Om samspelet mellan lag och avtal i den svenska modellen

Hur ser egentligen förhållandet mellan lag och avtal ut i den svenska arbetsmarknadsmodellen? Ibland låter det som att all form av lagstiftning på arbetslivets område står i strid med den svenska modellen. Andra gånger låter det som att både fack och arbetsgivare springer till lagstiftaren så fort man inte lyckas få sin vilja igenom i förhandlingar.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen kännetecknas av att löner och villkor i stor utsträckning regleras i kollektivavtal som tecknas mellan fack och arbetsgivare. Lagstiftningen är ytterst begränsad, jämfört med i många andra länder. Det här tycker vi från fackligt håll är bra. Det innebär att vår fackliga styrka får en direkt påverkan på villkoren i arbetslivet.

Varaktiga förskjutningar av maktbalansen i samhället kan bara åstadkommas genom att människor organiserar sig. Mot det övertag arbetsgivarna har – vi är beroende av dem för vår försörjning – kan löntagarna endast bilda en motkraft genom att sluta sig samman och sätta en gräns för vilka villkor man kan acceptera. Löntagarna måste kunna försvara sina egna intressen för att inte vara utlämnade till andras godtycke.

Att löner och villkor regleras i kollektivavtal ger människor starka skäl att vara med i facket. Det bästa sättet att slå vakt om sina arbetsvillkor är att vara med och bygga starka fack. Detta är ett avgörande argument när vi värvar medlemmar.

Därför har facket aldrig bett Socialdemokraterna att besluta om till exempel högre löner. Det skulle nämligen få den paradoxala effekten att färre valde att vara med i facket, vilket i förlängningen skulle göra det svårare att upprätthålla nivån på löner och villkor.

Men detta betyder inte att all form av lagstiftning på arbetslivets område står i strid med den svenska modellen. Arbetsmiljön är ett område där vi behöver lagstiftning. Människors säkerhet ska inte vara föremål för förhandling. Hur man ska uppnå en god arbetsmiljö kan regleras ytterligare i avtal, men grunden måste läggas i lagen.

Anställningsskyddet har reglerats i lag sedan 1970-talet. Återigen kan starkare skydd finnas i avtal, men grunden läggs i lagen. Det är bra. För medan löner och villkor är ett resultat av den fackliga styrkan är anställningsskyddet många gånger en förutsättning för den fackliga styrkan. Den som inte riskerar att förlora jobbet hur som helst är mer benägen att stå upp mot sin arbetsgivare. Om anställda ska kunna ställa krav på sin arbetsgivare att teckna kollektivavtal krävs att det inte är först när kollektivavtalet är tecknat som de får ett skydd mot uppsägning.

Därför är det bra att ett grundläggande anställningsskydd finns i lag. Och när lagen visar sig tillåta sådant som inte borde vara tillåtet behöver lagen ändras, utan att det på något sätt kommer i konflikt med den svenska modellen. De senaste tio åren har två stora förändringar skett. 2007 infördes anställningsformen allmän visstid i LAS, vilket ger arbetsgivare möjlighet att anställa tillfälligt trots att de egentligen behöver personal tillsvidare. Och i höstas slog en dom i Arbetsdomstolen fast att LAS ska tolkas som att den inte skyddar mot att få timmar hyvlade från sitt anställningskontrakt. Nu måste LAS ändras så att tillsvidareanställning åter blir norm och så att lagen skyddar timmarna på kontraktet på samma sätt som den skyddar mot uppsägning. Det skulle stärka den svenska modellen genom att underlätta för människor att organisera sig i facket – i fack som tillsammans med arbetsgivarna reglerar löner och villkor i kollektivavtal.

David Eklind Kloo

Ökad e-handel och förlorade butiksjobb?

Är butiksjobben på väg att försvinna på grund av att e-handeln ökar? Det kan vara lätt att tro det i en tid då det talas mycket om ökad e-handel. Men Handels rapport ”Tar e-handeln över” kunde visa att den fysiska handel haft en stark försäljningsutveckling trots ökad e-handel.  Utifrån rapportens analys kunde det konstateras att hela 74 % av handelns ökade försäljning de senaste åren kommit från fysisk butik och att försäljningsökningen är ansenlig. Detta har banat väg för en positiv utveckling av sysselsättning inom handeln. Analyser har visat att utvecklingen kan förväntas fortsätta i den riktningen.

