Straffa den som utnyttjar, inte den som utnyttjas

Kommer ni ihåg Uppdrag gransknings avsnitt Nagelfixarna? Programmet skapade stor uppmärksamhet i början av året med berättelser om arbetskraftsinvandrare som utnyttjades på svenska nagelsalonger. Ett antal kvinnor från Vietnam redogjorde för hur de kommit till Sverige med löften om trygga anställningar med schysta löner och villkor, men väl här tvingats arbeta som om de vore livegna. Långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och tvång på att betala tillbaka en del av lönen till arbetsgivaren. Horribelt.

I lördags släppte Handels en ny rapport ”Bakom lacken – Ekonomisk utveckling och arbetskraftsinvandring i skönhetsbranschen som bland annat innehåller förslag till politikerna för att komma till rätta med det här. Den resulterade i en debattartikel i DN där följande förslag presenterades:

  1. Gör anställningserbjudandet som ligger till grund för arbetstillstånd juridiskt bindande.
    Den arbetsgivare som vill anställa någon från ett land utanför EU måste skapa ett anställningserbjudande med information om den lön och de villkor som hen tänker erbjuda till arbetstagaren. Det är detta dokument som Migrationsverket tar ställning till när de fattar beslut om arbetstillstånd, eftersom lagen kräver att lön och villkor måste vara i nivå med kollektivavtal eller praxis i branschen. Men erbjudandet är inte bindande för arbetsgivaren, vilket innebär att migranten kan få helt andra villkor än det som utlovats.

  2. Inför sanktioner mot arbetsgivare som inte uppfyller de villkor som legat till grund för arbetstillståndet.
    Om arbetsgivaren inte infriar de villkor som utlovats i anställningserbjudandet, och på så sätt missbrukar systemet, så ska det utgöra ett brott mott lagen och därmed kunna få straffrättsliga påföljder.

  3. Ge permanent uppehållstillstånd till arbetskraftsinvandrare med tillsvidareanställning.
    Den som kommer hit för ett jobb som är tillsvidare bör också ha rätt att vistas i landet tillsvidare. Det skulle också stärka arbetstagarnas ställning och göra det möjligt för fler att larma när det sker försök till utnyttjande eller andra missförhållanden. Med dagens lagstiftning så är det arbetstagaren som riskerar att bli av med sitt arbets- och uppehållstillstånd om det uppmärksammas att den lön eller de villkor som faktiskt gäller är sämre än vad lagen kräver. Utsattheten är uppenbar om arbetstagarens alternativ står mellan att acceptera otillfredsställande arbetsvillkor och att lämna landet.

Systemet är idag riggat för att underlätta utnyttjande av arbetskraftsinvandrare och gynna oseriösa arbetsgivare. Det drabbar i första hand de migrerande arbetstagare som tvingas att tyst acceptera fruktansvärda arbetsvillkor. Men det drabbar också resterande arbetstagare genom en negativ press på löner och villkor i den bransch som berörs, samt de seriösa företag som vill driva sin verksamhet med schysta löner och goda villkor för sina anställda. Och fenomenet är inte begränsat till skönhetsbranschen. Rapporter om liknande historier har kommit från såväl hemtjänsten som restaurang– och städbranscherna.

Att lagstiftarna ser genom fingrarna med detta är obegripligt. Det saknas varken kunskap om nuvarande lagstiftnings konsekvenser eller förslag på hur regelverket kan förbättras. Nu är det dags för handling.

Ola Palmgren

EU-valet – en facklig angelägenhet

Om lite drygt en och en halv vecka är sista dagen för att rösta i valet till Europaparlamentet. 751 ledamöter ska väljas från de (fortfarande) 28 medlemsländerna, och 20 av dessa ska vara från Sverige.

Varför angår detta ett fackförbund kanske någon frågar sig? Svaret är enkelt: för att EU-politiken i högsta grad påverkar arbetstagares vardag, såväl i Sverige som i resten av Europa. Även om arbetsmarknadsfrågor i huvudsak är en nationell angelägenhet så har konceptet med en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare stor påverkan på villkoren för både företag och arbetare. Detsamma gäller för EU-beslut som rör arbetstagares rättigheter, till exempel minimiregler för arbetstid, likabehandling och säker arbetsmiljö.  

