Hur blir det fler jobb om det blir lättare att säga upp folk?

I Coronakrisens spår har hundratusentals människor förlorat såväl jobb som arbetade timmar. Visstidsanställda har slutat få sms, deltidsanställda har fått minskad arbetstid, varsel om uppsägning har slagit rekord och korttidspermitteringarna är omfattande. Handeln är en drabbad bransch. Och några problem för företagen att säga upp personal är svåra att se. I ljuset av detta ter det sig som en ödets ironi att det i början av juni kommer en utredning med förslag om att göra det än lättare för företag att göra sig av med personal. Nu vet vi inte exakt vad utredningen kommer fram till innan den är publicerad. Men en del hade läckt ut och det är fråga om stora ingrepp i löntagarnas rättigheter och trygghet. Bland annat avskaffad rätt för fack att ogiltigförklara uppsägningar, och utökade avsteg från turordningen.

I SVT:s Agenda den 24/5 debatteras det som kommit fram av förslaget, mellan vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och centerpartiets Anders W Jonsson. Från centerns sida argumenterar man att dessa förändringar av arbetsrätten ”behövs för att arbetslösa ska kunna få ett jobb” och att ”i kontakter med småföretag så säger man att detta är en av de viktigaste orsakerna till att man inte vågar anställa”. Den som ser debatten mot Jonas Sjöstedt får detta upprepat otaliga gånger. Som om det skulle bli mer sant ju mer det upprepas. Sjöstedt replikerar helt riktigt att ”det är ett fantasiargument att det skulle bli fler jobb för att det blir lättare att säga upp människor”. Men Anders W Jonsson upprepar ändå gång på gång att det är för att få ned arbetslösheten som det är viktigt att denna försämring av anställningsskyddet kommer snabbt på plats.

Något entydigt belägg i forskningen för att en sådan försämrad anställningstrygghet som föreslås skulle minska arbetslöshetsnivån finns inte. Snarare pekar en svensk studie på att de två undantagen som infördes 2001 för småföretag inte påverkade nyanställningar, uppsägningar och sysselsättning.

För det första är problemet det omvända. Det är alldeles för enkelt för arbetsgivare att anställa på otrygga visstidsanställningar. Och det stora problemet är att just dessa grupper idag saknar anställningstrygghet, inte att de har för mycket av den. Den som kan något om svensk arbetsmarknad vet att företag anställer de som de behöver. Om de kan anställa otryggt så gör de det, annars kommer de anställa på mer trygga villkor. För den visstidsanställda som helt plötsligt blivit av med sin försörjning är det ett hån att säga att företag inte vågar anställa för att de har svårt att bli av med dem.

För det andra är det inte heller svårt för företag som går sämre att kalla till en förhandling om arbetsbrist. Det måste dock ske under ordnade och rättssäkra förhållanden. De som är anställda måste få ha en facklig part som kan representera dem. Annars riskerar alltför många uppsägningar att ske på osakliga grunder och mot det som är svenska folkets uppfattning om rättssäkerhet. Detta vet alla som jobbar fackligt.

Nej, arbetslösheten har föga med arbetsgivares rätt till enkel uppsägning att göra. Arbetslöshet beror på att det inte finns tillräckligt med jobb, och/eller att arbetslösa saknar utbildning för de jobb som finns. Här finns inga andra genvägar än att satsa på en uthållig efterfrågestimulerande politik, och att rusta och stärka arbetskraften så att de kan ta de jobb som tillkommer.

När Anders W Jonsson säger att han lyssnat på företagen avslöjar han samtidigt att han inte lyssnat på löntagarna. Att företagen vill ha det än lättare att säga upp även de som har mer trygga jobb handlar egentligen bara om makt. De vill ha möjlighet att bli av med personer som de inte vill ha. Det kan vara de som visar civilkurage och vågar påtala fel i arbetsmiljön, eller de som kan ha slitit ut sig för att företagen ska gå med stora vinster. Om balansen på arbetsmarknaden förskjuts så mycket som förslagen säger kommer många mindre företag få närmast fri uppsägningsrätt. Att det skulle leda till rädsla och tysta arbetsplatser är något som alla som jobbar facklig också vet. Är det verkligen ett sådant samhälle vi vill ha?

Stefan Carlén

Viktigt med inkomstskydd för utsatta grupper under Coronakrisen

Sällan har en kris förlamat ekonomin och arbetsmarknaden så snabbt som Coronakrisen. Handeln är en hårt drabbad bransch. Gallerior och köpcentrum ligger i det närmaste öde. Varsel och permitteringar slår rekord.