Ökad försäljning lägger således grund för ökad sysselsättning. Hur ser det då ut just nu? Är den fysiska handelns försäljning på väg att svikta? Färska siffror från E-barometerns årsrapport ger svaret. Statistiken visar att fysisk försäljning inom detaljhandeln ökade med cirka 16 miljarder totalt under 2016. Samtidigt ökad e-handeln med 8 miljarder. Detta innebär att den fysiska handeln stod för 67 % av försäljningsökningen. E-handeln har stor utvecklingspotential, men som det ser ut just nu går alltså den fysiska handeln fortsatt starkt och står för en majoritet av handelns ökade försäljning.

Den positiva försäljningsutvecklingen får också företag att satsa på fysisk handel. En nyligen genomförd kartläggning visar att 2,6 miljoner kvadratmeter ny handelsyta planeras i köpcentrum och handelsområden de närmaste åren.  En effekt av ökad butiksyta kan vara att nya butiker tar marknadsandelar från befintliga. Men det är likväl så att om den fysiska butikens försäljning hade antagits svikta hade det inte gjorts satsningar på butiker i den här omfattningen. Satsningarna banar väg för en fortsatt stark butikshandel.

Även ny forskning pekar mot den butiken kommer att ha en stark ställning i framtidens handel både som försäljningskanal och som en del av företags multikanalstrategier.

Allt detta talar sammantaget för att vi ska vara försiktiga med att måla upp dystra profetior om den fysiska handelns död eller om en e-handel som innebär att jobben försvinner.

De framgångsrika företagen inom framtidens handel kommer sannolikt primärt vara företag som lyckas skapa synergieffekter genom att integrera fysisk handel med e-handel. Detta föder ett fortsatt behov av fysisk personal som källa till kunskap och trygghet för konsumenten.

Bryt mellanförskapet på svensk arbetsmarknad

Alltfler fastnar i ett mellanförskap på svensk arbetsmarknad. Här finns människor som varken står helt utanför eller är helt innanför. De som har ett jobb men vars anställning upphör när de går därifrån. De som har en fast tjänst men på färre timmar än de behöver för att kunna betala sina räkningar. De som är anställda av ett bemanningsföretag och måste leva upp till högre prestationskrav än den ordinarie personalen för att inte riskera att åka ut.

”Vi lovar fler jobb – om tröskeln till det första sänks”, slår Svensk Handel fast i Handelns löfte. Retoriken – och metaforen – känns igen från såväl arbetsgivarorganisationer som borgerliga partier. Arbetsmarknaden är ett hus. De som har jobb är inne i huset. De som saknar jobb står utanför. Om tröskeln sänks kan fler kliva in, och gå från utanförskap till innanförskap.

Men hur ska trösklarna sänkas? Jo, genom att taket raseras och väggarna rivs. För värmen ska skruvas ner genom lägre löner och det ska bli lättare att ramla ut genom svagt anställningsskydd.

Retoriken om utanförskap och innanförskap är förrädisk. För om strategin mot utanförskapet är att avskaffa allt det som är definierande för innanförskapet så gör man inget annat än att etablera ett mellanförskap.

En kvarts miljon personer i Sverige är anställda på timme eller vid behov. Är de i arbete eller arbetslösa? Det beror på vilken dag du frågar. En dryg miljon är deltidsanställda – bland arbetare i detaljhandeln så många som två av tre – och många av dem behöver varje månad jobba fler timmar än de har på kontraktet. Tillhör de den grupp som är inne eller den grupp som står utanför och vill komma in? Det beror på ur vilket perspektiv du ser saken. De befinner sig varken inne eller utanför – de befinner sig mittemellan.

Sedan den så kallade hyvlingsdomen, som ger arbetsgivare rätt att hyvla timmar från sina anställdas kontrakt utan hänsyn till vare sig turordningsregler eller omställningstid, har mellanförskapet fördjupats. Nu kan inte heller den med lång anställningstid och många timmar på sitt kontrakt – timmar man kämpat i många år för att få – vara säker på att få behålla sina timmar så länge man sköter sitt jobb. Under hashtagen #slutahyvla berättar till exempel Vicky, som jobbat i 27 år i samma butik, om hur hon står inför att tvingas börja jaga timmar. De sänkta trösklarna visade sig innebära att vemsomhelst närsomhelst kan knuffas ut.

