Ökande butikstölder- ett hot mot anställdas säkerhet och handlares verksamhet

Förekomsten av stölder och snatterier är ett utbrett problem inom handeln. Ny statistik över denna brottslighet visar på en dyster utveckling. Butiksbesökares stölder ökar kraftigt.

Stöld/snatteri har många negativa effekter. För anställda innebär stölderna otrygghet och en sämre arbetsmiljö. Handels rapport ”Stöld och snatteri” från 2016 visade att 76 % av butikspersonalen upplever obehag på grund av denna brottslighet. För handlarna innebär stölderna en betydande ekonomisk skada. Ur samhällsekonomisk synpunkt är konsekvensen minskade skatteintäkter.

Butiksbesökarnas stölder och snatteri är handelns mest utbredda problem med avseenden på olika form av stölder och svinn. Det sammanlagda värdet av dessa stölder uppgick 2013 till 4,4 miljarder, enligt en kartläggning gjord av HUI Research för Svensk Handel. Motsvarande siffra i 2015 års undersökning var 4,6 miljarder. Idag uppgår butiksbesökarnas stölder till 6 miljarder, enligt uppskattningar i en ny rapport. Detta innebär att stölderna kan antas ha ökat med 35 % sedan 2013. Utvecklingen går av allt att döma i fel riktning.

Problemet med stöld och snatteri har många dimensioner. En är det stora mörkertalet. En annan är att alltfler anmälningar läggs ned. 2013 lades 39 % av anmälningarna ned att jämföra med 54 % 2015. Oroande är också att en relativt stor andel av stölderna tycks ha kopplingar till organiserad brottslighet, vilket gör de anställda mer utsatta.

Förbättrad samordning mellan polis och myndigheter är som Handels visat en viktig komponent i att komma till rätta med brottsligheten. Det krävs också god samverkan mellan polis och handlare utifrån perspektivet av hur anställda och butiksägare upplever situationen. Företagare kan inte förväntas lösa hela problematiken själva genom investeringar i bevakning och säkerhet. Det finns dock som Handels rapport åskådliggjorde åtskilliga saker som butiker kan göra. Av yttersta vikt är att ge anställda utbildning och information, att lyssna på personalens berättelser och att se över bemanningen.

Åtgärder behövs här och nu. Butiken måste vara en trygg plats för de anställda och möjligheten att driva butik kan inte få urholkas av kriminella handlingar.

Uthållig efterfrågan behövs

Svensk ekonomi befinner sig i en högkonjunktur. Tillväxten kommer fortsätta vara stark i år och nästa år. Och sysselsättningen kommer fortsätta öka. Det går att läsa i LO-ekonomernas färska rapport om de ekonomiska utsikterna.  Samtidigt pekar man på problem. Allt är inte ljust. Arbetslösheten kommer sjunka alltför långsamt och målet om EUs lägsta arbetslöshet är långt borta. Trots en fortsatt hög arbetslöshet har företagen svårt att få tag på arbetskraft som kan utföra jobben.

I handeln ser vi liknande tendenser. Försäljningen ökar kraftigt, lönsamheten är god och fler anställs. Men just bristen på arbetskraft är ett växande bekymmer. Ändå verkar inte denna brist leda till någon kraftfull inflation. På så vis beter sig inte ekonomin som den brukar göra i en högkonjunktur.

Just denna särskilda kombination leder till att LO-ekonomerna trots högkonjunkturen ändå förordar en fortsatt expansiv ekonomisk politik. Det finns inga tecken på överhettning. Då är det än mer viktigt att bedriva en politik som håller upp efterfrågan i ekonomin. Utsatta grupper gynnas av ett högre efterfrågetryck. Det ser vi av att en stor majoritet av de jobb som tillkommit under högkonjunkturen har gått till just personer som bedöms vara i en utsatt position. Vidare kan ett fortsatt högt efterfrågetryck öka investeringar och därmed en fortsatt högre produktivitet.