De senaste åren har EU varit i centrum för flera arbetsmarknadspolitiska frågor i Sverige. När Alliansregeringen 2007 förändrade LAS, och bland annat införde Allmän visstidsanställning, blev det möjligt att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra utan bortre gräns. Då anmälde TCO regeringen för brott mot EUs visstidsdirektiv – och fick rätt. 2007 kom också den så kallade Laval-domen, då EU-domstolen ansåg att EU:s utstationeringsregler och den fria rörligheten för tjänster inte tillåter svenska fack att vidta stridsåtgärder för att kräva svenska villkor för utländska arbetstagare som tillfälligt utför tjänster i Sverige. Detta var på många sätt ett direkt angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen och föranledde i sin tur en kampanj för att ändra EUs regelverk kring utstationering – vilket lyckades under förra mandatperioden och ledde till utökad rätt att ta strid för kollektivavtal.

Handels har inför årets val till Europaparlamentet valt att särskilt lyfta två frågor som berör många handelsanställda och där Handels anser att EU borde agera.

Trygga jobb: En ökande andel av arbetstagarna i Europa har anställningar som är tillfälliga och/eller på deltid. År 2016 var det 26,4 miljoner invånare i EU-länder som hade en tillfällig anställning, vilket är 14,2 % av alla anställda i unionen. Sverige ligger till och med något över EU-snittet med 16 %, men siffrorna varierar kraftigt mellan olika branscher. Detaljhandeln är en av de mest utsatta och har upplevt en stadig ökning av såväl tidsbegränsade anställningar som deltidsanställningar de senaste decennierna. Andelen som saknar en fast anställning på heltid inom branschen är nu uppe på hela 70 %, och de som främst drabbas är kvinnor och unga. Handels vill därför att Europaparlamentet ska arbeta för att minska förekomsten av otrygga anställningar och ofrivilliga deltider.

Stoppa missbruket av bemanningsföretag: Antalet bemanningsanställda på svensk arbetsmarknad har ökat kraftigt sedan 1990-talet då privat uthyrning av personal i vinstsyfte tilläts. Från cirka 5 000 anställda 1994 till 76 300 år 2016. Bemanningsanställda är vanligast förkommande inom industri och tillverkning, och näst vanligast inom partihandeln. I en undersökning av min kollega Cecilia Berggren svarade nära 65 % av lageranställda Handelsmedlemmar att inhyrd personal arbetar på deras arbetsplats, och hela 35 % svarade att de bemanningsanställda används som en permanent del av verksam­heten.

Permanent användning av bemanningsföretag drabbar både den bemanningsanställde och arbetsplatsen, och på sikt hela arbetsmarknaden. Den bemanningsanställde befinner sig ofta i en otrygg situation där arbetsplats och arbetstider kan variera från vecka till vecka, med sämre ar­betsmiljö, tyngre arbetsuppgifter och större press på sig än de ordinarie anställda. Anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro som följd är nästan dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland anställda totalt på arbetsmarknaden, och unga är överrepresenterade bland de skadade. Den befintliga personalen å sin sida behöver också ständigt lära upp ny personal och vet inte vem de kommer att jobba med nästa vecka. Handels menar därför att inhyrning enbart ska kunna användas som komplement vid arbetstoppar.

Oavsett om politiska beslut fattas i Stockholm eller Bryssel kan de alltså ha stor påverkan på både löntagares vardag och möjligheterna till facklig organisering. Därför är EU-valet i högsta grad en facklig angelägenhet.

Kollektivavtal viktigt för att motverka missbruk av anställningsbidrag

Handeln är en av de branscher som har flest antal ”bidragsanställda”. Det är anställda där företagen får någon form av ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen för att anställa personer som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Handels är i grunden positiv till detta system. Det är viktigt att personer som antingen har en funktionsnedsättning, eller har varit i långvarig arbetslöshet ska ha en möjlighet att få jobb. Men det är samtidigt lika viktigt att se till att detta system fungerar bra. Syftet är att människor ska kunna få en anställning och utvecklas/utbildas till att få ett reguljärt jobb.

