Större löneökningar och fler timmar – det behöver avtalsrörelsen handla om

Det är avtalsrörelse runt hörnet. På tisdag 31 januari växlar Handels avtalskrav med motparten Svensk Handel. Löner och villkor för drygt 200 000 anställda i butiker, på lager och e-handel ska förhandlas inför att kollektivavtalen löper ut den 31 mars.

Många anställda inom handeln har det tufft. Sju av tio butiksanställda jobbar deltid, trots att de flesta vill jobba mer. Antalet korta deltider under 20 timmar per vecka har ökat kraftigt och utgör nu 27 procent av alla anställningar. Kombinationen av allt kortare deltider och låga löner innebär att de faktiska löneinkomsterna är låga och att många har svårt att leva på sin lön. Uppräknat till heltid ger den genomsnittliga timlönen i detaljhandeln en månadsinkomst på 26 994 kronor, men om man tar hänsyn till sysselsättningsgraden så blir den genomsnittliga löneinkomsten endast 18 387 kr. Det innebär att ungefär en tredjedel av de som jobbar i detaljhandeln har en löneinkomst under fattigdomsgränsen.

Den innevarande avtalsperioden har kännetecknats av flera kriser som inneburit ytterligare påfrestningar för handelns anställda. Först covid-19 pandemin som ledde till att nästan tre av fyra förlorade arbetstid och inkomst, bland annat på grund av sjukfrånvaro, permitteringar och indragna extratimmar. Slimmad bemanning innebar samtidigt ökad arbetsbelastning för kollegorna som var kvar på arbetsplatserna. Därefter Rysslands krig mot Ukraina och den kraftigaste inflationen vi sett på 30 år. Det är inte bara el och drivmedel som blivit dyrt, även matpriserna har stigit kraftigt. Eller vad sägs om 70 spänn för ett paket Bregott? Sammantaget har det lett till en kraftig urholkning av handelsanställdas realinkomster och köpkraft. Många har i dagsläget inte råd att köpa varorna de säljer.

Den svenska handeln har dock gått stark genom kriserna med rekordhöga vinster. Både under 2020 och 2021 slog handeln nya lönsamhetsrekord och rörelsemarginalerna ökade från mellan 2 och 2,5 procent till mellan 3,5 och 4 procent. Avkastningen på eget kapital i branschen ökade kraftigt och soliditeten steg också. VD-lönerna inom handeln höjdes med 21,2 procent 2021. Även om handeln precis som andra branscher kommer påverkas av lågkonjunkturen går handeln in i den utifrån en styrkeposition. Historisk erfarenhet visar också att handeln, särskilt med dagligvaror, kan antas klara sig bättre och vara mer stabil genom lågkonjunkturen eftersom många av branschens varor betraktas som nödvändigheter av hushållen. Vi ser också indikationer på att vissa företag till och med ökat sina marginaler genom att med inflationen som ursäkt höja priserna mer än nödvändigt.

Mot bakgrund av den ansträngda situation som råder för många handelsanställda och företagens starka utgångsläge är det motiverat med större löneökningar jämfört med tidigare avtalsperioder. Detta har tidigare framförts av facken inom industrin, och samma gäller inom handeln. Under pandemin har de anställda fått betala ett högt pris, både ekonomiskt och genom sämre arbetsmiljö, medan företagen gjort stora vinster. För att även handelns anställda ska klara sig genom lågkonjunkturen behöver företagen ta ökat ansvar och prioritera fler timmar och högre löner till de anställda. Det är dessutom viktigt för att köpkraften inte helt ska urholkas.

Det är fullt möjligt att ge större löneökningar utan att riskera ytterligare prisökningar, vilket måste undvikas. För att handelns anställda och breda löntagargrupper ska få reallöneökningar på sikt är det avgörande att inflationsbrasan inte eldas på. Det är ju den som för tillfället gräver de djupaste hålen i såväl löne- som pensionskuvertet. Därför är LO-samordningens krav på 4,4 procent i löneökningar med en låglönesatsning både välkommet och nödvändigt.  

Men för många handelsanställda räcker det inte för att kunna leva på sin lön. Det krävs också fler timmar på kontraktet. En handelsanställd med genomsnittslön ökar sin inkomst med drygt 700 kronor i månaden om hen får jobba en timme mer i veckan. Det är mer än nuvarande kollektivavtals löneökning på 580 kronor i månaden för en heltidsanställd år 2022. Det kan också vara skillnaden mellan att ha råd med mat och hyra, eller att inte ha det.

Ska handelsanställda kunna leva på sin lön? Det är frågan den här avtalsrörelsen handlar om.

Ola Palmgren

---

Kan Black Friday bli del av handelns gröna omställning?

Shoppingens högsäsong är här. Det startar med Black Week och Black Friday som infaller nu på fredag och varar om än inte till påska så åtminstone till efter mellandagsreorna. Att ge sig ut och shoppa den fjärde fredagen i november är dock en relativt ny tradition i Sverige. Black Friday kommer ursprungligen från USA där den infaller dagen efter högtiden Thanksgiving. Många skolor och arbetsplatser i USA håller till och med stängt för att människor ska ha möjlighet att shoppa till rabatterade priser. Dagen gjorde sitt intåg i Sverige i mitten av 2010-talet och har snabbt blivit en av de viktigaste dagarna för svenska handlare.

Enligt Svensk Handels konsumentundersökning planerar nästan varannan konsument att handla på årets Black Friday och omsättningen väntas landa på totalt 9 miljarder kronor, vilket skulle innebära en ökning på 20 procent jämfört med 2020. Bland företag inom sällanköpshandel ses Black Friday som den näst viktigaste högtiden/reaperioden för försäljningen efter julen. Föga förvånande är e-handelsföretagen de som tillmäter dagen allra störst betydelse.

