Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

Varför är kvinnor mer stressade på jobbet?

Fler kvinnor än män sjukskrivs på grund av arbetsrelaterad stress. Enligt Arbetsmiljöverkets två senaste arbetsmiljöundersökningar förkommer arbetsstress bland 33 procent av kvinnorna och 20 procent av männen. Samtidigt visar forskning att kvinnor och män reagerar på liknande sätt när de utsätts för belastning eller påfrestning i sin arbetssituation. 

Varför drabbas i så fall fler kvinnor av stress på jobbet?

Frågan diskuterades under ett seminarium arrangerat av Arena Idé förra veckan där bland andra Annika Härenstam, professor i arbetsvetenskap på Stockholms universitet, deltog.

Enligt Annika Härenstam beror inte skillnaderna i stress på individens kön. Det handlar istället om att kvinnor och män finns i olika sektorer av arbetsmarknaden och har olika arbetsmiljö. Kvinnodominerade branscher har lägre status och lägre lön, otryggare anställningsvillkor och det är vanligare med kombinationen av höga krav (t ex hög arbetsbelastning) och låg grad av egen kontroll i arbetet.

En rapport från Arbetsmiljöverket 2019 visar att förekomsten av negativ stress i form av höga krav och litet beslutsutrymme på arbetsplatsen har ökat betydligt sedan 1980-talet. Allra mest har den här typen av stress ökat inom handel, hotell och restaurang samt vård, omsorg och utbildning. Inom handeln har stressen ökat från 11 procent 1981 till 21 procent år 2000. Gemensamt för de drabbade branscherna är att de består av kvinnodominerade kontaktyrken. Att arbeta i ett kontaktyrke innebär att man under hela arbetsdagen måste vara tillgänglig för kunders eller patienters behov samtidigt som man ofta har små möjligheter att påverka hur ens arbete läggs upp.

Inom detaljhandeln är det vanligt med slimmade arbetsorganisationer och otrygga anställningar vilket både innebär stress kopplat till hög arbetsbelastning men även kopplat till ekonomisk oro. Det är även vanligt med begränsade möjligheter till inflytande i arbetet. En undersökning bland Handels medlemmar visar att drygt en av tre som arbetar i butik upplever att de har små möjligheter eller inte alls kan påverka sina arbetsuppgifter. Dessutom upplever 72 procent att de har mycket eller ganska litet inflytande över sina arbetstider. 

Även när kvinnor och män befinner sig i samma bransch har det visat sig att kvinnor och män kan ha olika arbetsmiljö. Inom detaljhandeln är det vanligare att män har chefsbefattningar eller andra positioner och roller med högre status och mer inflytande på arbetsplatserna. Kvinnor har däremot ofta positioner med lågt inflytande och mer enformiga arbetsuppgifter.

För att komma till rätta med kvinnors stress på jobbet är satsningar på arbetsmiljön inom kvinnodominerade branscher nödvändiga. Men även att titta på hur arbetsförhållanden varierar mellan män och kvinnor på samma arbetsplats.

Thea Holmlund

Kraftig ökning av VD-lönerna i handeln

Det finns stora klyftor i samhället och handeln är inget undantag. I detaljhandelsavtalet för arbetare låg 2018 den genomsnittliga löneinkomsten inklusive ob-ersättning på 18 700 kr i månaden. En tredjedel hade löneinkomster under fattigdomsgränsen. Kombinationen av låga löner och korta deltider medför att många detaljhandelsanställda har svårt att försörja sig.

Mot bakgrund av detta är det alltid intressant att ta del av branschtidningen Markets granskningar av VD-lönerna i de största handelsbolagen. I genomsnitt hade VD-arna en årsinkomst på knappt 4,6 miljoner kr vilket motsvarar drygt 380 000 kr i månaden. Det innebär att en genomsnittlig VD tjänar tjugo gånger så mycket som en genomsnittlig detaljhandelsanställd.

