Större löneökningar och fler timmar – det behöver avtalsrörelsen handla om

Det är avtalsrörelse runt hörnet. På tisdag 31 januari växlar Handels avtalskrav med motparten Svensk Handel. Löner och villkor för drygt 200 000 anställda i butiker, på lager och e-handel ska förhandlas inför att kollektivavtalen löper ut den 31 mars.

Många anställda inom handeln har det tufft. Sju av tio butiksanställda jobbar deltid, trots att de flesta vill jobba mer. Antalet korta deltider under 20 timmar per vecka har ökat kraftigt och utgör nu 27 procent av alla anställningar. Kombinationen av allt kortare deltider och låga löner innebär att de faktiska löneinkomsterna är låga och att många har svårt att leva på sin lön. Uppräknat till heltid ger den genomsnittliga timlönen i detaljhandeln en månadsinkomst på 26 994 kronor, men om man tar hänsyn till sysselsättningsgraden så blir den genomsnittliga löneinkomsten endast 18 387 kr. Det innebär att ungefär en tredjedel av de som jobbar i detaljhandeln har en löneinkomst under fattigdomsgränsen.

Den innevarande avtalsperioden har kännetecknats av flera kriser som inneburit ytterligare påfrestningar för handelns anställda. Först covid-19 pandemin som ledde till att nästan tre av fyra förlorade arbetstid och inkomst, bland annat på grund av sjukfrånvaro, permitteringar och indragna extratimmar. Slimmad bemanning innebar samtidigt ökad arbetsbelastning för kollegorna som var kvar på arbetsplatserna. Därefter Rysslands krig mot Ukraina och den kraftigaste inflationen vi sett på 30 år. Det är inte bara el och drivmedel som blivit dyrt, även matpriserna har stigit kraftigt. Eller vad sägs om 70 spänn för ett paket Bregott? Sammantaget har det lett till en kraftig urholkning av handelsanställdas realinkomster och köpkraft. Många har i dagsläget inte råd att köpa varorna de säljer.

Den svenska handeln har dock gått stark genom kriserna med rekordhöga vinster. Både under 2020 och 2021 slog handeln nya lönsamhetsrekord och rörelsemarginalerna ökade från mellan 2 och 2,5 procent till mellan 3,5 och 4 procent. Avkastningen på eget kapital i branschen ökade kraftigt och soliditeten steg också. VD-lönerna inom handeln höjdes med 21,2 procent 2021. Även om handeln precis som andra branscher kommer påverkas av lågkonjunkturen går handeln in i den utifrån en styrkeposition. Historisk erfarenhet visar också att handeln, särskilt med dagligvaror, kan antas klara sig bättre och vara mer stabil genom lågkonjunkturen eftersom många av branschens varor betraktas som nödvändigheter av hushållen. Vi ser också indikationer på att vissa företag till och med ökat sina marginaler genom att med inflationen som ursäkt höja priserna mer än nödvändigt.

Mot bakgrund av den ansträngda situation som råder för många handelsanställda och företagens starka utgångsläge är det motiverat med större löneökningar jämfört med tidigare avtalsperioder. Detta har tidigare framförts av facken inom industrin, och samma gäller inom handeln. Under pandemin har de anställda fått betala ett högt pris, både ekonomiskt och genom sämre arbetsmiljö, medan företagen gjort stora vinster. För att även handelns anställda ska klara sig genom lågkonjunkturen behöver företagen ta ökat ansvar och prioritera fler timmar och högre löner till de anställda. Det är dessutom viktigt för att köpkraften inte helt ska urholkas.

Det är fullt möjligt att ge större löneökningar utan att riskera ytterligare prisökningar, vilket måste undvikas. För att handelns anställda och breda löntagargrupper ska få reallöneökningar på sikt är det avgörande att inflationsbrasan inte eldas på. Det är ju den som för tillfället gräver de djupaste hålen i såväl löne- som pensionskuvertet. Därför är LO-samordningens krav på 4,4 procent i löneökningar med en låglönesatsning både välkommet och nödvändigt.  