Men det finns än fler som berörs och som inte syns i varsel- och permitteringssiffrorna. En tredjedel av alla anställda inom detaljhandeln är visstidsanställda, och för många av dem har krisen bara inneburit att deras timmar och försörjning försvunnit – utan att det syns. Hur omfattande detta kan bli är naturligtvis osäkert. Svensk Handel har genom att fråga företagen om de räknat med att minska bemanningen fått fram att 75 000 jobb kan försvinna, samt att ytterligare 160 000 anställda kan tvingas gå ner i timmar. Detta endast inom handeln.

Det är svindlande siffror. Mot bakgrund av att 30 år av marknadsliberalt inspirerad politik skapat en stor grupp osäkert anställda, och att trygghetssystem och a-kassa urholkats har många hamnat i en desperat situation. Med tanke på den inneboende tröghet som finns i det svenska politiska systemet fanns hos många fackliga ekonomer en oro för att åtgärder skulle dröja. Alliansregeringens tröghet under finanskrisen 2008 då det dröjde månader innan ett mindre och närmas verkningslöst paket kom fanns kvar i minnet.

Men denna regering har reagerat oväntat snabbt. Man ska minnas att det var först den 11 mars som WHO proklamerade en pandemi och regeringen införde förbud mot folksamlingar med fler än 500 personer. Och inom loppet av bara några veckor 16-29 mars har det kommit fyra krispaket. Viktiga insatser för att hindra smittspridning och minska företagens kostnader har varit avskaffandet av karensavdraget och övertagandet av sjuklöneperioden de första 14 dagarna. Företagen har också fått lättnader genom sänkta socialavgifter, stöd till sänkta hyreskostnader, möjlighet till korttidspermitteringar mm. En stor del av paketen har handlat om att skapa likviditet genom anstånd på skattebetalningar samt att öka statliga lånegarantier.

Måndagen den 29 mars kom så krispaketet för att öka trygghet och omställning på arbetsmarknaden. Utökade satsningar på arbetsmarknadspolitik, utbildning och a-kassan har presenterats.

En viktig del för otryggt anställda var att det tillfälligt ska bli enklare att kvalificera sig till a-kassa. Arbetsvillkoret sänks från 80 timmar i månaden under en sexmånadersperiod, till 60 timmar. Medlemsvillkoret kortas temporärt från tolv månader till i praktiken tre månader. En del som under lång tid betalat sitt medlemskap kan känna detta som orättvist. Den upplevelsen ska man ha respekt för. Men samtidigt är det här en akut kris som kan förvärras utan stimulanser. Det är också viktigt att komma ihåg att många inte tidigare varit kvalificerade för a-kassa överhuvudtaget, och att det i denna kris är nödvändigt med att få in dessa i trygghetssystemen. Annars skulle de bli hänvisade till försörjningsstöd, vilket skulle belasta kommunerna hårt.

Förutom enklare kvalificeringsregler höjs också ersättningar. De sex karensdagarna slopas, taket höjs så att alla som tjänar upp till 33 000 kr får ut 80 procent i ersättning från första dagen. Vidare höjs även grundbeloppet för de som inte är kvalificerade till a-kassa. Det har varit fackliga krav länge.

Regeringen förtjänar beröm för att man varit såväl lyhörd som snabb. Totalt har drygt 80 miljarder satsats på att möta krisen. Sannolikt räcker inte detta, vilket också regeringen tycks vara medveten om. Det finns exempelvis skäl att utvidga en del av satsningarna. En viktig sådan skulle vara möjligheten till heltidspermittering och mer riktade direkta stöd till särskilda krisbranscher.

På längre sikt, när krisen är över, behöver vi få till stånd en mer framåtriktad diskussion. Redan före krisen var arbetslösheten för hög och ökade månad för månad, arbetsmarknaden hade blivit otrygg för stora grupper och de sociala klyftorna hade vuxit. Allt för många stod utan skydd. Coronakrisen har blottat dessa brister. Samtidigt har åtgärderna för att hantera dem visat på möjligheter att på lång sikt bygga ett samhälle som är bättre rustat. Det kan bli en viktig lärdom för 2020-talet.

Stefan Carlén

 

 

 

 

Fyra av fem i butik vet inte hur stor nästa lön blir

Fyra av fem butiksanställda vet inte hur stor lönen kommer att bli nästa månad. I snitt varierar inkomsten med 3816 kr mellan den månaden man tjänar mest och den man tjänar minst. Det visar en undersökning utförd av Novus riktad till medlemmar i Handels. Då denna grupp butiksanställda har en genomsnittlig lön på 22 411 kr får variationen i månadslön stor påverkan på mångas privatekonomi.

