Varför vi behöver en reform av dagens tandvård

Förra veckan publicerade Handels rapporten Handels om fri tandvård. Rapporten visar att en tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. När undersökningsföretaget NOVUS frågade Handels medlemmar svarade 95 procent att de tyckte att tandvården liksom övrig läkarvård ska omfattas av högkostnadsskyddet.

En reform av tandvården är av vikt inte bara för Handels medlemmar utan för hela samhället. För ett jämlikt samhälle bör det vara en självklarhet att kunna ge samma vård till alla sina medborgare och det inkluderar tandvård. Tänderna är en del av kroppen och tandhälsan påverkar vår hälsa. Vilken vård du får ska inte avgöras av vilken socio-ekonomisk status du har.

Så ser inte verkligheten ut idag eftersom det finns stora skillnader mellan olika grupper. Tandhälsan har förbättrats för den genomsnittliga svensken men den är trots det oförändrad eller till och med försämrad hos socio-ekonomiskt utsatta grupper. Det handlar om arbetslösa, sjukskrivna, funktionshindrade, olika invandrargrupper och barn till dessa grupper. Tandhälsan är ojämnare fördelad bland dem och de halkar dessutom efter genomsnittet. Tröskeln till att besöka tandvården är allt för stor idag. En av de viktigaste anledningarna till detta är bristande ekonomi. Om ett liknande system som det inom sjukvården skulle införas skulle det minska den ekonomiska belastningen för personer och leda till att fler personer besöker tandvården.

Så vad skulle det kosta förändra dagens situation och reformera tandvården? I rapporten uppskattas införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då fler skulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar.  Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck

Stärk arbetskraftsinvandrares ställning

De senaste veckorna har det talats mycket om arbetskraftsinvandring. I Socialdemokraternas utspel i frågan finns bland annat förslag om att en prövning av behovet på arbetsmarknaden ska göras innan tillstånd om arbetskraftsinvandring beslutas. Detta är ett krav som länge drivits av fackliga organisationer. Behovet av arbetskraftsinvandring ska grundas på samhällets övergripande behov, inte arbetsgivares önskan om billig arbetskraft. Tyvärr har dock fokus i mediedebatten hamnat på hur arbetskraftsinvandringen ska begränsas, snarare än på hur arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden kan stärkas. Det har bidragit till att stärka en konstlad konflikt mellan inhemsk och utländsk arbetskraft. Hur regelverket för arbetskraftsinvandring ska se ut bör snarare grunda sig i hur man kan komma tillrätta med de brister som innebär att både systemet och människor i dag utnyttjas av oseriösa arbetsgivare.

Inom ramen för missbruket förekommer både lönedumpning, skenanställningar och illegal handel med arbetstillstånd. Det drabbar samtlig arbetskraft på arbetsmarknaden, inte minst den enskilde arbetskraftsinvandraren som riskerar att komma till Sverige efter löfte om jobb och goda arbetsvillkor för att därefter utnyttjas av oseriösa arbetsgivare. Dessutom riskerar hen att förlora sitt uppehållstillstånd på kuppen då villkoren inte längre lever upp till kraven enligt utlänningslagen. Att arbetsgivare tillåts utnyttja arbetskraft från andra länder på detta sätt är inte acceptabelt.

Nyligen gick ett förslag till ändringar i regelverket för arbetskraftsinvandring ut på remissrunda. I utredningen föreslås arbetstagare kunna få ersättning i de fall ett uppehållstillstånd återkallas på grund av att arbetsgivare inte tillämpat anställningsvillkor som uppfyller kraven för arbetstillstånd. För att kunna driva en tvist om ersättning föreslås även att arbetskraftsinvandraren ska kunna få ett tillfälligt uppehållstillstånd under tiden för skadeståndsprocessen. Detta är välkomna förslag, om än inte tillräckliga för att stärka arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden.