Men för många handelsanställda räcker det inte för att kunna leva på sin lön. Det krävs också fler timmar på kontraktet. En handelsanställd med genomsnittslön ökar sin inkomst med drygt 700 kronor i månaden om hen får jobba en timme mer i veckan. Det är mer än nuvarande kollektivavtals löneökning på 580 kronor i månaden för en heltidsanställd år 2022. Det kan också vara skillnaden mellan att ha råd med mat och hyra, eller att inte ha det.

Ska handelsanställda kunna leva på sin lön? Det är frågan den här avtalsrörelsen handlar om.

Ola Palmgren

---

Handelsanställdas jobb utvecklas och det är bra

En sak som slog mig när jag i förra veckan, tillsammans med Handels ordförande Linda Palmetzhofer, besökte medlemmar och förtroendevalda på IKEA:s planeringsstudio i Sickla var vilken yrkesstolthet de handelsanställda utstrålade. Som tidigare anställd säljare i samma köpcentrum blev jag berörd av yrkesskickligheten.

Jag slogs också av hur viktigt det är att bekämpa en nedvärderande syn på handelsanställda. En syn som saknar grund i verkligheten.

För Handels är det självklart att arbetaryrken inom handeln utvecklas. Det tycker vi är bra och en naturlig del av teknikutveckling, digitalisering och omställning till mer hållbar handel. Det handlar fortfarande om arbetarjobb. Jobb som behöver uppvärderas och där personalens yrkesskicklighet behöver värdesättas mer. De handelsanställda är branschens viktigaste resurs. Arbetsgivarna vinner på att satsa på den resursen.

Ett exempel på allt detta är IKEA:s nya butikskoncept med planeringsstudios där handelsanställda säljare med personlig service hjälper kunder att planera, beställa och på så vis köpa kundanpassade heminredningslösningar för bland annat kök, förvaring, sov- och badrum. Samma service finns på IKEA:s större varuhus. Nu kan fler kunder träffa IKEA:s personal (och Handels medlemmar) för att få hjälp närmare hemmet.

Vi känner inte igen en bild av att arbetarjobben försvinner. Tvärt om. Handelsanställdas yrken utvecklas och kompetensbehoven är stora. Det krävs ännu mer kompetens och utbildning för att klara många av de arbetsuppgifter som Handels medlemmar dagligen utför. Vi ser också att många av de hantverkskompetenser som historiskt varit viktiga i handeln nu är på väg tillbaka när fler affärsmodeller behöver bli mer cirkulära och hållbara. Många jobb kräver också högre teknisk kompetens.

IKEA:s butikskoncept visar på det självklara i att det inte går att skilja ett företags digitala kanaler från fysiska försäljningsställen. De hänger ihop. Det är inte e-handel eller butik. Det är handel och kunderna förväntar sig att handelsföretagens kanaler hänger ihop. Handels medlemmar jobbar dagligen med att serva kunder på många olika sätt, till hjälp har de både fysiska och digitala handelskanaler.

Klart är att det fysiska mötet fortfarande är viktigt. Många kunder vill träffa en människa för att diskutera sina inköp och med hjälp av säljarens kompetens få stöd att handla rätt och kundanpassat.

Ibland går det nästan att ana en föraktfull syn på arbetare i Sverige 2022. Arbetare i handeln behöver värdesättas och ses på utifrån dagens verklighet. Utan handelsanställda skulle Sverige snabbt stanna. Det handlar om komplexa samhällsviktiga jobb som verkligen kräver sin kompetens och yrkesskicklighet. Hela samhället utvecklas, det gäller självklart också arbetarjobben.

Det står också tydligt i den LO-gemensamma organisationsplanen att det är ”självklart att arbeten som utvecklas och tillförs ny teknik och nya arbetsuppgifter inte därmed automatiskt blir ett tjänstemannajobb. Den tolkningen har också Arbetsdomstolen slagit fast i ett antal domar där frågan gällt vilket avtal som ska tillämpas för sådana nya arbeten.”