Men hur hållbart är det egentligen med shoppinghögtider likt Black Friday?

Generellt sett är svensk konsumtion långt ifrån hållbar. Om alla levde som i Sverige skulle det behövas ungefär 4 jordklot för att får resurserna att räcka. Ser vi enbart till utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser som orsakas av vår konsumtion ligger de på ca 9-10 ton per person och år. Det är cirka 10 gånger högre än vad planeten egentligen klarar av om vi ska stoppa den globala uppvärmningen. Av dessa utsläpp kommer ungefär en tredjedel från privat konsumtion av varor.

Handels har flera gånger tidigare pekat på dessa siffror och på behovet av att snabbt ställa om handeln att bli mer hållbar. Det innebär till exempel att handelsföretag behöver växla över till mer av uthyrning, reparationer, installations- och remake-tjänster samt andrahandsförsäljning. Man behöver helt enkelt hitta sätt att tjäna pengar på samma hållbara varor om och om igen. För att Black Friday skulle kunna ses som en del av handelns gröna omställning vore det därför välkommet om erbjudandena fokuserade på just cirkulär handel och inte försäljning av nyproducerade varor. På så sätt skulle Black Friday kunna bli ett tillfälle för fler att upptäcka fördelarna med att hyra varor, handla second hand och/eller ta hand om de produkter man redan har.

När det gäller e-handeln som är i särskilt stort fokus under Black Friday har vi nyligen satt ljuset på dess utveckling och hållbarhet i rapporten Fri frakt till högt pris, framtagen tillsammans med fackförbunden Transport och Seko. I rapporten konstaterar vi att det finns betydande brister både när det gäller arbetsvillkor för de anställda och när det gäller miljöarbetet.

I intervjuer med förtroendevalda på e-handelslager blir det till exempel tydligt att många företag inte anpassat sin bemanning i tillräcklig utsträckning när e-handeln växt under pandemiåret 2020, och särskilt märks det under kampanjperioder likt Black Friday när ordervolymerna stiger ytterligare men förväntningarna på snabb leveransfrakt är desamma. Övervakning och kontroll på arbetsplatserna blir också allt vanligare.

När det gäller e-handelns miljöpåverkan så har den potential att vara en förhållandevis miljö­vänlig form av handel förutsatt att många privata shopping­resor med bil ersätts med effektiva och samordnade varutransporter som körs på fossilfria drivmedel till utlämningsställen. Dessvärre vet vi att endast tre procent av alla lätta lastbilar i Sverige körs på förnybart bränsle och det finns inga tecken på att de privata shopping­resorna skulle ha minskat. Last mile-transporterna, det vill säga transporter i sista ledet av e-handelns logistik­kedja, sker till stor del utan effektiv planering eller samordning, vilket gör att många budbilar kan passera ett och samma bostads­område eller uthämtnings­ställe under en dag. Transporterna sker dessutom ofta med upprepade korta stopp för hemleveranser, vilket ökar utsläppen.

Dessutom bidrar e-handelns erbjudanden om fri leverans- och returfrakt till många impulsköp som inte bara leder till onödigt stor resurs­förbrukning utan också till onödigt många och spridda beställningar samt fler retur­transporter. Det är inte ovanligt att returnerade produkter först skickas utomlands för ompaketering innan de är redo att säljas igen, med ytterligare utsläpp som följd.

Sammantaget finns det alltså mycket som behöver göras. Handeln i sin helhet behöver bli mer cirkulär och produkterna mer hållbara. E-handeln måste också ställa om till fossilfria, samordnade transporter. För att åstadkomma det behövs en mer offensiv hållning från handelsföretagen, men också ekonomiskt stöd och politisk styrning. Men konsumenter kan såklart också bidra genom att  göra mer medvetna val, samla sina inköp till färre tillfällen och bara beställa det man verkligen tror kommer passa och det man har behov av. Gör vi allt det så har Black Friday potential att inte bara vara en svart dag för miljön, utan en del av handelns gröna omställning.

Var ska arbetare ha råd att bo?

För några veckor sedan skrev Dagens Nyheter en artikel om hur de ökande bostadspriserna drabbar olika yrkesgrupper. Tidningen räknar med att en heltidsanställd butiksarbetare med en månadslön på 23 900 kronor behöver 21 år på sig för att spara ihop till kontantinsatsen till en tvåa i Stockholm, förutsatt att hen sparar tio procent av lönen varje månad. För motsvarande lägenhet i Malmö behöver hen spara i nästan tio år. Samtidigt vet vi att en väldigt stor del av de anställda i handeln, särskilt kvinnor, jobbar deltid, ofta ofrivilligt. Handelsutredaren Anton Strömbäck har i en rapport nyligen visat att kvinnor i handeln har en genomsnittlig månadsinkomst på 16 700 kronor. Räknat på en sådan inkomst tar det över 30 år att spara ihop till motsvarande lägenhet.

Hur står det till på hyresmarknaden då? Situationen är svår även där, bland annat på grund av långa bostadsköer. För att få en hyreslägenhet i Stockholmsområdet krävs i genomsnitt cirka tio år i bostadskö och i Göteborg tar det mellan fem och nio år. Men siffror från Boverket visar att bostadsbristen inte enbart är ett storstadsfenomen – hela 90 procent av Sveriges befolkning bor på en ort med bostadsbrist.