Vad är då anledningen till att månadslönen kan variera så pass mycket för butiksanställda?

En förklaring är otrygga och flexibla anställningsformer.

I de flesta branscher i Sverige är normen en fast anställning på heltid. Inom detaljhandeln är verkligheten en annan. Utvecklingen sedan 1990-talets början har inneburit att många företag bemannar med anställda på tidsbegränsade kontrakt och deltidsarbete. Genom att använda otrygga anställningsformer kan företagen variera antalet anställda beroende på säsong, veckodag eller tid på dygnet. Idag har endast 26 procent av de som arbetar i detaljhandeln en så kallad normanställning. Resterande 74 procent är antingen anställda på visstid, deltid eller både och.

Novus medlemsundersökning visar att anställningsform är en avgörande faktor för hur mycket en butiksanställds lön varierar mellan olika månader. Störst är variationen i månadsinkomst för de med tidsbegränsade anställningar.

Diagrammet visar hur mycket lönen i snitt varierar mellan den månad man tjänar mest och den månad man tjänar minst beroende på vilken anställningsform man har.

För en butikssäljare som har en tidsbegränsad anställning på deltid varierar lönen i snitt med 35 procent mellan månaden med högst och lägst inkomst.

Att deltidsarbete och tidsbegränsade anställningsformer ökar variationen i månadsinkomst är inte förvånande med tanke på hur vanligt det är att hoppa in på extra pass om du jobbar deltid och/eller har en tidsbegränsad anställning. För att ha råd att betala hyran nästa månad tvingas många jaga timmar och ständigt vara tillgängliga för att hoppa in på jobb med kort varsel. I Novus medlemsundersökning uppger 69 procent av butikssäljarna med varierande månadsinkomst att de hoppar in på ett eller flera extra pass per månad.

Undersökningen visar också att lönen varierar mer från månad till månad bland yngre åldersgrupper. I åldersgruppen 18–24 varierar lönen i snitt med 24 procent mellan månanden med högst och lägst lön. Det kan bland annat förklaras av att både tidsbegränsade och deltidsanställningar är vanligare bland yngre åldersgrupper vilket gör att de i större utsträckning tvingas jaga extra pass.

Att inte veta på förhand hur mycket man kommer tjäna varje månad gör det svårt att planera sin ekonomi och skapar stor stress. Reformer för trygga anställningsformer är nödvändiga för att ge anställda inom handeln ekonomisk trygghet med en stabil och förutsägbar ekonomi. Det måste gå att leva på sitt jobb och att planera för framtiden.

Thea Holmlund

På söndag avgörs din jobbtrygghet

Valet på söndag är avgörande för hur vi vill att samhället och arbetsmarknaden ska fungera. Handels medlemmar har varit tydliga i vilket samhälle de vill ha: en ökad anställningstrygghet, stopp för hyvling av arbetstider, satsningar på välfärden och att skattepengar inte ska gå till vinster för skol- och välfärdsbolag. I dessa frågor är skiljelinjen stor mellan de olika politiska alternativen. Där de rödgröna vill öka tryggheten vill Alliansen och Sverigedemokraterna gå i rakt motsatt riktning.

Det är viktigt att inse vad valresultatet har för innebörd för landets arbetstagare. Trygga jobb är en viktig fråga för Handelsanställdas medlemmar, hela 96 procent anser att det är mycket eller ganska viktigt är att människor har möjlighet att få en trygg anställning.

År 2006 gick Alliansen på val med att reformera arbetsmarknaden. Människor skulle jobba, inte gå på bidrag. Och Reinfeldts regering höll vad de sa. Alliansens arbetslinje sattes i verket från dag ett. Bland det första de gjorde var att avdragsrätten för fackföreningsavgiften togs bort och att a-kasseavgiften höjdes”. Detta orsakade ett stort medlemstapp för facket, bara inom Handels försvann 25 000 medlemmar. Kombinerat med införandet av allmän visstid 2007 samt försämrade villkor för sjukskrivna och arbetslösa fick en stor del av befolkningen det allt sämre. En otrygg arbetsmarknad bredde ut sig och klyftorna ökade. En arbetande fattigdom växte fram liksom en allt större utsatthet bland människor utanför arbetsmarknaden.

Även denna gång tänker har de borgerliga partierna liksom Sverigedemokraterna för avsikt att genomföra sina löften. I den nysläppta rapport ”Vem står upp för arbetsrätten och lönerna?” jämför författaren Mats Wingborg högerpartiernas föreslagna arbetsmarknadspolitik och visar på vilka förändringar de sannolikt kommer att genomföra om de får makten.