Men det finns naturligtvis de som tjänar över genomsnittet. ICAs VD Per Strömberg tjänade hela 17,3 miljoner 2018, drygt 1,4 miljoner i månaden, vilket är nästan 80 gånger mer än vanliga detaljhandelsanställda.

Löneökningarna 2018 för detaljhandelsanställda låg i genomsnitt på blygsamma 400 kr (för heltid) i månaden vilket motsvarar 1,6 procent. För VD-arna ökade årsinkomsten med 311 000 kr vilket motsvarar 26 000 kr i månaden och 7,2 procent i löneökning. Löneökningen i kronor blev således 65 gånger högre för en VD än för en vanlig detaljhandelsanställd. Och 7,2 procent är naturligtvis betydligt högre än det som brukar kallas ”märket” på svensk arbetsmarknad.

Men även här finns det VD-ar som ökat sina löner mer än genomsnittet. För att bara nämna några så ökade Johan Sjödin (Jysk) sin årsinkomst med 1,9 miljoner (80%), Björn Lindblad (Mio) med 1,6 miljoner (42%), Thomas Evertsson (Willys) med 1,2 miljoner (25%), Gustaf Öhrn (Åhlens) med 1 miljon (17%).

Lönerna för toppcheferna upplevs naturligtvis som fantasisummor för de som måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Det skapar inte endast ekonomiska klyftor utan medför också helt olika syn på verkligheten. I den anställdes verklighet får de höra krav på återhållsamma löner, sänkta lägstalöner, hyvling av arbetstider, slimmade organisationer och att marginalerna är tuffa. Men i toppchefernas värld finns uppenbarligen medel till höga löneökningar – så länge det går till dem själva.

Stefan Carlén

Myt att butiksanställda vill jobba deltid

Detaljhandeln är den bransch där flest arbetar deltid på arbetsmarknaden. Bland arbetare i butik har 69 procent en deltidsanställning, och bland kvinnor är siffran hela 75 procent. Hur kommer det sig då att så många i denna bransch jobbar deltid? Handels motpart, Svensk Handels, menar att deltidsarbetandet i de flesta fall är självvalt. Men vad säger Handels medlemmar?

I en ny undersökning utförd av Novus har deltidsarbetande Handelsmedlemmar i butik svarat på frågan varför de jobbar deltid. Majoriteten av dem, 57 procent, hävdar att de gör det på grund av att de inte fått en heltidstjänst. Många kommenterar detta med att det helt enkelt inte finns några heltidstjänster i butiken, förutom om man är chef.

”Företaget anställer ingen på heltid utan max är 75%, om man inte blir chef då får du 100%”

”Finns inga heltider på min arbetsplats, det finns bara till chefer och säljledare.”

En hel del har också haft en heltidstjänst, men blivit av med den på grund av att företaget hyvlat tjänster.

”Har haft heltid men arbetsgivaren hyvlade bort min heltid på 40 till 30 timmar efter 36 år på företaget.”

”Hade heltid men blev tvungen att gå ner eller bli flyttad.”

”Är förbannad på att det skall dras ner heltidstjänster som man har haft i 34 år till 30 timmar på grund av omorganisation när vi ändå får jobba de timmarna, men uppskrivna på listor istället för att få ett schema så att man kan planera sin fritid. Vi får oftast tiderna dagen innan pga att de gör arbetsschema på kvällen innan […].”

Svaren i medlemsundersökningen stämmer väl överens med den problematik med slimmade organisationer som Handels skrivit om många gånger tidigare. Trots att behovet av anställda är detsamma som tidigare så drar arbetsgivare ner på antal timmar. Genom att ha fler anställda på färre kontrakterade timmar har de större flexibilitet vid schemaläggning. Man räknar istället med att anställda ska hoppa in på extrapass och fylla de luckor som uppstår i schemat. Något som gör att lönen kan variera stort för en butiksanställd varje månad, samtidigt som det blir svårt att planera sin fritid och kombinera jobbet med ett familjeliv.