Den politiska ambitionen måste vara att både låta fler komma in på arbetsmarknaden och öka tryggheten för dem som kommit in. Mellanförskapet måste brytas. För om priset för att man ska få komma in är att ingen får vara riktigt inne, vad är det då värt?

David Eklind Kloo

Fattiga pensionärer bekostar lyxliv för tveksamma ägare

En kartläggning av handelsanställdas pensioner visar att över hälften av kvinnorna hamnar under fattigdomsgränsen. Deltidsarbete i kombination med låga löner är en viktig anledning. Men det finns också problem med själva pensionssystemet som ger allt för låga pensioner. Den senaste tiden har skandalerna kring aktörer i det svenska Premiepensionssystemet avlöst varandra. Falcon fonder, GFG, Fondeum och nu senast Allra är fyra bolag som skött sig så dåligt att Pensionsmyndigheten kastat ut dem.

Allra gick tidigare under namnet Svensk Fondservice och fick redan 2013 mycket skarp kritik från Konsumentverket med hot om vite, bland annat för att ha bedrivit oseriös telefonförsäljning. Bolaget har haft en kombination av väldigt höga avgifter och dålig avkastning. Detta har lett till en katastrof för pensionsspararna medan ägarna kunnat leva ett lyxliv med villor och bilar för tiotals miljoner. Nu har även en förundersökning mot bland andra huvudägarna inletts för trolöshet mot huvudman, grovt brott och förberedelse och stämpling till samma brott.

Hur kan detta få ske? Ett av grundproblemen är att det idag finns drygt 850 olika fonder att välja mellan. Det gör det inte bara svårt för individen att kunna göra ett genomtänkt val kring fonderna, utan också svårt att övervaka systemet för myndigheterna. Det finns flera problem med nuvarande system och det är naivt att utgå från att det inte kommer att utnyttjas, om det är möjligt att göra det.

Ett av problemen är att det riskerar att ge skillnader i pensionsutfall för individen beroende på vilka val man gör. Ett annat är, givet att man ser valfrihet som något önskvärt, att vi vet sedan tidigare utvärderingar att personer ofta avstår från att välja under sådana omständigheter. Ytterligare ett problem är kostnaden för alternativ. Alternativ är förmånliga bara då den resulterade välfärdsökningen överstiger kostnaden. Med individuella pensionskonton kan kostnaden för flera alternativ vara stora. Över en hel karriär kan en årlig driftsavgift på 1 procent minska den ackumulerade summan och därmed pensionen med 20 procent. Dessutom finns det stordriftsfördelar eftersom administration av ett enskilt konto närmast är en fast kostnad. Samt informationsproblem då många inte vet vilken risk de möter.

Vad ska man då göra istället? Ett alternativ vore att lägga ner nuvarande modell. Ett annat är att fonderna förmedlas i en sammanhållen fond. Det skulle innebära samma pensionsutfall för individer med samma livsinkomst och låga kostnader för förvaltningen, vilket ger mer pension för pengarna.

 

 

Från heltid till deltid

Tänk dig att din arbetstid plötsligt halveras från en dag till en annan. Skulle du klara dig på halva din lön? Företeelsen, som kallas hyvling, har hittills varit vanligast i kvinnodominerade servicebranscher men riskerar att snabbt sprida sig till andra delar av arbetsmarknaden. Den uppmärksammade hyvlingsdomen i Arbetsdomstolen i slutet av förra året slog nämligen fast att det är fritt fram för arbetsgivare att frångå turordningsreglerna i lagen om anställningsskydd (Las) och kapa i anställdas arbetstimmar – och därmed sänka löneinkomsterna.

Den anställde som drabbas ställs inför ett hopplöst dilemma – antingen tvingas hen gå med på de nya försämrade villkoren eller så blir hen uppsagd. I detaljhandeln krävs det ofta många år i branschen innan man kommer upp i en heltid, om det ens någonsin sker. Men inte ens de som kämpat för sin heltidsanställning i många år kan känna sig trygga. Hyvlingar kan drabba vem som helst när som helst. För individen som helt plötsligt tvingas gå ned i tid blir konsekvenserna ofta stora. Löneinkomsten sjunker och för att få ekonomin att gå runt tvingas man jaga timmar och tacka ja till jobb på kvällar och helger, vilket innebär mindre tid för familj, vänner och fritidssysslor. Många får ändå inte ihop tillräckligt med timmar och tvingas söka nya deltidsjobb och därefter kämpa för att få flera arbetsscheman att gå ihop. För de som är i slutet av sitt arbetsliv kan det vara svårt att få ett nytt jobb, och de tvingas anpassa sig till den lägre lönen genom att ställa om hela sin livssituation.