För en tid sedan presenterade Olle Frödin som är sociolog på Lunds Universitet en studie om anställningsbidrag på ett frukostmöte som Handelsrådet arrangerade (studien är inte publicerad än). Bland annat hade han gått igenom samtliga akter som lett till anställningsbidrag i handeln under ett år i Helsingborgs kommun. Det är en arbetsam forskningsuppgift men värdefull då resultaten var uppseendeväckande.

För det första visades att endast 39 procent av de som fick anställningsbidrag i Helsingborg hamnade på företag med kollektivavtal. Det ska jämföras med att andelen medlemmar i Handels som arbetar där det finns kollektivavtal är 95 procent. Med andra ord är företag utan kollektivavtal kraftigt överrepresenterade bland de som får anställningsbidrag.

För det andra visades att det fanns en omfattande etnisk segmentering. Personer som var inrikes födda hade oftare en funktionsnedsättning och hamnade i sådana riktade åtgärder på större företag med kollektivavtal. Personer som var utrikes födda hamnade främst i bidragsformer som nystartsjobb och instegsjobb på arbetsplatser utan kollektivavtal. Dessa var ofta små företag.

I en tidigare rapport har Handels visat att det finns en del allvarliga brister i systemet. Det har saknats kvalitet i åtgärderna och det har förekommit fall av missbruk. För att personer ska kunna utvecklas/utbildas till att ta reguljära jobb i handeln behövs en fungerande handledning där handledaren har tid och resurser att vara handledare. Det behövs också en utvecklingsplan där arbetsmomenten som ska hanteras framgår. Och inte minst behövs det en dokumentation av vad personen har lärt sig under tiden. För att kunna motverka missbruk är det nödvändigt med kollektivavtal eftersom facket annars inte kan ha tillträde till arbetsplatsen.

Arbetsförmedlingen har inte någon reell möjlighet att kontrollera missbruk. Tvärtom har den av alliansen för tio år sedan beslutade omorganisationen inneburit att Arbetsförmedlingen har anammat New Public Management utifrån ett missriktat marknadstänkande. Resultatet har blivit bristande kvalitet där handläggarna tvingas till ”pinnjakt”. Ett visst antal arbetssökande måste ut i åtgärd och de tuffa betingen leder till att personer dessvärre hamnar på olämpliga arbetsplatser.

Små arbetsgivare utan kollektivavtal är sannolikt inte lämpliga att utföra denna viktiga uppgift. Men trots att facket avråder så placeras de ändå på dessa arbetsplatser. Förutom att personer med behov kan fara illa så kan det också leda till att skattemedel bidrar till att göda ett kollektivavtalslöst segment inom handeln.

Detta ska dock inte tas som intäkt för att anställningsbidrag i sig är fel. Om regelverket justeras så att kvalitet premieras genom handledning, planer och dokumentation, och att kollektivavtal blir vägledande för placering så skulle det ändra mycket. Vi skulle på en och samma gång motverka missbruk, samtidigt som åtgärderna skulle kunna få hög kvalitet. Vi ska inte kasta ut barnet med badvattnet, däremot ska vi göra oss av med smutsvattnet.

Stefan Carlén

USAs detaljhandelsjättar höjer lägstalönerna

Den 1 november höjer detaljhandelsjätten Amazon lägstalönen i USA för sina anställda till 15 dollar per timme. Det är mer än dubbelt så mycket än den lagstiftade federala lägstalönen på 7,25 dollar per timme är. Amazon har också sagt att de ska lägga kraft på att politisk påverka för högre federal lägstalön. Initiativet har fått den socialistiske politikern Bernie Sanders, som annars varit kritisk mot de stora företagens låglönepolitik, att prisa Amazons ägare Jeff Bezos. ”Jag applåderar Jeff Bezos idag för att Amazon höjer minimilönen” säger Sanders.