”Det är bedrövligt att företag får ha människor anställda på kontrakt med så få timmar som 5-15 timmar per vecka. Samtidigt förutsätts man vara extremt flexibel och kunna ta extrapass t ex vid kollegas sjukdom, vilket ju gör att det känns omöjligt att skaffa extrajobb vid sidan om. Man ska rent ut av vara tacksam om man får extra timmar även om det ställer till det med t ex tider för ens barns förskola.”

”Frustrerande att inte få all tid på kontrakt och att när vi känner oss överarbetade är vi bara ”negativa” och det finns absolut ingen möjlighet att bemanna upp trots att vi skulle behöva fler på golvet.”

Anledningen till den höga andelen deltidsanställningar i detaljhandeln beror alltså inte på ett frivilligt val av de anställda, utan snarare på arbetsgivarens vilja att spara in på personalkostnader och skära ned på kontrakterade timmar. Scheman görs med kort framförhållning och det saknas långsiktighet i bemanningsplaneringen. I en undersökning till Handels skyddsombud påtalas att bristfällig planering av schema och bemanning är ett av de största problemen i den organisatoriska och sociala arbetsmiljön. Över 40 procent av de butiksanställda skyddsombuden ser det som ett stort problem på sin arbetsplats.

Att det saknas långsiktig bemanningsplanering och att scheman kommer sent eller ändras nära inpå arbetspass påverkar inte bara enskilt anställda utan även hela arbetsplatser. Den ständiga underbemanningen leder till stressiga arbetsmiljöer och hög arbetsbelastning som riskerar att göra anställda sjuka. För att minska stressen och ohälsan är det därför av största vikt att satsa på förbättrad bemanningsplanering, något som även skyddsombuden menar är den viktigaste frågan att arbeta med för att förbättra arbetsmiljön på deras arbetsplatser.

Cecilia Berggren

De otryggaste jobben blir fler

De alla otryggaste formerna av tidsbegränsade anställningar har blivit fler. Det visar Arena Idés nya studie om hur visstidsanställningar har utvecklats åren 2005–2018.

I dag lever 439 300 personer med att inte veta när de får jobba nästa gång eller hur länge de kommer ha jobbet kvar. På grund av oförutsägbarheten räknas anställningar på allmän visstid och behovsanställningar som de mest osäkra i Arena Idés rapport. Sedan 2005 har antalet personer med allmän visstid och behovsanställningar ökat med nästan 30 procent och utgör runt 60 procent av alla med tidsbegränsade anställningar. Samtidigt visar studien att andelen vikariat har minskat med 25 procent. Det är en tydlig förskjutning från tryggare till otryggare former av tidsbegränsade anställningar. Vikariat bedöms bland annat vara tryggare för att det är större chans att de leder till ett fast jobb. Det är också vanligare att personer anställda på vikariat har fasta arbetstider och vet under hur lång tid de är anställda.

Inte förvånande visar rapporten att LO:s yrkesgrupper, kvinnor, utrikesfödda och unga är överrepresenterade bland de mest otrygga anställningarna. Som Handels tidigare visat bekräftar även rapporten att handeln är en av de branscher där allmän visstid och behovsanställningar särskilt har ökat.

Totalt på arbetsmarknaden är andelen tidsbegränsade anställningar 15 procent.Inom detaljhandeln har idag 32 procent en tidsbegränsad anställning. Åtta av tio visstidsanställda butiksarbetare har någon av de otryggaste formerna av anställningar vilket innebär att de jobbar per timme eller kallas in vid behov. Många tvingas jaga pass och lever med en konstant stress över att inte veta hur länge anställningen kommer fortgå eller ifall man kommer få ihop tillräckligt med arbetstimmar för att kunna betala räkningarna i slutet av månaden.