LO konstaterar att företags arbetsorganisationer ständigt förändras, att kraven på utbildad arbetskraft ökar och att: ”Allt talar för att de traditionella arbetarjobben kommer att fortsätta att förändras. Det innebär att till exempel lednings‑, planerings och visst administrativt arbete kommer att ingå i det direkta produktionsarbetet i större utsträckning än tidigare. Det betyder inte att dessa arbeten blir mera tjänstemannabetonade utan att behovet av tjänstemannabefattningar helt enkelt minskar. Det är egentligen en normal strukturell förändring och inte en gränstvist”.

LO skriver även att det tyvärr ibland förekommer en helt felaktig uppfattning om att LO-förbundens avtal inte är tillämpbara på arbetsuppgifter med mer kvalificerade arbetsmoment.

Handels delar givetvis LO:s gemensamma syn på detta.

Daniel Söderberg Talebi

Därför är kollektivavtalets dag viktigast av alla

Semmeldagen, våffeldagen och kanelbullens dag i all ära, men den 17 mars är det dags för det viktigaste firandet av allt: Kollektivavtalets dag!

Låter det konstigt? Tycker du att semmeldagen verkar roligare? Faktum är att kollektivavtalet är värt hundratusentals kronor och garanterar att vi får både löneförhöjningar och bättre arbetsvillkor. Och således också har råd med gofika för att fira!

Låt oss ta ett räkneexempel. Annika som är 29 år arbetar heltid i butik och ligger på detaljhandelsavtalets snittlön på 159,5 kr per timme. Hon jobbar också två kvällar i veckan, varannan vecka på lördag- eller söndagskväll, då kollektivavtalet bestämmer att ersättning för obekväm arbetstid ska betalas ut. Det ekonomiska värdet på kollektivavtalet blir för Annika minst 117 400 kr mellan april 2021 och mars 2022. Det handlar bland annat om löneökning, ob-ersättning, semesterersättning, avtalspension och extra förmåner vid föräldraledighet. Ersättningar som hon inte skulle vara garanterad utan kollektivavtalet. Finns det inget kollektivavtal på arbetsplatsen bestämmer arbetsgivaren själv vilka löner och villkor som gäller. Likaså finns ingen garanti för att man omfattas av några försäkringar. Det finns inga spelregler helt enkelt.

En del säger att det är för dyrt att vara med i facket, men med tanke på vad vi tillsammans kämpat oss till är det rimligare att säga att vi inte har råd att stå utanför. Övertidsersättning, kortare arbetstid, försäkringspremier. Allt detta och mer därtill vet vi att kollektivavtalen ger. Men därtill är själva lönenivån i sig ett resultat av kollektivavtalen. I länder där kollektivavtal inte normerar lönerna ligger lönen för våra branscher betydligt lägre.

Det är såklart inte bara bättre löneutveckling, avtalspension och högre semesterlön som kollektivavtalet reglerar. Det ger oss också bättre arbetsvillkor, regler vid anställning och uppsägning, anger hur arbetstiden ska beräknas och så vidare. Kollektivavtalet kan vi plocka fram och peka i när arbetsgivarna försöker fuska och göra lite som de själva känner för. Det är ett golv vi inte lägger oss under i fråga om lön och arbetsvillkor.

Det finns alltså anledning att fira. Utan kollektivavtalen och de fackligt aktiva som ser till att de följs vore vi betydligt fattigare och mer utlämnade till arbetsköparnas (inte alltid så goda) vilja. Det kommer vi se när avtalsrörelsen nu drar i gång. Det närmsta året kommer fackförbund inom LO att förhandla kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda. Förtroendevalda inom Handels kommer under året samlas i hela landet för att diskutera den kommande avtalsrörelsen och vilka förändringar i våra kollektivavtal som man vill se. Och vi måste vara många för att kunna påverka. Förra avtalsrörelsen var arbetsgivarsidans utgångspunkt helt motsatta våra med närmast noll procent i löneökningar och frysta lägstalöner. Tänk då den kamp som ligger bakom över 100 000 kr i årligt värde i kollektivavtalen! Många och välorganiserade kan vi flytta fram våra positioner ytterligare, är vi få kommer värdet att krympa.