Redan före detta beslut hade det dock rört på sig inom de stora detaljhandelsföretagen i USA. Wal-Mart höjde i februari lägstalönen till 11 dollar per timme, och Costco har haft 14 dollar per timme. Att Amazon som dominerar USAs e-handel nu lyfter till nya höjder kan leda till ytterligare höjningar från konkurrenterna Vad ligger då bakom allt detta? Varför börjar de stora och dominerande företagen höja lägstalönerna?

En förklaring kan ligga i den omfattande kritik som de låga lönerna fått. Lönerna har i många fall varit så låga att det varit omöjligt att försörja sig, vilket har skapat många arbetande fattiga. Arbetarnas inkomster har varit så låga att de tvingats söka stöd från USA ganska magra välfärdsprogram. I en tidigare studie om Wal-Mart, Hidden cost of Wal-Mart jobs, (dolda kostnaderna för Wal-Marts jobb(av låga löner) visades att USAs skattebetalare var tvungna att stå för sociala stöd till följd av företagets låglönepolitik. I ett svenskt perspektiv är det sällan som man gör denna koppling. Men i USA har det varit ett stående tema, och situationen för arbetande fattiga analyseras kontinuerligt.

Samtidigt får man inte tro att höjda lägstalöner enbart handlar om godhjärtad välvilja från de rika företagen. I grunden har USA ridit på effekterna av Obamas stora stimulanspaket 2009 – 2011 vilket skapade en väg ur finanskrisen som påverkat USAs ekonomi än idag. Arbetslösheten ligger nu ner mot 3,7 procent och det finns stor konkurrens om arbetskraft inom handeln. De stora detaljhandelsföretagen Amazon, Wal-Mart och Costco har alla signalerat problem med att rekrytera arbetskraft. Och de tvingas konkurrera om jobben med högre löner.

För en svensk facklig ekonom är det som upp-och-ner-vända-världen att läsa om den senaste utvecklingen i USA. I Sverige är fokus nästan alltid på att sänka de lägsta lönerna. Deras funktion att motverka fattigdom och extrema låglönesektorer lyfts sällan fram. Tvärtom vill svenska högerpolitiker inom alliansen och SD på politisk väg sänka de lägsta lönerna för vissa redan utsatta grupper. Inte bara skulle det vara ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten, det skulle också leda till ökad ojämlikhet och att många i Sverige skulle få svårt att försörja sig. Den svenska högern borde kanske också fundera lite över det som händer i USA.

Stefan Carlén

På söndag avgörs din jobbtrygghet

Valet på söndag är avgörande för hur vi vill att samhället och arbetsmarknaden ska fungera. Handels medlemmar har varit tydliga i vilket samhälle de vill ha: en ökad anställningstrygghet, stopp för hyvling av arbetstider, satsningar på välfärden och att skattepengar inte ska gå till vinster för skol- och välfärdsbolag. I dessa frågor är skiljelinjen stor mellan de olika politiska alternativen. Där de rödgröna vill öka tryggheten vill Alliansen och Sverigedemokraterna gå i rakt motsatt riktning.

Det är viktigt att inse vad valresultatet har för innebörd för landets arbetstagare. Trygga jobb är en viktig fråga för Handelsanställdas medlemmar, hela 96 procent anser att det är mycket eller ganska viktigt är att människor har möjlighet att få en trygg anställning.

År 2006 gick Alliansen på val med att reformera arbetsmarknaden. Människor skulle jobba, inte gå på bidrag. Och Reinfeldts regering höll vad de sa. Alliansens arbetslinje sattes i verket från dag ett. Bland det första de gjorde var att avdragsrätten för fackföreningsavgiften togs bort och att a-kasseavgiften höjdes”. Detta orsakade ett stort medlemstapp för facket, bara inom Handels försvann 25 000 medlemmar. Kombinerat med införandet av allmän visstid 2007 samt försämrade villkor för sjukskrivna och arbetslösa fick en stor del av befolkningen det allt sämre. En otrygg arbetsmarknad bredde ut sig och klyftorna ökade. En arbetande fattigdom växte fram liksom en allt större utsatthet bland människor utanför arbetsmarknaden.