Men det är inte bara kötider som utgör ett hinder att få en hyresrätt. Även här är boendekostnaderna ofta ett problem för arbetare med normala inkomster. Statistik från SCB visar att snitthyran för en nyproducerad lägenhet i kommuner med under 75 000 invånare var ungefär 7 100 kronor i månaden. För Stockholm var motsvarande siffra 9 500 kronor. I många fall har hyresvärdar inkomstkrav för att få hyra på cirka tre gånger månadshyran. För en genomsnittlig nyproducerad tvåa innebär det alltså ett inkomstkrav på 21 300-28 500 kronor i månaden. Det är betydligt mycket mer än vad många handelsanställda tjänar. Utöver det ställs ofta krav på att man ska ha en fast anställning för att få en bostad, vilket utgör ytterligare ett hinder för handelns många visstidsanställda.

Resultatet av bostadsbristen och de stigande boendekostnaderna är en ökande bostadsojämlikhet. De ökande klyftorna i inkomster och förmögenheter återspeglas i skilda möjligheter att få tag på en bra bostad. De som drabbas hårdast och tvingas tränga ihop sig och/eller bo med otrygga villkor på andra- och tredjehandsmarknaden är unga, ensamstående, pensionärer, arbetslösa och långtidssjukskrivna, men också helt vanliga arbetare med visstids- eller deltidsanställningar.

Dessvärre verkar politikerna inte heller ha en plan för att åtgärda problemet. Tvärtom är de på väg att göra det ännu värre.

För om en dryg vecka ska utredningen om fri hyressättning i nyproduktion redovisa sina slutsatser och förslag. Utredningen handlar inte om marknadshyror i nyproduktion bör införas utan beställningen är att utreda hur det ska införas. Detta som ett resultat av januariavtalet mellan regeringen och samarbetspartierna där punkten om mer marknadsbaserad hyressättning uppges ha varit en av de viktigaste eftergifterna som Socialdemokraterna och Miljöpartiet fick göra mot Centerpartiet och Liberalerna för att kunna bilda regering. Men precis som när det gällde arbetsrätten riskerar denna eftergift att ge upphov till ett systemskifte bort från den svenska modellen med parter som förhandlar om villkoren på bostads- och arbetsmarknaden. Makt att sätta hyran ska förflyttas till fastighetsägarna, vilket riskerar att göra nya lägenheter ännu dyrare än de redan är. Motivet sägs vara att en sådan reform ska ge fler bostäder, trots att en statlig utredning för bara något år sedan kom fram till att hyressättningen inte verkar vara den avgörande faktorn för om en fastighetsägare väljer att producera nya hyresbostäder.

På sikt öppnar det här också upp för marknadshyror på hela hyresmarknaden, vilket skulle vara förödande för normalinkomsttagares möjlighet att ha råd med en bostad. Enligt beräkningar som konsultföretaget Ramböll tagit fram på uppdrag av Hyresgästföreningen skulle marknadshyror innebära hyreshöjningar på uppemot 50 procent på flera håll i landet. Frågan är vilka som skulle ha råd med dessa lägenheter. En utveckling mot marknadshyror riskerar att göra Sveriges innerstäder till reservat för samhällets rikaste medan arbetare tvingas bo allt trängre och mer otryggt.

Om politikerna vill att breda löntagargrupper ska ha råd att både bo och leva krävs andra lösningar. I rapporten Bättre bostadsförsörjning ger LO en rad förslag som skulle kunna ge fler bostäder som också vanligt folk har råd med. Det handlar om sänkta byggkostnader, tydligare ansvar och uppdrag till kommunerna samt betydligt större investeringar i bostadsbyggande. Helt enkelt en politik där människors behov av en bostad sätts i centrum, inte fastighetsägares jakt på vinster.

Ola Palmgren, utredare

---

Konsumtionsutsläpp – det politikerna missar

Sveriges klimatomställning går för långsamt och hittills har klimatpolitiken varit otillräcklig. Det är det hårda men ärliga budskapet i Klimatpolitiska rådets årliga rapport som presenterades för någon vecka sedan. Rådet är regeringens egen expertmyndighet, ett oberoende tvärvetenskapligt expertorgan som utvärderar hur väl regeringens samlade politik leder mot klimatmålen. De är dock inte ensamma om att tycka det. Naturvårdsverket, S-föreningen Reformisterna och tankesmedjan Global Utmaning har alla inom loppet av några veckor släppt rapporter som har liknande budskap.

Samtidigt visar rapporterna också på möjliga vägar framåt. Klimatpolitiska rådet menar att återhämtningen efter coronakrisen är ett tillfälle att skynda på klimatomställningen, men att det kräver att krispolitiken kopplas starkare till klimatomställningen. Enligt rådet är det bara en tiondel av regeringens återhämtningsprogram som i dagsläget bidrar positivt till att nå de klimatpolitiska målen. Det måste såklart ändras. Rådet pekar själva på att de offentliga investeringarna behöver öka för att möta både coronakrisen och klimatkrisen, och att detta i sin tur kräver större flexibilitet i det finanspolitiska ramverket. Staten måste helt enkelt göra sig redo att låna pengar för klimatets skull.

Att staten ska lägga om finanspolitiken i en mer offensiv riktning har länge varit ett krav från Handels och andra delar av fackföreningsrörelsen. En höjd investeringskvot är ett säkert sätt att öka sysselsättningen i ekonomin och samtidigt skapa nyttigheter som kommer både folket och företagen till del, exempelvis i form av infrastruktur, bostäder, satsningar på välfärd och kompetensutvecklande insatser. Sådana satsningar har ett värde i sig och kan bidra till ökad rättvisa och jämlikhet. Men nu är det absolut nödvändigt att genomföra sådana investeringar som ställer om samhället till ökad hållbarhet. Exempelvis genom att skapa fossilfria transportsystem, energieffektiva bostäder och ett kompetenslyft som rustar Sveriges arbetstagare för att ta nya jobb i hållbara verksamheter.

