Trygga jobb ger lyckad digitalisering

Vilken inverkan har digitaliseringen på framtidens jobb och sysselsättning i handeln? Det är en fråga som kan få olika svar beroende vem man frågar. I en studie från 2014 varnar Stefan Fölster för att 197 000 butiksäljarjobb – det största yrket – kan försvinna inom 20 år. Beräkningarna bygger på data från en känd studie av de två amerikanska ekonomerna Carl Benedict Frey och Michael Osborne där risken för automatisering i olika yrken uppskattas. För Handels skulle en sådan utveckling innebära att majoriteten av förbundets medlemmar skulle försvinna. Kan det verkligen stämma?

Nej, andra forskare tonar bestämt ned dessa alarmistiska tongångar. I en studie av ekonomer knutna till OECD kritiseras Frey och Osborne för att de inte skiljer mellan att vissa arbetsmoment inom jobb förändras och att hela yrket riskerar att försvinna. Dessutom menar de att just butiksäljarjobben inte alls har de karaktärsdrag som skulle göra dem utsatta för datorisering.

I Handels nya rapport om digitaliseringens inverkan får denna mer nedtonade bild av framtiden stöd. I rapporten tillfrågas de anställda om hur de upplevt digitaliseringen de senaste fem åren. Över hälften hävdar att det inte påverkat deras jobb över huvud taget. Av de som säger att det påverkats har hela 80 procent påtalat att det ändrat hur arbetsuppgifter utförs men inte att arbetsuppgiften i sig försvunnit. De som påtalar att automatiseringen lett till att jobb försvunnit är få och pekar på självskanning och automatisering på lagersidan. Och det finns också de som hävdar att digitaliseringen har lett till fler jobb inom exempelvis IT, leveranser, underhåll mm.

Att jobb försvinner när teknik utvecklas är inget nytt. I Handels rapport nämns hela yrken, som isarbetarna som försvann när kyldiskarna kom. Men också arbetsuppgifter som prismärkning som försvann när EAN-koden kom, eller kassaarbete som minskade när självskanning kom. Men det tillkommer också nya jobb. Mellan 2008 och 2016 – en tid med snabb digitalisering och kraftigt ökad e-handel – ökade antalet jobb i handeln med nästan 40 000 anställda.

Men kommer inte den internationella e-handeln att slå ut jobb i bred grad? Nej, inte enligt Handels rapport. Visserligen kommer internationaliseringen att öka men andelen gränsöverskridande e-handel som andel av total e-handel har bromsat in. Förvisso kommer den gränsöverskridande handeln att öka. Men här finns också en stor utmaning i att svenska e-handelsföretag ska kunna sälja utomlands.

I en rapport från Handelns ekonomiska råd – tre ekonomer som självständigt gör rapporter om handeln – påtalas att det också finns en del naturliga och rationellt ekonomiska skäl till att lagret behöver ligga närmare kunden, att många e-handlare behöver etablera fysiska butiker och kunderna i många fall vill se varor.

I Handels rapport görs en framtidsbedömning baserad på historiska data och framtida befolkningsutveckling. Mellan 2015 och 2030 beräknas handeln växa med hela 81 000 jobb. En viktig motor bakom detta är befolkningen som under perioden beräknas öka med 1,5 miljon individer.

Istället för att ha allt för mycket fokus på dystra men högst tveksamma framtidsscenarier är det bättre att fokusera på jobbens kvalitet. För att kunna få till stånd en lyckad utveckling behöver handelsbranschen satsa på kompetensutveckling så att de anställda kan anpassa sig till de nya digitala hjälpmedel som kommer. Inte minst måste man för att kunna konkurrera om personal satsa på bättre löner, arbetstider och arbetsvillkor för de anställda. Långsiktigt måste vi också ha ett trygghetssystem som gör att de anställda känner trygghet i omställningen. Här är valet i september avgörande för hur a-kassa, anställningstrygghet och hur välfärdstjänsterna utvecklas. Trygga jobb och tryggad tillgång till välfärd är nyckeln till en lyckad digitalisering.