Riksbanken bör därför fortsätta hålla nere räntorna, och regeringen måste med finanspolitiken fortsätta stödja den goda konjunkturen. De offentliga finanserna ser ut att bli rekordstarka och överskotten växer. Det finns ingen anledning till detta då det finns stora behov av investeringar och välfärd. Det LO-ekonomerna pekar på är särskilda insatser i utbildnings- och arbetsmarknadspolitiken, samt satsningar på välfärden genom ökade bidrag till kommuner och landsting.

Handels har i princip inget att invända mot LO-ekonomernas förslag. De går i den riktning förbundet ser som helt nödvändig för att på allvar komma åt ojämlikhet och arbetslöshet. De konkreta siffrorna kan alltid diskuteras. Men för handeln är satsningar på större efterfrågan viktigt för att hålla upp försäljning, produktion och sysselsättning. Ökade satsningar på utbildning- och arbetsmarknadspolitik krävs för att branschen ska kunna få arbetskraft med rätt kompetens. Och för Handels medlemmar är tillgången till välfärd av god kvalitet en av de viktigaste politiska frågorna.

Stefan Carlén

Ökad kvalitet i arbetsmarknadspolitiken

I regeringens vårbudget 2017 finns en del positiva satsningar. Extra stöd till utbildning inom utsatta områden, och resursförstärkningar för pensionärer är sådana. Den stora frågan är dock hur regeringen ska klara av att nå sitt mål om lägst arbetslöshet i EU 2020. I en nyutkommen rapport visas att det kan gå genom att uthålligt hålla upp efterfrågan samtidigt som man satsar på utbildning och arbetsmarknadspolitik. Enligt regeringens egna siffror verkar det dock inte gå då de bedömer att arbetslösheten kommer hamna på 6,2 procent. Samtidigt visar siffrorna kraftiga överskott i de offentliga finanserna. Här finns uppenbarligen stora möjligheter för regeringen att lägga en höstbudget 2017 med satsningar på investeringar, välfärd och arbetsmarknadspolitiska insatser.

Om vi tittar närmare på arbetsmarknadspolitiken finns stora behov. Inom handeln säger företagen själva att de har svårigheter att få tag på personal som har kompetens att utföra arbetsuppgifterna. Samtidigt är arbetslösheten fortsatt hög. Detta är ett klassiskt matchningsproblem som måste lösas med satsning på utbildning och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Handels har djupare granskat hur arbetsmarknadspolitiken fungerar i handeln. Handeln är den bransch som har störst antal arbetsmarknadspolitiska insatser förlagd till en arbetsplats. Det är ca 25 000 insatser som finns löpande på handelns arbetsmarknad. Även om det är bevisat att de har en betydelse för att öka anställningsmöjligheten för utsatta grupper finns betydande kvalitetsbrister.

En första kvalitetsbrist gäller den viktiga rollen som handledare. Tyvärr kan vi konstatera att det i praktiken inte finns handledare – annat än i bästa fall på pappret. Även där man fick särskilda handledarstöd fungerade det inte. I praktiken antas det att ordinarie personal vid sidan om sitt vanliga jobb också ska ta hand om den person som kommer. Någon särskild handledarutbildning för detta uppdrag finns inte. Inte heller ges tid eller resurser för handledning.

En andra kvalitetsbrist är att det inte heller finns någon av branschen framtagen utbildnings- eller utvecklingsplan. En handledare som ska fungera behöver ha en grundläggande plan och checklista över de färdigheter som ska utvecklas på arbetsplatsen. Utan en sådan finns det inte heller någon möjlighet att dokumentera de färdigheter som individen fått. Och det är slutligen den tredje kvalitetsbristen. Det saknas en grundlig dokumentation av vad personer i insatser har fått för färdigheter.

En önskvärd satsning på arbetsmarknadspolitiken handlar därför inte bara om mer medel till att göra det vi redan gör. Det handlar om tydliga riktade satsningar på handledning, att handledare får utbildning, att de får tid att utföra handledning, att de timmar som går åt för handledning fylls ut av andra eller av extra timmar till annan personal. Det går inte att förvänta sig att företagen själva ska stå för dessa kostnader.