I förslaget utreds också möjligheterna till att införa sanktioner mot arbetsgivare som tillämpar anställningsvillkor som inte lever upp till kraven för arbetstillstånd och därmed gör att en individ riskerar att bli av med sitt uppehållstillstånd. Dock kommer man fram till att några sanktioner inte bör införas. Denna slutsats är mycket märklig och innebär att det är fritt fram för arbetsgivare att utnyttja både systemet och människor utan att riskera vare sig straffrättsliga eller ekonomiska sanktioner. Arbetsgivare som missbrukar systemet kan således ersätta en arbetstagare som förlorat sitt uppehållstillstånd med en ny som kan utnyttjas tills även denne förlorar sitt uppehållstillstånd. Helt utan konsekvenser för arbetsgivaren!

Det finns heller inga garantier för att de villkor som arbetsgivaren anger när den erbjuder ett arbete faktiskt kommer att hållas. Arbetserbjudandet som ligger till grund för arbetstillståndet är nämligen inte juridiskt bindande. Det innebär att en arbetsgivare kan betala ut en betydligt lägre lön än den som angivits i erbjudandet som arbetskraftsinvandraren tackat ja till. Den som drabbas är enbart individen, som förlorar både arbets- och uppehållstillstånd, medan arbetsgivaren går fri från ansvar.

Ytterligare ett problem i dagens system är de tillfälliga uppehållstillstånden. Arbetstagare som utnyttjas av arbetsgivare vågar inte hävda sin rätt av rädsla att bli av med arbetet och därmed uppehållstillståndet. Resultatet blir tysta arbetsplatser där människor utnyttjas och att missbruk av arbetsgivare aldrig upptäcks.

Det finns mycket kvar att göra för att stärka arbetskraftsinvandrares ställning på arbetsmarknaden. Tre viktiga steg dit som LO liksom Handels står bakom är att 1) införa sanktioner mot arbetsgivare som utnyttjar systemet, 2) göra arbetserbjudanden juridiskt bindande och 3) ge permanent arbetstillstånd till de som har kontrakt på en tillsvidareanställning.

Cecilia Berggren

Rätt riktning och mer utrymme finns

Handels medlemmar vill ha ökad trygghet på arbetsmarknaden och satsningar på välfärden. Hur stämmer det med den vårbudget som regeringen med stöd av vänsterpartiet lade fram för några dagar sedan? Nu ska man först konstatera att en vårbudget mer handlar om riktlinjer för de kommande åren än några större extra insatser. De brukar istället komma i höstbudgeten. Men det kan ända vara av intresse att se inriktningen på de satsningar som man gör.

De extra medel som satsas på arbetsmiljö och skyddsombuden innebär naturligtvis möjligheter för att öka tryggheten på arbetsmarknaden. Handels utredare har i flera rapporter pekat på en allt mer ansträngd arbetsmiljö och ökade sjukskrivningar. Signalerna att man vill satsa på förbättrade villkor och att skyddsombudsverksamheten står i centrum är välkommet. Likaså är de extra miljoner som läggs för att motverka sexuella trakasserier. För just tidsbegränsat anställda i handeln är beroendeställningen något som vi vet lett till ökad utsatthet.

I vårbudgeten finns en annan välkommen satsning på tryggheten. Det är de extra medel som avsätts för att bekämpa ekonomisk brottslighet och oseriösa företag. För handeln som bransch är det viktigt då många seriösa företag annars riskerar att konkurreras ut. Och för de anställda är det naturligtvis mer tryggt att arbeta under ordnade förhållanden och med kollektivavtal. Även detta har Handels utredare skrivit om tidigare och att problemet med svarta löner är stort inom handelsbranschen.

För välfärden är de extra satsningar på skolan och vården något som gynnar alla. Nej, det går inte att klaga på riktningen i vårbudgeten. Den kritik man skulle kunna ha är snarare storleken på satsningarna, och att en stor och viktig välfärdsreform som exempelvis fri tandvård saknas på agendan. Dessutom sjunker arbetslösheten, trots högkonjunktur, inte ned under sex procent. Det är oroväckande. De växande klyftorna sedan lång tid tillbaka har också bidragit till att samhället dragits isär. Här finns stora behov vilket också regeringen pekar på.

För en facklig ekonom är det då svårt att förstå varför inte mer budgetresurser satsas på investeringar och välfärd givet att det finns så stora behov. I vårbudgeten framstår statsfinanserna som urstarka. Sverige har kraftiga överskott och ingen nettoskuld då de finansiella tillgångarna vida överstiger skulderna. Fram till 2021 beräknas också skuldkvoten (bruttoskuldens andel av BNP) att minska drastiskt – från 40 procent 2017 till 29 procent 2021. Det betyder i praktiken att pengar läggs på hög i stället för att användas. Och för att citera Francis Bacon ”Pengar är som gödsel. De gör ingen nytta förrän de sprids”.