Så unna er en gofika till fackmötet idag, diskutera vilka frågor som ni vill lyfta i avtalsrörelsen och glöm inte att fira de kollektivavtal vi hittills gemensamt lyckats förhandla fram. Genom dessa och kommande avtal skapar vi arbetsplatser där det finns både tid för fikapauser och lön för mödan.

Jenny Wrangborg

Stor höjning i början ger högre lönelyft totalt

I torsdags i förra veckan fick vi så till slut nya kollektivavtal för anställda i butik, lager och e-handel, inte ens ett dygn innan strejken skulle bryta ut.

Sammanfattningsvis kan man säga att det nya avtalet ger löneökningar i nivå med de som anställda i industrin fick, inklusive en låglönesatsning som gör att lönerna höjs mest för de som tjänar minst. Gränsen för när tjänstepension börjar betalas in sänks successivt från 25 år till 22 år och parterna ska nu tillsammans se över hur visstidsanställningar används i handeln med en gemensam ambition att de ska minska.

Det är en rejäl förflyttning från arbetsgivarsidans ingång i förhandlingarna som var närmast noll procent i löneökning, frysta lägstalöner och närmast total ovilja att se utbredningen av osäkra anställningar som ett problem.

För en heltidsanställd inom handeln ger avtalet en total löneökning på 1 354 kronor under perioden, som sträcker sig från 1 november i år till 31 mars 2023. Löneökningarna är uppdelade i två omgångar och blir störst i början av perioden; 774 kronor från 1 november 2020 och ytterligare 580 kronors höjning från 1 april 2022.

Att löneökningarna är högst i början av avtalsperioden är en mycket viktig detalj.

Handels och andra fackförbund har, med goda argument, fört fram krav på att lönerna också borde ha höjts retroaktivt. Det vill säga att de anställda i efterhand skulle kompenserats för att löneökningarna (på grund av Coronapandemins utbrott) sköts upp från 1 april till 1 november. Många handelsanställda har slitit hårt under pandemin och förtjänar kompensation för det. Den som jobbar i butik eller på lager kan inte sköta jobbet hemifrån och många handelsanställda har därför stått mitt i smittan. De har riskerat att bli sjuka för att se till att allmänheten kunnat köpa mjölk och toapapper eller få varor levererade hem till sig och lojalt ställt upp för företagen.

Just därför är upplägget på löneökningarna så viktigt. För även om det var omöjligt att förhandla fram en retroaktiv lönehöjning som skulle spräckt det av industrin satta märket, så finns det faktiskt ett starkt kompensatoriskt inslag i uppgörelsen.

Låt mig ta ett exempel. Vi föreställer oss att Hassan är heltidsanställd i en matbutik. Om lönehöjningen skett omvänt, det vill säga med 580 kronor från 1 november 2020 och ytterligare 774 kronor från 1 april 2022 hade summan som Hassan fått av löneökningen under perioden varit: 29 x 580 + 12 x 774 = 26 108 kronor. Under hela perioden (29 månader) skulle lönen ha höjts med 580 kronor jämfört med nuvarande nivå, och under de sista 12 månaderna skulle lönen ha höjts med ytterligare 774 kronor till totalt 1 354 kronor. Det skulle gett Hassan en ökad inkomst på totalt 26 108 kronor under perioden.

Men så blev alltså inte fallet, utan istället höjs lönen mest i början. Vi gör om räkneexemplet: 29 x 774 + 12 x 580 = 29 406 kronor. Även om den totala höjningen av månadslönen under perioden varit densamma, det vill säga 1 354 kronor, så blir Hassans totala ökning av inkomsten 3 298 kronor högre än med omvänt upplägg.

För Hassan som, likt många andra handelsanställda, utför en betydande del av sitt arbete på kvällar och helger är ob-ersättningen också viktig för hans totala månadsinkomst. Om vi översätter lönehöjningen från månadslön till timlön ser vi att 774 kronor mer i månadslön innebär en ökad timlön på 4,66 kronor, och ytterligare 580 kronor per månad ger 3,49 kronor mer per timme. Ob-ersättning för Hassan och andra butiksanställda räknas i procent: 50 procent vardagskvällar mellan 18.15-20.00, 70 procent vardagskvällar efter 20.00 och 100 procent lördagar efter 12.00, hela söndagen och helgdagar. Det innebär att när Hassan jobbar en söndag så gör upplägget med högst lönehöjning i början att han får 2,34 kronor mer i timmen under de första 17 månaderna än det motsatta upplägget. Om hans arbetstid förläggs så att genomsnittet motsvarar 30 timmar/månad på 100 procent ob ger det 1 193 kronor ytterligare i inkomst under perioden. Även semesterlönen påverkas på liknande sätt.