Alliansen och Sverigedemokraterna är eniga om det mesta för framtidens arbetsmarknad. De vill ändra i LAS och luckra upp turordningsreglerna. De är inte helt eniga i vilken utsträckning och hur många undantag som ska gälla, men riktningen är solklar. De fyra Allianspartierna vill förlänga möjligheten till provanställning upp till 12 månader samt införa inträdesjobb med ett lönetak på 70 procent av rådande ingångslöner. Sverigedemokraterna har några avvikande förslag men det finns inget som tyder på att partierna inte kommer att enas. Tillsammans är dessutom alla fem partier på högersidan överens om att privata arbetsförmedlingar ska ersätta den statliga Arbetsförmedlingen framåt.

Vad innebär då dessa förändringar om Alliansen och Sverigedemokraterna får bestämma? Sannolikt kan vi i ett sådant scenario se en ännu mer otrygg arbetsmarknad växa fram där flexibiliteten kommer att öka ytterligare på arbetstagarnas bekostnad. Tillsvidareanställningar och trygga jobb blir ännu mer ovanliga och särskilt inom vissa grupper, inte minst inom handeln. Den svenska modellen blir satt ur system när lägstalöner lagstadgas, facken försvagas och fler människor kommer att fastna i låglönejobb. Konsekvenserna av en sådan politik är dramatisk.

Skillnaderna i synen på framtiden för landets arbetstagare är stora mellan blocken. Det finns bara ett alternativ för oss som vill ha en fortsatt arbetstagarvänlig politik och det är att rösta för en fortsatt trygg arbetsmarknad.

Lina Stenberg

Avskaffa allmän visstid för att stoppa missbruket av visstidsanställningar

För en dryg månad sedan presenterade Socialdemokraterna en handlingsplan för en tryggare arbetsmarknad. Ett av de viktigaste förslagen i planen är att avskaffa anställningsformen allmän visstid, något som Handels länge drivit på för. Förslaget välkomnades dock inte lika varmt av alla. Ifrån borgerligt håll och näringslivet kom direkt kritik i form av påståenden om att ett avskaffande av anställningsformen kommer leda till färre jobb, svårare att komma in på arbetsmarknaden och framförallt slå mot de svagaste grupperna. Nödvändigheten av flexibilitet för att kunna bemanna vid arbetstoppar används ofta som ett argument för användandet av visstidsanställningar. Likaså påstås de vara språngbrädor till fasta jobb.

Inom detaljhandeln är förekomsten av tidsbegränsade anställningar mycket hög. En ny rapport från Handels visar att hela 28 procent bland butiksanställda har en visstidsanställning. Det visar att tillfälliga anställningar används betydligt oftare i branschen än vid tillfälliga arbetstoppar. Istället för att anställa fast personal visstidsanställer arbetsgivare för att täcka upp för ett permanent arbetskraftsbehov. Ett avskaffande av allmän visstid skulle stoppa överutnyttjandet av visstidsanställningar och samtidigt ha kvar möjligheten att anställa tidsbegränsat när det finns objektiva skäl till det, som t ex vid arbetstoppar och sjukfall.

De tillfälliga anställningarna i handeln kombineras oftast med deltidsarbete. De allra flesta som är visstidsanställda, hela 75 procent, har en mycket otrygg form av visstidsanställning som innebär att de jobbar per timme eller kallas in vid behov. Ofta vet de inte hur många timmar de får jobba kommande vecka, vilket gör det svårt att planera både sin privatekonomi och sin fritid. Till skillnad från vad näringslivet påstår så är allmän visstid knappast något som gagnar de svagaste grupperna på arbetsmarknaden. Kvinnor och arbetare är de som i högst utsträckning har en otrygg anställning. Bland butiksanställda arbetarkvinnor så saknar så många som 8 av 10 en fast anställning på heltid.
normanst2

Många av de med otrygga anställningar arbetar i flera år hos samma arbetsgivare utan att få vare sig fast tjänst eller heltidsarbete. Det innebär en konstant stress att aldrig veta hur länge anställningen kommer fortgå eller ifall man kommer få ihop tillräckligt med arbetstimmar för att kunna betala hyran nästa månad. Risken att drabbas av psykisk ohälsa är därför högre bland de med otrygga anställningar. Visstids- och deltidsanställda har dessutom oftare sämre villkor på arbetsplatsen. De får utföra enklare, mer monotona arbetsuppgifter och får mindre kompetensutveckling än den ordinarie personalen. Anledningen är att de ska gå snabbt att byta ut. Eftersom de inte får samma möjligheter att utvecklas och avancera på arbetsplatsen så påverkas också deras chanser att hitta en ny tjänst negativt. Att tillfälliga anställningar skulle vara språngbrädor till fasta jobb stämmer alltså inte. Snarare riskerar de att leda till att man fastnar i otryggheten och tvingas hoppa mellan det ena tillfälliga jobbet efter det andra. När otryggheten på arbetsmarknaden ökar innebär det också en segregering på arbetsmarknaden, där en växande grupp individer har en mycket svag anknytning till arbetsmarknaden och många gånger står utan ersättning i de fall de blir arbetslösa eller sjuka.