I en undersökning till skyddsombud inom detaljhandeln svarar 12 % att flertalet eller samtliga av de anställdas arbetstid har hyvlats på deras arbetsplatser under de senaste tre åren. Hyvlingarna är många gånger en åtgärd för att göra bemanningen mer flexibel på de anställdas bekostnad. På sina kvarvarande timmar förväntas dock personalen vanligen hinna göra lika mycket som tidigare. Även på arbetsplatser där hyvlingar ännu inte ägt rum finns ett latent hot om att arbetstimmar kommer kapas om inte butiken lever upp till budgeterade mål. Stressen som uppstår som en följd av hyvlingarna, eller ett hot om dessa, leder i värsta fall till sjukskrivningar och uppsägningar när anställda inte längre orkar.

Att arbetsgivare utan vidare kan besluta om att anställda ska få sin arbetstid och löneinkomst kapad är inte acceptabelt. Det är hög tid att något görs åt de hål som finns i lagstiftningen som möjliggör detta fenomen. Lagen om anställningsskydd bör inte bara skydda anställningen som sådan, utan även sysselsättningsgraden i en anställning. För att göra det måste lagen utformas så att befintliga regler om turordning och uppsägningstid följs och att godtyckligt kapande av arbetstimmar och löneinkomster omöjliggörs.

Cecilia Berggren

Otrygghet och minskad makt över tiden hänger samman

Vilket inflytande eller makt har anställda över sin egen arbetstid? Och vilken makt har arbetsgivarna? Det är frågor som är viktiga. Inte bara för själva arbetslivet utan för hela livssituationen för miljoner anställda i Sverige. Tio fackliga förbundstidningar har gått samman och på ett förtjänstfullt sätt lyft upp dessa frågor om makt och inflytande för flera branscher . Här är några av de frågor som de lyfter.

Ska arbetsgivaren ha makt att när som helst förlägga arbetstid under året? Ska de från dag till dag erbjuda timmar till förstbjudande med sms? Ska de ha makt att när som helst kunna ”hyvla” och permanent minska anställdas arbetstider och inkomster? Ska de kunna lägga semesterperioder utanför sommarmånaderna?

Jag tror att de allra flesta i Sverige skulle svara nej på dessa frågor. Det strider mot våra grundläggande värderingar som inte bara har med arbetstiden att göra, utan också för rätten till ett anständigt liv utanför arbetet.

Låt oss titta närmare på detaljhandelsbranschen. Om vi grovt delar in arbetare i detaljhandeln efter deras anställningskontrakt i tre grupper så fördelas de enligt följande: De som har kontrakterad tid på 1-19 timmar per vecka utgör ca 25 procent. De som har en deltid som är över 20 timmar utgör ca 40 procent. Medan de heltidsanställda utgör 35 procent.

I en och samma bransch kan anställda i olika kategorier vara utsatta på flera sätt. Bland de som har en kontrakterad tid på 1-19 timmar per vecka finns gruppen av allmänt visstidsanställda. De har stor otrygghet då de har svårt att planera sina liv. De måste alltid vara tillgängliga och snabbt kunna svara på sms om jobberbjudanden för ytterligare timmar. Man måste alltid tacka ja, annars slutar arbetsgivaren kontakta. Otryggheten tär på hälsan och bland dessa visstidsanställda finns många oroande signaler om ökande psykosocial ohälsa .

I kategorin som har en deltid över 20 timmar är också jagandet av ytterligare arbetstid en del av livet. Med så låga deltidsmått blir löneinkomsterna sällan högre än 15 000 kr i månaden. Och det är svårt att få ihop pengar för det allra mest nödvändiga. Men det tär på såväl arbetslivets som det sociala livet att konkurrera om timmar. Deltidsanställningar är också mer slitande då det ofta är så att mer arbete kläms in på kortare tid och färre möjligheter till naturlig återhämtning finns. Det är ingen slump att deltidsarbetande kvinnor ligger i topp de det gäller långtidssjukskrivningar.