Andelen av inkomsten som kommer från ob-ersättningen är ännu högre bland handelns många deltidsarbetande, vilket gör att effekten blir ännu mer märkbar för dem.

Så även om det inte blev någon kompensation i form av retroaktiv lönehöjning finns det alltså ändå inslag i avtalet som är kompensatoriska och som syftar till att ge handelsanställda ekonomisk ersättning för det slit många har lagt ned under pandemin.

Stoppa klyftorna som tar oss till 1930-talet

Just nu pågår avtalsrörelsen där fackförbund inom LO förhandlar kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda. Inom handeln är skiljelinjerna mellan fack och arbetsgivare stora. Det handlar om vilka löner och villkor som ska gälla. Resultatet påverkar människors hela liv och vardag. Men avtalsrörelsen handlar om ännu mer, det handlar om vilket samhälle vi vill leva i.

I dagarna släppte LO rapporten ”Makteliten – i en egen bubbla” som visar att klassklyftorna ökar snabbt på vanligt folks bekostnad. Sedan LO började mäta 1950 har toppcheferna i näringslivet aldrig tjänat så mycket som nu jämfört med vanliga löntagare.

En VD-lön i den ekonomiska eliten motsvarar nu 60,8 industriarbetarlöner (heltidslön). På mindre än ett år tjänar direktören betydligt mer än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. LO jämför också med den bredare gruppen ”makteliten” där en mängd olika toppositioner inom näringslivet, politiken och samhället i stort ingår. Också här är skillnaderna historiskt stora. Det är skrämmande läsning för alla oss som tror på ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Jämfört med handelsanställda är klyftorna, inte minst på grund av deltidsproblematik, ännu större. Samtidigt går handeln som bransch bra och VD:arna i handelsföretagen ökar sina löner mycket snabbt. Branschtidningen Markets genomgång visar att VD-lönerna inom de största handelsbolagen ökade med i genomsnitt 7,2 procent under 2018. Samma år fick vanliga handelsanställda nöja sig med 1,6 procents löneökning.

De växande klyftorna syns inte bara i relation till VD-lönerna och maktelitens inkomstutveckling. I Sverige är lönegapet mellan arbetare och tjänstemän nu lika stort som på 1930-talet. Ja du läste rätt, på samma nivå som innan andra världskriget och Saltsjöbadsavtalets tillkomst.

Jämlikheten i Sverige behöver öka för att vårt samhälle ska hålla ihop. Det tjänar alla på. Vi kan aldrig acceptera att föras tillbaka till en tid med inkomstklyftor som borde höra historien till. En del går att åstadkomma på politisk väg men i grunden handlar det om att vanligt folks löner och villkor måste hänga med. Därför är fackens krav i avtalsrörelsen helt nödvändiga för att stoppa de växande klyftorna.

Daniel Söderberg Talebi

Handels medlemmar kan sitt kollektivavtal

Nästa vecka inleds avtalskonferenser i Handels. Förtroendevalda samlas i hela landet för att diskutera den kommande avtalsrörelsen och vilka förändringar man vill se. I Sverige är frågor om löner och arbetsvillkor en demokratisk process, vilket kanske inte uppmärksammas så ofta. Förhandlingsdelegationer har valts i demokratisk ordning, och alla medlemmar kan föra fram kritik och önskemål kring avtalen.