Trots detta är kommentarerna från de borgerliga oppositionspartierna att än mer pengar borde läggas på hög och att regeringen inte sparar tillräckligt. Man undrar om de verkligen läst budgeten? Samtidigt vill de att skatterna ska sänkas. Förutom att det är en ekvation som inte går ihop pekar de samlade signalerna från borgerligheten och SD på att valet i september kommer att stå mellan två klassiska vägval. De borgerliga och SD har signalerat ökad otrygghet på arbetsmarknaden, skattesänkningar för välbeställda och fortsatta privatiseringar. Regeringen har med sin vårbudget signalerat satsningar på ökad trygghet, ökad välfärd och att motverka privatiseringar. Det senare låter mer lockande, särskilt om det i valmanifestet kan kryddas med ytterligare reformer. Utrymme finns.

Stefan Carlén

Majoritet av svenska folket vill stärka LAS

Tänk dig att du blir uppkallad till chefen och får ett ultimatum. Antingen går du med på att din arbetstid och inkomst hyvlas från 100 procent till 65 procent. Eller så får du sluta. Få människor kan förlika sig med detta förfarande. Och många tror att lagen om anställningsskydd LAS förhindrar det. Men så är det inte.

I Handels rapport om hyvling visas hur denna lucka i LAS används av arbetsgivare inom handeln. Människor som arbetat i 20 – 30 år får plötsligt besked om hyvling och får svårt att försörja sig. Men rapporten visar också att stödet för att stärka LAS och ta bort denna lucka är starkt. Att stödet var starkt bland Handels medlemmar var förväntat. Men att också en stor majoritet av svenska folket vill stärka LAS – även de med borgerliga sympatier – bör mana till eftertanke.

Syftet med LAS var att det skulle finnas en ordning vid uppsägningar som skyddade anställda från att bli utsatta för godtycke. När lagen infördes 1974 utgick den från fast anställning på heltid. Det fanns sannolikt ingen som föreställde sig en situation där lagen endast skyddade anställningen i sig, men inte antalet timmar och dess inkomst. Då skulle ju arbetsgivaren bara kunna minska antalet timmar ner till en nivå som gör det omöjligt att försörja sig. Det är därför svårt att se att ”hyvling” skulle ha kunnat vara i enlighet med lagens syfte.

Svenska folkets uppfattning visar att hyvlingen rör vid våra grundläggande värderingar
om vad som är rätt och fel. Att kunna känna trygghet är ett fundamentalt mänskligt behov. Oavsett om man riskerar att drabbas av den eller inte så strider agerandet mot en allmän rättsuppfattning. Var och en kan själv sätta sig in i andra människors utsatthet att drabbas av problem att klara av sin försörjning. Det vill en majoritet av såväl Handels medlemmar som svenska folket reglera. Det politiska kravet att stärka LAS och även låta anställningsskyddet omfatta timmarna på kontraktet har ett starkt stöd.

Argumenten emot är få och har oftast gått ut på att bagatellisera problemet, att facket ropar på vargen som inte kommer. Nu kan man ha olika uppfattningar om det. Tidningen Handelsnytt kartlade 92 förhandlingsfall av hyvling under ett år. Och 12 procent av skyddsombuden i Handels uppger att man hyvlat på deras arbetsplats under senaste tre åren. Det visar att det inte är ett marginellt problem. Men argumentet om att det är ett litet problem är inte heller något som skulle tala emot en ändring i LAS – ens om det var sant. För om det är ett litet problem så skulle det ju inte innebära några större problem för arbetsgivarna om LAS skärptes.

Sen finns det ju bra och dåliga argument. I en ledare i ICA-nyheter kritiseras Handels rapport mer av kosmetiska skäl, och att den har svårt att få gehör. Ledaren anser nämligen att ”frågan är sliten och budskapet gammal skåpmat – långt ifrån det nya och fräscha som krävs för att få gehör under ett valår”. Är frågor om hårdare tag, skattesänkningar och privatiseringar så särdeles nya och fräscha kan man fråga sig? Och borde inte valet handla om vilket samhälle vi vill ha.