Utöver detta har parterna i branschen ett ansvar att ta fram grundläggande utvecklingsplaner och checklistor. Parterna och särskilt facket har ett särskilt ansvar att granska åtgärderna så att de inte felaktigt utnyttjas av oseriösa företag, och staten har ett ansvar att lyssna på parterna. På det här området har regeringen möjlighet att kraftfullt förbättra matchningen på arbetsmarknaden och samtidigt stärka den svenska modellen. För vi skulle väl utveckla den svenska modellen, inte avveckla den?

Stefan Carlén

Bra lönsamhet i handeln

Hur lönsam är detaljhandeln i Sverige? Det beror på vem man frågar. Under en tid har det funnits två motsatta bilder. Den mest spridda uppfattningen har varit en dyster bild av en pressad bransch med sjunkande lönsamhet och allt färre anställningar. Denna bild etablerades bland annat via Handelsbarometern där ca 200 handelsföretagare varje månad fått svara på sin syn om försäljning lönsamhet och anställningar. Exempelvis hävdades det att lönsamheten sjunkit 2014 och detta upprepades varje månad under 2015 .

I motsats till denna dystra bild har dock andra undersökningar visat på en mer positiv utveckling. I Handels rapport, De verkliga vinsterna i handeln , visades att lönsamheten snarare varit god och att antalet anställda faktiskt hade ökat. Även om det då inte fanns några klara siffror för lönsamhet åren 2014 och 2015 gjordes bedömningen att dessa år skulle komma att visa på en ökning. Stöd för en sådan positiv uppfattning fanns också i Konjunkturinstitutets barometrar där ca 1600 handelsföretagare tillfrågats.

Vilket av dessa perspektiv fick då rätt? I Handels rapport, Hur lönsam är handeln , har SCBs statistik för handelsföretagens lönsamhet analyserats. Det visar sig att lönsamheten ökade kraftigt under 2014 och 2015. Såväl rörelseresultat som kapitalavkastning ökade. Lönsamheten mätt som rörelsemarginal ökade med 37 procent under dessa två år för hela branschen. Det visar sig också att detta är oberoende av företagsstorlek. Det har lönsamhetsmässigt gått bra för såväl små- och medelstora företag som för storföretag. Om man dessutom lägger till den kraftigt ökande försäljningen och fler anställda framstår knappast dessa år som dystra för branschen. Ändå var det den dystra bilden som var dominerande.

Det bör leda till eftertanke. För en bransch är det viktigt att ha en realistisk bild. Om handlare ständigt möts av ett budskap om att lönsamheten sjunker och att det blir färre anställda kan det vara skadligt. Viljan, lusten och modet att satsa kan påverkas negativt. I tider av snabb strukturomvandling kan det leda till negativa konsekvenser för en bransch. Ingen vinner på en sådan utveckling, vare sig anställda eller företagare.

Om samspelet mellan lag och avtal i den svenska modellen

Hur ser egentligen förhållandet mellan lag och avtal ut i den svenska arbetsmarknadsmodellen? Ibland låter det som att all form av lagstiftning på arbetslivets område står i strid med den svenska modellen. Andra gånger låter det som att både fack och arbetsgivare springer till lagstiftaren så fort man inte lyckas få sin vilja igenom i förhandlingar.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen kännetecknas av att löner och villkor i stor utsträckning regleras i kollektivavtal som tecknas mellan fack och arbetsgivare. Lagstiftningen är ytterst begränsad, jämfört med i många andra länder. Det här tycker vi från fackligt håll är bra. Det innebär att vår fackliga styrka får en direkt påverkan på villkoren i arbetslivet.

Varaktiga förskjutningar av maktbalansen i samhället kan bara åstadkommas genom att människor organiserar sig. Mot det övertag arbetsgivarna har – vi är beroende av dem för vår försörjning – kan löntagarna endast bilda en motkraft genom att sluta sig samman och sätta en gräns för vilka villkor man kan acceptera. Löntagarna måste kunna försvara sina egna intressen för att inte vara utlämnade till andras godtycke.