Men hur pass insatta är medlemmar i det egna kollektivavtalet, som reglerar löner, arbetsvillkor och inflytandefrågor? För att få en uppfattning om detta har Novus opinion ställt frågor till Handels medlemmar om vilken kännedom de har om sitt kollektivavtal. Det visade sig att bland alla medlemmar ansåg 52 procent att de kände till innehållet i kollektivavtalet mycket väl eller ganska väl, 39 procent kände till vissa delar i det medan endast 8 procent svarade att de inte kände till något alls eller vet ej. Skillnaderna mellan olika avtalsområden var ganska små.

En annan fråga som ställdes var hur pass nöjda de var med sitt kollektivavtal. Här svarade 59 procent att de var nöjda/mycket nöjda med avtalet, medan 13 procent var missnöjda. Resten visste inte eller ansåg att de varken var nöjda eller missnöjda.

Genom att kombinera svaren från dessa båda frågor kan vi få en uppfattning om huruvida kunskap om kollektivavtalet gjorde Handels medlemmar mer eller mindre nöjda med det.

Det visade sig att ju mer kunskap man hade om avtalet, desto mer nöjd var man. Bland de som kände till innehållet mycket väl var 77 procent nöjda, till skillnad från de som inte kände till innehållet alls där endast 21 procent var nöjda.

Under de kommande veckorna kommer den grupp av medlemmar som är mest insatta i sina kollektivavtal att diskutera dem. Även om de generellt verkar nöjda med innehållet så vet vi av erfarenhet att det kommer många goda förslag till förbättrade löner och arbetsvillkor. Vilka dessa är och hur de kommer att konkretiseras i form av avtalsförbättringsförslag, det får vi återkomma till när den demokratiska processen sagt sitt.

Stefan Carlén

Handels har varit en kraft mot ökad ojämlikhet

I alla avtalsrörelser sedan 1990-talet har Handels arbetat för jämställdhets- och låglönesatsningar, för att löner ska sättas i kronor och inte procent och för ökade lägstalöner. Vi vet idag att de ökade klyftorna i samhället inte främst beror på skillnader i löner, utan i hög utsträckning på politiska beslut om skatter och transfereringar och på skillnader i kapitalinkomst.

De strävanden som Handels och andra fack har haft om solidarisk lönepolitik bör därför ses som en viktig motkraft till den ökande ojämlikhet vi ser. Nu verkar det som om även forskningen äntligen börjar förstå fackets viktiga roll.  

I ett inlägg på en sajt för nationalekonomer, Ekonomistas, diskuterar professor Harry Flam möjliga förklaringar till att inkomstskillnaderna mellan hög- och låginkomsttagare har ökat så kraftigt i USA sedan 1980-talet.  Efter att ha haft fokus på globalisering och teknisk utveckling har forskare under senare år tittat närmare på om det kan finnas något samband mellan att allt färre löntagare är medlemmar i fackföreningar och de växande löneklyftorna. Fackförbund i USA kämpade också för de lågutbildade på arbetsmarknaden och för att hålla upp deras relativlön. Och de anses ha påverkat lönenivån på resten av arbetsmarknaden. Men anslutningsgraden i USA har sjunkit från ca 25 procent på 1970-talet till omkring 10 procent idag. Det verkar vara välbelagt att det finns ett tydligt samband mellan minskad anslutningsgrad och ökad lönespridning i USA.

Om vi tittar närmare på Europa kan vi också se ett starkt samband mellan en mindre lönespridning och fackföreningars makt som framgår i diagrammet.

Diagrammet illustrerar sambandet mellan kollektivavtalstäckning och andelen som tjänar mindre än två tredjedelar av medellönen.

Harry Flam verkar ganska övertygad om att forskningen hittat ett svar på varför löneskillnaderna glidit iväg i USA men inte i andra höginkomstländer som Sverige. Det handlar helt enkelt om facket.

För oss i fackföreningsrörelsen är detta självklart. Handels har alltid jobbat med att höja lägstalönerna för våra medlemsgrupper och sett till att få ut löneökningarna i kronor och inte procent så våra medlemsgrupper inte ska halka efter andra på arbetsmarknaden. Via LO-samordningen har det dessutom skett låglönesatsningar på de lägre avlönade medlemsgrupperna. Ändå finns det politiska krafter som fortfarande driver sänkta löner för de sämst ställda.