Vill vi ha ett samhälle där otryggheten att plötsligt kunna förlora sin försörjning hänger över oss? Eller vill vi ha ett samhälle där anställningsskyddet fungerar som det var tänkt? För Handels och en stor majoritet av svenska folket är detta ett enkelt val. Vi behöver stärka LAS. Trygghet på arbetsmarknaden kanske inte är särskilt nytt. Men ganska ”fräscht” tycker de flesta!

Stefan Carlén

Stressen kostar mer än vi tror

Förra veckan släpptes första delbetänkande för utredningen ”Utredningen för hållbart arbetsliv över tid”.  Ett av uppdragen har varit att kartlägga kostnaden för stressrelaterad sjukfrånvaro. Kostnaderna är höga såväl för individen som ur ett arbetsgivar- och samhällsekonomiskt perspektiv. Enligt utredarna står bara de offentliga kostnaderna för 8–9 miljarder årligen men om hänsyn tas till produktionsbortfall och kostnaden för individen blir de ännu högre.  OECD uppskattade 2013 att den psykiska ohälsan kostar Sverige över 70 miljarder årligen genom utgifter för vård och omsorg och förlorad produktivitet. Sedan dess har kostnaderna dessutom bara ökat.

Det finns tydligt stöd i forskning om hur stressrelaterad sjukfrånvaro kan förebyggas och vilka riskfaktorer som finns i arbetslivet. Arbetsplatser med höga krav i kombination med svag kontroll, bristande ledarskap och dåligt stöd är farliga. Kvinnodominerade arbetsplatser har fler riskfaktorer och det gör att kvinnor drabbas i större utsträckning av stressrelaterad sjukfrånvaro än män. Enligt en studie från AFA försäkringar ökar risken att drabbas av psykisk ohälsa snabbare bland unga än bland övriga på arbetsmarknaden. Eftersom Handels är ett ungt kvinnodominerat förbund har det länge varit en prioriterad fråga för oss och Handels har tidigare skrivit om just sambandet mellan psykisk ohälsa och arbetsmiljö i rapporterna ”Utarbetad eller utbytbar”, ”Otryghet och Flexibilitet” och ”Hur mår handeln?”. Såväl Handels rapporter som forskning visar på ett tydligt samband mellan otrygga anställningsförhållanden och psykisk ohälsa. Arbetsplatser med hög grad av tillfällig bemanning har större problem med stress, brist på bemanning och tilltro till arbetsledning.

I handeln är tidsbegränsade anställningar och deltider vanliga, speciellt bland unga och i ännu högre utsträckning unga kvinnor. Den osäkra tillvaro som många unga lever i på grund av de otrygga villkoren på arbetsmarknaden innebär en enorm stress. Stress över att inte få ihop tillräckligt med arbetstimmar, kunna flytta hemifrån, kunna ta lån, kunna planera sin fritid eller framtid. Stress över att behöva vänta på samtal från arbetsgivaren för att få hoppa in på jobb. Stress över vad som händer om inget samtal kommer, hur man ska klara en arbetslöshet utan rätt till varken a-kassa eller omställningsförsäkring.

För att bryta trenden med den ökande ohälsan bland unga krävs åtgärder på arbetsmarknaden. Förbättrade arbetsvillkor är en av de mest basala insatserna som behövs för att minska stress och sjukskrivningar bland unga. Att veta att man har ett jobb att gå till i morgon och att man kommer att kunna betala hyran nästa månad är grundförutsättningar inte bara för ett hållbart arbetsliv, utan även för ett hållbart liv.

Anton Strömbäck

Viktigt att ständigt värna kollektivavtalet

Kollektivavtal och en hög facklig organisationsgrad är hörnstenar i den svenska modellen. Men det är en modell som inte längre kan tas för given. Den riskerar att urholkas genom politik som successivt nedmonterar den. Det är därför viktigt att ständigt värna kollektivavtalet och att motarbeta förslag som skadar partsmodellen. Senast kommer sådana förslag från den statligt initierade utredningen om yrkesintroduktionsanställningar (YA-jobb). Utredningen har lagt förslag om att låta YA-jobben bli tillgängliga för företag utan kollektivavtal.