Även denna gång tänker har de borgerliga partierna liksom Sverigedemokraterna för avsikt att genomföra sina löften. I den nysläppta rapport ”Vem står upp för arbetsrätten och lönerna?” jämför författaren Mats Wingborg högerpartiernas föreslagna arbetsmarknadspolitik och visar på vilka förändringar de sannolikt kommer att genomföra om de får makten.

Alliansen och Sverigedemokraterna är eniga om det mesta för framtidens arbetsmarknad. De vill ändra i LAS och luckra upp turordningsreglerna. De är inte helt eniga i vilken utsträckning och hur många undantag som ska gälla, men riktningen är solklar. De fyra Allianspartierna vill förlänga möjligheten till provanställning upp till 12 månader samt införa inträdesjobb med ett lönetak på 70 procent av rådande ingångslöner. Sverigedemokraterna har några avvikande förslag men det finns inget som tyder på att partierna inte kommer att enas. Tillsammans är dessutom alla fem partier på högersidan överens om att privata arbetsförmedlingar ska ersätta den statliga Arbetsförmedlingen framåt.

Vad innebär då dessa förändringar om Alliansen och Sverigedemokraterna får bestämma? Sannolikt kan vi i ett sådant scenario se en ännu mer otrygg arbetsmarknad växa fram där flexibiliteten kommer att öka ytterligare på arbetstagarnas bekostnad. Tillsvidareanställningar och trygga jobb blir ännu mer ovanliga och särskilt inom vissa grupper, inte minst inom handeln. Den svenska modellen blir satt ur system när lägstalöner lagstadgas, facken försvagas och fler människor kommer att fastna i låglönejobb. Konsekvenserna av en sådan politik är dramatisk.

Skillnaderna i synen på framtiden för landets arbetstagare är stora mellan blocken. Det finns bara ett alternativ för oss som vill ha en fortsatt arbetstagarvänlig politik och det är att rösta för en fortsatt trygg arbetsmarknad.

Lina Stenberg

Handels medlemmar vill sätta stopp för vinster i välfärden

När man frågar Handels medlemmar om deras uppfattning om vinster i välfärden är svaret tydligt. En mycket stor majoritet (92 %) instämmer i att skattepengar avsedda för välfärd inte ska kunna gå till vinster för privata bolag. Oavsett vilket politiskt parti som medlemmarna sympatiserar med så är motståndet mycket stort. Det visar Handels rapport om frågan.

Motståndet är starkt oavsett vilket parti Handels medlemmar säger sig sympatisera med. Bland rödgröna sympatisörer (s, v, mp) instämmer hela 99 procent. Och av de som sympatiserar med högerpartier (M, C, Kd, L och Sd) så instämmer 85 procent.

Handels medlemmars motstånd är rationellt. De som arbetar i handeln är beroende av välfärden för att kunna få ihop arbetsliv och familjeliv. När offentliga skolor och omsorgsverksamhet tvingas spara så är det för många en gåta att privata företag samtidigt kan göra mångmiljardvinster på våra skattepengar. Ett exempel är vårdföretaget Attendo som 2016 dubblade sin vinst till 649 miljoner, främst av skattepengar avsedda för välfärd. Ett annat exempel är skolkoncernen Academedia som gjorde ett resultat efter avskrivningar på 540 miljoner. En orsak till vinsten är betydligt färre lärare per elev än i offentliga skolor. Skulle Academedia haft samma lärartäthet som kommunala skolor hade det enligt Kent Werne, som studerat frågan, inneburit 900 fler lärare. Handels medlemmar förstår att dessa övervinster dränerar den välfärd man är beroende av.