Stefan Carlén

Handels medlemmar vill sätta stopp för vinster i välfärden

När man frågar Handels medlemmar om deras uppfattning om vinster i välfärden är svaret tydligt. En mycket stor majoritet (92 %) instämmer i att skattepengar avsedda för välfärd inte ska kunna gå till vinster för privata bolag. Oavsett vilket politiskt parti som medlemmarna sympatiserar med så är motståndet mycket stort. Det visar Handels rapport om frågan.

Motståndet är starkt oavsett vilket parti Handels medlemmar säger sig sympatisera med. Bland rödgröna sympatisörer (s, v, mp) instämmer hela 99 procent. Och av de som sympatiserar med högerpartier (M, C, Kd, L och Sd) så instämmer 85 procent.

Handels medlemmars motstånd är rationellt. De som arbetar i handeln är beroende av välfärden för att kunna få ihop arbetsliv och familjeliv. När offentliga skolor och omsorgsverksamhet tvingas spara så är det för många en gåta att privata företag samtidigt kan göra mångmiljardvinster på våra skattepengar. Ett exempel är vårdföretaget Attendo som 2016 dubblade sin vinst till 649 miljoner, främst av skattepengar avsedda för välfärd. Ett annat exempel är skolkoncernen Academedia som gjorde ett resultat efter avskrivningar på 540 miljoner. En orsak till vinsten är betydligt färre lärare per elev än i offentliga skolor. Skulle Academedia haft samma lärartäthet som kommunala skolor hade det enligt Kent Werne, som studerat frågan, inneburit 900 fler lärare. Handels medlemmar förstår att dessa övervinster dränerar den välfärd man är beroende av.

Men Handels medlemmar lever också i ett samhälle och kan se de negativa effekterna av marknadsstyrning och etablering av vinstdrivande företag. Många av medlemmarna har barn och vet om det dilemma som förekomsten av privat ägda friskolor innebär. I en ny studie visade nationalekonomen Jonas Vlachos på den stora betygsinflationen hos privata skolföretag. För vinstdrivande företag på en marknad så är det logiskt att företagen vill locka till sig elever för att öka sina vinster. Detta vet alla som har barn i skolåldern men det är utmärkt att det också visats vetenskapligt. Marknadsstyrning och vinstdrift leder förutom till betygsinflation även till att kvaliteten försämras. Det sker genom att viktiga kvalitetsfaktorer som personaltäthet, utbildningsnivå och anställningsvillkor försämras för att generera vinster. Men det skapar också ett mer segregerat samhälle.

Motståndet är inte unikt för Handels medlemmar utan gäller även svenska folket i allmänhet. Så har det varit sedan Sverige kom att bli en experimentverkstad för privata intressen inom välfärden sedan 1990-talet. Trots detta motstånd är det först i juni 2018 som ett konkret förslag från en regering om att begränsa vinsterna lagts till riksdagen. Detta röstades ner av samtliga högerpartier – trots att deras egna väljare är för vinstbegränsning. Detta demokratiska underskott är ett resultat av en lyckosam vinstlobby som betalats för att säkerställa att privata företag fortsatt ska kunna göra stora vinster på skattepengar.

Men bara för att det idag inte finns majoritet i riksdagen innebär inte att det måste vara så för alltid. Redan i riksdagsvalet den 9 september kan man ändra på detta.

Stefan Carlén

 

Varför vi behöver en reform av dagens tandvård

Förra veckan publicerade Handels rapporten Handels om fri tandvård. Rapporten visar att en tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. När undersökningsföretaget NOVUS frågade Handels medlemmar svarade 95 procent att de tyckte att tandvården liksom övrig läkarvård ska omfattas av högkostnadsskyddet.