Det finns dock risker med en expansiv politik och stora investeringar. De senaste åren har ett flertal experter pekat på risken för så kallade rekyleffekter. Om klimatinvesteringarna leder till ökade sysselsättning och ökade löneinkomster, och dessa huvudsakligen går till konsumtion av nyproducerade varor som i sin tur genererar nya utsläpp så har vi ju inte vunnit så mycket. Därför krävs också politik och branschinitiativ som ställer om handeln.

Dessvärre lyser sådana förslag med sin frånvaro i de ovan nämnda rapporterna. Flera av dem tar inte ens upp de utsläpp som skapas av svenskars konsumtion utan fokuserar enbart på utsläppen som sker inom Sveriges gränser. Tyvärr saknas konsumtionsperspektiv även i regeringens klimatmål och klimatpolitik. Resultatet är att om klimatskadlig produktion flyttas till andra länder så ser det bra ut i den svenska utsläppsstatistiken, men om svenskarna fortsätter att köpa samma prylar så minskar ändå inte vår totala miljöpåverkan. På pappret ser det då bättre ut att äta en biff från Brasilien än att käka bönor från Öland.

Därför behövs ett konsumtionsperspektiv i miljö- och klimatdebatten. I det miljö- och klimatpolitiska program som Handels presenterade i september förra året lägger vi fram 48 förslag för hur politiken och branschen tillsammans kan ställa om handeln från försäljning av nyproducerade varor till att skapa lönsamhet i second hand-försäljning, uthyrning, reparationsverksamheter och remake. Kombinerat med en höjd skattekvot för att stärka välfärden ger det oss möjlighet att öka samhällsinvesteringarna och sysselsättningen utan att det spiller över i ökade konsumtionsutsläpp.

För att sammanfatta: omställningen går för långsamt och den förda politiken är otillräcklig. Dessutom missar såväl regeringen som flera av dess kritiker rollen som handeln och konsumtionen spelar för att åstadkomma ett bättre och mer hållbart samhälle. Investeringarna måste öka och återhämtningspolitiken måste genomsyras av den gröna omställningen, men båda måste kompletteras med mål och åtgärder för att minska de konsumtionsbaserade utsläppen. Annars riskerar vi att missa klimatmålen – med ödesdigra konsekvenser för både människor och miljön.

Ola Palmgren, utredare

Klassklyftorna syns i svenskarnas munnar

Om tänderna är en del av kroppen, varför ska då tandvården vara separerad från den övriga vården? Det är en fråga som många handelsanställda länge ställt sig. Redan 2006 beslutade Handels kongress att förbundet skulle driva på för att tandvården ska finansieras via skatten och inkluderas i högkostnadsskyddet precis som den övriga sjukvården. I en undersökning bland Handelsmedlemmarna 2017 svarade hela 95 procent att tandvården borde inkluderas i högkostnadsskyddet. I valrörelsen 2018 var detta därför en av förbundets prioriterade frågor att driva mot politiken.

För trots att tandhälsan har förbättrats hos den genomsnittlige svensken så finns det ändå tydliga socioekonomiska skillnader i tandhälsa. Den som har lägre inkomst eller lägre utbildningsnivå än snittet har i snitt också sämre tandhälsa. En Novus-undersökning från 2019 visade att hela 17 procent av befolkningen har avstått från att gå till tandläkaren av ekonomiska skäl. Även barns tandhälsa påverkas av familjens socioekonomiska bakgrund. Med andra ord: klassklyftorna syns fortfarande i svenskarnas munnar.

Handels tog därför med glädje emot beskedet att regeringen tillsatte en utredning i mars 2018 som skulle se över hela tandvårdssystemet. Utredaren Veronica Palm fick i uppdrag att föreslå hur tandhälsan kan bli mer jämlik och resurseffektiv. För knappt två veckor sen kom så utredningens betänkande med slutsatser om dagens tandvård och en rad förslag för hur den kan utvecklas. Bland annat föreslår utredningen att: 

• Tandvårdslagen ska ändras så att den som har störst behov ska ges företräde till tandvården.
• En undersökning hos tandvården ska kosta 200 kronor per besökstillfälle. Det innebär också att allmänt tandvårdsbidrag (ATB) och särskilt tandvårdsbidrag (STB) upphör.
• Varje individ ska få en individuell tandhälsoplan och de med störst risk för tandsjukdomar ska få mest stöd.
• Unga vuxna mellan 20 och 23 år ska ingå i det statliga tandvårdsstödet istället för den avgiftsfri barn- och ungdomstandvården.
• Patienter med särskilda behov ska få ett mer jämlikt stöd. Ett statligt selektivt tandvårdsstöd föreslås omhänderta flertalet av dagens patienter med särskilda behov.

Detta är välkomna steg i riktning mot en mer jämlik tandvård. Förslagen förhåller sig dock till de ramar regeringen satte upp för utredningen, nämligen att hålla sig inom nuvarande budgetutrymme. Dessa förslag bygger alltså på en omfördelning av befintliga medel inom dagens tandvårdssystem och kräver inga ytterligare resurser.

Men en socialdemokratiskt ledd regering med höga ambitioner för välfärden och en vilja att göra Sverige till ett mer jämlikt land bör inte låta visionerna stanna vid nuvarande budgetram. Om man på allvar vill komma till rätta med klassklyftorna i tandhälsa måste mer medel skjutas till och en konkret plan tas fram för hur tandvården ska bli en del av den övriga hälso- och sjukvården.