Att löner och villkor regleras i kollektivavtal ger människor starka skäl att vara med i facket. Det bästa sättet att slå vakt om sina arbetsvillkor är att vara med och bygga starka fack. Detta är ett avgörande argument när vi värvar medlemmar.

Därför har facket aldrig bett Socialdemokraterna att besluta om till exempel högre löner. Det skulle nämligen få den paradoxala effekten att färre valde att vara med i facket, vilket i förlängningen skulle göra det svårare att upprätthålla nivån på löner och villkor.

Men detta betyder inte att all form av lagstiftning på arbetslivets område står i strid med den svenska modellen. Arbetsmiljön är ett område där vi behöver lagstiftning. Människors säkerhet ska inte vara föremål för förhandling. Hur man ska uppnå en god arbetsmiljö kan regleras ytterligare i avtal, men grunden måste läggas i lagen.

Anställningsskyddet har reglerats i lag sedan 1970-talet. Återigen kan starkare skydd finnas i avtal, men grunden läggs i lagen. Det är bra. För medan löner och villkor är ett resultat av den fackliga styrkan är anställningsskyddet många gånger en förutsättning för den fackliga styrkan. Den som inte riskerar att förlora jobbet hur som helst är mer benägen att stå upp mot sin arbetsgivare. Om anställda ska kunna ställa krav på sin arbetsgivare att teckna kollektivavtal krävs att det inte är först när kollektivavtalet är tecknat som de får ett skydd mot uppsägning.

Därför är det bra att ett grundläggande anställningsskydd finns i lag. Och när lagen visar sig tillåta sådant som inte borde vara tillåtet behöver lagen ändras, utan att det på något sätt kommer i konflikt med den svenska modellen. De senaste tio åren har två stora förändringar skett. 2007 infördes anställningsformen allmän visstid i LAS, vilket ger arbetsgivare möjlighet att anställa tillfälligt trots att de egentligen behöver personal tillsvidare. Och i höstas slog en dom i Arbetsdomstolen fast att LAS ska tolkas som att den inte skyddar mot att få timmar hyvlade från sitt anställningskontrakt. Nu måste LAS ändras så att tillsvidareanställning åter blir norm och så att lagen skyddar timmarna på kontraktet på samma sätt som den skyddar mot uppsägning. Det skulle stärka den svenska modellen genom att underlätta för människor att organisera sig i facket – i fack som tillsammans med arbetsgivarna reglerar löner och villkor i kollektivavtal.

David Eklind Kloo

Ökad e-handel och förlorade butiksjobb?

Är butiksjobben på väg att försvinna på grund av att e-handeln ökar? Det kan vara lätt att tro det i en tid då det talas mycket om ökad e-handel. Men Handels rapport ”Tar e-handeln över” kunde visa att den fysiska handel haft en stark försäljningsutveckling trots ökad e-handel.  Utifrån rapportens analys kunde det konstateras att hela 74 % av handelns ökade försäljning de senaste åren kommit från fysisk butik och att försäljningsökningen är ansenlig. Detta har banat väg för en positiv utveckling av sysselsättning inom handeln. Analyser har visat att utvecklingen kan förväntas fortsätta i den riktningen.

Ökad försäljning lägger således grund för ökad sysselsättning. Hur ser det då ut just nu? Är den fysiska handelns försäljning på väg att svikta? Färska siffror från E-barometerns årsrapport ger svaret. Statistiken visar att fysisk försäljning inom detaljhandeln ökade med cirka 16 miljarder totalt under 2016. Samtidigt ökad e-handeln med 8 miljarder. Detta innebär att den fysiska handeln stod för 67 % av försäljningsökningen. E-handeln har stor utvecklingspotential, men som det ser ut just nu går alltså den fysiska handeln fortsatt starkt och står för en majoritet av handelns ökade försäljning.