Novus-tandvård

En reform av tandvården är av vikt inte bara för Handels medlemmar utan för hela samhället. För ett jämlikt samhälle bör det vara en självklarhet att kunna ge samma vård till alla sina medborgare och det inkluderar tandvård. Tänderna är en del av kroppen och tandhälsan påverkar vår hälsa. Vilken vård du får ska inte avgöras av vilken socio-ekonomisk status du har.

Så ser inte verkligheten ut idag eftersom det finns stora skillnader mellan olika grupper. Tandhälsan har förbättrats för den genomsnittliga svensken men den är trots det oförändrad eller till och med försämrad hos socio-ekonomiskt utsatta grupper. Det handlar om arbetslösa, sjukskrivna, funktionshindrade, olika invandrargrupper och barn till dessa grupper. Tandhälsan är ojämnare fördelad bland dem och de halkar dessutom efter genomsnittet. Tröskeln till att besöka tandvården är allt för stor idag. En av de viktigaste anledningarna till detta är bristande ekonomi. Om ett liknande system som det inom sjukvården skulle införas skulle det minska den ekonomiska belastningen för personer och leda till att fler personer besöker tandvården.

Så vad skulle det kosta förändra dagens situation och reformera tandvården? I rapporten uppskattas införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då fler skulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar.  Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck

Vi behöver en tandvårdsreform

I förra veckan skrev statsvetaren Jonas Hinnfors på  DN debatt om behovet av stora reformer för socialdemokratin. Hinnfors argumenterade där bland anat för hur lanserandet av en stor tandvårdsreform skulle kunna vara en smart valstrategi för socialdemokraterna.

En tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. Det har länge varit en av de mest önskade reformerna. Tänderna är en del av kroppen men trots det är tandvården idag separerad från övriga vården.

Grunden för ett välfärdssamhälle bör vara att alla medborgare är garanterade vård vid behov oavsett storlek på plånbok. Så ser det inte ut i dagens samhälle där en basundersökning hos tandläkare kostar 825 kronor och kostnaden kan vid behov av ingrepp uppgå till tusentals och ibland tiotusentals kronor. Som motsvarighet kostar ett besök på en vårdcentral endast 200 kronor och via högkostnadsskyddet överstiger aldrig kostnaden mer än 1100 kronor per år.[1]

Kostnaden för tandläkarbesök avskräcker många människor från att gå till tandläkaren. I en enkätundersökning utförd av branschtidningen Tandläkartidningen uppgav 10 procent av Sveriges befolkning att de trots behov avstått från tandläkarbesök på grund av ekonomiska skäl. Enligt enkäten är skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper särskilt stora och har dessutom ökat över tid. Verkligheten är att tandhälsan bland utrikesfödda, sjukskrivna och arbetslösa är klart sämre än tandhälsan bland sysselsatta inrikes födda. Det är inte acceptabelt i en välfärdsstat och det har därför varit ett av de mest frekventa motionskraven på Handels kongresser de senaste 20 åren.

Så vad skulle en liknande reform av tandvården kosta? I rapporten ”Reformer Är Möjliga” undersöks kostnaderna för en sådan reform. Beräkningarna utgår från regeringens utredning Ett tandvårdsstöd för alla samt på siffror som presenterades av branschorganisationen Privattandläkarna i sin genomgång av kostnaderna för tandvården. Enligt båda källorna omsatte svensk tandvård 24,8 miljarder 2014, vilket är senaste tillgängliga siffran. Av dessa är 15,3 miljarder så kallade patientavgifter och resterande betalas av antingen stat eller landsting.

Så om staten skulle betala avgifterna endast för de som idag går till tandläkaren skulle det kosta 15,3 miljarder kronor. Övriga kostnader som skulle tillkomma beror på hur den delen av befolkningen som idag inte går till tandläkarna skulle agera. Enligt rapportförfattaren skulle införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då flerskulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar. Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet i statsfinanserna. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck

 

 

 

 

[1] Siffror för Stockholms län