Glädjande nog har utredningen också kostnadsberäknat alternativ för ett nytt statligt högkostnadsskydd, som ett första steg mot att inkludera tandvården i sjukvårdens system. Utredningens beräkningar visar att ett statligt högkostnadsskydd i nivå med övrig hälso- och sjukvård (idag 1 150 kronor) skulle kräva att staten lägger ytterligare mellan 6 och 7 miljarder kronor per år på tandvårdssubventioner, utan hänsyn till dynamiska effekter. Det är ungefär lika mycket som det kostade att avskaffa värnskatten för landets höginkomsttagare, och inte ens hälften av vad RUT- och ROT-bidragen sammanlagt kostar statskassan.

Det är alltså inte brist på resurser som ligger i vägen för en ännu mer långtgående reform av tandvården. Inte heller saknas det behov av en reform eller folkligt stöd för att genomföra den. Om något står i vägen så är det bristande vilja från landets politiker.

Utredningens betänkande visar att det är fullt möjligt att skapa en mer jämlik tandvård. Nu är det upp till regeringen och den socialdemokratiska partiledningen att leverera och erkänna det självklara – att tänderna är och ska behandlas som en del av kroppen.

Ola Palmgren, utredare

---

Stor höjning i början ger högre lönelyft totalt

I torsdags i förra veckan fick vi så till slut nya kollektivavtal för anställda i butik, lager och e-handel, inte ens ett dygn innan strejken skulle bryta ut.

Sammanfattningsvis kan man säga att det nya avtalet ger löneökningar i nivå med de som anställda i industrin fick, inklusive en låglönesatsning som gör att lönerna höjs mest för de som tjänar minst. Gränsen för när tjänstepension börjar betalas in sänks successivt från 25 år till 22 år och parterna ska nu tillsammans se över hur visstidsanställningar används i handeln med en gemensam ambition att de ska minska.

Det är en rejäl förflyttning från arbetsgivarsidans ingång i förhandlingarna som var närmast noll procent i löneökning, frysta lägstalöner och närmast total ovilja att se utbredningen av osäkra anställningar som ett problem.

För en heltidsanställd inom handeln ger avtalet en total löneökning på 1 354 kronor under perioden, som sträcker sig från 1 november i år till 31 mars 2023. Löneökningarna är uppdelade i två omgångar och blir störst i början av perioden; 774 kronor från 1 november 2020 och ytterligare 580 kronors höjning från 1 april 2022.

Att löneökningarna är högst i början av avtalsperioden är en mycket viktig detalj.

Handels och andra fackförbund har, med goda argument, fört fram krav på att lönerna också borde ha höjts retroaktivt. Det vill säga att de anställda i efterhand skulle kompenserats för att löneökningarna (på grund av Coronapandemins utbrott) sköts upp från 1 april till 1 november. Många handelsanställda har slitit hårt under pandemin och förtjänar kompensation för det. Den som jobbar i butik eller på lager kan inte sköta jobbet hemifrån och många handelsanställda har därför stått mitt i smittan. De har riskerat att bli sjuka för att se till att allmänheten kunnat köpa mjölk och toapapper eller få varor levererade hem till sig och lojalt ställt upp för företagen.

Just därför är upplägget på löneökningarna så viktigt. För även om det var omöjligt att förhandla fram en retroaktiv lönehöjning som skulle spräckt det av industrin satta märket, så finns det faktiskt ett starkt kompensatoriskt inslag i uppgörelsen.

Låt mig ta ett exempel. Vi föreställer oss att Hassan är heltidsanställd i en matbutik. Om lönehöjningen skett omvänt, det vill säga med 580 kronor från 1 november 2020 och ytterligare 774 kronor från 1 april 2022 hade summan som Hassan fått av löneökningen under perioden varit: 29 x 580 + 12 x 774 = 26 108 kronor. Under hela perioden (29 månader) skulle lönen ha höjts med 580 kronor jämfört med nuvarande nivå, och under de sista 12 månaderna skulle lönen ha höjts med ytterligare 774 kronor till totalt 1 354 kronor. Det skulle gett Hassan en ökad inkomst på totalt 26 108 kronor under perioden.

Men så blev alltså inte fallet, utan istället höjs lönen mest i början. Vi gör om räkneexemplet: 29 x 774 + 12 x 580 = 29 406 kronor. Även om den totala höjningen av månadslönen under perioden varit densamma, det vill säga 1 354 kronor, så blir Hassans totala ökning av inkomsten 3 298 kronor högre än med omvänt upplägg.

För Hassan som, likt många andra handelsanställda, utför en betydande del av sitt arbete på kvällar och helger är ob-ersättningen också viktig för hans totala månadsinkomst. Om vi översätter lönehöjningen från månadslön till timlön ser vi att 774 kronor mer i månadslön innebär en ökad timlön på 4,66 kronor, och ytterligare 580 kronor per månad ger 3,49 kronor mer per timme. Ob-ersättning för Hassan och andra butiksanställda räknas i procent: 50 procent vardagskvällar mellan 18.15-20.00, 70 procent vardagskvällar efter 20.00 och 100 procent lördagar efter 12.00, hela söndagen och helgdagar. Det innebär att när Hassan jobbar en söndag så gör upplägget med högst lönehöjning i början att han får 2,34 kronor mer i timmen under de första 17 månaderna än det motsatta upplägget. Om hans arbetstid förläggs så att genomsnittet motsvarar 30 timmar/månad på 100 procent ob ger det 1 193 kronor ytterligare i inkomst under perioden. Även semesterlönen påverkas på liknande sätt.

Andelen av inkomsten som kommer från ob-ersättningen är ännu högre bland handelns många deltidsarbetande, vilket gör att effekten blir ännu mer märkbar för dem.

Så även om det inte blev någon kompensation i form av retroaktiv lönehöjning finns det alltså ändå inslag i avtalet som är kompensatoriska och som syftar till att ge handelsanställda ekonomisk ersättning för det slit många har lagt ned under pandemin.