Den positiva försäljningsutvecklingen får också företag att satsa på fysisk handel. En nyligen genomförd kartläggning visar att 2,6 miljoner kvadratmeter ny handelsyta planeras i köpcentrum och handelsområden de närmaste åren.  En effekt av ökad butiksyta kan vara att nya butiker tar marknadsandelar från befintliga. Men det är likväl så att om den fysiska butikens försäljning hade antagits svikta hade det inte gjorts satsningar på butiker i den här omfattningen. Satsningarna banar väg för en fortsatt stark butikshandel.

Även ny forskning pekar mot den butiken kommer att ha en stark ställning i framtidens handel både som försäljningskanal och som en del av företags multikanalstrategier.

Allt detta talar sammantaget för att vi ska vara försiktiga med att måla upp dystra profetior om den fysiska handelns död eller om en e-handel som innebär att jobben försvinner.

De framgångsrika företagen inom framtidens handel kommer sannolikt primärt vara företag som lyckas skapa synergieffekter genom att integrera fysisk handel med e-handel. Detta föder ett fortsatt behov av fysisk personal som källa till kunskap och trygghet för konsumenten.

Bryt mellanförskapet på svensk arbetsmarknad

Alltfler fastnar i ett mellanförskap på svensk arbetsmarknad. Här finns människor som varken står helt utanför eller är helt innanför. De som har ett jobb men vars anställning upphör när de går därifrån. De som har en fast tjänst men på färre timmar än de behöver för att kunna betala sina räkningar. De som är anställda av ett bemanningsföretag och måste leva upp till högre prestationskrav än den ordinarie personalen för att inte riskera att åka ut.

”Vi lovar fler jobb – om tröskeln till det första sänks”, slår Svensk Handel fast i Handelns löfte. Retoriken – och metaforen – känns igen från såväl arbetsgivarorganisationer som borgerliga partier. Arbetsmarknaden är ett hus. De som har jobb är inne i huset. De som saknar jobb står utanför. Om tröskeln sänks kan fler kliva in, och gå från utanförskap till innanförskap.

Men hur ska trösklarna sänkas? Jo, genom att taket raseras och väggarna rivs. För värmen ska skruvas ner genom lägre löner och det ska bli lättare att ramla ut genom svagt anställningsskydd.

Retoriken om utanförskap och innanförskap är förrädisk. För om strategin mot utanförskapet är att avskaffa allt det som är definierande för innanförskapet så gör man inget annat än att etablera ett mellanförskap.

En kvarts miljon personer i Sverige är anställda på timme eller vid behov. Är de i arbete eller arbetslösa? Det beror på vilken dag du frågar. En dryg miljon är deltidsanställda – bland arbetare i detaljhandeln så många som två av tre – och många av dem behöver varje månad jobba fler timmar än de har på kontraktet. Tillhör de den grupp som är inne eller den grupp som står utanför och vill komma in? Det beror på ur vilket perspektiv du ser saken. De befinner sig varken inne eller utanför – de befinner sig mittemellan.

Sedan den så kallade hyvlingsdomen, som ger arbetsgivare rätt att hyvla timmar från sina anställdas kontrakt utan hänsyn till vare sig turordningsregler eller omställningstid, har mellanförskapet fördjupats. Nu kan inte heller den med lång anställningstid och många timmar på sitt kontrakt – timmar man kämpat i många år för att få – vara säker på att få behålla sina timmar så länge man sköter sitt jobb. Under hashtagen #slutahyvla berättar till exempel Vicky, som jobbat i 27 år i samma butik, om hur hon står inför att tvingas börja jaga timmar. De sänkta trösklarna visade sig innebära att vemsomhelst närsomhelst kan knuffas ut.

Den politiska ambitionen måste vara att både låta fler komma in på arbetsmarknaden och öka tryggheten för dem som kommit in. Mellanförskapet måste brytas. För om priset för att man ska få komma in är att ingen får vara riktigt inne, vad är det då värt?

David Eklind Kloo