Handels motsätter sig denna förändring och har nyligen skickat in ett remissvar till Arbetsmarknadsdepartementet där vi avslår utredningens förslag. Att släppa kravet på kollektivavtal skulle vara skadligt för kvaliteten i systemet för YA-jobb. Det skulle också i förlängningen skada den svenska modellen och därmed kunna bidra till ökade klyftor i samhället och att arbetare utnyttjas.

YA-jobb är en arbetsmarknadsåtgärd som introducerades med syftet att ge unga som kan ha svårt att få in en fot på arbetsmarknaden en möjlighet att samla på sig erfarenhet och kunskap. För de YA-anställda kombineras arbete med utbildning, vilket ökar chanserna för att sedan få en regelrätt anställning. Företagen motiveras till att YA-anställa genom lönesubventioner. Hittills har systemet byggt på att företag med YA-jobb ska ha kollektivavtal och att det sker lämplighetsprövningar inom ramen för ett samarbete mellan branschens parter och ansvarig myndighet. Utredningens förslag var att ta bort kravet på kollektivavtal och kravet på en granskningsprocess som involverar branschens parter.

För kvalitetssäkringen av systemet skulle det vara mycket negativt. Om inte branschens parter involveras blir det omöjligt att garantera att åtgärden riktas mot seriösa företag. Vad resultatet kan förväntas bli ser vi i det som hänt med de så kallade ”nystartsjobben”. Här har marknaden för åtgärden svämmats över av oseriösa företag, i just brist på ett samråd som involverar facket. Det har öppnat upp för bedrägerier som gjort att staten har förlorat miljontals kronor till organiserad brottslighet, samtidigt som att grupper med den svagaste ställningen på arbetsmarknaden har utnyttjats. Utvecklingen har gått så långt att Arbetsförmedlingen har fått lämna tillbaka flera miljarder som skulle gått till arbetsplatsförlagda åtgärder. Det är sannolikt här vi landar med YA-jobb om kravet på kollektivavtal tas bort.

Att YA-jobben utgår från kollektivavtalet och partssamverkan är extra viktigt nu i den tid av omställning som handeln befinner sig i. Nya kompetenskrav och snabba förändringar i kölvattnet av digitaliseringen ställer krav på kvalitetssäkring som bara kan tillgodoses av branschens parter.

Förutom att systemet med YA-jobb skulle bli ineffektivare och av lägre kvalitet när de saknar grund i kollektivavtalet snedvrids konkurrensen till fördel för oseriösa företag. I det långa loppet kan detta försvaga partsmodellen, vilket i sin tur öppnar för lönedumpning och en exploatering av arbetare på bred front.

Handels avslår därför utredningens förslag i kollektivavtalsfrågan. Kollektivavtalet och partsmodellen som hörnstenar är receptet för kvalitet, funktionalitet och rättvisa. Det gäller såväl YA-jobben som arbetsmarknaden i stort.

 

Skärp reglerna för användandet av bemanningsföretag

En ny rapport från Handels visar att användandet av bemanningsföretag är mycket vanligt på lager. Inhyrd personal används som en del i arbetsgivarnas strategi att precisionsbemanna för att slippa ha mer än precist nödvändigt antal personer anställda utifrån behov. På så sätt kan de snabbt öka och minska personalstyrkan när de önskar.

Lager är en av de branscher där bemanningsanställda är vanligast förekommande på arbetsmarknaden. Så många som 10 procent av alla som jobbar på lager är anställd av ett bemanningsföretag. Motsvarande siffra bland samtliga på arbetsmarknaden är endast 1,5 procent.

Inhyrd personal används dessutom i betydligt högre utsträckning än enbart för att täcka upp vid tillfälliga arbetstoppar. I en undersökning till lageranställda Handelsmedlemmar svarade 65 procent att inhyrd personal används på deras arbetsplatser, och hela 35 procent menade att de bemanningsanställda användes som en permanent del av verksamheten.