Ta bort karensavdraget för gott

Den 11 mars meddelade regeringen att karensavdraget tillfälligt skulle slopas. I ett pressmeddelande motiverar socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi åtgärden så här: ”För att minska risken för smittspridning är det viktigt att den som är sjuk inte går till jobbet. I det läge som vi befinner oss i nu är det rimligt att staten tar ett ekonomiskt ansvar för den första dagen av sjukdom för att hjälpa den enskilde.” Detta är dessutom alla politiska partier överens om.

Det är rätt och riktigt att karensavdraget nu slopas för att förhindra smittspridning (även om både ersättnings- och utbetalningsmodellen behöver förbättras). Ingen med symtom ska känna sig tvungen att avstå från att stanna hemma av ekonomiska skäl, och därmed riskera att sprida smittan till andra. Men man kan faktiskt fråga sig varför det är en logik som enbart ska gälla tillfälligt.

Handels har sedan länge drivit på för att avskaffa karensdag och karensavdrag. Skälen till det är flera:

1. Minskad smittspridning. Oavsett om en arbetstagare bär på Coronavirus eller någon annan sjukdom som smittar riskerar hen att sprida smittan till fler, både kollegor och kunder, om hen går till jobbet. Därför är det ur ett smittskyddsperspektiv skadligt att sjukfrånvaro är förknippat med ett ekonomiskt straff som skapar drivkrafter för arbetstagare att jobba även om de är sjuka.
2. Positiva folkhälsoeffekter. Forskning visar att personer som upprepade gånger går till jobbet trots att de borde ha sjukskrivit sig löper större risk för framtida sjukskrivningar, både korta och långa. Dagens sjuknärvaro är ofta morgondagens sjukfrånvaro. Och den riskerar ofta att bli längre och därmed slå hårdare mot både arbetstagare och arbetsgivare än om den anställde fick möjlighet att i ett tidigt skede återhämta sig ordentligt.
3. Ökad jämlikhet och jämställdhet. Tjänstemän och akademiker kan ofta hantera ohälsa genom att använda flextid eller arbeta hemifrån, och på så sätt slippa löneavdraget som karensen innebär. För den som jobbar i butik, på lager eller i frisörsalong är det såklart inte ett alternativ. Statistik från Arbetsmiljöverket visar att andelen kvinnor som arbetar trots att de är sjuka är högre än bland männen, och dessutom uppger fyra av tio arbetarkvinnor att ett av skälen till det är att man inte har råd att vara sjuk. Karensavdraget spär alltså på redan existerande klass- och könsklyftor. 

Men hur vanligt är det att arbetstagare går till jobbet trots att de är sjuka? Arbetsmiljöverkets statistik visar tydligt att sjuknärvaro varken är ovanligt eller obetydligt på svensk arbetsmarknad. Omkring sju av tio sysselsatta har enligt Arbetsmiljöverket någon gång under det senaste året arbetat trots att man utifrån sin egen bedömning var sjuk och borde ha låtit bli. Man behöver inte vara smittskyddsexpert för att förstå att det ger upphov till en hel del smittspridning.

Argumentet mot att ta bort karensavdraget brukar vara att människor inte ska kunna sjukanmäla sig av lathet och ovilja att gå till jobbet. De vetenskapliga bevisen för det påståendet lyser dock med sin frånvaro. Ser vi till våra nordiska grannländer är dessutom Sverige ensamma om att ha ett karensavdrag. I Finland övervägde regeringen för fem år sedan att införa en karensdag, men fann att nackdelarna var allt för stora. 

Coronapandemin visar med glasklar tydlighet hur skadligt det är att människor som inte är friska går till jobbet.

Det är dags att slopa karensdagen för gott.

---

Straffa den som utnyttjar, inte den som utnyttjas

Kommer ni ihåg Uppdrag gransknings avsnitt Nagelfixarna? Programmet skapade stor uppmärksamhet i början av året med berättelser om arbetskraftsinvandrare som utnyttjades på svenska nagelsalonger. Ett antal kvinnor från Vietnam redogjorde för hur de kommit till Sverige med löften om trygga anställningar med schysta löner och villkor, men väl här tvingats arbeta som om de vore livegna. Långa arbetsdagar, dålig arbetsmiljö och tvång på att betala tillbaka en del av lönen till arbetsgivaren. Horribelt.

I lördags släppte Handels en ny rapport ”Bakom lacken – Ekonomisk utveckling och arbetskraftsinvandring i skönhetsbranschen” som bland annat innehåller förslag till politikerna för att komma till rätta med det här. Den resulterade i en debattartikel i DN där följande förslag presenterades:

1. Gör anställningserbjudandet som ligger till grund för arbetstillstånd juridiskt bindande.
   Den arbetsgivare som vill anställa någon från ett land utanför EU måste skapa ett anställningserbjudande med information om den lön och de villkor som hen tänker erbjuda till arbetstagaren. Det är detta dokument som Migrationsverket tar ställning till när de fattar beslut om arbetstillstånd, eftersom lagen kräver att lön och villkor måste vara i nivå med kollektivavtal eller praxis i branschen. Men erbjudandet är inte bindande för arbetsgivaren, vilket innebär att migranten kan få helt andra villkor än det som utlovats.
   
   
2. Inför sanktioner mot arbetsgivare som inte uppfyller de villkor som legat till grund för arbetstillståndet.
   Om arbetsgivaren inte infriar de villkor som utlovats i anställningserbjudandet, och på så sätt missbrukar systemet, så ska det utgöra ett brott mott lagen och därmed kunna få straffrättsliga påföljder.
   
