nyanlända. I så fall skulle ju andelen unga ha ökat kraftigt när de subventionerades. Men resultatet blev faktiskt tvärtom att andelen unga i handeln minskade trots subventionen . Om man själv har miljonlöner och sedan ökar dessa med 15 procent är det svårt att tas på allvar om man förespråkar fryst lön för de med lägst löner.

De ökande klyftorna i samhället är ett av vår tids stora problem. Och när de som sitter i toppen ökar sina löner mer än alla andra, samtidigt som de argumenterar för återhållsamhet faller inte bara trovärdigheten. Klyftorna mellan topp-chefer och anställda gör att de förstnämnda förlorar förståelse för andras situation, och tappar kontakten med verkligheten. Det är i längden en fara för företagen. Men det är också en signal om att något i grunden är fel och att inkomstfördelning fortsatt kommer vara högt upp på agendan för såväl politiska som fackliga frågor.

Stefan Carlén

Löneskillnader mellan kvinnor och män

Förra veckan var jag på ett seminarium för Medlingsinstitutets årliga rapport om löneskillnaderna mellan män och kvinnor. Årets rapport visade att kvinnor tjänar 12 procent mindre än män när man räknar upp lönerna till heltid, vilket är en minskning med 0,5 procent jämfört med 2015. Sedan 2005 har löneskillnaden mellan kvinnor och män minskat med 4,3 procent. Inom detaljhandeln har löneskillnaden minskat från 5,1 procent till 4 procent under samma tidsperiod.

Medlingsinstitutet studerar även vad som påverkar löneskillnaderna mellan män och kvinnor.  För att studera det använder de en så kallad regressionsanalys för att se hur mycket exempelvis val av yrke, sektor, ålder, utbildningsnivå och tjänstgöringsomfattning påverkar löneskillnaderna. Efter analysen sjunker den oförklarade löneskillnaden till 3,7 procent. Den enskilt viktigaste faktorn är vilket yrke man väljer. En av nackdelarna till en sån här analys är att den inte tar hänsyn till värdediskriminering, dvs att arbeten som utförs av kvinnor värderas lägre eller tillgångsdiskriminering dvs att kvinnor trots samma kvalifikationer inte har samma tillgång till exempelvis chefspositioner. Analysen pekar bara ut att löneskillnaden beror på att mannen exempelvis är chef eller har ett annat yrke som förklaring.

En annan nackdel med sådana analyser är att den inte tar hänsyn till arbetstimmar. Vi vet att det är särskilt vanligt med deltidsarbete inom kvinnodominerade yrken. Medlingsinstitutet försöker i den här rapporten studera om den högre ackumulerade arbetstiden kan förklara skillnaden i lön i någon högre utsträckning. För att studera detta närmare följer författarna en grupp nyexaminerade kvinnor och män över flera år. Med hjälp av en regressionsanalys studeras effekten av arbetstid och ackumulerad arbetstid som förklaring till löneskillnaden.  Enligt författarna har det ingen väsentlig skillnad på löneskillnaderna.

Det är bra att medlingsinstitutet tittar närmare på arbetstid eftersom det får stora effekter på din faktiska månadslön.  Några av anledningarna till att kvinnors kortare arbetstid är att de har högre sjukfrånvaro, tar ut föräldrapenning i större utsträckning, oftare tar ansvar för sjukt barn eller vårdar närstående. Detta beror på att kvinnor generellt sätt har sämre arbetsmiljö och fortfarande idag tar större ansvar för hem och familj.

Om vi tittar närmare på hur arbetstiden påverkar den faktiska månadslönen för våra medlemmar är skillnaden enorm.

Faktiska löner

Det kommer inte bara att påverka dagens ekonomiska situation för Handels medlemmar utan även få konsekvenser på lång sikt. Det utbredda deltidsarbetet i kombination med tidsbegränsade anställningar och perioder av arbetslöshet gör att det framtida pensionsutfallet blir väldigt lågt. Det är därför trygga jobb är en av våra viktigast frågor.