Den ökade otryggheten på arbetsmarknaden är ett resultat av att lagen om anställningsskydd kontinuerligt luckrats upp sedan 1990-talet, inte minst i och med att allmän visstid infördes av den borgerliga regeringen år 2007. Det har lett till att Sverige idag har ett av de sämsta anställningsskydden för tillfälligt anställda av samtliga OECD-länder. Detta måste ändras. Det första steget är att avskaffa allmän visstid och därmed se till att tillfälliga anställningar endast används när behovet av arbetskraft är just tillfälligt.

Cecilia Berggren

Trygga jobb ger lyckad digitalisering

Vilken inverkan har digitaliseringen på framtidens jobb och sysselsättning i handeln? Det är en fråga som kan få olika svar beroende vem man frågar. I en studie från 2014 varnar Stefan Fölster för att 197 000 butiksäljarjobb – det största yrket – kan försvinna inom 20 år. Beräkningarna bygger på data från en känd studie av de två amerikanska ekonomerna Carl Benedict Frey och Michael Osborne där risken för automatisering i olika yrken uppskattas. För Handels skulle en sådan utveckling innebära att majoriteten av förbundets medlemmar skulle försvinna. Kan det verkligen stämma?

Nej, andra forskare tonar bestämt ned dessa alarmistiska tongångar. I en studie av ekonomer knutna till OECD kritiseras Frey och Osborne för att de inte skiljer mellan att vissa arbetsmoment inom jobb förändras och att hela yrket riskerar att försvinna. Dessutom menar de att just butiksäljarjobben inte alls har de karaktärsdrag som skulle göra dem utsatta för datorisering.

I Handels nya rapport om digitaliseringens inverkan får denna mer nedtonade bild av framtiden stöd. I rapporten tillfrågas de anställda om hur de upplevt digitaliseringen de senaste fem åren. Över hälften hävdar att det inte påverkat deras jobb över huvud taget. Av de som säger att det påverkats har hela 80 procent påtalat att det ändrat hur arbetsuppgifter utförs men inte att arbetsuppgiften i sig försvunnit. De som påtalar att automatiseringen lett till att jobb försvunnit är få och pekar på självskanning och automatisering på lagersidan. Och det finns också de som hävdar att digitaliseringen har lett till fler jobb inom exempelvis IT, leveranser, underhåll mm.

Att jobb försvinner när teknik utvecklas är inget nytt. I Handels rapport nämns hela yrken, som isarbetarna som försvann när kyldiskarna kom. Men också arbetsuppgifter som prismärkning som försvann när EAN-koden kom, eller kassaarbete som minskade när självskanning kom. Men det tillkommer också nya jobb. Mellan 2008 och 2016 – en tid med snabb digitalisering och kraftigt ökad e-handel – ökade antalet jobb i handeln med nästan 40 000 anställda.

Men kommer inte den internationella e-handeln att slå ut jobb i bred grad? Nej, inte enligt Handels rapport. Visserligen kommer internationaliseringen att öka men andelen gränsöverskridande e-handel som andel av total e-handel har bromsat in. Förvisso kommer den gränsöverskridande handeln att öka. Men här finns också en stor utmaning i att svenska e-handelsföretag ska kunna sälja utomlands.

I en rapport från Handelns ekonomiska råd – tre ekonomer som självständigt gör rapporter om handeln – påtalas att det också finns en del naturliga och rationellt ekonomiska skäl till att lagret behöver ligga närmare kunden, att många e-handlare behöver etablera fysiska butiker och kunderna i många fall vill se varor.

I Handels rapport görs en framtidsbedömning baserad på historiska data och framtida befolkningsutveckling. Mellan 2015 och 2030 beräknas handeln växa med hela 81 000 jobb. En viktig motor bakom detta är befolkningen som under perioden beräknas öka med 1,5 miljon individer.