   
3. Ge permanent uppehållstillstånd till arbetskraftsinvandrare med tillsvidareanställning.
   Den som kommer hit för ett jobb som är tillsvidare bör också ha rätt att vistas i landet tillsvidare. Det skulle också stärka arbetstagarnas ställning och göra det möjligt för fler att larma när det sker försök till utnyttjande eller andra missförhållanden. Med dagens lagstiftning så är det arbetstagaren som riskerar att bli av med sitt arbets- och uppehållstillstånd om det uppmärksammas att den lön eller de villkor som faktiskt gäller är sämre än vad lagen kräver. Utsattheten är uppenbar om arbetstagarens alternativ står mellan att acceptera otillfredsställande arbetsvillkor och att lämna landet.

Systemet är idag riggat för att underlätta utnyttjande av arbetskraftsinvandrare och gynna oseriösa arbetsgivare. Det drabbar i första hand de migrerande arbetstagare som tvingas att tyst acceptera fruktansvärda arbetsvillkor. Men det drabbar också resterande arbetstagare genom en negativ press på löner och villkor i den bransch som berörs, samt de seriösa företag som vill driva sin verksamhet med schysta löner och goda villkor för sina anställda. Och fenomenet är inte begränsat till skönhetsbranschen. Rapporter om liknande historier har kommit från såväl hemtjänsten som restaurang– och städbranscherna.

Att lagstiftarna ser genom fingrarna med detta är obegripligt. Det saknas varken kunskap om nuvarande lagstiftnings konsekvenser eller förslag på hur regelverket kan förbättras. Nu är det dags för handling.

Ola Palmgren

Lönekartläggningen ska utvecklas – inte avvecklas

Om du frågar valfri person vad hen tycker om att kvinnor får lägre lön än män, trots lika eller likvärdigt arbete, så svarar nog de flesta att det är fel. Ändå finns det betydande skillnader i inkomst mellan könen. Statistik från Medlingsinstitutet visar att den ovägda löneskillnaden (det vill säga om vi låter bli att justera för att män och kvinnor jobbar inom olika yrken, sektorer och i genomsnitt har olika utbildningsnivå) år 2018 var 10,7 procent. Det betyder att en genomsnittlig kvinna varje månad tjänar 3 900 kronor mindre än en genomsnittlig man. Med nuvarande förändringstakt kommer det dessutom dröja ytterligare 25 år innan lönerna i Sverige blir jämställda.

Ett verktyg för att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika eller likvärdigt arbete är lönekartläggning. Sedan 1994 har det funnits lagstiftning som påbjuder arbetsgivare att använda sig av den här metoden för att kartlägga och analysera löner och andra arbetsvillkor på arbetsplatsen ur ett jämställdhetsperspektiv. Lagen har visserligen ändrats ett flertal gånger, och de mest betydande förändringarna skedde 2009, när Jämställdhetslagen ersattes med Diskrimineringslagen och kravet på att dokumentera lönekartläggningar begränsades till arbetsplatser med över 24 anställda och vart tredje år, samt 2017, när kraven på lönekartläggning återigen skärptes. Enligt nuvarande lagstiftning ska samtliga arbetsgivare årligen genomföra lönekartläggning, men bara de med tio eller fler anställda behöver dokumentera arbetet. Lagen säger också att arbetsgivare och arbetstagare ska samverka i arbetet mot diskriminering. Det fack som arbetsgivaren har kollektivavtal med har rätt till den information som behövs för att organisationen ska kunna samverka vid kartläggning, analys och upprättande av handlingsplan för jämställda löner.

Vad har då lönekartläggning för effekt? Den frågan försöker Riksrevisionen svara på i en nyligen genomförd granskning. I sin rapport skriver de att lönekartläggning har begränsade möjligheter att påverka löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden, vilket i sig inte är så förvånande, eftersom en stor del av löneklyftan beror på värdediskrimineringen av kvinnodominerade branscher. Yrken som traditionellt domineras av kvinnor avlönas betydligt lägre trots liknade krav på utbildning och svårighetsgrad som i mansdominerade. Det gör att ojämställda löner bara delvis kan motverkas genom åtgärder av enskilda arbetsgivare – för att lösa helheten krävs större strukturella förändringar.

Riksrevisionen konstaterar också i sin granskning att lönekartläggningar i dagsläget är tämligen arbetskrävande och att det saknas samlad statistik över löneskillnaderna på arbetsgivarnivå, vilket behövs för att statens insatser på området ska kunna utvärderas och utvecklas. De rekommenderar därför bland annat regeringen att ge Medlingsinstitutet i uppdrag att följa utvecklingen av löneskillnaderna mellan män och kvinnor på arbetsgivarnivå, men också att utreda om lagstiftningen bättre kan anpassas till arbetsgivare av olika storlek och göras mindre arbetskrävande.

Dessa till synes modesta slutsatser fick dock DNs ledarskribent Mattias Svensson att ta till brösttoner och kalla lönekartläggning för både låtsaspolitik och byråkratiproduktion. Men för den som läser Riksrevisionens rapport står det klart att det inte stämmer.

Utöver Riksrevisionens nya granskning så har lönekartläggningars effekt tidigare granskats av bland annat fackförbundet Unionen. De har då funnit att på arbetsplatser med yrkesgrupper som de organiserar har minst hälften av alla genomförda lönekartläggningar och analyser lett till lönejusteringar eller andra åtgärder som syftar till att uppnå jämställda löner. Dessvärre fann de också att många företag inte följer lagen – inte ens hälften genomför årliga lönekartläggningar.