För den som är bemanningsanställd innebär det en situation där man aldrig vet hur länge man kommer att få vara kvar på en arbetsplats och där man ständigt behöver anpassa sig till nya arbetsplatser, arbetstider och kollegor. Många bemanningsanställda får jobberbjudanden med väldigt kort framförhållning, vilket gör det svårt att veta hur stor inkomsten kommer bli varje månad. Bemanningsanställda har också mindre tillgång till kompetensutveckling och lågt inflytande både på det egna arbetet och på arbetsplatsen. Detta är faktorer som gör att inhyrda känner lägre arbetstillfredsställelse än ordinarie personal. Dessutom får inhyrd personal oftast de mest enformiga och tunga arbetsuppgifterna på arbetsplatserna som kräver minst kvalifikationer och upplärning. Det gör att de är lätta för arbetsgivaren att byta ut, men det leder också till en ökad risk för arbetsplatsolyckor. Statistik visar att olyckor på arbetsplatsen är dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland direktanställd personal. Förutom bristen på variation i arbetet är en huvudanledning till olyckorna att bemanningsanställda ofta får bristfällig, om ens någon, introduktion och genomgång av säkerhetsrutiner.

Antalet bemanningsanställda fortsätter att öka på arbetsmarknaden. Överanvändandet av bemanningsföretag drabbar inte enbart det bemanningsanställda, utan även övrig personal, hela arbetsplatser och på sikt hela arbetsmarknaden. För den direktanställda personalen innebär det en osäkerhet om vem man kommer jobba med nästa vecka och att ständigt vara redo för att lära upp ny personal på sidan av de ordinarie arbetsuppgifterna. På arbetsplatser med många bemanningsanställda är det vanligt att det blir en segregering på arbetsplatserna. Ett A- och B-lag bildas där vissa har trygga anställningar med variation i arbetet medan andra har otrygga anställningar och med monotona arbetsuppgifter. Det utbredda användandet av bemanningsföretag innebär följaktligen en alltmer segregerad arbetsmarknad där en växande grupp individer har en svag anknytning till arbetsmarknaden samtidigt som de får de minst kvalificerade jobben, detaljstyrs i högre utsträckning och är utbytbara.

Det är inte rimligt att arbetsgivare ska kunna använda sig av bemanningsföretag för att täcka ett permanent arbetskraftsbehov. Därför måste reglerna i lagen om uthyrning av arbetstagare skärpas så att det tydliggörs att inhyrd personal endast kan användas vid tillfälliga arbetstoppar.

Cecilia Berggren

Stärk anställningstryggheten, avskaffa allmän visstid

Att visstidsanställda är i en utsatt position är väl känt. Förutom svårigheter att få lån, kunna skaffa egen bostad eller att planera sin tillvaro så finns en särskild utsatthet på arbetsplatsen. Exempelvis finns ett tryck på att alltid vara tillgänglig och att kunna ställa upp med kort varsel. Risken finns annars att man inte blir tillfrågad om extra timmar. Beroendeställningen till arbetsgivaren medför också att det kan vara svårt att säga ifrån vid till exempel sexuella trakasserier. Det har inte minst visats av handelsanställda i meeto-rörelsens spår.

Vad som är mindre känt är att själva valet av en arbetsorganisation med många visstidsanställningar påverkar hela arbetsplatsen negativt. Finns många otryggt anställda på en arbetsplats skapas ett klimat av otrygghet även för dem som har fasta anställningar. Hela arbetsmiljön blir lidande.

För att ge mer kunskap om hur visstidsanställningar utvecklats, samt vilka konsekvenser det får för arbetsplatser har Handels tagit fram Fakta om visstidsanställningar. Syftet är att visa på den stora förändring som skett på arbetsmarknaden sedan 1990-talet och vilken negativ betydelse det haft för tryggheten och arbetssituationen.

Ser vi till hela arbetsmarknaden så har tidsbegränsade anställningar ökat kraftigt med 70 procent sedan 1990. Däremot är antalet fasta anställningar kvar på samma nivå som 1990 – trots en stark befolkningsökning och fler individer i sysselsättning. För vissa yrken och branscher som exempelvis detaljhandeln har utvecklingen varit ännu starkare. Sedan 1990 har antalet visstidsanställningar ökat med hela 160 procent, medan antalet fasta anställningar blivit färre. En närmare granskning av visstidsanställningarna visar också att det är de mest otrygga formerna som tagit över. Det är anställningar som i statistiken heter ”kallas vid behov” eller timanställningar som ökat mest, medan vikariat och provanställning minskat.