Istället för att ha allt för mycket fokus på dystra men högst tveksamma framtidsscenarier är det bättre att fokusera på jobbens kvalitet. För att kunna få till stånd en lyckad utveckling behöver handelsbranschen satsa på kompetensutveckling så att de anställda kan anpassa sig till de nya digitala hjälpmedel som kommer. Inte minst måste man för att kunna konkurrera om personal satsa på bättre löner, arbetstider och arbetsvillkor för de anställda. Långsiktigt måste vi också ha ett trygghetssystem som gör att de anställda känner trygghet i omställningen. Här är valet i september avgörande för hur a-kassa, anställningstrygghet och hur välfärdstjänsterna utvecklas. Trygga jobb och tryggad tillgång till välfärd är nyckeln till en lyckad digitalisering.

Stefan Carlén

Stärk anställningstryggheten, avskaffa allmän visstid

Att visstidsanställda är i en utsatt position är väl känt. Förutom svårigheter att få lån, kunna skaffa egen bostad eller att planera sin tillvaro så finns en särskild utsatthet på arbetsplatsen. Exempelvis finns ett tryck på att alltid vara tillgänglig och att kunna ställa upp med kort varsel. Risken finns annars att man inte blir tillfrågad om extra timmar. Beroendeställningen till arbetsgivaren medför också att det kan vara svårt att säga ifrån vid till exempel sexuella trakasserier. Det har inte minst visats av handelsanställda i meeto-rörelsens spår.

Vad som är mindre känt är att själva valet av en arbetsorganisation med många visstidsanställningar påverkar hela arbetsplatsen negativt. Finns många otryggt anställda på en arbetsplats skapas ett klimat av otrygghet även för dem som har fasta anställningar. Hela arbetsmiljön blir lidande.

För att ge mer kunskap om hur visstidsanställningar utvecklats, samt vilka konsekvenser det får för arbetsplatser har Handels tagit fram Fakta om visstidsanställningar. Syftet är att visa på den stora förändring som skett på arbetsmarknaden sedan 1990-talet och vilken negativ betydelse det haft för tryggheten och arbetssituationen.

Ser vi till hela arbetsmarknaden så har tidsbegränsade anställningar ökat kraftigt med 70 procent sedan 1990. Däremot är antalet fasta anställningar kvar på samma nivå som 1990 – trots en stark befolkningsökning och fler individer i sysselsättning. För vissa yrken och branscher som exempelvis detaljhandeln har utvecklingen varit ännu starkare. Sedan 1990 har antalet visstidsanställningar ökat med hela 160 procent, medan antalet fasta anställningar blivit färre. En närmare granskning av visstidsanställningarna visar också att det är de mest otrygga formerna som tagit över. Det är anställningar som i statistiken heter ”kallas vid behov” eller timanställningar som ökat mest, medan vikariat och provanställning minskat.

Att denna extrema utveckling påverkar arbetsvillkoren för hela arbetsplatsen är inte förvånande. I Fakta om visstider sammanställs också resultatet av två enkätundersökningar. Båda ger tydliga utslag. Arbetsplatser med hög grad av visstidsanställningar har betydligt sämre psykosocial arbetsmiljö än arbetsplatser som har låg grad av visstidsanställningar.

I den första undersökningen visas att fast anställda, som arbetar där det finns en arbetsorganisation med många visstidsanställda, upplever stora arbetsmiljöproblem. De upplever nästan dubbelt så stora problem med stress baserad på dålig arbetsledning och brist på planering. Vidare upplever de högre brist på personal, större konkurrens om timmar och större ansvar för att lära upp ny och tillfällig personal. Föga förvånade upplever de i större utsträckning att de är utmattade efter jobbet.

I den andra undersökningen tillfrågas skyddsombud. Svaren visar på samma mönster som i den första undersökningen. Skyddsombud på arbetsplatser med många visstidsanställningar säger att sjukskrivning till följd av stressrelaterad ohälsa är tre gånger så vanligt som på arbetsplatser med få visstidsanställda.

Det finns få politiska åtgärder som skulle öka tryggheten i anställningen lika mycket som att avskaffa allmän visstid i LAS. I längden skulle individer, samhälle och företag tjäna på det. För det är ohållbart att ha en lagstiftning som skapar sådan otrygghet för såväl visstidsanställda som fast anställda, och så markant ökar ohälsan på arbetsplatserna.

Stefan Carlén

Höga vinster på personalens och välfärdens bekostnad

”Miljonregn över Ica-handlarna”, rapporterade DN i förra veckan. Artiklar om Ica-handlarnas höga vinster och aktieutdelningar är vanligt återkommande i medierna vid denna tid på året. Det hänger samman med att boksluten blir tillgängliga. I DNs granskning visades att de undersökta Ica-butikerna gjort en vinst på 3,4 miljarder kr, och delat ut 2,2 miljarder till ägarna. Mest uppmärksammad denna gång blev Ica i Ängelholm som till sin ägare delade ut 55 miljoner.