Vidare uppmärksammar Arena Idés rapport kopplingen mellan otrygga jobb och facklig organisering. Personer med otrygga anställningar går sällan med i facket. Endast en av tre med tidsbegränsade anställningar är med i facket och ännu lägre organisationsgrad har de med allmän visstidsanställning eller behovsanställning. Detta har påverkat organisationsgraden inom bland annat handeln negativt. Därmed drabbas inte bara individer med otrygga anställningar utan även arbetsvillkoren inom handeln i stort riskeras att försämras.

En arbetsmarknad med allt otryggare anställningar är ett resultat av att anställningsskyddet systematiskt försvagats sedan 1990-talet. Inte minst i och med att anställningsformen allmän visstid infördes av den borgerliga regeringen år 2007 vilket ger arbetsgivaren lagstadgad rätt att anställa med tidsbegränsning utan någon som helst motivering.

Handels har längre drivit frågan om att avskaffa allmän visstid. Det är dags att våra politiker förstår allvaret i frågan. Tillfälliga anställningar ska inte vara något annat än just tillfälliga.

Thea Holmlund

Fyra av fem i butik vet inte hur stor nästa lön blir

Fyra av fem butiksanställda vet inte hur stor lönen kommer att bli nästa månad. I snitt varierar inkomsten med 3816 kr mellan den månaden man tjänar mest och den man tjänar minst. Det visar en undersökning utförd av Novus riktad till medlemmar i Handels. Då denna grupp butiksanställda har en genomsnittlig lön på 22 411 kr får variationen i månadslön stor påverkan på mångas privatekonomi.

Vad är då anledningen till att månadslönen kan variera så pass mycket för butiksanställda?

En förklaring är otrygga och flexibla anställningsformer.

I de flesta branscher i Sverige är normen en fast anställning på heltid. Inom detaljhandeln är verkligheten en annan. Utvecklingen sedan 1990-talets början har inneburit att många företag bemannar med anställda på tidsbegränsade kontrakt och deltidsarbete. Genom att använda otrygga anställningsformer kan företagen variera antalet anställda beroende på säsong, veckodag eller tid på dygnet. Idag har endast 26 procent av de som arbetar i detaljhandeln en så kallad normanställning. Resterande 74 procent är antingen anställda på visstid, deltid eller både och.

Novus medlemsundersökning visar att anställningsform är en avgörande faktor för hur mycket en butiksanställds lön varierar mellan olika månader. Störst är variationen i månadsinkomst för de med tidsbegränsade anställningar.

Diagrammet visar hur mycket lönen i snitt varierar mellan den månad man tjänar mest och den månad man tjänar minst beroende på vilken anställningsform man har.

För en butikssäljare som har en tidsbegränsad anställning på deltid varierar lönen i snitt med 35 procent mellan månaden med högst och lägst inkomst.

Att deltidsarbete och tidsbegränsade anställningsformer ökar variationen i månadsinkomst är inte förvånande med tanke på hur vanligt det är att hoppa in på extra pass om du jobbar deltid och/eller har en tidsbegränsad anställning. För att ha råd att betala hyran nästa månad tvingas många jaga timmar och ständigt vara tillgängliga för att hoppa in på jobb med kort varsel. I Novus medlemsundersökning uppger 69 procent av butikssäljarna med varierande månadsinkomst att de hoppar in på ett eller flera extra pass per månad.

Undersökningen visar också att lönen varierar mer från månad till månad bland yngre åldersgrupper. I åldersgruppen 18–24 varierar lönen i snitt med 24 procent mellan månanden med högst och lägst lön. Det kan bland annat förklaras av att både tidsbegränsade och deltidsanställningar är vanligare bland yngre åldersgrupper vilket gör att de i större utsträckning tvingas jaga extra pass.

Att inte veta på förhand hur mycket man kommer tjäna varje månad gör det svårt att planera sin ekonomi och skapar stor stress. Reformer för trygga anställningsformer är nödvändiga för att ge anställda inom handeln ekonomisk trygghet med en stabil och förutsägbar ekonomi. Det måste gå att leva på sitt jobb och att planera för framtiden.