Men även för de 35 procent som har en heltidsanställning har otryggheten ökat. Genom hyvlingsdomen som gav arbetsgivarna ökad makt riskerar även de att få sin heltid hyvlad och därmed också sin löneinkomst. För de som drabbats av det är det ett hårt slag. Handels har också visat att arbetsplatser med många visstidsanställningar skapar en ökad press och fler sjukskrivningar för de som har en fast heltidsanställning . De förväntas hela tiden ta ansvar, lära upp de nya som kommer och utföra det arbete som annars inte skulle bli gjort. På så sätt drabbas även fast heltidsanställda av ökade förekomst av visstidsanställda på korta deltider. Allt hänger ihop.

Bakom denna utveckling med ökad otrygghet och minskad makt över arbetstiderna finns flera faktorer. Snart 30 år med hög arbetslöshet kombinerat med lagstiftning som försvagat arbetsrätten och försämrat tillgången till a-kassa har gett arbetsgivarna ökad makt på arbetsmarknaden. Omvänt skulle ett ökat inflytande för anställda över arbetstiderna, fler heltider och fasta anställningar öka tryggheten och minska ohälsan. Det skulle såväl individerna som samhället vinna på.

Stefan Carlén

 

Ojämställda löner, arbetstider och pensioner i handeln

I Handels rapport om handelsanställdas pensioner visades det på oacceptabelt stora skillnader mellan könen. Kvinnors låga pensioner är inte bara ekonomiskt problematiskt utan påverkar även jämställdheten i en relation Många kvinnor blir ekonomiskt beroende av sin partner.

Det är sorgligt att bli beroende av sin man. Han är mycket äldre än jag och jag bävar den dagen om jag blir ensam med så liten pension.”

”Jag är ensamstående kvinna och klarar mig inte på min pension, som samhället är uppbyggt så måste man leva i parrelation för att leva ett drägligt liv. Tyvärr. Jag arbetar med samhällstjänster för att dryga ut pensionen och det får jag nog göra tills jag lägger igen ögonen.”

Så uttryckte sig två kvinnor som intervjuades i rapporten. Pensionen du får beror på många faktorer som sammantaget missgynnar kvinnor. Vilken lön du har, om du jobbar hel- eller deltid, pensionsåldern, hur lång föräldraledighet samt sjukfrånvaro under ditt arbetsliv kommer att påverka dina framtida pensionsinkomster.

Pensionen är en avspegling av den samlade arbetsinkomsten under livet, och då denna inte är jämställd så återspeglas det livet ut.

Den allmänna pensionen samt tjänstepension är efter skatt på en mycket låg nivå. Totalt sett får Handels pensionärsmedlemmar 10 500 kronor i månaden kronor vilket är lägre än gränsen för ekonomisk utsatthet och relativ fattigdom på 11 100 kronor. Även kvinnor i riket ligger under fattigdomsgränsen när vi endast ser till inkomsterna från allmän pension och tjänstepension.

Det är en ekonomisk verklighet som de flesta inte är beredda på. När vi ställde frågan till Handels pensionärsmedlemmar om de var förberedda på hur deras pension skulle se ut svarade en majoritet att pensionen var lägre eller mycket lägre än de hade förväntat sig.

Att arbetslivet och familjelivet inte är jämställt får således konsekvenser inte bara på kort sikt utan även på lång sikt. Cecilia Berggren har skrivit om utvecklingen av otrygga anställningar på arbetsmarknaden. Där beskrev hon skillnaderna på arbetsmarknaden utifrån kön och klass. I dagarna publicerade LO en rapport om villkoren i arbets- och familjelivet som befäste bilden att ojämlikheten inte bara på arbetsmarknaden utan även i hemmet.

Det här är i första hand ett problem som kräver åtgärder inom arbetslivet. Inom kvinnodominerande yrken och sektorer finns det en stark deltidsnorm. Det utbredda deltidsarbetet i kombination med tidsbegränsade anställningar och perioder av arbetslöshet gör att pensionsutfallet blir väldigt lågt. Om tillsvidareanställning och heltid sågs som en norm på arbetsmarknaden skulle situationen för pensionärer vara bättre. Inte minst skulle det sannolikt vara den viktigaste jämställdhetsreformen av alla.