Men Handels medlemmar lever också i ett samhälle och kan se de negativa effekterna av marknadsstyrning och etablering av vinstdrivande företag. Många av medlemmarna har barn och vet om det dilemma som förekomsten av privat ägda friskolor innebär. I en ny studie visade nationalekonomen Jonas Vlachos på den stora betygsinflationen hos privata skolföretag. För vinstdrivande företag på en marknad så är det logiskt att företagen vill locka till sig elever för att öka sina vinster. Detta vet alla som har barn i skolåldern men det är utmärkt att det också visats vetenskapligt. Marknadsstyrning och vinstdrift leder förutom till betygsinflation även till att kvaliteten försämras. Det sker genom att viktiga kvalitetsfaktorer som personaltäthet, utbildningsnivå och anställningsvillkor försämras för att generera vinster. Men det skapar också ett mer segregerat samhälle.

Motståndet är inte unikt för Handels medlemmar utan gäller även svenska folket i allmänhet. Så har det varit sedan Sverige kom att bli en experimentverkstad för privata intressen inom välfärden sedan 1990-talet. Trots detta motstånd är det först i juni 2018 som ett konkret förslag från en regering om att begränsa vinsterna lagts till riksdagen. Detta röstades ner av samtliga högerpartier – trots att deras egna väljare är för vinstbegränsning. Detta demokratiska underskott är ett resultat av en lyckosam vinstlobby som betalats för att säkerställa att privata företag fortsatt ska kunna göra stora vinster på skattepengar.

Men bara för att det idag inte finns majoritet i riksdagen innebär inte att det måste vara så för alltid. Redan i riksdagsvalet den 9 september kan man ändra på detta.

Stefan Carlén

 

Vi behöver en tandvårdsreform

I förra veckan skrev statsvetaren Jonas Hinnfors på  DN debatt om behovet av stora reformer för socialdemokratin. Hinnfors argumenterade där bland anat för hur lanserandet av en stor tandvårdsreform skulle kunna vara en smart valstrategi för socialdemokraterna.

En tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. Det har länge varit en av de mest önskade reformerna. Tänderna är en del av kroppen men trots det är tandvården idag separerad från övriga vården.

Grunden för ett välfärdssamhälle bör vara att alla medborgare är garanterade vård vid behov oavsett storlek på plånbok. Så ser det inte ut i dagens samhälle där en basundersökning hos tandläkare kostar 825 kronor och kostnaden kan vid behov av ingrepp uppgå till tusentals och ibland tiotusentals kronor. Som motsvarighet kostar ett besök på en vårdcentral endast 200 kronor och via högkostnadsskyddet överstiger aldrig kostnaden mer än 1100 kronor per år.[1]

Kostnaden för tandläkarbesök avskräcker många människor från att gå till tandläkaren. I en enkätundersökning utförd av branschtidningen Tandläkartidningen uppgav 10 procent av Sveriges befolkning att de trots behov avstått från tandläkarbesök på grund av ekonomiska skäl. Enligt enkäten är skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper särskilt stora och har dessutom ökat över tid. Verkligheten är att tandhälsan bland utrikesfödda, sjukskrivna och arbetslösa är klart sämre än tandhälsan bland sysselsatta inrikes födda. Det är inte acceptabelt i en välfärdsstat och det har därför varit ett av de mest frekventa motionskraven på Handels kongresser de senaste 20 åren.

Så vad skulle en liknande reform av tandvården kosta? I rapporten ”Reformer Är Möjliga” undersöks kostnaderna för en sådan reform. Beräkningarna utgår från regeringens utredning Ett tandvårdsstöd för alla samt på siffror som presenterades av branschorganisationen Privattandläkarna i sin genomgång av kostnaderna för tandvården. Enligt båda källorna omsatte svensk tandvård 24,8 miljarder 2014, vilket är senaste tillgängliga siffran. Av dessa är 15,3 miljarder så kallade patientavgifter och resterande betalas av antingen stat eller landsting.

Så om staten skulle betala avgifterna endast för de som idag går till tandläkaren skulle det kosta 15,3 miljarder kronor. Övriga kostnader som skulle tillkomma beror på hur den delen av befolkningen som idag inte går till tandläkarna skulle agera. Enligt rapportförfattaren skulle införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då flerskulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar. Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet i statsfinanserna. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck

 

 

 

 

[1] Siffror för Stockholms län