Thea Holmlund

Sexuella trakasserier i arbetslivet – en fråga om makt och trygghet

Hösten för två år sedan skakade metoo-uppropen om hela samhället. Många var vittnesmålen från kvinnor som utsatts för sexuella trakasserier, inte minst i arbetslivet. Nyligen gav regeringen Diskrimineringsombudsmannen och Arbetsmiljöverket uppdraget att höja arbetsgivares kunskap om skyldigheten att motverka trakasserier.

Uppdraget är välkommet. Det har nämligen visat sig att arbetsgivare har dålig kunskap om de krav diskrimineringslagen och arbetsmiljölagen ställer på arbetsgivare för att förebygga sexuella trakasserier samt hur de ska agera om sexuella trakasserier ändå sker. En undersökning från DO visar att mer än hälften av alla arbetsgivare inte känner till förändringarna i diskrimineringslagen som trädde i kraft 1 januari 2017, vilka bland annat innebär krav på att vidta aktiva åtgärder.

Bristande kunskap hos arbetsgivare är dock långt ifrån hela problemet. Vi får inte glömma att vem som drabbas av sexuella trakasserier likväl vem som vågar anmäla först och främst är en fråga om anställdas makt och trygghet.

Handelsbranschen, med många unga kvinnor i yrken som innebär tät kontakt med kunder och med utbredd användning av otrygga anställningsformer, är ett bra exempel.

Sju av tio anställda i butik är kvinnor men endast två av tio i styrelser för dessa företag är kvinnor. Vidare är nästan en tredjedel av detaljhandelns kvinnliga arbetare anställda på tidsbegränsade kontrakt. Uppemot 88 procent av dessa kvinnor arbetar deltid. Totalt sett är 75 procent av alla kvinnliga arbetare inom detaljhandeln anställda på deltid. Den vanligaste anledningen till att man arbetar deltid är för att man inte blir erbjuden en heltidstjänst. För många som arbetar deltid är vardagen en ständig jakt på extra timmar för att få privatekonomin att gå ihop.

Arbetsmiljöverkets statistik visar att bland kvinnor under 30 år på hela arbetsmarknaden har tre av tio blivit utsatta för sexuella trakasserier minst en gång de senaste tolv månaderna. Bland butikssäljare inom detaljhandeln i alla åldrar har så många som en femtedel blivit utsatta för sexuella trakasserier av andra än chefer eller arbetskamrater. Dessutom visar samma undersökning att den som har en tidsbegränsad anställning löper betydligt större risk att utsättas för sexuella trakasserier.

Brist på makt och trygghet gör anställda sårbara för sexuella trakasserier. Otrygga anställningar skapar en beroendeställning till chefen vilket minskar anställdas benägenhet att anmäla om de blivit utsatta. Det finns en rädsla för negativa konsekvenser på arbetsplatsen eller för att bli av med jobbet. Arbetsplatser med osäkra anställningar skapar tystnadskulturer vilket i sin tur möjliggör en grogrund för missförhållanden.

En ytterligare faktor inom handeln som ökar risken att utsättas för sexuella trakasserier är ensamarbete. Att som ensam anställd arbeta i en butik hela eller delar av dagen ökar både risken för trakasserier och rädslan för att något skulle kunna ske. Ensamarbetet är dessutom vanligare bland tidsbegränsat anställda, som ofta har mindre möjligheter att påverka hur arbetet läggs upp.

För att på allvar komma till bukt med sexuella trakasserier på arbetsplatser måste alltså inte bara arbetsgivare kunskap om deras skyldigheter öka. Anställda måste också vara trygga på arbetet och i sin anställning för att våga anmäla när något sker. Det ska inte vara möjligt för arbetsgivare att systematiskt anställa med osäkra och korta kontrakt. Avskaffandet av allmän visstid och att göra heltid till norm är nödvändiga reformer för att motverka sexuella trakasserier och förbättra arbetssituationen i stort inom handeln.