Klyftorna i samhället handlar ofta om just politiska beslut. Från arbetsmarknaden ser vi till exempel att den kraftiga ökningen av otrygga jobb påverkar inkomsterna från arbete i mer ojämlik inriktning.  Stora skattesänkningar för de med högst inkomster, försämrad a-kassa och sjukförsäkring för de mest utsatta ökar ojämlikheten. Det är därför oroande att värnskatten ska tas bort och att flera röster höjs för olika sätt att sänka de lägsta lönerna. Det kommer att leda till större ojämlikhet i samhället. Facket är en viktig motkraft mot detta.

Anton Strömbäck

Viktigt att ständigt värna kollektivavtalet

Kollektivavtal och en hög facklig organisationsgrad är hörnstenar i den svenska modellen. Men det är en modell som inte längre kan tas för given. Den riskerar att urholkas genom politik som successivt nedmonterar den. Det är därför viktigt att ständigt värna kollektivavtalet och att motarbeta förslag som skadar partsmodellen. Senast kommer sådana förslag från den statligt initierade utredningen om yrkesintroduktionsanställningar (YA-jobb). Utredningen har lagt förslag om att låta YA-jobben bli tillgängliga för företag utan kollektivavtal.

Handels motsätter sig denna förändring och har nyligen skickat in ett remissvar till Arbetsmarknadsdepartementet där vi avslår utredningens förslag. Att släppa kravet på kollektivavtal skulle vara skadligt för kvaliteten i systemet för YA-jobb. Det skulle också i förlängningen skada den svenska modellen och därmed kunna bidra till ökade klyftor i samhället och att arbetare utnyttjas.

YA-jobb är en arbetsmarknadsåtgärd som introducerades med syftet att ge unga som kan ha svårt att få in en fot på arbetsmarknaden en möjlighet att samla på sig erfarenhet och kunskap. För de YA-anställda kombineras arbete med utbildning, vilket ökar chanserna för att sedan få en regelrätt anställning. Företagen motiveras till att YA-anställa genom lönesubventioner. Hittills har systemet byggt på att företag med YA-jobb ska ha kollektivavtal och att det sker lämplighetsprövningar inom ramen för ett samarbete mellan branschens parter och ansvarig myndighet. Utredningens förslag var att ta bort kravet på kollektivavtal och kravet på en granskningsprocess som involverar branschens parter.

För kvalitetssäkringen av systemet skulle det vara mycket negativt. Om inte branschens parter involveras blir det omöjligt att garantera att åtgärden riktas mot seriösa företag. Vad resultatet kan förväntas bli ser vi i det som hänt med de så kallade ”nystartsjobben”. Här har marknaden för åtgärden svämmats över av oseriösa företag, i just brist på ett samråd som involverar facket. Det har öppnat upp för bedrägerier som gjort att staten har förlorat miljontals kronor till organiserad brottslighet, samtidigt som att grupper med den svagaste ställningen på arbetsmarknaden har utnyttjats. Utvecklingen har gått så långt att Arbetsförmedlingen har fått lämna tillbaka flera miljarder som skulle gått till arbetsplatsförlagda åtgärder. Det är sannolikt här vi landar med YA-jobb om kravet på kollektivavtal tas bort.

Att YA-jobben utgår från kollektivavtalet och partssamverkan är extra viktigt nu i den tid av omställning som handeln befinner sig i. Nya kompetenskrav och snabba förändringar i kölvattnet av digitaliseringen ställer krav på kvalitetssäkring som bara kan tillgodoses av branschens parter.

Förutom att systemet med YA-jobb skulle bli ineffektivare och av lägre kvalitet när de saknar grund i kollektivavtalet snedvrids konkurrensen till fördel för oseriösa företag. I det långa loppet kan detta försvaga partsmodellen, vilket i sin tur öppnar för lönedumpning och en exploatering av arbetare på bred front.

Handels avslår därför utredningens förslag i kollektivavtalsfrågan. Kollektivavtalet och partsmodellen som hörnstenar är receptet för kvalitet, funktionalitet och rättvisa. Det gäller såväl YA-jobben som arbetsmarknaden i stort.