Erfarenheterna från Handels lokala klubbar är liknande. Ungefär en tredjedel av de fackligt förtroendevalda gör bedömningen att företagsledningen har låga kunskaper om Diskrimineringslagens krav på lönekartläggning, att kartläggningar ofta inte genomförs och att facket många gånger förvägras information för att kunna medverka. Men precis som i Unionen upplever Handels förtroendevalda att i de fall som lönekartläggning görs och osakliga löneskillnader upptäcks, då rättas de också till.

Det är med andra ord tydligt att det 1) finns potential att utveckla arbetet med lönekartläggning, och 2) saknas grund att avfärda det som låtsaspolitik. Riksrevisionen har presenterat ett antal rekommendationer om hur arbetet kan utvecklas, men Handels menar att ett första steg för att nå effekt måste vara att se till att lagen följs. Det innebär dels att se till att företag faktiskt genomför de lönekartläggningar de är ålagda att göra, och dels att se till att de fackliga lokala organisationerna får tillgång till den information som behövs för att kunna medverka, och som lagstiftningen dessutom ger rätt till. Tillsynen behöver skärpas och arbetsgivare som bryter mot reglerna bör straffas med vite eller andra påföljder.

Lönekartläggning är måhända inget Alexanderhugg för jämställda löner, men varje hugg som kan bidra till att bryta ner barriärerna av ojämställdhet är välkommet. Och välbehövligt.

EU-valet – en facklig angelägenhet

Om lite drygt en och en halv vecka är sista dagen för att rösta i valet till Europaparlamentet. 751 ledamöter ska väljas från de (fortfarande) 28 medlemsländerna, och 20 av dessa ska vara från Sverige.

Varför angår detta ett fackförbund kanske någon frågar sig? Svaret är enkelt: för att EU-politiken i högsta grad påverkar arbetstagares vardag, såväl i Sverige som i resten av Europa. Även om arbetsmarknadsfrågor i huvudsak är en nationell angelägenhet så har konceptet med en gemensam marknad med fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och medborgare stor påverkan på villkoren för både företag och arbetare. Detsamma gäller för EU-beslut som rör arbetstagares rättigheter, till exempel minimiregler för arbetstid, likabehandling och säker arbetsmiljö.  

De senaste åren har EU varit i centrum för flera arbetsmarknadspolitiska frågor i Sverige. När Alliansregeringen 2007 förändrade LAS, och bland annat införde Allmän visstidsanställning, blev det möjligt att stapla tidsbegränsade anställningar på varandra utan bortre gräns. Då anmälde TCO regeringen för brott mot EUs visstidsdirektiv – och fick rätt. 2007 kom också den så kallade Laval-domen, då EU-domstolen ansåg att EU:s utstationeringsregler och den fria rörligheten för tjänster inte tillåter svenska fack att vidta stridsåtgärder för att kräva svenska villkor för utländska arbetstagare som tillfälligt utför tjänster i Sverige. Detta var på många sätt ett direkt angrepp på den svenska kollektivavtalsmodellen och föranledde i sin tur en kampanj för att ändra EUs regelverk kring utstationering – vilket lyckades under förra mandatperioden och ledde till utökad rätt att ta strid för kollektivavtal.

Handels har inför årets val till Europaparlamentet valt att särskilt lyfta två frågor som berör många handelsanställda och där Handels anser att EU borde agera.

Trygga jobb: En ökande andel av arbetstagarna i Europa har anställningar som är tillfälliga och/eller på deltid. År 2016 var det 26,4 miljoner invånare i EU-länder som hade en tillfällig anställning, vilket är 14,2 % av alla anställda i unionen. Sverige ligger till och med något över EU-snittet med 16 %, men siffrorna varierar kraftigt mellan olika branscher. Detaljhandeln är en av de mest utsatta och har upplevt en stadig ökning av såväl tidsbegränsade anställningar som deltidsanställningar de senaste decennierna. Andelen som saknar en fast anställning på heltid inom branschen är nu uppe på hela 70 %, och de som främst drabbas är kvinnor och unga. Handels vill därför att Europaparlamentet ska arbeta för att minska förekomsten av otrygga anställningar och ofrivilliga deltider.

Stoppa missbruket av bemanningsföretag: Antalet bemanningsanställda på svensk arbetsmarknad har ökat kraftigt sedan 1990-talet då privat uthyrning av personal i vinstsyfte tilläts. Från cirka 5 000 anställda 1994 till 76 300 år 2016. Bemanningsanställda är vanligast förkommande inom industri och tillverkning, och näst vanligast inom partihandeln. I en undersökning av min kollega Cecilia Berggren svarade nära 65 % av lageranställda Handelsmedlemmar att inhyrd personal arbetar på deras arbetsplats, och hela 35 % svarade att de bemanningsanställda används som en permanent del av verksam­heten.

Permanent användning av bemanningsföretag drabbar både den bemanningsanställde och arbetsplatsen, och på sikt hela arbetsmarknaden. Den bemanningsanställde befinner sig ofta i en otrygg situation där arbetsplats och arbetstider kan variera från vecka till vecka, med sämre ar­betsmiljö, tyngre arbetsuppgifter och större press på sig än de ordinarie anställda. Anmälda arbetsolyckor med sjukfrånvaro som följd är nästan dubbelt så vanligt bland bemanningsanställda som bland anställda totalt på arbetsmarknaden, och unga är överrepresenterade bland de skadade. Den befintliga personalen å sin sida behöver också ständigt lära upp ny personal och vet inte vem de kommer att jobba med nästa vecka. Handels menar därför att inhyrning enbart ska kunna användas som komplement vid arbetstoppar.

Oavsett om politiska beslut fattas i Stockholm eller Bryssel kan de alltså ha stor påverkan på både löntagares vardag och möjligheterna till facklig organisering. Därför är EU-valet i högsta grad en facklig angelägenhet.