För Handels är detta inga nyheter. Och det gäller inte bara Ica. Vi har i flera rapporter visat att branschen som helhet har en god lönsamhet, och att vinsterna varit rekordhöga de senaste åren.

En källa till branschens höga vinster är handelsanställdas slit och pressade arbetsvillkor. I många fall kan det handla om att pressa villkoren för att maximera vinster. Ett exempel: För en tid sedan berättade en klubbordförande på en Ica-butik att ägaren velat skära i timmar och personalkostnader. Argumenten som anfördes var att lönsamheten var pressad, att kostnader och löner steg och att det var svårt att kompensera sig prismässigt. Med dessa skäl kan man anföra behov att ytterligare slimma bemanning. En närmare granskning av denna butiks senaste bokslut visade dock att försäljningen hade ökat stadigt de senaste åren, och att vinsten låg på 7 miljoner kr. Någon pressad situation var det inte utan endast ett försök att än mer öka sin vinst på de anställdas bekostnad.

En annan källa till höga vinster kan ligga i politiska beslut av alliansregeringen 2006 – 2014 som tydligt gynnade ökade vinster. Det är inte ovanligt att vinster ligger kvar i bolagen några år och sedan delas ut. Så var exempelvis fallet med Ica-handlaren i Ängelholm som hade delat ut 55 miljoner i flera års ansamlade vinster. Genom sänkt bolagsskatt, lönesubventioner för unga, och generellt sänkta arbetsgivaravgifter har vinsterna kunnat öka. Genom införande av allmän visstid, sänkt a-kassa och sjukförsäkring har löntagarnas positioner försvagats. Skattesänkningar och förstärkta företagarpositioner har gett högre vinster. Men priset har varit försämrad välfärd för såväl anställda som alla medborgare i Sverige.

Om vinster skulle omvandlas till investeringar och förbättrade villkor för de anställda så är de i sig inga problem. Men en stor del av vinsterna används till förmögenhetsuppbyggnad hos de redan välbeställda. Det leder inte endast till ökad ojämlikhet utan också till en försämrad ekonomisk utveckling för hela samhället genom minskade investeringar. Den kvartalskapitalistiska jakten för att tillgodose kortsiktiga ägarintressen är ett fenomen som också spridit sig till handelsföretagen. Det är synd eftersom företag som investerar i sin personal och erbjuder bättre arbetsvillkor på lång sikt kan vara mer hållbart lönsamma. Kortsiktigt vinsttänkande är dock ett problem då de sker på bekostnad av pressade arbetsvillkor och försämrad välfärd.

Stefan Carlén

Förminska inte deltidsproblemet

I de flesta branscher i Sverige är tillsvidareanställning på heltid en norm för själva anställningen. Det gäller manligt dominerade områden, och de flesta tjänstemannayrken. Men för detaljhandeln och andra stora kvinnodominerade områden inom LO-kollektivet är läget ett helt annat. Förekomsten av deltider och otrygga visstidsanställningar är så pass omfattande att de skapar stora problem för de anställda. Deltidsnormen skapar låga och osäkra månadsinkomster. Många anställda tvingas jaga timmar och vara tillgängliga ständigt. Heltidsanställda känner ökad osäkerhet för att få sina arbetstider och inkomster hyvlade. Och på arbetsplatserna finns konkurrens om de extra timmar man kan få, vilket skapar en sämre arbetsmiljö med stress och hög belastning. Detta har Handels tidigare skildrat i flera rapporter.

I förra veckan släppte Svensk Näringsliv rapporten ”Allt fler jobbar heltid.” Syftet med rapporten är helt klart att förminska och bagatellisera deltidsarbetets problem. I rapporten används statistik över hela arbetsmarknaden för att visa att andelen heltider (här räknat som 35 tim/vecka) har ökat sedan åren 2008/2009 – från 80 till 84 procent. För den som inte känner igen siffrorna beror det på att den statistik som används är ovanlig och utesluter en stor grupp deltidsarbetande i åldern 16-24 år. Dessutom används krisåren 2008/2009 som basår vilket också påverkar resultatet. I LOs rapport ”Anställningsformer och arbetstider” används den mer officiella deltidsstatistiken från AKU. Även där kan man se en minskning av deltiderna från toppen vid krisåren. Men mätt från en tidigare period finns ingen minskning.