Att denna extrema utveckling påverkar arbetsvillkoren för hela arbetsplatsen är inte förvånande. I Fakta om visstider sammanställs också resultatet av två enkätundersökningar. Båda ger tydliga utslag. Arbetsplatser med hög grad av visstidsanställningar har betydligt sämre psykosocial arbetsmiljö än arbetsplatser som har låg grad av visstidsanställningar.

I den första undersökningen visas att fast anställda, som arbetar där det finns en arbetsorganisation med många visstidsanställda, upplever stora arbetsmiljöproblem. De upplever nästan dubbelt så stora problem med stress baserad på dålig arbetsledning och brist på planering. Vidare upplever de högre brist på personal, större konkurrens om timmar och större ansvar för att lära upp ny och tillfällig personal. Föga förvånade upplever de i större utsträckning att de är utmattade efter jobbet.

I den andra undersökningen tillfrågas skyddsombud. Svaren visar på samma mönster som i den första undersökningen. Skyddsombud på arbetsplatser med många visstidsanställningar säger att sjukskrivning till följd av stressrelaterad ohälsa är tre gånger så vanligt som på arbetsplatser med få visstidsanställda.

Det finns få politiska åtgärder som skulle öka tryggheten i anställningen lika mycket som att avskaffa allmän visstid i LAS. I längden skulle individer, samhälle och företag tjäna på det. För det är ohållbart att ha en lagstiftning som skapar sådan otrygghet för såväl visstidsanställda som fast anställda, och så markant ökar ohälsan på arbetsplatserna.

Stefan Carlén

Trygga anställningar en fråga om makt

Inför årets internationella kvinnodag den 8 mars släppte LO sin årliga jämställdhetsbarometer. I rapporten granskas hur makten att forma samhället och sina egna liv skiljer sig åt beroende på om du är kvinna eller man, arbetare eller tjänsteman. Att alla inte har samma makt beror till stor del på kön och klass. Kvinnor i arbetaryrken är den grupp som har de sämsta villkoren och den minsta makten konstateras det. Arbetarkvinnor har lägst inkomster, otryggast anställningar, deltidsarbetar i högst utsträckning och jobbar mer kvällar och helger än några andra. Dessutom har villkoren på många sätt försämrats under de senaste 20 åren. Bland annat genom att den allra otryggaste anställningsformen, behovsanställning, har ökat markant. 58 procent av de tidsbegränsat anställda arbetarkvinnorna har idag en sådan anställning.

Även i handeln är det arbetarkvinnorna som har sämst villkor och som i lägst utsträckning kan påverka sitt arbete. Klass- och könsklyftorna i handeln syns mycket tydligt i statistiken över tidsbegränsade anställningar. De anställningsförhållanden som är trygga och ger de mest stabila livsförutsättningarna är ojämnt fördelade mellan kvinnor och män liksom mellan arbetare och tjänstemän. Arbetarkvinnorna har otryggast villkor, av dem är hela 27 procent tillfälligt anställda, att jämföra med endast 5 procent av tjänstemannamännen.

Anställningsformen påverkar i hög grad i vilken utsträckning man har makt över det egna arbetet. I LOs rapport visas inte bara att arbetarkvinnor har minst makt över det egna arbetet i form av inflytande över arbetsuppgifter och arbetstakt. Dessutom har makten minskat sedan mitten av 1990-talet. Otrygga anställningar gör också anställda maktlösa genom att man inte vågar gå i strid med arbetsgivaren eller engagera sig fackligt, med tysta arbetsplatser som följd. Att otryggt anställda inte vågar påtala brister i arbetsmiljön och ställa krav på arbetsgivaren är ett stort problem inte minst när det kommer till sexuella trakasserier och kränkningar som sker på arbetsplatsen. Speciellt med tanke på att otryggt anställda oftare än andra utsätts för sexuella trakasserier. Jämställdhetsbarometern visar också att arbetsmiljön generellt blivit otryggare för arbetarkvinnor de senaste 20 åren. I takt med att andelen otrygga anställningar har ökat har även andelen arbetarkvinnor som utsätts för hot och våld i arbetet ökat.

