Stoppa klyftorna som tar oss till 1930-talet

Just nu pågår avtalsrörelsen där fackförbund inom LO förhandlar kollektivavtal för närmare tre miljoner anställda. Inom handeln är skiljelinjerna mellan fack och arbetsgivare stora. Det handlar om vilka löner och villkor som ska gälla. Resultatet påverkar människors hela liv och vardag. Men avtalsrörelsen handlar om ännu mer, det handlar om vilket samhälle vi vill leva i.

I dagarna släppte LO rapporten ”Makteliten – i en egen bubbla” som visar att klassklyftorna ökar snabbt på vanligt folks bekostnad. Sedan LO började mäta 1950 har toppcheferna i näringslivet aldrig tjänat så mycket som nu jämfört med vanliga löntagare.

En VD-lön i den ekonomiska eliten motsvarar nu 60,8 industriarbetarlöner (heltidslön). På mindre än ett år tjänar direktören betydligt mer än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. LO jämför också med den bredare gruppen ”makteliten” där en mängd olika toppositioner inom näringslivet, politiken och samhället i stort ingår. Också här är skillnaderna historiskt stora. Det är skrämmande läsning för alla oss som tror på ett jämlikt samhälle som håller ihop.

Jämfört med handelsanställda är klyftorna, inte minst på grund av deltidsproblematik, ännu större. Samtidigt går handeln som bransch bra och VD:arna i handelsföretagen ökar sina löner mycket snabbt. Branschtidningen Markets genomgång visar att VD-lönerna inom de största handelsbolagen ökade med i genomsnitt 7,2 procent under 2018. Samma år fick vanliga handelsanställda nöja sig med 1,6 procents löneökning.

De växande klyftorna syns inte bara i relation till VD-lönerna och maktelitens inkomstutveckling. I Sverige är lönegapet mellan arbetare och tjänstemän nu lika stort som på 1930-talet. Ja du läste rätt, på samma nivå som innan andra världskriget och Saltsjöbadsavtalets tillkomst.

Jämlikheten i Sverige behöver öka för att vårt samhälle ska hålla ihop. Det tjänar alla på. Vi kan aldrig acceptera att föras tillbaka till en tid med inkomstklyftor som borde höra historien till. En del går att åstadkomma på politisk väg men i grunden handlar det om att vanligt folks löner och villkor måste hänga med. Därför är fackens krav i avtalsrörelsen helt nödvändiga för att stoppa de växande klyftorna.

Daniel Söderberg Talebi

Kraftig ökning av VD-lönerna i handeln

Det finns stora klyftor i samhället och handeln är inget undantag. I detaljhandelsavtalet för arbetare låg 2018 den genomsnittliga löneinkomsten inklusive ob-ersättning på 18 700 kr i månaden. En tredjedel hade löneinkomster under fattigdomsgränsen. Kombinationen av låga löner och korta deltider medför att många detaljhandelsanställda har svårt att försörja sig.

Mot bakgrund av detta är det alltid intressant att ta del av branschtidningen Markets granskningar av VD-lönerna i de största handelsbolagen. I genomsnitt hade VD-arna en årsinkomst på knappt 4,6 miljoner kr vilket motsvarar drygt 380 000 kr i månaden. Det innebär att en genomsnittlig VD tjänar tjugo gånger så mycket som en genomsnittlig detaljhandelsanställd.

Men det finns naturligtvis de som tjänar över genomsnittet. ICAs VD Per Strömberg tjänade hela 17,3 miljoner 2018, drygt 1,4 miljoner i månaden, vilket är nästan 80 gånger mer än vanliga detaljhandelsanställda.

Löneökningarna 2018 för detaljhandelsanställda låg i genomsnitt på blygsamma 400 kr (för heltid) i månaden vilket motsvarar 1,6 procent. För VD-arna ökade årsinkomsten med 311 000 kr vilket motsvarar 26 000 kr i månaden och 7,2 procent i löneökning. Löneökningen i kronor blev således 65 gånger högre för en VD än för en vanlig detaljhandelsanställd. Och 7,2 procent är naturligtvis betydligt högre än det som brukar kallas ”märket” på svensk arbetsmarknad.

Men även här finns det VD-ar som ökat sina löner mer än genomsnittet. För att bara nämna några så ökade Johan Sjödin (Jysk) sin årsinkomst med 1,9 miljoner (80%), Björn Lindblad (Mio) med 1,6 miljoner (42%), Thomas Evertsson (Willys) med 1,2 miljoner (25%), Gustaf Öhrn (Åhlens) med 1 miljon (17%).

Lönerna för toppcheferna upplevs naturligtvis som fantasisummor för de som måste jaga timmar för att kunna försörja sig. Det skapar inte endast ekonomiska klyftor utan medför också helt olika syn på verkligheten. I den anställdes verklighet får de höra krav på återhållsamma löner, sänkta lägstalöner, hyvling av arbetstider, slimmade organisationer och att marginalerna är tuffa. Men i toppchefernas värld finns uppenbarligen medel till höga löneökningar – så länge det går till dem själva.

Stefan Carlén