Om vi ser till detaljhandeln så skulle vi där också fått en marginell minskning från krisåren 2008/2009. Men sett över tid så framstår slutsatsen att allt fler arbetar heltid som ett fullständigt missvisande budskap. Tvärtom ser vi att deltidsnormen ökat markant inom branschen.

Deltider i handeln

Deltidsarbetet har ökat från dryga 50 procent under 1990-talet till dryga 60 procent. För kvinnor har det ökat från höga nivåer med ca 5 procentenhet till 70 procent. För män har det ökat från låga nivåer på 20 procent till 45 procent.

I Svenskt Näringslivs rapport sägs bara att handeln är en bransch som till sin natur har många deltider. Men det finns inget naturligt i denna utveckling mot fler deltider. Inte heller i att helt bortse från könsaspekten i deltidsproblematiken och de sämre arbets- och livsvillkor som skapas. De som arbetar i handeln förtjänar precis som andra anställda att ha trygga anställningar och arbetstider, slippa oroa sig för hyvling eller för framtida pensioner. Att som Svenskt Näringsliv försöka förminska deltidsproblemen är dessvärre ytterligare ett bevis på den organisationens oförståelse för vanliga människors villkor.

Stefan Carlén

Sexuella trakasserier i handeln drabbar främst unga kvinnor med otrygga anställningar

”Plötsligt pressar någon sina öppna nävar som hästbett på varsin sida om min midja. Hårt och snabbt. Ett stort bett, samtidigt som han ropar med sin gubbröst, som för att skrämma mig. Vad gör jag? Får jag bli arg och skrika på honom? Vår kund, som är en byggsten i min anställning?”

Erika, 23 år, butiksanställd samt skribent i antologin Lösa förbindelser

Under hashtaggen #metoo svämmar sociala medier sedan en tid tillbaka över av berättelser om kvinnor som blivit utsatta för sexuella trakasserier på sina arbetsplatser inom en rad olika branscher. Handeln är inte ett undantag. Mest utsatta är unga kvinnor som jobbar i butik, och det är betydligt vanligare att den som trakasserar är en kund än en chef eller kollega. SCBs arbetsmiljöundersökning från 2015 visar att 12 procent av de butiksanställda kvinnorna har utsatts för sexuella kränkningar av andra personer än chefer och kollegor under det senaste året. Det är mer än dubbelt så vanligt att utsättas som kvinna än som man.

sextrak2

I samma undersökning kan man också se att de med tidsbegränsad anställning utsätts för kränkningar i allra högst utsträckning. Bland dem vittnar 15 procent om att de utsatts för sexuella trakasserier av kunder under det senaste året, jämfört med 9 procent bland de tillsvidareanställda.

De otrygga anställningarna är utbredda inom handeln. 29 procent av arbetarna har en tidsbegränsad anställning och det är de allra otryggaste formerna av behovs- och timanställningar som blir allt vanligare. Många anställda tvingas jaga timmar och ständigt vara stand-by för att hoppa in på jobb med kort varsel för att ha råd att betala hyran nästa månad. De som tackar nej till jobb eller upplevs som besvärliga riskerar att inte få fler jobberbjudanden. Att gå till chefen och berätta om sexuella trakasserier man utsatts för är därför något många drar sig för.

Jag jobbade tidigare i en matbutik där jag stod mycket i spelavdelningen. Det var många gubbar som var där varje dag och spelade. De ville kramas och när man minst anade det var det någon som lade armen runt mig. De sa ofta ”kom hit gumman” och gjorde pussljud. Jag lät det rinna av mig. Då tyckte jag inte att det var så hemskt men nu i efterhand inser jag att jag borde gjort något. Men det var mitt första jobb och jag hade bara en visstidsanställning. Jag lade all min energi på att jaga timmar och jag ville inte vara den som klagade.”

Fannie, 20 år, butiksanställd

Det är arbetsgivarens ansvar att se till att arbetsmiljön är trygg och att förebygga alla sorters sexuella trakasserier. Här har arbetsgivare inom handeln en hel del att göra. En sak är att begränsa ensamarbetandet som är speciellt utbrett bland arbetarkvinnor i handeln. En annan är att se till att det finns rutiner för, och tydligt informeras om, hur man går tillväga om man själv eller någon kollega utsätts för sexuella trakasserier. Framför allt måste arbetsgivarna säkerställa att alla anställda har möjlighet att påtala kränkningar de utsatts för utan att behöva vara rädda för att förlora sin inkomst. För att det ska bli möjligt måste anställningsvillkoren på arbetsmarknaden förbättras. Att anställda har trygga anställningar med löner som det går att leva på är förutsättningar för att kunna stoppa sexuella trakasserier i arbetslivet.

Cecilia Berggren