Trygga villkor i arbetslivet är en fråga om makt. Det handlar om makten att kunna påverka sitt arbete, sin arbetsplats och sitt eget liv. Att kunna stå upp mot arbetsgivaren när arbetsmiljön brister och att våga säga ifrån vid sexuella trakasserier och kränkningar utan att riskera att förlora jobbet. En jämnare maktfördelning på arbetsmarknaden och i samhället kräver fler trygga anställningar och avskaffandet av anställningsformen allmän visstid.

Cecilia Berggren

Vi behöver en tandvårdsreform

I förra veckan skrev statsvetaren Jonas Hinnfors på  DN debatt om behovet av stora reformer för socialdemokratin. Hinnfors argumenterade där bland anat för hur lanserandet av en stor tandvårdsreform skulle kunna vara en smart valstrategi för socialdemokraterna.

En tandvårdsreform skulle vara högst välkommet för Handelsanställdas medlemmar. Det har länge varit en av de mest önskade reformerna. Tänderna är en del av kroppen men trots det är tandvården idag separerad från övriga vården.

Grunden för ett välfärdssamhälle bör vara att alla medborgare är garanterade vård vid behov oavsett storlek på plånbok. Så ser det inte ut i dagens samhälle där en basundersökning hos tandläkare kostar 825 kronor och kostnaden kan vid behov av ingrepp uppgå till tusentals och ibland tiotusentals kronor. Som motsvarighet kostar ett besök på en vårdcentral endast 200 kronor och via högkostnadsskyddet överstiger aldrig kostnaden mer än 1100 kronor per år.[1]

Kostnaden för tandläkarbesök avskräcker många människor från att gå till tandläkaren. I en enkätundersökning utförd av branschtidningen Tandläkartidningen uppgav 10 procent av Sveriges befolkning att de trots behov avstått från tandläkarbesök på grund av ekonomiska skäl. Enligt enkäten är skillnaderna mellan olika socioekonomiska grupper särskilt stora och har dessutom ökat över tid. Verkligheten är att tandhälsan bland utrikesfödda, sjukskrivna och arbetslösa är klart sämre än tandhälsan bland sysselsatta inrikes födda. Det är inte acceptabelt i en välfärdsstat och det har därför varit ett av de mest frekventa motionskraven på Handels kongresser de senaste 20 åren.

Så vad skulle en liknande reform av tandvården kosta? I rapporten ”Reformer Är Möjliga” undersöks kostnaderna för en sådan reform. Beräkningarna utgår från regeringens utredning Ett tandvårdsstöd för alla samt på siffror som presenterades av branschorganisationen Privattandläkarna i sin genomgång av kostnaderna för tandvården. Enligt båda källorna omsatte svensk tandvård 24,8 miljarder 2014, vilket är senaste tillgängliga siffran. Av dessa är 15,3 miljarder så kallade patientavgifter och resterande betalas av antingen stat eller landsting.

Så om staten skulle betala avgifterna endast för de som idag går till tandläkaren skulle det kosta 15,3 miljarder kronor. Övriga kostnader som skulle tillkomma beror på hur den delen av befolkningen som idag inte går till tandläkarna skulle agera. Enligt rapportförfattaren skulle införandet av en avgiftsfri tandvård kosta omkring 20–25 miljarder. Största delen skulle gå till att täcka avgifter som idag betalas av privatpersoner medan en ytterligare kostnad på 5–10 miljarder skulle tillkomma då flerskulle söka tandvård.

En vanlig fråga är hur något sådant ska finansieras? Frågan utgår dessvärre ofta från någon konstig uppfattning att stora reformer är för kostsamma. Men i jämförelse med att alliansregeringen sänkte skatter med 140 miljarder under sin tid framgår en reform på 20–25 miljarder som fullt genomförbar. Utöver kapitalskatter och jobbskatteavdrag finns ju också fortfarande möjlighet att ändra på det konstiga överskottsmålet i statsfinanserna. Kort sagt: finansiering är inget som skulle hindra en politiskt efterfrågad reform som påtagligt skulle öka jämlikheten.

Anton Strömbäck

 

 

 

 

[1] Siffror för Stockholms län